​Mycket har ju förändrats i Ukraina, men  många göromål är forfarande konstiga eller aviga. Men de måste göras. Om de inte görs av mig, vem ska då vara här och förvirra alla? En av dessa konstiga procedurer jag envisas med att utföra är att posta paket till Sverige varje jul. Ja, egentligen är det väl inget konstigt med just göromålet. Det är ju sådant vi allt som mest sysslar med så här till jul. Det konstiga med just den här processen är att den liksom verkar obekymrad om tidernas gång och att alla andra processer har förändrats. Den har stelnat. I en annan tid.

För att posta paket till Sverige måste man inleda konversationen med postdamen (ja, de är alltid damer) med att motivera varför jag vill skicka paketet till Sverige. “Till Sverige?” frågas det alltid häpet. “Ja”, svarar jag näpet. Sedan får jag räkna med besvara den frågan minst en gång till. Ofta flera gånger.

När det är avklarat måste jag väga varje sak. Ska jag skicka en bok och en ask med godis måste de vägas var för sig. Det går alltså inte för sig att slå in flera saker i ett inslaget paket. Nej, då måste de pillas ut ur sina gömmor och rannsakas på vågen.

Tyvärr är jag vid det laget väldigt trött på att postdamen tror att orsaken till att jag inte förstår vad enda ord inte beror på nedsatt hörsel. Om jag har kommit så långt är det bara att vänta på det frenetiska hamrandet på tangentbordet. Under tiden kan jag få lov att fundera på varför ukrainska postkontor bistår med toalettpapper, choklad, saltade solrosfrön, nudlar, tändstickor och tvål, men däremot så är vadderade kuvert en bristvara. En ekvation jag inte löst under alla mina besök på posten.

I lokalen föregår dessutom en underlig symfoni. Stämplar stämplas på kuvert. Resolut och hårt. Bom-bom. Bom-bom. Alltid i par om två. Sedan har vi den gnälliga och gnatande matrisskrivaren, som monotont gnyr fram sin tondöva melodi. En träffande beskrivning av matrisskrivaren är att den är “det självklara valet av blanketter och kopior samt användning i ogästvänliga miljöer”. Ja, så skriver tillverkaren själv.

När jag mörbultad och halvt döv snubblar ut från postkontoret, känner jag en inre frid, som man bara känner vid jul. Den där friden som uppstår när man mitt i tentamenskaos och Luciaförberedelser plötsligt stannar upp och tror man är död.

Tilläggas bör att årets postdam är den trevligaste jag mött vid alla mina besök hos familjen Post.