• Palatset i Łańcut ger perspektiv

    Palatset i Łańcut ger perspektiv

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Jag sitter och tittar på bilderna från Łańcut palats och söker efter en god infallsvinkel. Ibland är det svårt att finna den. Kanske beror det på att jag vid sådana tillfällen känner mig lite överväldigad. Det är nämligen inte svårt att bli hänförd av palatset i Łańcut.

    Efter en stunds sökande i mitt inre har jag kommit fram till att jag inte ska skriva en tröttsam och faktaspäckad postning om palatsets historia. Ni som söker efter en sådan beskrivning kan läsa den alldeles lysande artikeln på Wikipedia. Jag kommer istället berätta om vad som fångade mitt intresse.

    Det tog några salar innan jag insåg att jag borde fotografera. Så pass hänförd var jag. Det som främst grep mig var känslan av autenticitet. De flesta palats av dylikt omfång har något ödsligt och ogästvänligt över sig. Det gäller dock inte palatset i Łańcut. Det är nästan som om man tror att ägarna bara tagit en liten promenad i vårsolen. Grammofonen står öppen. Dynerna i fåtöljerna ser nästan nyligen nersuttna ut. I stallet (som verkligen rekommenderas) hör du nästan hästarnas hovar. Du känner nästan doften av te som serverats i den kinesiska salongen. Det är som om den sista ägaren, Alfred Antoni Pototcki, bara tagit en sväng ut och du är den tidigt anlända besökaren.

    En bidragande orsak till att jag fick den känslan kan vara att jag besökte palatset tidigt på förmiddagen och bortom alla högsäsonger. Om någon vecka lär salarna vara överfulla av besökare. Palatset är en av de riktiga klenoderna i det polska kulturarvet. Det är faktiskt märkligt att jag aldrig hört talas om det. Vi svenskar har faktiskt varit där, men turligt nog avstod vi från att kanonera denna vackra byggnad. 

    I palatset finner du bland annat en härlig kinesisk salong, och en närmast kitchig hall, där man försökt återskapa en grekisk antik miljö. Med några fiffiga penseldrag har man skapat artificiella skuggor från solen. De är så skickligt gjorda att du kommer få svårt att skilja verkligt solljus från de målade härmaporna. Det är också underligt att vandra mellan alla de olika stilarna. Ett av rummen är till och med i orginal rokoko, inspirerat av franske kungen Louis XV. Annat som förundrar är en vagn som Chopin antagligen färdats i. Och orangeriet, med växter, fåglar och sköldpaddor, det ska du inte missa.

    När man vandrar runt i det här väldiga palatset förstår man plötsligt vilken enorm rikedom familjerna satt på. De var abnormt rika. Varför någon behöver så mycket pengar är faktiskt svårt att fatta. Efter att ha lämnat palatset känner jag en stor tacksamhet att det här har lämnats för eftervärlden. Det blir lite lättare att begripa hur extremt rika ett litet fåtal är i vår egen tid. Det här är inte en livsstil som skapar en bättre värld. Mycket vill ha mer, som mormor sa. Med så mycket pengar är det antagligen också svårt att inse vilka vedermödor och våndor vi andra har. Vi som inte har rum målade i guld, eller oändliga föremål att äga. På något underligt vis känner jag mig faktiskt riktigt fri! Och jag är djupt tacksam över att ha getts möjlighet att titta in det här livet. Det har gett perspektiv.


    Visst är palatset ståtligt?


    Här har någon prinsessa sovit…


    Vacker sal, men ett underligt instrument. Ett byråklaver?


    Teatern.


    Den kinesiska salongen. Visst vill du ta en kopp te här?


    En av alla långa, vackra och fantasieggande gångar.


    En något trött besökare pustar ut i orangeriet.


  • Mellanspel i Ternopil

    Mellanspel i Ternopil

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Jag tar paus från mina hyllningar av Łańcut, och riktar blicken mot Ternopil. Bokhandeln Je, i Ternopil, bjöd igår in mig till ett samtal om svensk-ukrainska relationer. Sedan mina besök i Busk har jag helt enkelt fått blodad tand för dylika tillställningar.

    Under rubriken “Efter slaget vid Poltava” pratade jag och Juriy Zavadovskij (förläggare på bokförlaget KROK, poet, musiker) om vilka relationer våra länder har. Vilka utsikter finns det för att stärka våra kontakter? Vilka hinder finns? Jag fick mycket utrymme för att slå ett slag för svenska språket i Ukraina, och vikten av att det finns översättare. I Ukraina finns det många skickliga översättare, men från ukrainska till svenska ser det mörkare ut. Jag efterlyste ett samarbetsprojekt mellan Sverige och Ukraina, likt det Norge hade för ett antal år sedan. Inom ramen för det projektet fick norska översättare möjlighet att stärka sina kunskaper i ukrainska. Ett sådant projekt skulle Sverige behöva.

    Samtalet var mycket givande och jag har tagit med mig massor av nya idéer på vad som fortfarande kan förbättras i de svensk-ukrainska relationerna. Samtalet leddes av Juriy Matevotjsjuk.

    Men kvällens största överraskning stod ändå mina studenter för. Fyra tappra och härliga studenter hade helt sonika satt sig på tåget för att åka den tre timmar långa resan till Ternopil för att komma och lyssna på vårt samtal. Det är vid sådana tillfällen som jag blir påmind om varför jag älskar mitt jobb som lärare i Lviv.


    Studenterna som tog sig från Lviv till Ternopil.


    Samtalet var trevligt. (Denna bild är tagen av Gustav Söderström.)


    Alltid trevligt att se en ung publik på en bokhandel.


    Ternopil ligger fint vid sin lilla sjö.


    Jag glömde fråga om det ​nappade bra.


  • Fragment från Łańcut

    Fragment från Łańcut

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Łańcut. Vad säger det er egentligen? Endast lite, skulle jag tro, men här talar vi om en stad med stor potential och rikt kulturarv. Staden, som har c:a 20 000 bofasta, ligger på en kulle på vägen mellan den ukrainska gränsen och Kraków. Subkarpaterna, kallas regionen, eftersom den ligger nedanför Karpaterna.

    Det är lätt att tro att Łańcut är en sömnig håla, likt de du finner i Sverige. Men så är det verkligen inte. Trots att jag anlände en blåsig marskväll, var det en väldig aktivitet. Alla restauranger och pubar var fyllda till sista plats. Unga och gamla syntes till på gatorna. Łańcut har ett eget bryggeri, Łańcut browar, som tillverkar öl med härlig blommig smak. Bara den gör att stan är värt ett besök.


    Jag lyckades knipa en bild med tomma stolar. En bedrift, må jag säga.

    En av de första byggnaderna jag sökte upp var synagogan. Synagogan uppfördes 1761 och lyckades mirakulöst överleva nazisternas härjningar. Det var tack vare Łańcuts palatsägare Alfred Anatoni Pototcki. Om han inte förhindrat förstörelsen av byggnaden hade dagens judar inte haft något att vallfärdas till. Och det gör de. Jag fick själv uppleva hur synagogan fylldes med deras röster och sång. En slags härlig revansch på historiens galenskap. Łańcuts judar räddades dock inte av palatsägaren, och de gick samma fruktansvärda öde till mötes som så alla andra judar i regionen.

    Synagogan är egentligen bara öppen maj-augusti. Men vi hade tur. Chassiderna har nämligen den här​, och​ många andra synagogor i området, som resemål.

    Om du åker Łańcut, och går till synagogan, kommer du dessutom möta Polens kanske mest sympatiska guide. Det är omöjligt att inte drabbas av akut vördnad när man hör hans berättelser​ om hur han själv hittade resterna av synagogans torarulle. Eller när du hör honom berätta om de olika väggmålningarna. “Modig som en tiger” eller “snabb som en hjort”. 

    I nästa postning kommer jag skriva om palatset i Łańcut.


  • Från Lviv till Przemyśl på nytt sätt

    Från Lviv till Przemyśl på nytt sätt

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    I helgen tog jag en tur till Polen. Trots att resan var kort, var den mycket givande och jag får därför dela upp min resa i tre postningar. Jag vet ju att benägenheten​ att läsa längre texter på webben är begränsad. Tror jag det, med tanke på det informationsflöde som vi befinner oss i.

    Min första postning handlar om resan till Polen. Vi tog nämligen Intercity+ från Lviv över gränsen. Tåget avgår varje dag kl 12.15 från Lviv och anländer ungefär två timmar senare i Przemyśl. 

    Resan var så smidig och bekväm att jag nästan hade svårt att förstå att det var mellan Ukraina och Polen jag färdades. Det är dessutom anmärkningsvärt billigt (för mig som är van vid dyra svenska tåg). 

    I Lviv hoppar den ukrainska tull- och passpolisen på. De är klara i god tid före gränsen. Där fick vi uppleva den polska stökigheten i bästa manér. Totalt ofarlig, men mycket förvirrande.

    Tågen är som ni kanske förstår ukrainska. Det betyder större spårvidd, men också mer plats för benen trots att man får plats med fler säten. Vi valde andra klass. Första klass innebär antagligen att man kan ligga raklång på golvet fram till nästa säte. Ja, för något måste de ju få för de extra slantar de betalar. Priset för enkel resa med andra klass är just nu 180 UAH. Men eftersom biljettpriset följer kursen för UAH/€ kan priset gå upp eller ner.

    Jag har åkt turen mellan Lviv och Przemyśl många gånger. Men tidigare har jag trängt, svettats, kvävts, tjurat på de ökända marsjutkorna, små bussar som lätt förväxlas med stinkande likkistor. Den här tåglinjen gör att Ukraina tar ytterligare ett steg in i civilisationen. Visst är det charmigt med de små bussarna, men efter en tid försvinner tjusningen. Ännu så länge är tåget inte ett alternativ för varje ukrainare, de är helt enkelt för dyra. Men jag hoppas på en framtid där även detta tappra folk får möjlighet att avnjuta ett värdigt resealternativ till Polen.


    Tre säten på ena sidan och två på andra sidan.


    Mycket plats för benen!


    Utanför susar de ukrainska landskapen förbi.

    Mer information om tågtiderna mellan (Kyjiv-) Lviv till Przemyśl.


  • De som dör i tysthet 

    De som dör i tysthet 

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Lviv är en stad med mycket skönhet. De vackra byggnaderna slåss om vår uppmärksamhet, och ibland känner jag mig lite som den unge Stanisław Lem, som i sin vardag ofta glömde lyfta blicken för att ge husen den uppmärksamhet de förtjänade, och alltjämt förtjänar. Han skriver mycket fint om den där glömskan i självbiografin Det höga slottet.

    Men ibland träffar jag på de hus som är på väg mot ett hemskt öde. Rivningsdödens öde.

    Ofta får de ge plats åt ett av alla de gräsliga flerfamiljshus, som just nu tränger sig in i varje stadsdel. Glasmonster med tillhörande staket och parkeringsplats. 

    Idag passerade jag ett sådant hus som står och dör. Faller samman bit för bit. Dödsdomen är ofta inte själva nedmonterandet, utan de långa och sorgliga rättsprocesserna de hamnar i. En slags husen Kafkaianska helvete.

    Se bara på detta palats. Visst förtjänar det ett bättre öde än förfall, följt av hungriga grävskoper?

    Det är tyvärr inte så mycket man kan göra för att rädda dessa klenoder. Skriva. Uppmärksamma. Och följa deras dödskamp ända till det ofrånkomliga slutet. Med tiden kommer medvetandet vakna. Att Lvivs historiska byggnader inte bara tillhör de som bor på platsen, utan även tillhör en framtid där efterkommande befolkar platsen. Att bo i Lviv är inte bara en ynnest, utan kräver även ansvar.

    Hitintills har jag inte sett att något döende hus lyckats undkomma sitt öde, men jag hoppas ändå att jag får uppleva en dag när ett så vackert hus får upprättelse och får nytt liv.

    En artikel på ukrainska om palatset. 


Archives: