Det har tagit tid. Främsta skälet är väl att jag inte kom in. Det är ju faktiskt enligt lag förbjudet att använda plattformen i Ukraina. Droppen blev att mitt konto blev kapat. Nej, jag syftar inte på mitt bankkonto, eller bloggen, utan på vk.com. Den ryska motsvarigheten till Facebook.
Jag har länge haft för avsikt att radera kontot, särskilt då jag läste någonstans att svenska nazister gått över till att använda den. Ja, de finns ju på andra plattformar också. Men gruppen svenskar på vk.com är verkligen inte stor, och bara tanken på att någon skulle ta mig för en svensk nazist blev ett argument för att lämna.
Men i morse hände det alltså, någon hade kapat mitt konto. Med lite fixande med VPN fick jag till slut död på mig själv där. (Jag hade tydligen också bytt namn till Alina Makarova.)
När jag (eller rättare sagt min webbdesigner) väl trycker på delete, vad händer då? Jo, vk.com passar på att slänga in ett antisemitiskt skämt. Se där, ett kristallklart exempel på att tongångarna i Ryssland går mot allt gräsligare antisemitism. Jag antar att det finns jubelidioter där ute som tycker det är kul, men jag ser det bara som ännu ett exempel på att den putinistiska propagandan i Ryssland är riktigt sjuk. För vk.com sitter i knät på Putin och Kreml. Om det råder det i min värld inget tvivel om.
Idag var vi bjudna till Pototckis. Ja, ni vet världens rikaste man! Nähä, men då ska jag berätta. Det ryktas om att han har mer pengar än tsaren i Ryssland, och jag må säga att spegelsalen i hans residens blänkte av guld. Och alla väggarna är av vackraste marmor!
Nej, det är givetvis inte sant. Jag har inte varit hembjuden till Pototckis, men i alla fall bjuden av Collegium Musicum att lyssna till Franz Liszts Etyder nr. 1-12 i Pototckipalatsets spegelsal. Det är en helt lysande idé att ha konserter i den fina lokalen. Så ibland är det väldigt tur att Collegium Musicum inte har någon egen hemvist, då vi i och med det får njuta av musik i så många olika lokaler.
När palatset byggdes var det för övrigt sagt att det skulle vara det vackraste residenset i Lviv (då Lemberg). Och nog är det vackert. En 140-årig skönhet! Något varje Lvivresenär måste besöka. Pototski var nämligen enormt rik. Som guvernör fick han väl ekonomisk hjälp att bygga det, men den som varit i Łańcut vet att han egentligen behövde något ekonomiskt bistånd. Hans son var världens rikaste man vid andra världskrigets slut. Men eftersom han inte kunde bo i Polen efter kriget, lär han ha slösat bort alla sina slantar på kasino och dyra hotell i västra Europa. Han lär för övrigt har stått modell till James Bond. Hans omättliga törst på kvinnor och lyx, var tydligen något som eggade Ian Flemmings fantasi. Kvar efter Pototskis törst finns turligt nog hans palats, som vi lämpligt nog kan njuta av Liszts gymnastik för pianister i.
Jag undrar förresten om det inte var en släkting till självaste palatskatten, som bodde i palatset när Pototcki var guvernör, som vi fick möjlighet att bekanta oss med? Nå, den tyckte i alla fall om Liszt. Ett extra mjau fick vi avnjuta när extranumret kom.
Ja, för detta svårspelade stycke framfördes ikväll med bravur. Lviv har många begåvade pianister, och Andrij Makarevitj är en av dem. Etyderna är tonsatta för någon med spindelaktiga fingrar. Man måste kunna både kräla och hoppa över tangenterna samtidigt. Tempoväxlingarna är halsbrytande. I samma nedslag måste man bemästra olika takter. Man måste kunna kasta sig från explosioner av toner, till orkanens mitt där ett bedrägligt lugn ska lura åhöraren att luta sig tillbaka. Men just när lugnet inträtt, kommer nästa skottsalva. Kvar sitter man, genomborrad av varje ton. Förundrad och upprymd. Det är nog bara Liszt som kan lyfta oss så. Bort från tvekan. In i handling.
Ett stort tack till Collegium Musicum som återigen visar att Lviv är en musikstad med en egen själ och kropp. Vi har något unikt här, som vi ska värna om.
I entrén möts vi av hjärnorna bakom Collegium Musicum Taras Demko, Ivan Ostapovith, Pototskis huskatt samt Maria Popyk. (Bild: Collegium Musicum.
Jag sitter och tittar på den frostade glasrutan som leder ut till någon verklighet utanför. Här inne råder en ordning av stängda dörrar, maktens klädesplagg, och blanka klackar som dånar mot golvet. Jag är inne men ändå utanför. Det är en speciell känsla, den där att vara inne men inte med. Ibland tror jag att det är min lott i livet.
Det är för att jag är rörlig, har jag förstått. Ofta slipper man att låta mig vara med för att jag inte har för avsikt att stanna så länge. Det är i alla fall vad man utgår ifrån. Att jag är tillfällig, då jag inte varit här hela tiden.
Det är egentligen det som är det märkligaste med tron att några hör till mer än andra. Vi gör ofta så där mot varandra. De som inte är härifrån behöver man inte bjuda in.
Ibland är det även så att man utgår från att någon är utanför även när den är inne då det är enklare att denne är utanför för att de genom att vara inne kan skapar mer besvär. Bara genom att vara inne. Ibland är det även så att man kan avvisa de som är inne, eller säga åt dem att de möjligen inte är inne, och att de har förväxlat ute med inne, därför måste de ut före de ska in. Och egentligen är det bättre om de är ute, eftersom inne bara är för dem innanför. Inte för dem som egentligen kommer utifrån. Därför vill man hellre att de är utanför trots att de egentligen är inne. Det gör alla mer säkra på vad inne verkligen är. Det är för oss som är inne. Inte för er utanför.
Det märkligaste med de frostade glaset och de långa korridorerna som alstrar eko åt de blanka klackarna, är att de finns överallt. Varje skrymsle av vår verklighet har en liten sådan här gömma, dit man förpassar sådana som förvillat sig in, trots det vore bättre om de var ute. Hela nationstänkandet bygger faktiskt på att ska det där speciella tillståndet.
Och om man är riktigt lyckosam, kan man kanske försätta de utifrån som smugit sig in, i en limbo-situation. Så att de förblir intanför. Där kan de hänga och gunga, fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Detta är skrivet med anledning av att Sverige utvisar arbetskraft. Arbetskraft som vi behöver. Samt med anledning av alla oss andra som pendlar mellan hopplöshet och förtvivlan i oändliga processer, som ofta slutar i en liten, men utdragen, suck. Innan allt börjar om igen på nytt.
Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Philippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.
Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.
Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?
Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.
Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Philippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.
Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.
Tre plaketter över tre jurister som alla utbildat sig vid universitetet i Lviv, och som mirakulöst undkom förintelsen. Nu hänger de på sina platser.
Vi var en liten tapper skara som trodde att vi överlistade vädrets makter genom att enkom bevittna när Louis B Sohn ställdes vid sin gamla port. Men sällskapet som avtäckt Lauterpacht och Lemkin drog ut på tiden, och kylan kröp allt längre in under våra överrockar.
Nå, när hela gruppen senare anslöt, hade vi säkert och målmedvetet motat bort bilarna från parkeringen. En perfekt lösning för en perfekt avtäckning. Lvivs själ växer i takt med att de som hör till stan återfår sin plats.
Ikväll får vi åhöra “East West Street” på Lvivs filharmoni, och enligt ryktet ska Phillippe Sands ta ton…
Snart din tur, tröstar Andrij Bojarov (till vardags konstnär, curator och projektledare) Louis B Sohn bakom skynket.
Vi väntar och väntar…
Så kom de till slut!
Avtäckt! Phillippe Sands med släktingar till Louis B Sohn. Vänd mot Sands syns Sofia Djak, chef Center for Urban history.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.