Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Philippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Philippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.