“Vi har blivit svikna av väst”, var ett mantra jag ofta hörde till leda under alla mina resor till Ryssland. Inte sällan med en tilläggd konstpaus och samtidigt som man spände ögonen i mig för att se till att det verkligen sjönk in i mitt medvetande. Påståendet innehöll dessutom ofta en inneboende punkt. Slut på diskussion. Punkten sa “ni svek oss”. Det fanns till och med tillfällen då jag upplevde det som om min samtalspartner ruvade på den här klibbiga klumpen under hela samtalets gång, och bara väntade på rätt tillfälle att få sitta sin punkt.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra med det där påståendet. Ofta kändes det som en klibbig och elak klump mellan mig och den som yttrat det. Trots att vi bytte samtalsämne fanns den kvar. Omöjlig att fräta bort med skatt. Efter en tid skapade den en ovilja till kommunikation, främst från min sida. För även om jag eventuellt skulle hålla med om påståendet, så fanns det lite som jag kunde göra åt det. Min fysionomi och själ kan inte bära hela västvärldens skuld.

Jag tänker på det där förhållningssättet när jag ser dokumentären “Gorbatjovs sista varning”, som fanns att se på SVT play fram till igår. Om du inte sett den, känn ingen sorg. Den var inte dålig i egentlig mening. Det var bara det att den där frasen låg som klibbig klump över hela dokumentären och skymde sikten för adekvat analys.

I nämnda dokumentär upprepar Gorbatjov denna fras “ni svek oss”, i flera olika former. När det inte uttrycks rätt ut, ligger den och lurar bakom hans åldersstigna uppsyn. Den flämtar till bakom hans ögon. Och slutsatsen basuneras ut i dokumentären. Det var väst som svek, och fortfarande sviker Ryssland. Och nu får väst betala priset.

Gorbatjovs tankestil, att väst svek Ryssland, har nu fått fäste i medvetandet. Det var den tanken jag mötte under mina resor till Ryssland. Att vifta med armarna och peka mot den diffusa gruppen “de” gör man det lätt för sig. Den är omöjlig att fixera, kritisera, bemöta. För i samma stund som man svarar flyter “de” bort och lämnar bara en krusning på ytan bakom sig, som lika snabbt upplöses, som om den egentligen aldrig funnits där. Och det är så jag uppfattar populismen. Så fort man försöker sätta fingret på deras “de”, “de andra”, som enligt populisterna utgör hotet, flyttar det på sig. Flyter iväg. Eller tar en annan bana. Kanske är det just det Gorbatjov är. En populists, med enkla faktiska sanningar. Lätta att repetera till slutgiltig fördumning.

Gorbatjov lämnar oss i ovisshet om hur detta svek såg, och ser, ut. Skulle verkligen Kreml acceptera någon slags Marshallhjälp? Skulle inte det inneburit att man då skulle erkänna sig besegrat? Nej, inte troligt. Det som verkligen tycks ha skadat Gorbatjov mest var att “de skrattade i smyg”. Vilka “de” var framgår inte. Folket skattade inte i smyg, men man kände glädje med alla de som slapp leva i diktaturens skugga. Det är inte samma sak som att “skatta åt” någon. Eller såg inte Gorbatjov denna glädje? Hade han kanske bara ögon för makteliten? Något säger mig att vi måste upphöra med att tillskriva denne man äran för att ha rivit muren. Det var folket som rev ner den. Före de enkla förklaringarna grumlade deras synfält.

I Viktor Pelevins “Insekternas liv” finns en berättelse om en amerikansk mygga som förvillat sig till någon rysk badort. Först är den amerikanska myggan lite mallig och verkar mena att han förstår allt bäst, men efter en tid uppstår en förståelse mellan den amerikanska myggan och hans nyfunna ryska myggvänner. Skrämselpropagandan, som båda sidors ledare har ägnat sig åt, var bara papperstigrar utan någon verklig förankring. Den förenande punkten är populärmusik och populärkultur. Muren kunde inte hindra populärkulturen från att ta sig in genom sprickorna. Flickmyggorna dånar av förtjusning när de träffas denne amerikanska mygga från populärkulturens vagga. De ryska mansmyggorna klirar sig förvirrat i antennerna och undrar hur de ska kunna charma myggtjejerna, dock utan att uppvisa någon bitterhet mot vännen från väst. Men när han dricker lite blod från de ryska badgästerna faller han död till marken. Spritförgiftning!

Romanen utkom 1993, före ledarnas malingta beskrivning av den andre slagit rot. Bland gräsrötterna fanns istället en idé om förståelse, men den viljan har med tiden urholkats när eliter viftat yvigt och pekat ut några diffusa “de” som finns utom räckhåll.

Den tanken från Gorbatjov har verkligen slagit rot, och är kanske hans egentliga arv till mänskligheten. Den förenklade sanningen.

Sprickorna i muren skapades av folket. Inte av Gorbatjov.