• Svart katt, vit katt – om när media struntar i att ge hela bilden

    Svart katt, vit katt – om när media struntar i att ge hela bilden

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    På min gård finns en svart katt och en vit katt. Ja, det finns andra också, men just de här två är så intrikata, på något sätt. Som yin och yang hänger de ut från vars en balkong, oförmögna att mötas.

    Det märkliga är att man egentligen inte ser dem när bara en av dem sitter på balkongräcket. Det är i deras gemensamma dualitet de blir intressanta och magnifika. Den vita blir inte bara vit, utan också en motsats till den svarta. Den svarta blir plötsligt djupare. Den svarta pälsen glänser och tycks nästan korrespondera med den vita. Ensamma är de nästan uttryckslösa. Färgen blir oväsentlig, och man noterar dem just som en katt. Inget mer. Det var kanske inte en tillfällighet att Emir Kusturica använde just den bilden i sin film “Svart katt, vit katt“. De båda rör upp massor av tankar i vårt grumliga tankedjup.

    När jag idag stod och betraktade detta skådespel av kattmotsättningar, förvandlades de till en symbol för bilden av Ukraina, eller för den delen hela Centraleuropa, som ges i svensk media. Det är som om man envisas med att bara hänga ut den ena katten på balkongen. Men utan den andra, blir denne ensamma krake just mycket ensam och även fullkomligt ointressant. Nå, nu ska ingen skugga falla på all rapportering från min avkrok. Det finns faktiskt de som försöker hänga ut både den ena och andra katten, samtidigt!

    Men på ett område misslyckas man fundamentalt. Tyvärr är det tillika det område som intresserar mig mest här i regionen. Ja, ni förstår nog var jag syftar på. Just det, antisemitismen.

    Ganska ofta, nej, förresten, det var en underdrift, påtagligt ofta förmedlas bilden av de antisemitiska strömningar som finns i denna region, där judar före förintelsen var en av de större folkgrupperna. Det är inte tu tal om att antisemitism inte skulle existera här. Självklart finns den här, men bilden som svensk media förmedlar är att den är ett stort inslag i regionen. Enligt min mening är det en missvisande bild. Om man med samma iver rapporterat om alla de projekt som sker för att motverka antisemitism, som man rapporterar om de oftast små grupperingar med sjuklig fixering vid att hata judar, så hade jag inte klagat. Det hade betytt att man hängde ut den vita och svarta katten samtidigt, så att den svenska mediekonsumenten fick en möjlighet att skapa sig en rimligare uppfattning om vad som verkligen sker här i regionen. Det är nämligen direkt missvisande att rapportera om exempelvis hyllningskörer för SS Galizien, utan att nämna den stora majoritet som faktiskt är mycket upprörd över att det finns de som ägnar sig åt att hylla en så kritiserad bataljon.

    Antisemitismen existerar, som sagt, och är ett problem som väldigt många arbetar för att motverka. Bara i Lviv finns det flera organisationer som på olika vis arbetar med det här. Dagligen! De flesta i de här organisationerna är inte av judisk börd. För många av dessa har det dessutom blivit en livsuppgift. Ännu så länge är det svårt att avgöra hur mycket betydelse deras vedermödor har, men Ukraina har bara varit självständigt i drygt 20 år, och de har mycket att ta igen, då antisemitism var en icke-fråga i Sovjetunionen. Med menar jag inte att antisemitismen inte fanns då, utan att det var en sovjetisk praktik att osynliggöra att den faktiskt existerade.

    Det finns även undersökningar som visar på att antisemitismen i Ukraina kan vara mycket mindre utbredd än den är i till exempel Sverige. Dessa undersökningar ifrågasatts ibland av vissa, men är ändå inte tagna helt ur luften. Precis som andra undersökningar har de brister, men för den delen behöver de inte vara helt felaktiga.

    Jag skulle önska att både den vita och den svarta katten fick vara ute när man rapporterar om hur det förhåller sig med antisemitism i regionen. För frågan jag ställer mig är om det möjligtvis är så att väldigt många i Sverige inte ens hört talas om den andra katten. Genom svensk media ges de bara rätten att bekanta sig med den ena. Ty bilden som ges är att den här regionen är ett groteskt och oregerligt monster, som i huvudsak grundar sin identitet i antisemitism. Och det är en djupt orättvis och direkt felaktig skildring.

    white cat

    black cat
    Var och en för sig är de ganska intetsägande. Men tillsammans…

    PS. Jag är väl medveten om att jag upprepar mig, att jag postat liknande inlägg tidigare, men det är tydligt att det inte kan sägas tillräckligt många gånger.


  • Kvinnors röster i krig

    Kvinnors röster i krig

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    “I krig lider kvinnor mest”, säger Richard Moriarty med eftertryck från scenen i Orgelsalen. Det råder en spänd atmosfär efter hans ord. I Ukraina känner man väl till de civilas lidande, men det är oftast soldaternas offensiver, och död, som skapar de stora hyllningskörerna. Kvinnornas lidande möts ofta med en stum tystnad. Vi vet att de finns, att deras lidande är verkligt, men det delas inte ut några tapperhetsmedaljer i civilt lidande.

    Richard Moriartys verk “We That Wait”, som ikväll uppfördes första gången i Ukraina, består av sju sånger, baserade på i huvudsak kvinnors röster. En tonsatt cykel, där krigets grymhet gestaltas i en skicklig orkestering. Orden faller ut i pukslagarnas bombardemangskaskad. Ett fält om våren, där blommor skulle blomma, har bytts ut mot en lerig sörja av våld. Det låter kanske groteskt, men stundtals är det smäktande vackert. Skönheten och livet försöker bryta upp, bort och förbi våldet. De reser sig upp mot skyn, men tvingas ner av de fasor som följer med kriget. Emily Dickinson tillhör de mest välkända poeterna som Moriarty har valt, men det är tonsättningen av Ella Wrens dikt “We Have Parted”, som griper tag i mig. Den rymmer både sentimentalitet, och en ilska över det som förlorats.

    Jag har ingen kunskap om hur vanligt det är med tonsättningar som hyllar kvinnors lidande i krig, men en snabb genomgång i mitt inre kartotek leder inte till några resultat. Det betyder inte att de inte finns, men det är ändå talande att jag inte känner till en endaste liknande tonsättning.

    Efter pausen tar Richard Moriarty tag i ett annat känsligt ämne. Kvinnors rätt till prästerskap i den katolska kyrkan. “Adsum!”, som betyder “Jag är här” på latin, är en symfoni i nio satser för orkester, kör samt två sångare, en sopran och en tenor. Stycket är till sin karaktär inte lika lättillgängligt som ovannämnda “We That Wait”. Här finns en återhållen vrede, som lyser fram genom tonerna. Varje sats, ja, praktiskt taget varje ton, hamrar in i oss åhörare att rätten att få leda en gudstjänst ska ges till alla som känner sig kallade. Vreden slungas ut i det rum, som även tjänar som just katolsk kyrka. Den slår mot kyrkans väggar, och plötsligt släpps ljuset in, när de två sångarna förenas och sjunger simultant. För mitt inre förvandlats kvällens konsert därför till en revansch. Kanske är det Moriartys personliga revansch, men vi alla görs ändock delaktiga.

    Det är oerhört vackert och även mycket intressant att denne tonsättare tycks brinna för kvinnors rätt att göra sina röster hörda. För lika mycket som styckena handlar om krig och rätt till att vara präst, handlar de om kvinnor, i sammanhang där de oftast är osynliga.

    Kvällens dirigent är den mycket uppskattade Theodore Kuchar, och jag tror mig ana att han ligger bakom att Richard Moriarty låter uppföra sina två mest kända verk här. Det är en ynnest att Orgelsalen har fått ett ledarskap som gör att den här typen av konserter vanligare i Lviv. Och som så ofta på just Orgelsalen så är medelåldern i publiken låg. Det bådar ju gott för framtiden. En ny scen har inte heller lett till att publiken sinar på andra håll (det kan jag själv intyga), utan har endast inneburit att nya människor får smak på konstmusik.

    Och i en bättre värld hade vi skapat och lyssnat till mer musik, istället för att slakta varandra på våldets blodtörstiga och tillika omättliga altare.


  • Vårens nya tonspråk

    Vårens nya tonspråk

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

    Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

    Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

    Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

    Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

    Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

    Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

    Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

    Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

    swans at Stryskiy park
    Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.


  • Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

    Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är viktigt med balans, oavsett vad man rapporterar om. Rapporteringen från Ukraina kan dock sällan kallas för balanserad. Det är ett överdrivet fokus på problemen som finns här, och inslagen om positiva händelser eller engagemang är nästan helt obefintliga. Ibland sticker vissa ut. Som när Maria Persson Löfgren var här i Lviv i vintras. Under sina få dagar i regionen, hann hon med att göra flera viktiga reportage om människor som vill göra skillnad. Sådana som försöker stärka landet, eller bara skapa sig en bättre tillvaro. Sådana inslag i nyhetsförmedlingen är viktiga.

    Ett exempel, på snedvriden rapportering, har i dagarna återigen aktualiserats. Igår invigdes en skärmutställning i Lviv om SS Galizien. Den här utställningen har mötts av vrede från många håll. Det är egentligen inte så märkligt att den blir uppmärksammad. SS Galizien var en ukrainsk bataljon som stred tillsammans med SS, och många anklagar dem för att ha deltagit i mördandet av judarna i regionen.

    Idag gick jag förbi utställningen. Det är fem skärmar 70×100 cm. Utställningen saknar information om de brott som bataljonen anklagas för. Men det som är viktigt att betona är att den ser hopplöst ynklig och oinspirerande ut. Om avsikten är att locka tusentals lvivianer att stanna upp och dras med i någon form av okritisk vördnad för denna bataljon, så kan jag avslöja att de knappast kommer lyckas. De som stannade till, var äldre som främst tycktes vilja vila benen och hämta andan i den torra aprilvärmen.

    Något som de kritiker av Lviv lyckats undvika att rapportera om är att man idag officiellt öppnade projektet Staden som (inte) överlevde (Місто, яке (не) пережило). Jag skriver “projektet”, för det är inte en utställning, likt den ovannämnda. Det är massor av utställningar, konserter, föreläsningar, poesiuppläsningar och mycket mer. Staden som (inte) överlevde är ett projekt som pågår under hela 2018, och fokus är att sprida kunskap om likvideringen av Lvivs koncentrationsläger Janovska samt gettot.

    Men Staden som (inte) överlevde är också så mycket mer.

    Genom att utgå från Janovska och Lvivs getto kommer man även belysa det Lviv som fanns före 1943 och likvideringen av Janovska och gettot, och hur det raderades av nazisterna och den efterföljande sovjetiska diktaturen. Man kommer att göra så genom konst, musik, litteratur och föreläsningar. Under 2018 kommer det inte finnas en endaste dag som inte ger oss möjlighet att få skapa bekantskap med Lviv före den stora tragedi som krossade stadens multietniska atmosfär.

    För mig, som bor i Lviv, är Staden som (inte) överlevde ett långt mer angeläget och långtgående projekt, än fem missvisande skärmar om SS Galizien. Den här typen av stora satsningar får praktiskt taget aldrig någon uppmärksamhet av de som annars påpekar att de ivrar för att Ukraina ska göra upp med sin historia. Staden som (inte) överlevde är just ett sådant projekt, som dessa annars borde vurma för.

    Under dagens presskonferens för det offentliga öppnandet var det givetvis endast ett fåtal journalister som samlats. Presidentens besök i Lviv upptog antagligen hela deras medvetande. Skulden till att så få bevis på positiva engagemang kommer ut från Ukraina, ligger således inte enbart hos internationell press, utan den väger lika tungt på den inhemska.

    Staden som (inte) överlevde koordineras av museet Terrorns territorium, samt av Centrum för urban historia, med stöd av Lvivs stadsfullmäktige. Båda dessa kommer att ha utställningar och föreläsningar på temat. Under presskonferensen delgavs åhörarna projektets ambitioner, men det fanns även plats för stundtals hetsig debatt om orsaken till motsättningarna mellan judar och ukrainare under andra världskriget. Sofia Djak, chef för Centrum för urban historia, är med sin orädda hållning en bra indikator på att Staden som (inte) överlevde inte kommer att nedlåta sig till historieförfalskning.

    Andra deltagare i Staden som (inte) överlevde är Orgelsalen, som kommer att arrangera flera konserter, tidskriften Krytyka kommer ha flera föreläsningar, tidningen Zachid kommer att ha både föreläsningar och rapportera. Ja, det här är bara ett axplock av allt som kommer att ske under året.

    Jag är förhållandevis övertygad om att Lviv inte kommer att vara sig riktigt lik efter 2018 slut. Många fler av invånarna kommer att få tillgång till ny kunskap, och andra projekt lär komma i kölvattnet på Staden som (inte) överlevde. Det kommer kanske att vara smärtsamt periodvis, men framtiden är redan innerligt tacksam. Och kanske kommer inte, i projektets titel, att suddas ut en aning.


    Foldern för “Staden som (inte) överlevde”


    På Terrorns territorium.


    På presskonferensen.


    Terrorns territorium.


  • Orgelsalens nya ledarskap hotas

    Orgelsalens nya ledarskap hotas

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Ett steg framåt, och två tillbaka. Så känns det ibland när jag följer vad som sker i Ukraina. Jag skulle här kunna rada upp flera exempel, men för de som följer utvecklingen här, skulle det bara bli gammal skåpmat, och som traditionell media följer upp mycket bättre än jag gör. Nej, det jag tänker ta upp ikväll är inget förstasidesstoff för svensk media. Det handlar nämligen om Orgelsalen i Lviv. Men är ändock en fråga om liv och död.

    För några år sedan fick Lviv ett välbehövligt tillskott till musikscenen. Det var när Collegium Musicum satte sitt avtryck i staden. Plötsligt fick vi ett nytt och enegirikt alternativ. De unga killarna Taras Demko och Ivan Ostapovitj satte av med fräs, och konserter framfördes runt omkring i Lviv. Lvivs musikliv gick från sjudande till en riktig kokpunkt.

    I vintras tillkännagavs att Ivan Ostapovitj vunnit tävlingen om vem som skulle vara musikalisk ledare för Orgelsalen. Tillsammans med Taras Demko har han lyft Orgelsalen till tidigare oväntad höjd. De anordnar konserter med mycket hög kvalité flera gånger i veckan! Ingen annan musikscen i Lviv kan stoltsera med det.

    Ikväll fick jag reda på att deras ledarskap hotas! Den före detta ledaren för Orgelsalen hotar nu deras fortsatta verksamhet, då denne menar att rekryteringen gick till på ett felaktigt vis. Imorgon är det domstolsförhandlingar, och risken finns att Ivan Ostapovitj petas som musikalisk ledare för Orgelsalen. Om så sker tar Lvivs musikliv minst två steg tillbaka. Det här skulle betyda två steg rakt in i mörkret.

    Orgelsalen var ett sömnigt tillhåll tidigare. Samma konserter upprepades om och om igen. Där fanns inget nytänkande. Inga ambitioner eller utvecklingsarbete.

    Jag kan inte annat än hoppas att morgondagens domstolsförhandlingar leder till att man ger Ivan Ostapovitj fortsatt stöd. Det är viktigt inte bara för Orgelsalens framtid, utan även för Lvivs musikliv i sin helhet.

    you beautiful
    Orgelsalens torn.


Archives: