På min gård finns en svart katt och en vit katt. Ja, det finns andra också, men just de här två är så intrikata, på något sätt. Som yin och yang hänger de ut från vars en balkong, oförmögna att mötas.
Det märkliga är att man egentligen inte ser dem när bara en av dem sitter på balkongräcket. Det är i deras gemensamma dualitet de blir intressanta och magnifika. Den vita blir inte bara vit, utan också en motsats till den svarta. Den svarta blir plötsligt djupare. Den svarta pälsen glänser och tycks nästan korrespondera med den vita. Ensamma är de nästan uttryckslösa. Färgen blir oväsentlig, och man noterar dem just som en katt. Inget mer. Det var kanske inte en tillfällighet att Emir Kusturica använde just den bilden i sin film “Svart katt, vit katt“. De båda rör upp massor av tankar i vårt grumliga tankedjup.
När jag idag stod och betraktade detta skådespel av kattmotsättningar, förvandlades de till en symbol för bilden av Ukraina, eller för den delen hela Centraleuropa, som ges i svensk media. Det är som om man envisas med att bara hänga ut den ena katten på balkongen. Men utan den andra, blir denne ensamma krake just mycket ensam och även fullkomligt ointressant. Nå, nu ska ingen skugga falla på all rapportering från min avkrok. Det finns faktiskt de som försöker hänga ut både den ena och andra katten, samtidigt!
Men på ett område misslyckas man fundamentalt. Tyvärr är det tillika det område som intresserar mig mest här i regionen. Ja, ni förstår nog var jag syftar på. Just det, antisemitismen.
Ganska ofta, nej, förresten, det var en underdrift, påtagligt ofta förmedlas bilden av de antisemitiska strömningar som finns i denna region, där judar före förintelsen var en av de större folkgrupperna. Det är inte tu tal om att antisemitism inte skulle existera här. Självklart finns den här, men bilden som svensk media förmedlar är att den är ett stort inslag i regionen. Enligt min mening är det en missvisande bild. Om man med samma iver rapporterat om alla de projekt som sker för att motverka antisemitism, som man rapporterar om de oftast små grupperingar med sjuklig fixering vid att hata judar, så hade jag inte klagat. Det hade betytt att man hängde ut den vita och svarta katten samtidigt, så att den svenska mediekonsumenten fick en möjlighet att skapa sig en rimligare uppfattning om vad som verkligen sker här i regionen. Det är nämligen direkt missvisande att rapportera om exempelvis hyllningskörer för SS Galizien, utan att nämna den stora majoritet som faktiskt är mycket upprörd över att det finns de som ägnar sig åt att hylla en så kritiserad bataljon.
Antisemitismen existerar, som sagt, och är ett problem som väldigt många arbetar för att motverka. Bara i Lviv finns det flera organisationer som på olika vis arbetar med det här. Dagligen! De flesta i de här organisationerna är inte av judisk börd. För många av dessa har det dessutom blivit en livsuppgift. Ännu så länge är det svårt att avgöra hur mycket betydelse deras vedermödor har, men Ukraina har bara varit självständigt i drygt 20 år, och de har mycket att ta igen, då antisemitism var en icke-fråga i Sovjetunionen. Med menar jag inte att antisemitismen inte fanns då, utan att det var en sovjetisk praktik att osynliggöra att den faktiskt existerade.
Det finns även undersökningar som visar på att antisemitismen i Ukraina kan vara mycket mindre utbredd än den är i till exempel Sverige. Dessa undersökningar ifrågasatts ibland av vissa, men är ändå inte tagna helt ur luften. Precis som andra undersökningar har de brister, men för den delen behöver de inte vara helt felaktiga.
Jag skulle önska att både den vita och den svarta katten fick vara ute när man rapporterar om hur det förhåller sig med antisemitism i regionen. För frågan jag ställer mig är om det möjligtvis är så att väldigt många i Sverige inte ens hört talas om den andra katten. Genom svensk media ges de bara rätten att bekanta sig med den ena. Ty bilden som ges är att den här regionen är ett groteskt och oregerligt monster, som i huvudsak grundar sin identitet i antisemitism. Och det är en djupt orättvis och direkt felaktig skildring.
Var och en för sig är de ganska intetsägande. Men tillsammans…
PS. Jag är väl medveten om att jag upprepar mig, att jag postat liknande inlägg tidigare, men det är tydligt att det inte kan sägas tillräckligt många gånger.
