• Varje årtag i språkstudiernas ocean

    Varje årtag i språkstudiernas ocean

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    “Jag var i Polen i somras. Det var första gången jag var utomlands”, säger en av mina studenter, men tillägger “Jag har bara varit i Kazakstan tidigare”, underförstått att det nästan inte alls är utomlands eftersom man egentligen kan tala ryska där. (Studenten i fråga har ryska som modersmål.) Plötsligt svindlar det för mina ögon. Perspektivet förflyttas, och så har jag slutligen landat i Lviv.

    Det är de där perspektivförskjutningarna som tilltalar mig mest med mitt jobb. Att mina studenter får mig att lyfta på blicken och se allt genom nyslipade glasögon. Borta är de skygglappar som får mig att gräva ner mig i en svensk inrikespolitik, eller i min självömkande svenskhet. Här är vyerna över vidderna så mycket större, och världen känns faktiskt helt rimlig och redig. Den är till och med ljus!

    Det var ungefär så jag också tänkte på den sommarkurs jag jobbade på i somras. 41 studenter från hela världen samlades på Hola folkhögskola för att studera svenska som främmande språk. Inte nog med att de fick mig att blicka ut från min lilla inrutade hjärna. Deras egna perspektiv förändrades också. Jag kan inte uttrycka det bättre än så som en av mina studenter skrev när hon kom hem från en liknande sommarkurs på Axevalla folkhögskola. Genom mötet med andra förstod hon att vi alla egentligen är ganska lika varandra. Vi har liknande, eller i alla fall mycket närbesläktade drömmar och förhoppningar. Det är sällan någon avgörande skillnad mellan oss. Frånsett våra förutsättningar. Endast dessa begränsningar oss att uppnå våra mål.

    De har mötena, med andra perspektiv, är det som lägger grunden för fred. För omsorg om varandra. Den underlättar för empati och ger näring åt vår solidaritet. Utan dessa möten är vi förlorade. Men faktum är att de sker för sällan. Och det är för få av våra makthavare inser vidden av dess betydelse.

    Språk leder till att vi öppnar oss för andras perspektiv. Det var ju därför som de 41 studenterna befann sig på Hola folkhögskola, och det var språk som gjorde resan spännande för min student Polen-resenären. Mitt arbete, och studenternas studier är hart när ett fredsarbete. Eller nej, inte hart när. Det är ett fredsarbete! Varje nytt ord, varje grammatisk övning, varje uttalsövning bygger en väg som leder närmare varandra. Varje årtag i språkstudiernas ocean gör att man närmar sig andra, och samtidigt fördjupar sig själv. Man behöver inte alls bli flytande på ett språk för att förstå varandra bättre. Det räcker med att man sträcker ut en hand, med det lånade språket, för att breda vägen för en omfamning.

    Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon som vill eller kan argumentera emot det på ett övertygande sätt. Frågan är därför på sin plats. Varför det är så ödsligt tyst om vikten av språk, som bärare av fred och som redskap i kampen emot extremism, rasism, främlingsfientlighet?

    Det susar kanske lite ute bland ettorna och nollorna, men jag tvivlar ändå på att jag får ett trovärdigt svar.

    PS. Sommarkurserna nämnda ovan finansieras med hjälp av Svenska institutet. Läs mer om deras arbete att främja och stödja studier i svenska som främmande språk i världen.


    Med språk blommar vi upp. Och det gäller även alla som på ålderns höst börjar studera språk.


  • Den svenska prinsessan på ärten

    Den svenska prinsessan på ärten

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Vi går nästan in i varandra, den väldige mannen som med sin flickvän eller fru banar väg genom Warszawas flygplats. Men med två dansanta steg lyckas han avvärja en kollision, ty det är inte min förtjänst att vi inte kolliderar. Jag har ett namn för den här typen av händelser, den centraleuropeiska hövligheten.

    När jag kommer till Sverige brukar det ta mig några dagar att bli påmind om att i Sverige är det principiellt viktigt att vara oartig. Man ska alltid slänga dörren i nyllet på andra som kommer bakom. Det är omöjligt att vänta med att gå av bussen, man måste komma av först. I synnerhet om man är yngre man. Otaliga gånger har jag fått dörrar släppta rakt i mitt förvånade ansikte. Att hålla upp dörren för någon som har gjort det dåliga valet att snubbla fram bakom, innebär tydligen en orimlig kraftansträngning.

    Nå, nu vill jag poängtera att detta inte är enkom ett beteende som präglar svenska män. Jämställda som vi är har kvinnor ett snarlikt beteende. Men med den skillnaden att kvinnor inte tycks ha lika bråttom, alternativt vara lika säkra på att de kan eller bör gå först. Det är till och med så att kvinnor oftare hjälper än män. När någon har knasat till det för sig kommer oftast kvinnor till undsättning.

    Här i Centraleuropa är det egentligen lika ofta män som kvinnor som travar fram och hjälper någon som råkat ut för någon olycka. Och det är alltid någon som hjälper till. Hålla upp dörren gör man för den bakom, oavsett om man är kvinna eller man. Man gör således livet lite enklare och mer sympatiskt för varandra.

    Argumentet, att det är det jämställda Sverige som gett oss vår ohjälpsamhet, håller inte. De centraleuropeiska männen öppnar dörrar, stiger artigt åt sidan när jag ska in genom dörren, hjälper mig när jag trasslat till det för mig, trots att det troligen lyser feminist lång väg om mig. De hjälper mig till och med trots att jag för de flesta bara är en liten tant, som njuter av att lyssna till Brahms och lipar när någon stympar träd. Jag har varken haft naglarna på manikyr-tortyr, supersmal midja eller går på högklackat. De hjälper mig ändå. För det är så man är mot varandra här. Artiga. Hövliga.

    När jag nu sitter här på avstånd från Sverige, funderar jag givetvis varför det förhåller sig som så. Och min slutsats är att det är prinsessan på ärten-syndromet som bär skulden. Ty Sverige är ett väldigt bra land. Allt är inte rosenrött och fantastiskt. Det finns problem i Sverige också, men läget är inte hopplöst. Men istället beter vi oss som om vi står på ruinens brant, och som om samhället vore i upplösning. Vi har fått ett märklig narrativ, för att tangera Per T Ohlsson i dagens HD, som mest liknar en liten självömkande griskulting. Eller som en prinsessa i en alldeles fantastiskt skön säng, men det enda felet att en liten ärta skaver. I vår hopplösa självömkan blir vi således otrevliga mot varandra. Vi har det helt enkelt för bra. Så bra att vi inte har vett att uppskatta det. Eller varandra.

    I Centraleuropa har man kollektiva minnen av krig, förintelse, förtryck, fördrivning. De är ristade som ärr i samhällets kroppar. De bärs gemensamt. Och eftersom man har sådana minnen, har man lärt sig att uppskatta varandra. Livet är svårt, men vi sitter i samma båt och hjälps därför åt.

    I Sverige fungerar ju det mesta bra. I princip alla tåg kommer i tid. Sjukvården fungerar nästan alltid, trots att den givetvis kan bli bättre. Politikerna bekymrar sig om att förbättra situationen för svenskarna, även om deras beslut inte alltid tilltalar oss. (Kom nu inte dragande med att svenska politiker är korrupta, för då slänger jag en dos av den ukrainska verkligheten i ditt nylle.) Sverige är ett bra land, som givetvis kan bli bättre. Men vi är vansinnigt dåliga på att visa uppskattning för att vi faktiskt har haft förmånen att få växa upp och leva i ett fungerande land. Att vi klagar och beter oss som anhängarna till Trump klär oss inte alls, och är dessutom direkt missvisande.

    Och om vi nu verkligen tror att landet höll på att gå åt pipan, varför kan vi då inte kosta på oss att vara lite trevliga mot varandra? Varför försöker vi inte hjälpa varandra i den, som vissa tycks tro, svenska misären? Jo, för att det inte är någon misär. Ty vi har det förbaskat bra.

    Men med en liten hälsning från Centraleuropa vill jag ändå uppmana er där hemma, att imorgon måndag, hålla upp dörren för den som kommer bakom, ge ett leende till den trötte spärrvakten, chauffören eller medresenären. Gör det utan att kräva någonting tillbaka. Gör det bara för att visa omtanke. Och lite medmänsklighet.

    Det kommer inte att göra ont.

    the sitting there guys
    I Sverige finns det ofta sittplatser på hållplatserna. Inte vanlig syn här omkring.

    PS. Någon kanske känner att de känner igen temat. Ja, jag har ju varit inne på samma spår tidigare, men upprepningar är ett gammalt pedagogiskt knep att få studenter att lägga saker och ting på minnet.


  • Inte bara en flagga

    Inte bara en flagga

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    “Varför är det så många flaggor här i Sverige? Vid husen, ytterdörrarna, på balkongerna?”, frågar den unga kvinnan från Serbien Jan Sahlén, kommunalrådet i Kramfors. Det är vid ett möte mellan kommunalrådet och studenter som studerar svenska som främmande språk som den vakna frågan ställs. Ja, varför vajas det så med den svenska flaggan, tänker jag.

    När jag kom till Sverige i juli förvånades även jag av flagg-tätheten. Var jag än vände mig fladdrade ett blågult tygstycke ettrigt framför mig. Kanske inte så underligt, tänkte jag då. Det är ju ändå VM i fotboll. Men trots att Sverige förpassades ut från den gröna plätten kallad fotbollsplan, fortgick det blågula viftandet. Och särskilt här i de södra delarna av vårt avlånga land. Borta är den fagra skånska flaggan. Försvenskningen av Skåne tycks, 360 år efter freden i Roskilde, vara fullkomligt fullbordad.

    En nation som hotas, eller ligger i krig, tar gärna till flaggan som vapen. Under Euromajdan i Ukraina såg man ofta den ukrainska flaggan som en symbol för kamp mot korrupta politiker. Och efter Rysslands annektering av Krym och krigets första år var den ukrainska flaggan ett påfallande vanligt fenomen. I rädslan och oron inför framtiden ingav flaggan trygghet. Men med tiden har den blivit mindre vanlig. Kanske för att flaggan inte trängde iväg det onda och kriget blev vardag.

    Annat är det i Sverige. Den svenska flaggan vajar inte bara i Skåne. Även i Norrland, där ovanstående fråga ställdes till kommunalrådet i Kramfors, har en horisont som färgas av blågula utropstecken utbrett sig. För det är lite det de är, ett rop ut till oss som ser flaggan. Men frågan är bara vad de vill säga.

    Kommunalrådet i Kramfors funderar högt. Han själv hissar tydligen bara flagga på familjens högtidsdagar och flaggdagar. Så som jag lärt mig att det ska vara av min stränga morfar. Han var sjökapten och såg enkannerligen allvarligt på eventuella flagg-förseelser. Ty han följde de rekommendationer som ges om när flaggan ska hissas och halas.

    Efter en stunds tvekan säger kommunalrådet Sahlén att det kanske också kan vara en politisk markering, och att det är möjligt att flera av dem som låter sin flagga hänga ute året om, röstar på ett parti på yttersta högerkanten. Vi vet ju alla vilket parti.

    Frågan är bara varför de viftar med flaggan?

    Är det för att de är stolta över Sverige? Eller rädda för en förestående invasion? Det låter jag vara osagt. Men flaggviftandet tycks vara ett försök att protestera mot det Sverige de motsätter sig. Ett Sverige som inte bara är knätofs och nyckelharpa som vissa av partiets toppnamn gärna yvas över. Man kanske protesterar mot ett Sverige som vill skapa jämställdhet och mångfald. Som kämpar för homosexuellas rättigheter, och brinner för kampen mot diskriminering och för tolerans. Man protesterar alltså mot mycket av det som gjort Sverige så framgångsrik, skulle man kunna säga. Ja, är det så? Nå, jag funderar högt, och är inte säker på att jag gör anspråk på att ge några svar.

    Men det kanske mest sorgliga är ändå att allt fler börjar associera den svenska flaggan med främlingsfientlighet. Inte med tolerans. Och det händer allt mer ofta att jag saknar min morfars förhållningssätt. Inte för att det var mer ordning och reda förr, utan då den inte gav så mycket plats för flaggan att användas som politisk symbol.


    Flaggan på halv stång i Lerberget, Skåne.

    PS. Om du reagerar på att jag inte nämner partiet vid namn, så kan jag säga att det är av den enkla orsaken att jag inte tycker att det behövs. Partiet nämns ju praktiskt taget på alla sidor och i alla medier. Mer gratisreklam behöver de inte.


  • Ett förlorat släkte – om handarbeten

    Ett förlorat släkte – om handarbeten

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Så mycket tid vi lägger på något som vi anser vara fullkomligt meningslösa sysselsättningar. Ja, tänk efter. Visst är det så att du under din vakna tid ägnar dig åt ändlösa skrollningar på sidor utan slut. Antagligen har du även hittat hit just när du företagit dig en sådan meningslös syssla, eller hur? Fast det är kanske ändå inte alls troligt att du överhuvudtaget hittar hit, ty det tycks som om vi sällan landar på ställen som har något av värde att förtälja. Och det här är just en plats av betydelse. (Nej, jag ursäktar inte min uppriktiga uppkäftighet.) Det vi mest älskar att gilla mest är bilder på oss själva, mat, barn, djur och natur.

    Jag har precis färdats med tåg genom Sverige, och jag har förbluffats av att vi alla sitter fast i våra smartphones. Det här är ju inte något svenskt fenomen. Min galiziska verklighet är i det hänseendet nästan identisk. Våra ansikten lyses upp, var än vi är, med ett märkligt blåaktig sken. Att vi företar oss andra sysslor tillhör dessa sällsynta ovanligheter som bara besmittat en liten del av befolkningen. Jag saknar ibland dessa andra sysslor. De öppnade mer upp för min fantasi. Smartphones lämnar en tomt hål i min fantasi. Ett svart hål.

    Enkannerligen känner jag en stark avsaknad av handarbeten. Var tog alla dessa små vardagliga pyssel vägen? Tidigare höll de gärna till på tåg. Nu tillhör de en utrotningshotat släkte.

    Min farmor befolkade det där handarbetssläktet. Varje gång hon satte sig vid sin TV eller när verkligheten levererade något hålrum, tog hon upp sitt nystan och började sortera hål med sin virkning. Hon virkade dukar och kuddvar och ljushållare med mera, med en oförtröttlig iver. Efter sig lämnade hon en mängd arbeten. Både till glädje och förtret för oss efterlevare.

    Vad kommer vi således att lämna efter oss den dag vi lämnar in? En välformulerad profil på något av våra sociala medier? Ett par miljoner “gillar”? En ocean av selfies, bilder på måltider, fester, barn, katter- eller hund, landskap med mera strömmar ut ur oss i alla möjliga upptänkliga formationer. Vi tycks lika oförtröttliga som farmor med sin virkning.

    Trots att vi ändå lägger mycket möda och energi på våra virtuella liv, så finns det väl ingenting vid sidan vädret som vi älskar att gnälla på så som vi älskar att gnälla på sociala medier? Ja, ungefär så som jag gjorde ovan. Och har du förresten hört någon stolt förkunna att de skrollat genom Facebook-flödet eller något annat sociala medier-flöde? “Åh, vad duktig jag varit! Jag har suttit hela dagen framför Facebook. Jag har tryckt jättemånga ‘gillar’ idag.” Tänk er den!

    Handen på hjärtat, är det verkligen så mycket mer meningslöst än farmors virkning av dukar? Båda sysslorna är ett slags tidsfördriv där vi använder våra hjärnvirvlar, eller hur? Och nu kan man ju till och med ärva konton på sociala medier!

    Men trots det kan jag ändå erfara en saknad, ja, stundtals en stark längtan, efter dessa damerna (och vid sällsynta tillfällen även herrarna) som ledigt lät sina fingrar glida över garnets vederkvickande tråd. Ty det är bevisligen fortfarande svårare att uppskatta den tråd som vävs av oss med ettor och nollor.


    Ett handarbete funnet i Ulvöhamn.


  • Beväpnad med ett leende

    Beväpnad med ett leende

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    заходьте ще! (Kom åter!) är ett ordpar som ofta följer mig ut genom dörren till den butik jag besökt i Lviv. Det tycks inte spela någon avgörande roll om jag bidragit till att stärka deras kassa avsevärt, eller om jag endast efterlämnat smulor från min börs.

    Det är dessutom en procedur, som upprepas hart när varje gång jag går för att fylla på mitt skafferi eller kylskåp. Ett litet leende från mig leder, utan omsvep, till dylik rörelse med munnens muskler från butikens expedit.

    Det här sker i princip varje gång jag utför min livsuppehållande verksamhet. Utan omsvep. Lika för alla. Mitt vapen i den lvivianska djungeln är mitt leende. Och det är framgångsrikt. Jag går så gott som alltid vinnare ur duellen mellan mig och den som förfogar över den av mig eftertraktade varan.

    De flesta tycks dock bära med sig en bild av ukrainarna som kärva, buttra och närapå otrevliga. Det här är en fullkomligt ogrundad fördom. Vad den bottnar i är svårt att säga. Man kan förvisso utgå från att vissa Hollywood-produktioner har bidragit till att befästa bilden av den surmulne östeuropéen, och det här har kanske influerat bilden av ukrainarna som trumpen. Och kanske är det så att många av mina gamla landsmän rätt och slätt utgår från att ukrainarna är surmulna, och därför inte möter dem med ett leende. Som man ropar får man ju svar, som det heter.

    Nå, så har jag nu trott att det förhåller sig. Bemöter man någon med ett leende, drabbas alltid den som träffats, av ett tvingande behov av att gymnastisera läpparnas muskulatur. Men jag inser nu att min slutsats haltar. Betänkligt. Ty när jag smilar mot ukrainarnas svenska kollegor i affärerna, får jag oftast en avvisande eller misstänksam blick åter. Mitt leende vapen är trubbigt. Ihåligt. Overksamt. Och när jag går får jag dessvärre endast ett “hej”. Ingen längtan efter att jag ska återvända tycks besitta de svenska affärsidkare. Det är nästan som om de ansåg att jag inte ens borde kommit överhuvudtaget. Det mest besynnerligt är dessutom att ju längre norrut jag tar mig, ju större sannolikhet är det att mitt vapen fungerar. Ett norrländskt leende är inte alls lika dyrköpt som ett sörländskt.

    I begynnelsen hade det här en tendens att göra mig nedslagen, ja, kanske till och med nerslagen. Men som en sommarslö geting härdar jag i med mitt leende. Kanske kommer jag en dag övertyga även svenskarna om mungymnastikens välgörande effekt.

    Och ingen har väl dött utav att man önskar någon välkommen åter.

    flower me


Archives: