viewpoint-east.org – a blog that makes a difference

En djävulsk klippa

Publicerad:

December 23, 2021

Läsningstid: 2 minuter
23 december 2021
Dagens okända
Skidåkare vid Tjotovi klippan (Чотові скелі)
Fotograf okänt
År 1928

Några ungdomar från det ukrainska gymnasiet i staden Lwów (idag Lviv) har tagit sig ut ur staden för att åka skidor vid Djävulsklippan. Ja, det så det översätts, Tjotovi skeli (Чотові скелі). Klipporna med det ruskiga namnet, och den intressanta formen, ligger mellan Lviv och Vynnynky. Idag är det ett naturreservat, mycket omtyckt av lvivianer och andra tillresta naturälskare. På 1970-talet insåg man att klipporna nog kunde gömma en del intressant historia. Det visade sig att berget gömde lämningar från människor som levt där för flera tusentals år sedan. Här hittades uråldriga pilar, knivar och andra verktyg. Här fanns skelett av mammutar, europeiska vildhästar osv.

Namnet ska egentligen inte härledas till djävulen, utan det är en sentida konstruktion. Egentligen kommer namnet från tjatyvati (чатува́ти) som betyder bevaka. Under 1200-talet ska lokalbefolkningen nämligen ha använt den höga klippan som utkik om fienden (fienden under denna tid var tatarerna) anände.

Det finns givetvis massor av legender om klipporna. Den mest intressanta är den om att det bodde en drake i klipporna, som helst smaskade på jungfruar. Men när valet föll på en ung kvinna, Jarina, som snart skulle gifta sig, klädde hennes blivande make ut sig till jungfru. Istället för att låta sig ätas upp av den vettlöst glupska draken, svingade han sitt svärd mot draken som försökte fly uppför klipporna och dennes klor ska ha satt djupa fåror i klippornas vägg. Givetvis lyckades draken inte fly, utan dräptes av den blivande maken. Och vi kan på fotografiet (och än idag) tydligt se spåren på klipporna av drakens lönlösa flykt bakom våra skidåkare. Eller hur?
Nu tar vi en lur

Publicerad:

December 22, 2021

Läsningstid: 2 minuter
22 december 2021
Dagens okända
En ukrainska ensemble som möjligen hette Trembita
Fotograf okänd
År okänt

Låt oss återvända till musikens värld, och denna ensemble som kan ha kallats Trembita. Hur det lät när de spelade på sina gitarrer, kan vi bara gissa. Men troligt var att det var något som tangerade ukrainsk folkmusik.

Trembita är ett egentligen ett alphorn som använts av huzulerna, som ju bor i Karpaterna. Instrumentet kan liknas vid de svenska näverlurarna, men konstruktionen av de två skiljer sig åt. Trembitan består av en lång gren från något träd inom exempelvis gransläktet. Först klyver man grenen i två, och gröper ur en fåra, sedan sätter man samman de två delarna till en enhet med hjälp av bark. Näverluren är däremot en genomborrad gren, alltså inte klyvts, som sedan lindats med näver. En trembita är oftast mellan 2-3 meter, emedan näverluren oftast inte är längre än 1,5 meter. Klangen i de två skiljer sig därför åt, men det är ändock ett omisskännligt brölande. Nedan får ni smakprov på både trembita och näverlur. I filmen om trembitan får ni även se hur den skapas.

Vår ukrainska ensemble på fotografiet spelar dock inte på någon trembita. Varför de valt att kalla sig så, förtäljer inte heller historien, eller snarare fotografiet. Kanske ville de att deras åhörare skulle associera till ukrainsk folkmusik och huzulerna, trots att de själva valt att klä sig efter senaste flugan. Någon annan tolkning går knappast att göra.
En inte okänd Alter Kacyzne

Publicerad:

December 21, 2021

Läsningstid: 2 minuter
21 december 2021
Dagens okända
Lublin. Pojkar på en cheder.
Fotograf Alter Kacyzne
År 1924

I Peter Handbergs bejublade översättning av Alfred Döblins bok “Resa i Polen” möts man redan på omslaget av en oförlåtlig fadäs. På omslaget ser vi nämligen ett av Alter Kacyznes fantastiska fotografier. Kacyzne är verkligen inte okänd, och var bilden togs är inte heller okänt. Den togs i Lublin 1924. Det må hända att en översättare lyckas förbise att leta upp information om omslagsbilden, men förläggaren Bokförlaget Faethon borde ha gjort en lite grundligare efterforskning innan man lät översättningen av Döblins bok gå till tryck.

Alter Kacyzne var inte bara fotograf, han var också skriftställare och satiriker. Hans fotografiska gärning kom sig av att, som undertecknad tidigare skrivit, “den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins.” Läs hela inlägget här: https://viewpoint-east.org/2019/01/13/alter-kacyzne-en-fotografisk-valgarning/

Alter Kacyznes fotografiska värv är ovärderligt, och de 700 fotografier som finns bevarade, bildar tillsammans en större gärning än den förvanskade bild Döblin ge genom sin tids antisemitiska lins. I Kacyznes fotografier finns ingen självförhärligande uppblåsthet. Han inte bara ser och skildrar. Han möter och känner. Och det är något som kan läsas av än i dag.

Här finner ni Alter Kacyznes fotografier: http://polishjews.yivoarchives.org/archive/index.php?p=collections/classifications&id=1314390253&q=
Galiziens svarta guld

Publicerad:

December 20, 2021

Läsningstid: < 1 minut
20 december 2021
Dagens okända
Kopalnie nafty na Ratoczynie w Borysławiu (Oljeborrtorn i Ratoczyna i Borysław)
Fotograf Wilhelm Russ
1902

I den galiziska staden Borysław (på ukrainska Борислав/Boryslav) hade Wilhelm Russ en av sina fotoateljéer. Det var ingen tillfällighet att han hade förlagt den just dit. Vid den här tiden var trakten kring Borysław ett riktigt Klondike, men här var det inte guld som glimmade, utan det svarta guldet, oljan! På 1850-talet började man borra efter olja i västra Galizien, och snart hade ryktet om att Galiziens mark gömde olja spridit sig till omvärlden. Ögonvittnesskildringar säger att marken var som impregnerad av olja. Man behövde bara stampa lite i marken, så sprutade oljan rakt upp mot himmeln. Vi vet ju inte dessa skildringar är sanningsenliga, men av Wilhelm Russ fotografi kan vi se att det var väldigt tätt mellan borrtornen.

Kulmen på oljetillgången tycks ha varit 1909. Då var regionen den fjärde största producenten av olja i världen, och det var ungefär då som Wilhelm tog sin panoramabild över det galiziska oljefältet.
Vid Havets öga

Publicerad:

December 19, 2021

Läsningstid: < 1 minut
19 december 2021
Dagens okända
Morskie oko (Havets öga)
Fotograf Gustaw Russ
År 1960-70-tal

Vi dröjer oss kvar ett ögonblick hos Gustaw Russ. Han slog sig ju ned i Jasło i östra Polen, och arbetade som fotograf och reseledare. Han medverkade även till att alstra resebroschyrer till olika eftertraktade turistmål i Polen. En av alla var denna lilla skrift som guidar till ett besök vid sjön Morskie Oko i Tatrabergen. Morskie Oko ligger 1395 m ö.h., och den är som djupast 50 meter. Morskie oko betyder Havets öga. Namnet kommer från en legend som menar att sjön har en underjordisk passage till det öppna havet. Tidigare kallades dock sjön vanligtvis för Rybie Jezioro, Fisksjön, eftersom den hade god tillgång på forell.

Morskie Oko, ligger mycket vackert beläget mellan de höga Tatrabergen som omsluter den. Det är kanske därför som sjön både är avmålad, besjungen och omskriven i flertalet dikter samt romaner. Likaså har filmer spelats in vid denna vackra sjö. En plats som man vallfärdas till helt enkelt, och att döma av fotografiet signerat Gustaw Russ, tar man sig dit både på hjul och till fots.

Källa: https://pocztowki.antykwariat.biz/object/index/id/16359
https://en.wikipedia.org/wiki/Morskie_Oko

En djävulsk klippa

Nu tar vi en lur

En inte okänd Alter Kacyzne

Galiziens svarta guld

Vid Havets öga