På det sociala mediet Bluesky finns en profil för klassisk musik, som under hösten och vintern har försökt sig på ett nytt gebit, nämligen kvacksalveri. Med hashtagen #A-Haydn-a-day har profilen påstått att man kan undfly olika elakartade virus, och därmed hålla doktorns frågvisa klåfingrighet borta, genom att lyssna på minst en symfoni av Haydn om dagen. Kaxigt basunerade profilen ut sitt budskap och gav oss i uppdrag att lyssna på någon av Haydns 106 symfonier.

Men det skulle dock snart visa sig att allt bara var humbug. Profilen fick givetvis årets influensa och blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hen var en simpel bluffmakare som dragit oss vid näsan. Jag måste dock bekänna att jag aldrig lät mig duperas av denne bedragare, och lyssnade inte på en Haydn om dagen för att slippa doktorn. Nu lyssnar jag förvisso ofta på Haydn, som alltid inger en särskild känsla av ro och trygghet, men oftast är det andra verk än just symfonierna.

Ett verk jag ofta återkommer till är Skapelsen (Hob.XXI:2), som jag fått uppleva med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester. Jag minns inte så mycket av själva konserten, förutom att jag blev överrumplad av verkets oerhörda skönhet och finess. Inte konstigt att Ludwig van Beethoven menade att verket var det finaste som dittills skrivits. Jo, så var det.

Haydn var ju redan under sin samtid enormt uppskattad. Ett exempel på detta inträffade Haydns sista dagar i livet. Året var 1809 och Napoleon belägrade Wien. Haydn låg svårt sjuk och praktiskt taget döende i sitt hem. För att skydda den store tonsättaren satte fransmännen ett kavalleri att vakta hans port. Bara det faktumet, att en fransk armé beslutar sig för att beskydda en tonsättare som ägnat en stor del av sin tonsättarverksamhet åt att hylla den österrikiske kejsaren, visar på hans betydelse för sin samtid.

Men det är berättelsen om hur soldaterna i det franska kavalleriet utanför Haydnhaus börjar sjunga tonerna i Haydns verk “Skapelsen” för att visa sin uppskattning för nämnde tonsättare, som verkligen understryker hur betydelsefull Haydn var i sin samtid.

Haydn somnade in några veckor senare, omhändertagande av kejsardömets bästa läkare. Så inte ens Haydn själv klarade sig undan doktorn.

Bilden har ju ingenting med innehållet i texten att göra, förutom att det var denna syn som ackompanjerade mina tankar när jag skrev ovanstående.