Nu tänder väl någon programledare ett ljus i rutan och bestämmer att nu så är det jul. Alla samlas nog kring den fyrkantiga rutan och drömmer sig bort till tomtens julverkstad och lyssnar på Franz Schuberts Marches militaires op.51/D.733, från 1818.
Ute vid Öresund, där Danmark hägrar i horisonten, råder ett märkvärdigt lugn. 5,3 grader säger termostaten och fotavtrycken på bryggan avslöjar att det inte bara är några enstaka våghalsiga som har tagit en simtur i böljan den blå.
Men nu är här tyst och stilla och blott sjöfåglarna sjunger sina uppmärksamhetssjuka melodier.
Upp ur havet av hustak skjuter Helsingborgs rådhustorn upp, som pekar med sitt tak upp mot himlen som om den ville göra ett slags statement av okänt slag. Hustaken runt omkring böljar fram ända till vattenbrynet där Öresund tar över. Mellan husen, övervakade av rådhusets torn, rusar folket mellan butikerna. Ut och in ur butikerna springer de, med sina överfulla kassar, med julklappssnörena som virvlar i luftdraget från deras framfart.
Några springer fram med sammanbitna läppar, andra vandrar med lättade miner. Några står och pratar med bekanta. Några av dem verkar mötas varje dag, och tar upp tråden där de slutade igår. Andra möts för första gången på länge. Några kramar om varandra, andra skakar hellre i hand.
Därborta, där Öresund tar vid, syns Helsingör och Danmarks kust, som ligger inbäddade i ett vitt hölje, som om det vore grädde som toppats på ett bakverk. På båda sidor om sundet råder julstämning.
Jag förflyttar mina tankar hundra mil bort till Ukraina, där det pågår ett krig. Och jag försöker föreställa mig de ukrainska förberedelserna inför julen och nyåret, hur de ter sig när man tvingas springa mellan köket och skyddsrummet. Även om tanken ingalunda är angenäm, äger jag inte rätten att sluta tänka på Ukrainas kamp för överlevnad. Och särskilt inte under en högtid som denna.
På det sociala mediet Bluesky finns en profil för klassisk musik, som under hösten och vintern har försökt sig på ett nytt gebit, nämligen kvacksalveri. Med hashtagen #A-Haydn-a-day har profilen påstått att man kan undfly olika elakartade virus, och därmed hålla doktorns frågvisa klåfingrighet borta, genom att lyssna på minst en symfoni av Haydn om dagen. Kaxigt basunerade profilen ut sitt budskap och gav oss i uppdrag att lyssna på någon av Haydns 106 symfonier.
Men det skulle dock snart visa sig att allt bara var humbug. Profilen fick givetvis årets influensa och blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hen var en simpel bluffmakare som dragit oss vid näsan. Jag måste dock bekänna att jag aldrig lät mig duperas av denne bedragare, och lyssnade inte på en Haydn om dagen för att slippa doktorn. Nu lyssnar jag förvisso ofta på Haydn, som alltid inger en särskild känsla av ro och trygghet, men oftast är det andra verk än just symfonierna.
Ett verk jag ofta återkommer till är Skapelsen (Hob.XXI:2), som jag fått uppleva med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester. Jag minns inte så mycket av själva konserten, förutom att jag blev överrumplad av verkets oerhörda skönhet och finess. Inte konstigt att Ludwig van Beethoven menade att verket var det finaste som dittills skrivits. Jo, så var det.
Haydn var ju redan under sin samtid enormt uppskattad. Ett exempel på detta inträffade Haydns sista dagar i livet. Året var 1809 och Napoleon belägrade Wien. Haydn låg svårt sjuk och praktiskt taget döende i sitt hem. För att skydda den store tonsättaren satte fransmännen ett kavalleri att vakta hans port. Bara det faktumet, att en fransk armé beslutar sig för att beskydda en tonsättare som ägnat en stor del av sin tonsättarverksamhet åt att hylla den österrikiske kejsaren, visar på hans betydelse för sin samtid.
Men det är berättelsen om hur soldaterna i det franska kavalleriet utanför Haydnhaus börjar sjunga tonerna i Haydns verk “Skapelsen” för att visa sin uppskattning för nämnde tonsättare, som verkligen understryker hur betydelsefull Haydn var i sin samtid.
Haydn somnade in några veckor senare, omhändertagande av kejsardömets bästa läkare. Så inte ens Haydn själv klarade sig undan doktorn.
Bilden har ju ingenting med innehållet i texten att göra, förutom att det var denna syn som ackompanjerade mina tankar när jag skrev ovanstående.
En av de första sakerna jag blev tvungen att vänja mig av med på mitt julbord när jag hade flyttat till Ukraina var kålrotslåda, eller lanttulaatikko som den heter på finska. Trots idogt sökande fann jag inte en endaste kålrot. Jag spörjde vart enda försäljarna på Lvivs alla marknader, men det enda jag kom i närheten av var kålrotens bleka kusin majrovan. På den gör man ingen förstklassig kålrotslåda. Samma eländiga visa har det varit sedan jag flyttade till Polen. Man träffar praktiskt taget inte på någon kålrot.
Jag har länge levt i fullständig okunnighet om varför det inte går att uppbringa en kålrot i Polen och Ukraina. När jag har frågat om deras frånvaro har man oftast ryckt på axlarna och förkunnat att kålroten inte ingår i det polska eller ukrainska köket. Men varför det förhåller sig på det viset har ingen gett något tillfredsställande svar på. Men nu tror jag att jag i alla fall fått ett svar på varför de inte återfinns i det polska köket.
Orsaken lär vara att kålroten var en mycket vanlig rotsak under andra världskriget, och att man därför associerar kålroten med svåra tider. Det ska tydligen också vara så att den ofta ges som foder till boskap, och man vill ju inte ställa deras mat på bordet. Om svaret på frågan är den samma i Ukraina vågar jag däremot inte svara på. Jag har nämligen inte hittat någon förklaring till kålrotens frånvaro i den ukrainska matlagningskonsten.
Britterna vet dock att vi svenskar älskar kålrot, eller så är det så att de tycker att vi påminner om kålrötter. De kallar nämligen kålroten för Swedish turnip, alltså svensk majrova, vilket jag egentligen tycker är lite orättvist mot kålroten, enär den har en mycket angenämare smak än majrovan. Om det nu förhåller sig så att de tycker att vi liknar kålrötter så gör det ingenting alls. Vi får ta det som en komplimang, och beakta kålrötternas angenäma gyllenbruna underkroppar med deras ljuslila överdelar. Kanske lite knöliga, men ändå ett slags naturens lilla underverk.
Jag vet precis hur det känns – att ha blivit förälskad i en kultur eller ett språk. Det är som kärleken till en människa, men kanske lugnare, mer harmoniskt. Det är ju ingen mening med att göra sig till eller försöka skapa ett intryck, för det går inte att imponera på en kultur eller ett annat språk. Man behöver inte klä upp sig eller för den delen klä ut sig. Det gör ingen skillnad. Det enda en kultur eller ett språk kräver är tid, tålamod och förståelse.
När jag befinner mig mig i Polen eller Ukraina är allt intressant omkring. Jag är uppmärksam på allt, på byggnader, stadsbilden, trafikkultur, infrastruktur, människor, deras rörelser och deras röster. Allt jag ser väcker frågor och nyfikenhet, och mycket av det jag ser eldar på kärlekslågan som brinner i mig. Det är som om det pågår en ständig dialog mellan mig och föremålet för min kärlek – den polska och ukrainska kulturen och språket.
När jag kommer till Sverige är denna nyfikenhet som bortblåst. Jag känner blott något av ett stilla accepterande. Jag registrerar utan att ifrågasätta. Ingen dialog uppstår. Men jag är ändå lyckligt lottad att vara lärare i svenska som främmande språk, enär mina studenter ofta ställer frågor kryddade med sin kärlek och nyfikenhet på Sverige och svenska språket. Det ger mig en inblick i hur man kan se på och känna för mitt fädernesland.
Jag sitter på tåget mellan Köpenhamns flygplats och Skåne, och försöker hitta den där nyfikenheten som också driver mig till att skriva. Men på tåget är det så tyst. Endast rälsen under oss visslar med sin lite vresiga röst.
Men så hoppar jag av tåget och plötsligt finner jag något som upptar mitt intresse. Ljusen skriker ut sin livsglädje från varje fönster. Skillnaden mot den krakowitiska julbelysningen är påtaglig. Samtidigt vet jag att man just i södra Sverige har klagat över det höga elpriset. En slags märklig svensk inkonsekvens, och som leder till frågor och nyfikenhet.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.