• Dagens anteckning – 13 januari 2025

    Dagens anteckning – 13 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    En liten vit hund står med sin ägare brevid vägskälskapellet vid en park i Podgórze som är uppkallad efter Florian Nowacki (Planty im. Floriana Nowackiego). Orsaken till att parken är uppkallad efter honom tordes vara att det var han som initierade att parken skulle anläggas på 1880-talet, på den plats där det en gång låg en medeltida damm. Ibland gör sig denna medeltida damm påmind, genom att det nästan varje somrar uppstår en spontan vattensamling efter något av alla dessa häftiga sommarregn.

    Just idag syns dock ingenting av en eventuell medeltida damm, enär parken har täckts av ett lager med vit snö. Ja, faktiskt lika vit som den lilla hunden som står där vid vägskälskapellet med sin ägare. Och bjäbbar på en annan liten hund, som dock är svart. Den svarta hunden dras av en sin ägare bort från den lilla vita bjäbbande hunden. Små vita moln pyser ut ur den bjäbbande hundens mun. Vita små moln. Som om även dess andedräkt imiterade snön.

    Ett cykelbud svänger förbi vägskälskapellet och in på gatan som heter plac Emila Serkowskiego. Denna gata, som alltså egentligen kallas för plats, är alltså uppkallad efter Emil Serkowski som var borgmästare i Podgórze när staden fortfarande var en egen stad. Hans dotter, som hette Wanda, gifte sig förresten Franciszek Maryewski som var Podgórzes sista borgmästare, innan man inlemmades i Kraków år 1915.

    Men den lilla vita bjäbbande hunden verkar inte bry sig om olika historiska borgmästare. Den fortsätter att bjäbba, men nu är det oklart vad som är föremålet för denna utskällning, ty någon annan hund syns inte till. Kanske rör det mig, tänker jag, så där självcentrerad som man oftast är, innan jag hastar vidare.

    Det är först när jag kommer hem som jag kommer på att jag glömde ta en bild på den vita hunden och den snötäckta parken. Så ni får istället beundra detta vykort från en förgången tid, där parkens trädkronor syns mellan hundraserna och Wisła.


  • Dagens anteckning – 12 januari 2025

    Dagens anteckning – 12 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    När jag åkte till Wien i höstas var det kanske ett fåfängt försök att komma närmare Gustav Mahler. Ja, jag vet att han är död och allt vad det innebär, men jag ville kanske se alla de där platserna som jag läst om och bara hade en vag bild av. På jakt efter något, oklart vad. Och jag såg alla de där platserna jag förknippar med Mahler, men har en ganska vag bild om besöket ledde till någon djupare insikt.

    Men det skulle visa sig att jag kom hem från Wien med Ludwig van Beethoven och Franz Schubert. Inte för att de inte varit hemma med mig sedan tidigare, utan eftersom de klängde sig fast på ett annat sätt än tidigare. Och detta gäller i synnerhet den förra. Nu tycker jag att jag kan uppskatta och förstå Beethoven, på ett sätt som jag inte kunde tidigare. Det känns lite som om jag lyckats tränga igenom ett lag av förståelse och nått en annan sfär. Som om jag vore i en annan metanivå. Något liknande har givetvis hänt förut och inte minst med Mahler.

    Nu vet jag inte alls om det är på samma sätt för Nigel Kennedy, eller om det finns andra förklaringar till varför han har döpt sin första violinkonsert till “Für Ludvig van”, som jag har hört framföras ikväll av Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Jag vet inte om jag håller med Kennedy om alla hans olika infallsvinklar och idéer, ty ibland liknar det mer ett potpurri. Men min kritiska röst somnar snart in, när jag ser hur roligt både Nigel Kennedy och musikerna verkar ha. Och vem är jag att ha en kritisk åsikt om detta? Jag, som varken spelar eller komponerar.

    Men kvällens stora behållning var ändå framförandet av Beethovens sjätte symfoni (op 68) från 1812. (Förlåt att jag är så torr.) Ett fint framförande, med stort engagemang och lidelse. Och när jag satt där så började jag plötsligt att tänka på Mahlers första symfoni, komponerat över 70 år senare. Nej, det finns inte några absoluta likheter mellan de två verken, frånsett parafrasena till natur och, förstås, de starka emotioner dessa båda tonsättare skapar hos mig som lyssnare.


  • Dagens anteckning – 11 januari 2025

    Dagens anteckning – 11 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Snöflingorna singlar ner sådär vimsigt och lite veligt som de brukar göra. De flyger hit och dit utan att riktigt verka veta vilken plats som är den rätta att landa på. Ingen snöflinga färdas så som den andra. Var och en gör sin egen allenastående resa mot marken. Trots att de är många till antalet, och att de faktiskt snart härskar över varje bit av himlen, känns ordet snösmocka lite orättvist. Ty hur skulle någon så vimsig och velig kunna vara upplagd för en boxningsmatch? Men det är kanske snöns mest lömska egenskap, att den kan lura oss att tro att den är beskedlig.

    En glasögonprydd man, iklädd öronlappsmössa och luvtröja under skinnjackan, står och röker på en balkong. Röken letar sig ut ur hans mun och sträcker sig upp mot himlen. För ett ögonblick skymmer den hans ansikte. Bara glasögonen glänser till genom röken. Några snöflingor letar sig in på balkongen och landar på (den möjliga) pälsimitationen på hans mössa, snart ska dess vita kroppar smälta ner till vattendroppar, och skapa ett glänsande pärlband på mössan åt den rökande mannen.

    På trottoaren trampas snön ner och packas till framtida isfläckar att halka på. Avtrycken från skosulorna avbryts av spår av tassar. De mindre hundarnas tassavtryck landar liksom ovanpå snön. Man kan tydligt se avtrycken av deras klor och hur vackert formerade deras trampdynor är. Snart anländer en ny omgång snö vars främsta uppsåt är att gömma avtrycken.

    Och allt det här sker samtidigt som mina tankar egentligen inte riktigt är här, utan cirka 150 mil härifrån, vid fronten där Ukraina modigt kämpar för sin frihet. Den ligger aldrig långt borta i mitt inre. Och jag tänker att allt det jag nyss sett här, faktiskt också skulle kunna vara där. Kriget är nämligen inte längre bort än så.


  • Dagens anteckning – 10 januari 2025

    Dagens anteckning – 10 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Man hamnar i en osedvanlig sinnesstämning när man besöker Joanna Helanders och Bo Perssons utställning “Podążając za cieniem” (“Följer skuggan”), som just nu pågår på Galeria Sztuki Współczesnej BWA i Katowice. På väggarna projieceras fragment från fem filmer som de båda skapat tillsammans. Världen som de format på duken under de senaste fyra decennierna är ofta skrämmande, men också igenkännbar, som om de visade verkligheten i en slags förvrängd spegel.

    Mellan filmerna finns Joanna Helanders svartvita fotografi, där vi kan följa med till Joannas Polen och Sverige, så som länderna har tett sig under de senaste decennierna. Och det är ett annat Polen än det som syns utanför galleriets glasport. Vi tas till hjärtat av Schlesien, och får besöka Ruda Śląska, där livet sedan länge kretsat kring gruvnäringen. Vid en första anblick är det lätt att avfärda fotografierna som en studie av misär, men det krävs inte många sekunders betraktelse innan man omfamnas av den värme som de innehåller.

    Ty i Joanna Helanders bilder finns det nämligen en osentimental direkthet, vilket gör att man dras med i mötena och känner sig delaktig. Jag kommer på mig själv med att le mot fotona av Joannas mamma, precis som jag hälsade på en gammal bekant. Det är som om man egentligen sitter vid bordet därhemma hos Joannas mamma, eller som om man står och skrattar och pratar med tjejerna som jobbar på godisfabriken, eller att man tar en öl med männen som väntar på att få börja sitt skift i gruvan, eller så lastar man av kol på mormors bakgård från de kärrorna som dras av hästar.

    Utställningen innehåller även de mycket kända porträtt på polska storheter som Joanna Helander fångat. Ni har nog alla någon gång sett fotografiet av den rökande Wisława Szymborska, eller på Czesław Miłosz i gungstol i sitt hem. Även här finns den där direktheten, som gör att jag nästan tror att jag är närvarande vid mötena och kan, tillsammans med Joanna och Bo, slå mig ner vid Wisława Szymborskas bord och tända en cigarett.


  • Dagens anteckning – 9 januari 2025

    Dagens anteckning – 9 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Över fältet Błonia färdas en slöja av dis. Den sveper in allt det där som syns på avstånd i sin kyliga dräkt. Men det går inte att närma sig. För varje steg jag tar mot diset, drar den sig blygt tillbaka. Vårt samspel pågår till skymningen och den blodröda solnedgången tar över sceneriet. Likt en pastoral idyll mitt i stadens brus.

    En ung kvinna, med Kånken på ryggen och huvan uppfälld, går över fältet genom diset med sin hund. Hennes svarta kappa slänger fram och tillbaka. Det hela förefaller så mystiskt och nära på medeltida. Och jag färdas i ett slag flera hundra år tillbaka i tiden, till då Błonia nämndes för första gången, nämligen år 1162. Det var då som magnaten Jaksa Gryfita skänkte fältet till det första nunneklostret i Polen. Jag tänker inte trassla in mig i att försöka reda ut olika religiösa ordnar, men vill bara nämna att nunnorna i fråga tillhörde premonstratensorden.

    Nå, nunnorna ägde alltså detta stora fält, men det är möjligt att de inte riktigt visste vad de skulle göra med det. Sålunda 1366 slöt de ett avtal med de styrande i staden Kraków. Nunnorna fick en fastighet i stadens kärna, mot att Krakóws rådhus övertog fältet Błonia. Men inte heller rådhuset i Kraków tycks ha haft vett att tänka ut några uppgift åt Błonia, vilket innebar att det snart förvandlades till ett träskområde där Wisłas biflod Rudawa fick härja fritt. Det var först på på 1800-talet som man dränerande området och tyglade den vildsinta Rudawa. Idag flyter hon lydigt i sin fåra, med bara några få utbrytningsförsök per år.

    Efter det att Błonia blev det fält så som vi känner den idag, har det fått tjäna som värd åt många massmöten, militära parader och sportevenemang. Som exempel kan nämnas att påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI har använt fältet till att hålla mässor, och fotbollsfansen har hållit sina sportsliga mässor. Jag vågar till och med dryfta att de båda fenomenen är inte helt olika varandra med avseende på fanatism och möjlig verklighetsflykt. Såja, jag menar inget illa.

    Men oftast erbjuder Błonia faktiskt inga evenemang, utan blott en flykt och helande från vardagens slit. Vilket på många sätt kanske är mer oumbärligt.


Archives: