En liten vit hund står med sin ägare brevid vägskälskapellet vid en park i Podgórze som är uppkallad efter Florian Nowacki (Planty im. Floriana Nowackiego). Orsaken till att parken är uppkallad efter honom tordes vara att det var han som initierade att parken skulle anläggas på 1880-talet, på den plats där det en gång låg en medeltida damm. Ibland gör sig denna medeltida damm påmind, genom att det nästan varje somrar uppstår en spontan vattensamling efter något av alla dessa häftiga sommarregn.
Just idag syns dock ingenting av en eventuell medeltida damm, enär parken har täckts av ett lager med vit snö. Ja, faktiskt lika vit som den lilla hunden som står där vid vägskälskapellet med sin ägare. Och bjäbbar på en annan liten hund, som dock är svart. Den svarta hunden dras av en sin ägare bort från den lilla vita bjäbbande hunden. Små vita moln pyser ut ur den bjäbbande hundens mun. Vita små moln. Som om även dess andedräkt imiterade snön.
Ett cykelbud svänger förbi vägskälskapellet och in på gatan som heter plac Emila Serkowskiego. Denna gata, som alltså egentligen kallas för plats, är alltså uppkallad efter Emil Serkowski som var borgmästare i Podgórze när staden fortfarande var en egen stad. Hans dotter, som hette Wanda, gifte sig förresten Franciszek Maryewski som var Podgórzes sista borgmästare, innan man inlemmades i Kraków år 1915.
Men den lilla vita bjäbbande hunden verkar inte bry sig om olika historiska borgmästare. Den fortsätter att bjäbba, men nu är det oklart vad som är föremålet för denna utskällning, ty någon annan hund syns inte till. Kanske rör det mig, tänker jag, så där självcentrerad som man oftast är, innan jag hastar vidare.
Det är först när jag kommer hem som jag kommer på att jag glömde ta en bild på den vita hunden och den snötäckta parken. Så ni får istället beundra detta vykort från en förgången tid, där parkens trädkronor syns mellan hundraserna och Wisła.
