• Dagens anteckning – 31 januari 2025

    Dagens anteckning – 31 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    En smal och elegant nymåne ler kanske något snett mot Kopernika-gatan i Kraków, där en liten och hängiven skara samlats för att fira Franz Schuberts födelsedag och lyssna på hans Forellkvintetten (A-dur, D. 667). Det är förhållandevis varmt för årstiden. Många är barhuvade och det finns inte längre någon snö som lyser upp de mörka hörnen. Annat var det på Franz Schubert födelsedag, den 31 januari 1797, som inträffade under lilla istidens tredje period (som löpte mellan 1790-1880). I familjen Schuberts hus fanns en enda värmekälla, den öppna spisen i köket, och enligt många källor var det också där som lille Franz såg dagens ljus för första gången.

    Nåväl, ovannämnda kvintett komponerades av den då 22 år gamla Franz vid hans första besök i österrikiska Steyr, men avslutades när han kom hem till Wien. Den har för våra öron en lite annorlunda sammansättning av stråkkvartett tillsammans med pianot, enär Schubert har valt violin, viola, cello och kontrabas. (Vi förväntar oss ju ofta första och andra violin, viola samt cello.) Men faktum är att detta var ganska vanligt under tidigt 1800-tal.

    Första satsen (Allegro vivace) inleds med ett plask, som om forellen slår sin stjärt mot vattenytan. Pianots toner låter som vattendroppar vilka skvätter över ytan. Och satsen fortsätter i varm och trygg harmoni. Här råder en uppriktig tillfredsställelse och glädje, men den är kontrollerat och lite återhållet. Inga galna känsloyttringar. Det är oerhört svårt att inte sitta med ett fånigt leende på läpparna genom hela denna satsen. Atmosfären i andra satsen (Andante) är lite mindre harmonisk. Vi stannar upp och frågar oss om all harmonisk lycka vi kände i första satsen verkligen existerade.

    I tredje satsen (Scherzo) byts stämningen däremot med en abrupt inledning som slungar oss ut från vemodet. Men det föregår en konstant kamp mellan dessa två stämningar. Vi står med ena foten i vemod och med den andra i upprymdhet.

    Fjärde satsen (Andantino – Allegretto) inleds också lite mer tvekande. Vi ler lite hövligt, men brister inte ut i några skatt. Forellen gör några drillar med sin stjärt med hjälp av pianots toner, och violinen plockar upp dessa i små egensinniga flätor. Cellon och violan svarar hövligt. Kontrabasen stämmer in och hummar med gillande.

    Den avslutande och femte satsen (Allegro giusto) inleds lugnt och sakligt, men snart bryter eurofin fram, och drar med oss genom vattnets vivlar, där forellens fjäll blänker vackert genom vattenytan, och den drar vidare mot, för oss okända mål. Vi får helt enkelt stå kvar på stranden och kontemplera över var den kan vara nu.

    Jag har inte lyckats hitta någon källa som säger när den spelades första gången och om Schubert fick höra sitt verk. Verket publicerades först ett år efter hans död (1828). Men om han fick höra det var det på liknande instrument som jag fick höra den ikväll, eftersom den framfördes på tidstypiska instrument. Vilket kändes som ett passande sätt att fira lille Franz.


  • Dagens anteckning – 30 januari 2025

    Dagens anteckning – 30 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Nu vet jag inte riktigt vad folk har i huvudet när de vaknar om mornarna, men mitt huvud är dessvärre fyllt med musik. Jag skriver “dessvärre”, för ibland undrar jag vad jag ska med alla tankar om och på musik till. Desto mer jag ponerar kring detta ämne, desto avlägsnare känns svaret. Nåväl, någon måste väl representera tokarna.

    I morse vaknade jag alltså som så ofta med en slinga i huvudet. Denna gång var det “Dixit Dominus” av Georg Friedrich Händel som höll konsert i mitt inre, och mer precist den sjätte satsen “Dominus a dextris tuis”. Verket skrevs 1707 när Händel vistades i Rom, och är också det äldsta bevarade partituret av nämnde tonsättare. Ni kan studera hans vackra handstil på den bifogade bilden.

    1707 var förövrigt ett väldigt händelserikt år. Det var då som det brittiska parlamentet höll sin första session. Skottland hade ju valt att gå med i unionen några månader dessförinnan. Det stora nordiska kriget pågick och Sverige låg i krig med ärkefienden Ryssland. I slutet av december detta år, skulle Karl den XII gå över Wisła med siktet inställt på att krossa Ryssland. Utanför Helsingborg serverades det första glaset brunnsvatten vid Ramlösa Brunn. Det var dessutom ett kallt år, samt att det rådde torka på bland annat brittiska öarna. År 1707 låg mitt i den lilla istiden. Men två år senare skulle det bli ännu kallare, vilket kan ha att göra med att det sista dokumenterade vulkanutbrottet på Fiji, som skedde i december 1707.

    Men låt oss återgå till musiken jag hade äran att få vakna upp tillsammans med i morse. “Dominus a dextris tuis” är i mitt tycke den mest medryckande av “Dixit Dominus” satser. Den inleds med en fantastisk katt-och-råtta-lek mellan sopran och alt, innan tenoren tar vid. Men det var basen jag vaknade till. Hans bullriga stämma liksom sköt undan alla andra tankar. Texten på latin lyder så här:

    “Dominus a dextris tuis,
    confregit in die irae suae reges”.

    Mina kunskaper i latin är praktiska taget helt obefintliga (frånsett en och annan liten blomma), så vi får helt enkelt nöja oss med en engelsk översättning, som lyder:

    “The Lord upon thy right hand,
    shall wound even kings in the day of his wrath.”

    Eftersom jag är lite vidskeplig försökte jag genast analysera om mitt undermedvetna försökte säga mig något med detta musikval, men efter att ha begrundat översättningen en stund beslöt jag mig för att det inte kan handla om mig, utan istället om någon annan som satt sig på för höga hästar. Nåväl, temat har i alla fall följt mig hela dagen. Ett ganska angenämt sådant, kan jag tillägga.

    Hur har din dag varit?


    Bildens källa.


  • Dagens anteckning – 29 januari 2025

    Dagens anteckning – 29 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Vi befinner oss på något socialt medium när vi möts i denna text, och när man befinner sig på dessa plattformar är det ju bara självklart att vi också reflekterar över vilka vi möter där och under vilka förutsättningar. De senaste dagarna har många flaggat för att de tänker lämna olika sociala medier i protest mot ägarna eller upphovsmännen. Några föreslår en återgång till den traditionella adressboken. Även jag har lekt med den tanken, men när jag försöker föreställa mig en tillvaro utan sociala medier känns världen väldigt trång. Faktum är att jag ens har svårt att se hur den skulle te sig. Ett liv helt AFK verkar föga stimulerande.

    Men faktum är att det redan är ganska många som de facto har lämnat exempelvis Facebook. Ty av dem som befinner sig på Facebook, befinner sig de flesta sig egentligen inte ens där. De har Facebook enkom för Messenger, och ser överhuvudtaget inte något som publiceras i deras flöden. (Det ger ju oss andra “pratkvarnar” en hel del frihet.) Jag har själv flera sådana där inaktiva konton som jag inte vet vad jag borde göra med, vilket oftast leder till att jag avslutar sådana virtuella “vänskaper”. De som aldrig publicerar något har det gemensamt att de bor i länder som Polen eller Sverige.

    Men mitt flöde på Facebook är alltid annat än tomt på aktivitet, och det är praktiskt taget nästan bara ukrainare som postar något (med några trevliga svenska och polska undantag). Ukrainarnas postningssvada tycks vara outsinlig. En ström av kreativa och uppfinningsrika människor, helt orädda för andras dömande blickar. Jag kan inte ens urskilja någon särskild skillnad mellan generationer. Alla dessa postningar är som en slags virtuella röksignaler som skickas ut, med bilder från deras liv, och som ofta handlar om kriget. Därför skulle det för mig kännas förmätet att lämna flödet och enbart använda Facebook som en telefonbok eller chatt. Ty jag inbillar mig att genom att jag visar att jag ser, faktiskt också bidrar till att lätta något på den börda det innebär att leva i ett land som utsätts för Rysslands aggression. Därtill har jag med hjälp av dessa ukrainare också hittat vägar till att bistå ekonomiskt eller bara praktiskt. Jag försöker ibland föreställa mig hur den ryska aggressionen mot Ukraina hade tett sig om jag inte hade haft sociala medier, och bara hade haft traditionella medier att tillgå. Det hade nog varit påtagligt mycket lättare att förtränga att andra lider, samt att hemfalla åt självupptaget navelskådande.

    Och som avrundning kan jag tillägga att något som tycks förbigår dem som vill lämna sociala medier för att de är frustrerade över ägarna, är att sociala medier faktiskt inte bara handlar om att synas, utan även att se andra.

    Som illustration till detta inlägg väljer jag en målning som jag nog inte hade hittat om det inte vore för Facebook. Konstnären är Nikanor Onatskyj (1875–1937), student till Ilja Repin och grundaren av konstmuseet i Sumy, Ukraina. Målningen heter “Solrosor” (“Соняхі”) och årtal för tillkomst är för mig okänt.


  • Dagens anteckning – 28 januari 2025

    Dagens anteckning – 28 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är lätt att bläddra förbi tvekan i livets kapitelindelning. Den uppfattas kanske främst som något frånstötande i vår samtid som ständigt förväntar sig att vi ska presentera mål och utstakad kurs för att nå dessa. Men att vackla på målet borde väl inte vara förenat med skam, utan är väl snarare en del av existera.

    Och visst är det så att man ibland undrar om alla beslut man tagit genom livet har varit de rätta. Är man på rätt plats i livet? Är man en lagom lönsam liten vän, eller ligger man för många till last? Och visst är det till och med så att det ibland förefaller som om livet pågår någon annanstans än just här där du är. Som om du inte vore inviterad till festen som alla andra fått en särskild inbjudan till.

    Men så plötsligt kommer ett tillfälle då allt faller på plats, som en solstråle från en vinterhimmel kastas ljus på min väg, och jag ser tydligt att detta är rätt väg. Det kan vara allt från stora gester till festliga kalas, men också i ett litet leende från någon som betyder mycket för mig. Eller så kommer denna insikt om att vara på rätt plats, som i dagarna två, när jag har fikat med studenter från årskurs tre och fem. Dessa ljus av framtidshopp, som under samtalen pusslats samman till en boning för tillfredsställelse.

    Några tankar på denna dag, den sista undervisningsdagen på höstterminen 2024.


  • Dagens anteckning – 27 januari 2025

    Dagens anteckning – 27 januari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Sirenerna ljuder över Kraków. Stora bilkonvojer med statsmän och statskvinnor kör genom staden. Det blå ljuset blinkar oroligt förbi oss och klipper varje skuggbild från att formeras. Helikoptrarna kretsar över Wisła och deras vingar smattrar ilsket över våra huvuden. Vi vet ju alla varför, ty idag infaller 80 årsdagen av befrielsen av Auschwitz och alla dessa dignitärer är nu på väg till Auschwitz för att hedra minnet av de mördare.

    I Kraków lever minnet av Förintelsen kvar. Jag bor i den stadsdel där Krakóws getto låg under andra världskriget fram till att alla judar deporterades till förintelse- eller koncentrationsläger. I varje kvarter finns plaketter med skildringar av vilka som inkvarterades här under Förintelsen. Man kan förvisso ha en mening om att minnet av Förintelsen exploateras alltför hårt, men faktum är att det ändå finns ett minne och att det är många som gör sitt bästa för att förvalta minnet av både Förintelsen och livet dessförinnan. Därför gapar minnet av dem som levde här, innan de utplånades, som ett stort sårigt hål.

    Mitt första möte med minnet av Förintelsen fick jag också här i Kraków, när jag som student besökte staden för första gången på 90-talet. Trots normal svensk skolgång hade jag en ytterst ytlig kunskap om förödelsen och omfattningen av Förintelsen. Jag var kanske inte förberedd på vad jag skulle möta på Auschwitz, för någonstans mellan barnskorna, glasögonen och hårtussarna brast jag i gråt. Och kanske berodde också min starka reaktion på att jag kunde urskilja vidden av antisemitismen. Jag såg inte “bara” antisemitismen under andra världskriget, utan även den i min samtid. Jag förstod där och då att Förintelsen inte är någon engångsföreteelse, ifall vi inte förhindrar det.

    Antisemitismen är nämligen så djupt rotad i vår kultur att man idag ser hur normalbegåvade och hyfsat utbildade människor drar likhetstecken mellan judar och Israels politik, utan att förstå att det också gör dem till antisemiter. Det är oerhört skrämmande och också vämjeligt att behöva åse.

    Inne i mitt huvud har idag inga sirener eller helikoptrar hörts. Där har det under dagen pågått ett slags rekvium, som är en blandning av alla rekvier jag hört. Min tysta hyllning till alla mördare. Och på vägen hem från jobbet går jag förbi en minnesplats som jag passerar så ofta. Inte långt härifrån fanns ett barnhem under gettots dagar. I oktober 1942, deporterades över 200 av barnhemmets barn till olika förintelseläger. De återvände aldrig.

    Jag böjer mig fram och tänder ett ljus för dem, drar mina fingrar genom gräset. Som om varje strå vore ett av dessa barn. Jag minns er, och det är inte bara tomma ord.


Archives: