• Dagens anteckning – 20 februari 2025

    Dagens anteckning – 20 februari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Som varje morgon när jag vaknar ser jag efter om det har varit något flyglarm över Ukraina. Jag har det som en slags morgonritual oavsett var jag befinner mig. Kanske beror det på att jag inte vill låta mig invaggas i ett tillstånd av normalitet och fred. Det är nämligen fasligt lätt att förtränga något så otäckt som krig, och tro att det inte rör dig, utan istället någon annan helt olika dig. Men krig kan drabba alla, som känt är. Och alla jag känner i Ukraina har drabbats av krigets konsekvenser, ty man behöver inte förlora hem, anhörig, bli sårad eller stupa för att drabbas av ett krig. Det finns så många sätt att skadas.

    När jag tittar på appen över flyglarm ser jag till min förvåning att jag hade sovit mig genom flyglarmet. Jag som trodde att jag hade ytlig sömn, mumlar jag förstrött för mig själv och drar bort gardinerna från fönstret för att titta på staden som vaknar upp. Boulevarden Svobody är vackert klädd i snö. En liten trubbnost hund leker i snön och försöker nafsa en nunna i kjolen (om nu deras plagg kallas kjol). Högtalarna på Svobody rasslar till och den djupa mansrösten ber oss att hålla en tyst minut. Idag ser jag att flera står stilla. Ja, faktum är att alla fotgängare och cyklister jag ser står stilla. Till och med bilarna har stannat. Det är bara den lilla hunden som hoppar runt i snön.

    Idag den tjugonde februari hedras de himmelska hundra, de som föll offer under Euromajdan. Jag tror nog att någon även tänker på dem.

    På min promenad mot stationen genom Ivan Franko-parken möter jag en grupp hundar med ägare. Ja, i detta sällskap tycks det som det just är den ordningen på ägandeskapet. Alla hälsar de på varandra. Hundarna på sitt sätt. Människorna på sitt sätt.

    Väl framme på stationen i Lviv råder samma nervösa förväntan som ofta bor i dessa utrymmen. Alla tittar storögt på tavlan som anger ankomster och avgångar. Alla halvspringer till sina tåg. Jag står en stund och tittar på konstverket “Instrument” av konstnären Zjanna Kadyrova. “Instrument ” är en fungerande orgel vars pipor är samlade från fragment av ryska raketer.

    I mitt tåg mot Polen råder dock en sömnig stämning. Tåget har snirklat sig genom nästan hela Ukraina och kommer från Zaporizjzja. Flera sover ännu, men några tjejer pladdrar frenetiskt på. När tåget rullar ut från perrongen hörs hur någon knackar ett hårdkokt ägg mot bordet. Ett välkänt ljud för den som åkt tåg i Ukraina.

    Vid den ukrainska gränsen möts vi av den ukrainska flaggan som hänger sida vid sida om den EU-flaggan. Vänskapligt slår de mot varandra. På den andra sidan gränsen hänger EU-flaggan med den polska, och likaså här rör de vänskapligt vid varandra. Frånsett pass- och tullpersonalen är det inte så stor skillnad på var sida om detta streck på kartan. Ukrainare är artiga precis som polacker. Men ukrainska pass- och tullpersonal har den fördelen att de gärna visar att de har en gnutta humor.

    Polen möter oss med en grårosa solnedgång, som spelar förföriskt över det vackra polska landskapet. Och det slår mig att allt här också känns som hemma.


  • Dagens anteckning – 19 februari 2025

    Dagens anteckning – 19 februari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Över boulevarden Svobody faller snöflingor trött mot marken. När de lagt sig till rätta blir världen för en stund en aning ljusare. Men i mitt inre ljuder en dov klang. En oro. Kanske är det bara avskedets ledsna anlete, som träder fram och tar plats.

    I Lviv är det redan midnatt. Rådhustorgets klocka slår vemodigt tolv slag. Bilarna ilar hemåt, för nu har utegångsförbudet trätt i kraft. Snart kommer Svobody ligga öde och mörk, och snön kan regera över gatorna. Inlinda världen i sin luddighet.

    Men den där oron finns kvar. De vackra vyer vill tydligen inte bota känslan av vanmakt inför det som sker. Men människorna kan bota den, ty det är här i Lviv som jag ser den ukrainska motkraften som tydligast. Svenska medier ger ju främst bilden av Ukraina som ett offer, men bilden är så mycket mer mångfacetterad. Genom århundradena har man kämpat för sin överlevnad, och den kraften lever kvar än idag. Jag har tänkt på det när jag idag vandrat genom Ivan Franko Museet, Solomija Krusjelnytska museet, när jag lyssnat till ukrainsk avantgarde musik från 1920-talet och umgåtts med vänner som jag brinner för. Och således skjuter jag bort de fatalistiska tankarna och sätter siktet mot den ukrainska kraften.


  • Dagens anteckning – 18 februari 2025

    Dagens anteckning – 18 februari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Några minuter före klockan nio på morgonen rasslar det till i högtalarna som finns längs med boulevarden Svobody i Lviv. En mörk mansröst ber den framrusande morgontrafiken att stanna upp under en minut och skänka en tanke till krigets alla offer. De flesta bilar och bussar brusar förbi med oförminskad fart. Antagligen förmår inte den låga mansröst tränga igenom plåtskalet som omger chaufförerna. Från mitt fönster ser jag även att många av fotgängarna rusar vidare mot dagens alla bestyr. Skulle en minut kosta på för mycket, tänker jag, men i nästa ögonblick säger jag till mig själv att jag inte borde döma.

    Men en kvinna stannar. Hon står alldeles blickstilla i den kyliga morgonluften. Den gröna täckjackan når ända ner till marken. Mössan är nogsamt neddragen över öronen. När så den tysta minuten är över går hon vidare, med små små steg. Så som en mycket gammal människa går.

    Det var i höstas som Lviv med dess borgmästare Andrij Sadovyj i spetsen, bestämde att det skulle hållas en tyst minut varje morgon klockan nio. Jag förstår tanken med ett sådant påbud, men det är alltid svårt med den typen av daglig manifestation, eftersom det är svårt att efterleva. Och kanske är det så att kriget ibland känns långt bort, teoretiserar jag för mig själv.

    Men kriget är ständigt närvarande. Det blir jag varse när jag träffar min vän Wito Nadaszkiewicz, som också är iniativtagare och grundare av organisationen Poland helps. Med privata donationer från Polen sprider Wito och Poland helps glädje åt barnen längs med fronten. De arrangerar läger och olika aktiviteter för barn. Några av dessa aktiviteter har resulterat i mängder av teckningar. Halyna Tretjakova från Charkiv, som också är engagerad i Poland helps, är i Lviv för att hjälpa till med att ställa samma en utställning med dessa teckningar. Halyna berättar att de flesta barn i östra Ukraina ser kanske ut att må bra, men i deras psyke har såren från kriget skurit djupt. Nästan alla barn lider av psykisk ohälsa, säger hon och tar en av teckningarna. “Se på den här,” säger hon. “Den ser väl ut att skildra en lycklig familj, men titta på föräldrarna. De är båda klädda i uniform, och i varje teckning syns spår av krig.” Hon berättar också att det som barnen behöver mest är att lära sig social interaktion, ty både pandemin och kriget har inneburit distansundervisning för barnen längs med fronten. Det är mer än fyra år med distansundervisning.

    Jag försöker samla tankarna, men alla intryck vill inte samla sig. De har ingen ro. Det är först när jag kommer till Lvivs friluftsmuseum Skansen (ja, uppkallat efter Skansen i Stockholm), som mina tankar landar. Bland träkyrkor och trästugor, under tallarnas beskydd, slutar tankarna rusa. Några talgoxar hoppar mellan grenarna och sjunger sina vårsånger, trots den envetna kylan. Tankarna pendlar mellan historia och framtiden, och någonstans där emellan finns nutiden. Denna nutid, som verkar så hopplöst upptagen av sig själv, och som tycks oförmögen att förstå att den egentligen bara är en bricka mellan historia och framtid.


  • Dagens anteckning – 17 februari 2025

    Dagens anteckning – 17 februari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är på tåget från Przemyśl mot Lviv som vi möts. Hon ska hem till sin by utanför Vinnytsia, efter att ha hälsat på dottern med barnbarn. Resan var lång. Hon startade redan kl halv fyra på morgonen. De grät på perrongen, säger hon men tillägger, men jag är inte den som gråter. Jag gråter bara inuti, säger hon och dunkar pekfingret mot sin bröstkorg, som om hon ville väcka någon där inne.

    Solen skiner in genom tågfönstret. Färgar allt gyllene gult. Vi sitter tysta en stund och ser hur höstsådden ligger under sitt tunna lager av frost. Vi ser hur dess gröna hårman tittar upp. Lite räddhågset kanske. Hur ska det gå för den, undrar man ju. I år lyser det skyddande snötäcket med sin frånvaro. Den som annars klär allt omkring sig i sin varma vita dräkt.

    Det är inte mycket som avslöjar att vi nu befinner oss i Ukraina och inte i Polen. Det skulle vara frånvaron av de futuristiska broarna, och att inga motorvägar syns till. Men tågspåret verkar nytt, för vi skumpar mjukt fram över rälsen. Vårt gamla tåg gnäller tillbaka. Varför så fort, tycks det säga.

    Det här kriget, säger hon nu och avsaknaden av fortsättning säger mer än de tänkta orden. Du vet, säger hon efter en stund, i början av kriget så lagade männen i vår by soppa till dem vid fronten. Alla var så ivriga att besegra den där besten i Moskva. Men nu är det annorlunda, fortsätter hon. Alla vuxna män är borta. De är vid fronten. De som lever. Det är så tomt utan dem, säger hon och nu tycks det nästan som om den där gråten ändå kommer fram. Men nej. Hon vänder huvudet mot fönstret.

    Jag hoppar av i Lviv. Spårvagnarna gnisslar mig välkommen. Och mitt favoritlejon möter mig i den vackraste av solnedgångar. Färgar himmel rosa, som ett rodnande barn. Lviv tittar lite tveksamt på mig, och säger “Давно не була”. “Det var ett tag sedan.”


  • Dagens anteckning – 16 februari 2025

    Dagens anteckning – 16 februari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det var när Johannes Brahms satt modell till ett porträtt målat av vännen och konstnären Anselm Feuerbach, som Brahms fick syn på ett verk som nämnda konstnär arbetade med. Verket hette “Slaget om Amazonerna” och mätte fyra meter på höjden och sex meter på bredden. Trots att Brahms inte var någon kännare av konst ryggade han tillbaka. Något sa honom att Feuerbach inte borde ställa ut detta verk i Wien. Det är troligt att Brahms inte kände till att Anselm Feuerbach hade arbetat på temat amazoner under två decennier. Dessa kvinnliga krigare var något Feuerbach helt enkelt var besatt av.

    Brahms bad några vänner med kunskap om dåtidens konst att komma och titta på verket, och även dessa skakade bekymrat på sina huvuden. Nej, detta går inte att ställa ut. Du, som är rektor vid Konsthögskolan här i Wien, kommer att göra bort dig, sa de till Anselm Feuerbach. Men Feuerbach ville inte höra på det örat. Han var en man som hade mycket höga tankar om sig själv, och var helt övertygad om att han skulle geniförklaras om bara omvärlden fick se detta alster.

    Sålunda ställde han ut “Slaget om Amazonerna” år 1874 i Wien, och det blev mycket riktigt ett fiasko. Buropen haglade, och reaktionerna på Feuerbachs älslingsverk skulle sedermera leda till hans förtida bortgång sex år senare. Feuerbachs död skakade Brahms och han tillägnade därför Nänie (op 82) till vännen. Verket, som är för kör och orkester, är en tonsättning av en dikt av Friedrich Schiller och inleds med orden “Auch das Schöne muß sterben” (“Även den vackra måste dö”). Det är ett vackert och dynamiskt stycke musik, som jag hade förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra igår. Dirigent var Antoni Wit, en maestro i dess rätta bemärkelse.

    Under gårdagens konsert fick jag även höra Richard Strauss Eine Alpensinfonie (op. 64) som skrevs mellan 1911-1915. Detta bombastiska verk är något som troligen bäst gör sig just live. Med stora penseldrag målar Strauss upp Alpernas dramatiska landskap under ett dygn. Vi går från natt och gryning, beskådar vattenfall och blomsterängar, halkar fram på glaciärer, ser solen går ner innan en storm drar fram och leder oss in i natten. Det är, som jag skrev, ett dramatiskt verk, programmusik i sitt esse. Men trots det saknas de väldiga utsikterna. Man får aldrig flyga upp och kastas ut i den där musikaliska eurofin, som exempelvis Mahler lyckas åstadkomma. Trots min reservation mot själva verket var gårdagens framförande en magnifik uppvisning av 81-årige dirigenten Wit, som dirigerade hela konserten utan partitur.


Archives: