Som varje morgon när jag vaknar ser jag efter om det har varit något flyglarm över Ukraina. Jag har det som en slags morgonritual oavsett var jag befinner mig. Kanske beror det på att jag inte vill låta mig invaggas i ett tillstånd av normalitet och fred. Det är nämligen fasligt lätt att förtränga något så otäckt som krig, och tro att det inte rör dig, utan istället någon annan helt olika dig. Men krig kan drabba alla, som känt är. Och alla jag känner i Ukraina har drabbats av krigets konsekvenser, ty man behöver inte förlora hem, anhörig, bli sårad eller stupa för att drabbas av ett krig. Det finns så många sätt att skadas.
När jag tittar på appen över flyglarm ser jag till min förvåning att jag hade sovit mig genom flyglarmet. Jag som trodde att jag hade ytlig sömn, mumlar jag förstrött för mig själv och drar bort gardinerna från fönstret för att titta på staden som vaknar upp. Boulevarden Svobody är vackert klädd i snö. En liten trubbnost hund leker i snön och försöker nafsa en nunna i kjolen (om nu deras plagg kallas kjol). Högtalarna på Svobody rasslar till och den djupa mansrösten ber oss att hålla en tyst minut. Idag ser jag att flera står stilla. Ja, faktum är att alla fotgängare och cyklister jag ser står stilla. Till och med bilarna har stannat. Det är bara den lilla hunden som hoppar runt i snön.
Idag den tjugonde februari hedras de himmelska hundra, de som föll offer under Euromajdan. Jag tror nog att någon även tänker på dem.
På min promenad mot stationen genom Ivan Franko-parken möter jag en grupp hundar med ägare. Ja, i detta sällskap tycks det som det just är den ordningen på ägandeskapet. Alla hälsar de på varandra. Hundarna på sitt sätt. Människorna på sitt sätt.
Väl framme på stationen i Lviv råder samma nervösa förväntan som ofta bor i dessa utrymmen. Alla tittar storögt på tavlan som anger ankomster och avgångar. Alla halvspringer till sina tåg. Jag står en stund och tittar på konstverket “Instrument” av konstnären Zjanna Kadyrova. “Instrument ” är en fungerande orgel vars pipor är samlade från fragment av ryska raketer.
I mitt tåg mot Polen råder dock en sömnig stämning. Tåget har snirklat sig genom nästan hela Ukraina och kommer från Zaporizjzja. Flera sover ännu, men några tjejer pladdrar frenetiskt på. När tåget rullar ut från perrongen hörs hur någon knackar ett hårdkokt ägg mot bordet. Ett välkänt ljud för den som åkt tåg i Ukraina.
Vid den ukrainska gränsen möts vi av den ukrainska flaggan som hänger sida vid sida om den EU-flaggan. Vänskapligt slår de mot varandra. På den andra sidan gränsen hänger EU-flaggan med den polska, och likaså här rör de vänskapligt vid varandra. Frånsett pass- och tullpersonalen är det inte så stor skillnad på var sida om detta streck på kartan. Ukrainare är artiga precis som polacker. Men ukrainska pass- och tullpersonal har den fördelen att de gärna visar att de har en gnutta humor.
Polen möter oss med en grårosa solnedgång, som spelar förföriskt över det vackra polska landskapet. Och det slår mig att allt här också känns som hemma.
