• Dagens anteckning – 11 april 2025

    Dagens anteckning – 11 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Polska namn ställer ju ofta till det för oss. Antingen är de för långa, eller så har de olika diftonger som kluddar till det i munnen för oss som inte begåvats med språket som modersmål. Så ska det tydligen också ha varit för den experimentella tonsättaren John Cage, när han skulle namnge en av sina mest framstående studenter. “Det är för långt”, lär han ha slagit fast. Och faktum är att jag är beredd att hålla med honom, ty Lucia Dlugoszewski (eller Długoszewski) är onekligen långt och troligen svårligen manövrerat för en amerikansk tunga.

    Tonsättaren, koreografen och nyskaparen Lucia Dlugoszewski såg dagens ljus för första gången i Detroit år 1925. Hennes föräldrar var bördiga från polska Płock, och i hennes hem talades det uteslutande polska vilket innebar att hon under hela livet hade en mycket stark förankring i den polska kulturen. Hon började redan i unga år studera musik och hennes främsta instrument var piano. Tidigt började hon även intressera sig för tonsättarkonsten och hon skrev sina första verk under sin tid i Detroit.

    Hennes tidiga tonsättningar vittnar om hennes intresse för den experimentella musiken och det var därför inte oväntat att hon skulle söka till New York, som hon flyttade till 1952. Men egentligen sökte hon sig till New York för att studera piano. Ödet ville dock annorlunda och hon började således studera för John Cage. Deras relation lär dessvärre alltid ha varit mycket ansträngd, vilket ledde till att hon istället sökte sig till den fransk-amerikanske tonsättaren Edgard Varèse skola. Hon skulle också senare beskriva Varèse inflytande på hennes konstnärskap som avgörande för hennes utveckling som avantgardistisk tonsättare. Den första offentliga konserten med hennes tonsättningar hölls 1957, men det är oklart vilket stycke hon valde att framföra vid detta tillfälle.

    Det var klangerna som intresserade Lucia Dlugoszewski, och det det fick henne att experimentera med instrumenten för att tänja på deras ljudbild. En av de kanske mest kända teknikerna hon uppfann var “timbre piano”, som kan ses som en vidareutveckling av John Cages teknik “preparerat piano”. Genom att lägga in föremål såsom hammare, pilbågar, hackor och metall- eller träelement i flygeln, kunde Lucia Dlugoszewski frambringa helt nya klanger, och lägg därtill att hennes tonsättningar har ett mycket säreget musikaliskt uttryck, så förstår ni nog att hon var en nyskapare. Under 1960-talet skrev hon nästan uteslutande tonsättningar för sin mans dansgrupp, vilken hon skulle fortsätta arbeta med även efter hans död (1994). Sex år senare, på dagens datum för 25 år sedan, skulle hon själv gå ur tiden.

    Efter hennes död skulle hon falla i glömska, men under senare år har ett nytt intresse för hennes musik väckts. Och inte undra på. Lyssna bara på hennes “Disparate Stairway Radical Other” (från 1995), som är ett atonalt verk som präglas av hennes originella uppfattning om klanger.

    Det finns de som menar att Lucia Dlugoszewskis polska rötter finns att höra i hennes musik, och vissa drar till exempel paralleller mellan hennes verk och Krzysztof Pendereckis. Andra menar att det istället är de feministiska elementen i hennes musik och uttryck som är det som utmärker henne. Ytterligare andra kännare insisterar på att det är hennes intresse för österländsk musik som är det som är kännetecknande för Lucia Dlugoszewski. Själv vågar jag mig inte på någon sådan intrikat slutsats, utan menar att alla ovanstående resonemang låter storligen lockande.


  • Dagens anteckning – 10 april 2025

    Dagens anteckning – 10 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Kylan håller oss fortfarande i ett fast grepp. Med sträng min spänner den ögonen i de spridande blommorna och de nykläckta knopparna. Den hötter allvarsamt med näven åt vårens alla försök att pynta vår tillvaro. I bergen har snön fallit, som tungsint lagt sordin på markens vårfnatt. Magnolians blomblad har förskräckt fallit till marken. Körsbärsträdens blad singlar vilset ner och de liknar mest rosafärgade snöflingor där de driver runt i rännstenen. Vid sådana tillfällen är det svårt att känna tillit till att värmen faktiskt kan återvända. Vi får därför försöka åkalla våren genom att begrunda dess olika namn.

    Det polska ordet för “vår” är “wiosna”. Det verkar finnas flera teorier varifrån ordet kommer, men en källa menar att det kan komma från det protoslaviska ordet “vesna”, som härrör från en slavisk gudinna med samma namn. Ordet betyder i vilket fall “att lysa” eller möjligen “att ljusna”. Andra källor menar att “wiosna” har ett släktskap med den första stavelsen i ordet “wesele”. Idag betyder ordet “bröllop”, men det var egentligen först på 1700-talet ordet fick den betydelsen, ty tidigare kopplades ordet till mer allmänt till “fest” ett “att ha roligt”. Det är möjligt att det ukrainska ordet för “vår”, som lyder “vesna” (весна) torde ha likande anor.

    Plötsligt dyker det italienska ordet för “vår”, nämligen “primavera”, upp i mitt huvud. Det känns av någon anledning som om den sista stavelsen, “-vera” skulle vara besläktad med det slaviska ordet för “vår”, och det visar sig att “-vera” i “primavera” tydligen kan härledas till latinets “vēr”, som i sin tur kan komma från sanskrits “vas, som betyder “att lysa”. Så visst släktskap finns, även om det bara rör sig om betydelsen av ordet.

    Men varifrån kommer då vårt ganska torftiga “vår” ifrån. Jo, det kommer tydligen från tyskans “vorjar”, vilket syftar på årets första kvartal. Danskarna har tydligen tagit tyskarnas ord till sitt hjärta och översatt det till “forår”. Jag drar en lättnadens suck. Vilken tur att svenska språket ändå kom på ett sätt att skapa ett slags onomatopoetiskt ord av det tyska ordet. “Vår” känns plötsligt inte alls torftigt.

    Med dessa tankar kring ordet “vår” hoppas jag att jag lyckats skrämma bort de sista resterna av vinterns obarmhärtliga dominans, och skänkt våren nya krafter.


  • Dagens anteckning – 9 april 2025

    Dagens anteckning – 9 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Trots att det säkert har gått mer än en vecka sedan jag senast kontrollerade om storkarna har anlänt till sina reden, har jag blivit tvungen att konstatera att deras buskiga boningar gapar tomma. Jag vet inte varför de ännu uteblir, och vilka andra göromål kan de tänkas ha än att vara här. Nåväl, alla dessa tankar på storkar och buskar får mig inte helt osökt att tänka på staden Busk i Ukraina. Denna lilla stad med sina 8600 invånare ligger mig nämligen väldigt varmt om hjärtat, och är en av de platser jag saknar mest i Ukraina.

    Så i mina tankar susar jag nu iväg med en sådär liten buss kallad marsjrutka (маршру́тка), vars rutter täcker Ukraina i en finurlig kommunikationsväv. Givetvis är fönstret i bussen fyllt med olika madonnor, kors samt med den närmast obligatoriska lilla gardinen i förarfönstret.

    Väl framme i Busk, snubblar jag som brukligt av bussen, yr av alla halsbrytande omkörningar och inbromsningar. Staden ligger som en liten ö mellan alla floder som möts här. Av denna anledning kallas Busk ibland för Galiziens Venedig. Här syns nämligen Västra Bug slingra sig fram genom staden. Likaså kan man skåda Poltva, som är nedgrävd i Lviv. På andra sidan staden kan man också följa floden Solotvyna, och om man tar sig för den promenaden kommer man slutligen till den judiska begravningsplatsen. Under den äldsta gravsten vilar en viss Yaakov Leizer Arie, som gick bort den 23 november 1520. Den nyaste gravstenen är från 1920-talet. På sluttningen nedanför begravningsplatsen ligger en av stadens största våtmarker.

    Och det var också här som jag en kylig vårdag för flera år sedan såg en stork vackert glida fram längs med horisonten. Den fällde ut sina väldiga vingar och gjorde en graciös landning på ett av hustaken. Min vana trogen började jag genast fantisera om dess färd, och jag föreställde mig att den precis hade anlänt till Busk efter sin långa färd från sitt vintertillhåll. Och att den valde Busk har ju förstås med namnet på staden att göra, fantiserade jag. Ty det är många som menar att ortsnamnet kommer från det lokala ordet för “stork”, som lyder “buz’ok”, eller “buz’ka” (бузьок, бузька), vilket faktiskt inte är helt olikt det polska ordet för “stork”, som är “bocian”. De flesta jag har mött i Busk har dock kallat storkarna för “leleka” (Леле́ка), som också är det ukrainska ordet för fågeln. På Busks vackra stadsvapen syns i vilket fall en stork ståta.

    På svenska heter ju stork just “stork” och inget annat. Man kan ju fråga sig om ordet har något gemensamt med verbet “storkna”, men det verkar inte finnas någon direkt koppling. “Storkna” kan kanske härledas till tyskans “erstarren”, som betyder “stelna”, medan ordet “stork” däremot har en mycket oklar härkomst. Vissa källor säger att det faktiskt kan innehålla en syftning på “stelhet”, men det är också lika troligt att ordet är ljudhärmande, följdaktligen ett, i mitt tycke ganska misslyckat, försök att härma storkens läte, alltså dess klapprande med näbbarna.

    Nå, det är hög tid att i tanken tänka på refrängen, och blixtsnabbt förs jag genom det förföriskt vackra galiziska landskapet, hela vägen hem till Kraków.


    Landskapet där jag söker stork


    Busks stadsvapen


  • Dagens anteckning – 8 april 2025

    Dagens anteckning – 8 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    När jag far genom Planty på min cykel, sveper den blå timmen, med sin väldiga, djupblå cape, bestämt bort den gyllene timmen, som nu ligger och dallrar oroligt i horisonten i väster, redo att förgås. Snart kommer även den blå timmen svepas bort, men om det vet den ännu ingenting. Bekymmerslöst välter den ut sin kropp över hela himlen, och snart nog ryms ingenting annat.

    Jag kastar en blick mot upp Wawel innan jag passerar gatan och ser att det lyser i ett av fönstren i tornet. Och just i detta ögonblick minns jag att det ofta lyser i det fönstret. Vem kan vara där, så här dags? undrar jag. Kanske är det den svensk-polske kungen Sigismund III Vasas (1566-1632) vålnad som sitter och plitar på ett brev till krakowiterna, för att söka deras förlåtelse för att han flyttade Polens huvudstad till Warszawa år 1596. Ja, så är det alldeles säkert.

    Men varför flyttade han då huvudstad? En orsak som ofta anges är att det kan ha berott på en förödande brand året dessförinnan, som gjorde Wawel praktiskt taget obeboeligt. En annan orsak som ofta nämns är att det berodde det på att han ansåg att Warszawa hade ett bättre geografiskt läge. Om detta kan man tvista i oändlighet, och det är inte säkert att kungens vålnad vill ge något svar. I vilket fall som helst är det något som många krakowiter ofta nämner som skäl till varför de inte riktigt är förtjusta i Sigismund.

    Men efter ett möte idag mellan Sveriges ambassadör i Polen, Andreas von Beckerath, och våra studenter vid Jagellonska universitetet, står det i alla fall klart att de svensk-polska förbindelserna idag är långt mycket bättre än det var på Sigismunds tid. Dessutom bådar framtiden för detta samarbete gott. Det visade våra studenter med besked under mötet.

    Så jag tror att Sigismund kan sluta plita på sitt brev nu, och släcka lampan i Wawels torn.


  • Dagens anteckning – 7 april 2025

    Dagens anteckning – 7 april 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Jag vet inte hur ni har inlett er vecka, men jag har inlett min med att tänka på ryggont, och inte vilket ryggont som helst, utan självaste Ludwig van Beethovens ryggont, eller rättare sagt de magsmärtor som strålade ut i hans rygg. Ja, det är sant, Beethoven led inte bara av dövhet, han hade också flera andra symptom som skulle kunna liknas vid exempelvis reumatism, eller gikt.

    Men egentligen hade han främst problem med magen, som tydligen var så illa att de påverkade ryggen. Vissa har försökt göra gällande att alla hans magsmärtor (som stundtals slog ut honom helt) berodde på alkoholism och skrumplever. Men det avfärdas nuförtiden med att han knappast var någon alkoholist (hans favoritdryck lär ha varit ett glas med friskt vatten). Andra säger att han kan ha blivit sjuk av alla de ostron han tydligen förtärde. Han lär nämligen ha älskat ostron mer än något annat. (Man kan tydligen få hepatit b av ostron.) Men det finns många frågetecken kring hans ostronsätande och om de kan ha utlöst alla hans magbesvär.

    Det troligaste är ändå, menar dagens forskare med utgångspunkt från de tre obduktioner som gjordes på Beethoven, att han led av en känslig tarm i kombination med primär skleroserande kolangit. Det senare är ovanlig sjukdom som drabbar gallvägarna och kan leda till att levern infekteras, samt massor av andra obehagligheter som jag helst vill slippa tänka på. Obehandlat kan detta leda till döden, och eftersom man knappast kände till denna sjukdom på Beethovens tid kunde man inte heller bota den. I vilket fall som helst kan dessa sjukdomar förklara de buk- och ryggsmärtor han beskrev. Kanske är det därför han stns så krokig på Johann Peter Theodor Lyser (1803-70) teckning nedan (från 1815). Eller så är han bara djupt försjunken i tankar.

    Nåväl, han slapp i alla fall dras med pirisformisyndromet, som jag nu möter för tredje gången i mitt liv.


Archives: