“Du går väldigt ofta på konsert. Jag har sett dig flera gånger. Varifrån kommer du? För du är ju inte från Polen”, frågade en man, som jag sett flertalet gånger på olika konserter. Jag tittade tillbaka på honom, och för ett litet ögonblick trodde jag faktiskt att han tilltalade mig. Men som så ofta i konstmusikvärlden här i södra Polen, tilltalade han inte mig, utan mannen i mitt sällskap. De flesta verkar nämligen ha mycket bestämda föreställningar om att det är mannen i sällskapet som bestämt att paret ska gå konsert och kvinnliga konstmusiknördar, sådana som jag, göre sig därmed inte besvär.
Det är en märklig paradox det här, ty om man ser sig runt bland publiken på en konsert med konstmusik kan man ganska snart dra slutsatsen att stora flertalet besökare är just kvinnor. Ofta är de lite äldre, och det är kanske därför som de är så svåra att upptäcka. De går liksom under radarn för de flesta. Om så många kvinnor tagit sig till en konsert helt på egen hand, varför skulle de i sällskap med män behöva släpas dit i håret?
Nåväl, kvinnor är dessutom förhållandevis osynliga i standardrepertoaren här i Polen. De flesta stycken som framför är skrivna av män, med några få undantag. Och därför måste jag tacka programsättaren till kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester och körer. Konserten inleddes med det rytmiska och tillhöres oerhört komplicerade verket “Exodus för orkester och band/tape” (1964) av Krystyna Moszumańska-Nazar (1924-2008). Verket har en fascinerande klangvärld, med både inslag av musique concrète, med det inspelade materialet, samt, skulle jag tro, tolvtonsteknik. Moszumańska-Nazar, som föddes i Lviv i en polsk familj, fick sin utbildning vid musikhögskolan i Kraków, som hon senare också skulle bli rektor för och även undervisa på.
Kvällens andra punkt var ett nyskrivet verk av Joanna Wnuk-Nazarowa (född 1949), tidigare direktör för filharmoniska orkestern i Kraków, kulturminister, tonsättare och tillika svärdotter till Moszumańska-Nazar. Verket Gloria är skrivet till Krakóws filharmoniska orkester med anledning av deras 80-årsjubilum. Även detta verk är mycket personligt, kanske främst för att det (för mina öron) uppstår en fängslande klangvärld när två olika uttryck ställs mot varandra. Då det uppstår en obehaglig dissonans mellan barnkören och orgelns samspel ställt i kontrast till kören och orkestern. Wnuk-Nazarowa vill med sitt verk spegla den oroliga tid vi lever i. Ett uppsåt som jag skulle vilja mena att hon lyckas med.
Kvällens andra avdelning var reserverad för männen, skulle man kunna säga, genom den beryktade pianisten Ivo Pogorelichs framförande av Fryderyk Chopins andra pianokonsert. Men trots att han är mycket känd och säkert extremt skicklig, samt tog publiken med storm, lämnade han mig faktiskt ganska oberörd. Jag var helt enkelt fylld till bredden med upplevelser av de två inledande verken.
