En av de största Mahler-upplevelserna jag har haft inträffade för ganska exakt två år sedan. Det var nämligen då som Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av dirigenten Alexander Humala, framförde Mahlers andra symfoni. Upplevelsen var så stark att luften inne i själva konsertsalen tycktes vara elektrifierad av intryck, och efter konserten var jag helt slut, som om jag hade simmat genom den störtflod av känslor som jag erfor under konserten. Och det var också då som jag blev som uppfylld av Mahlers musik.

Sedan dess har den konserten blivit som en slags referenspunkt för mina olika Mahler-upplevelser, och trots att jag sannerligen fått möjligheten att njuta av flera av Mahlers symfonier så har ingen av dessa olika tillfällen påverkat mig i samma utsträckning. Det är kanske därför som jag med viss bävan nu ska gå in på samma konserthus för att återigen lyssna på Mahlers andra symfoni, men nu under ledning av legendariska Antoni Wit.

Man kan med viss rätt hävda att Mahlers andra symfoni i c-moll, kallad Uppståndelsesymfonin, möjligen skrevs just i ett försök att lämna ett oförglömligt intryck på åhörarna. Kanske är det därför som instrumentationen ser ut som den gör. Bleckblåset innehåller till exempel 10 valthorn och 10 trumpeter, men delar av dessa spelar bakom scenen och hörs bara svagt (förutom under de avslutande satsen då de kommer upp på scenen). Vidare är det en herrans massa träblås (enligt partituret ska det vara fyra piccolaflöjter), percussion och stråk samt två harpor (men däremot inte mandolin, som i flera av hans senare symfonier). Sedan är det två solister, sopran och alt samt en fullstor kör. Om det var beroende på denna instrumentation som symfonin var den mest omtyckta symfonin av honom under hans livstid, låter jag vara osagt. Men visst imponerar det!

Symfonin skrevs mellan 1888 och 1894 och det sägs att han hade vissa problem med finalen, vilket inte alls är svårt att förstå med en så intensiv första sats, där vi får gå genom drömska och förtrollande inre landskap, kastas in en svärm av känslor eller tassar ömsint på tå. Andra satsen är väl den jag tycker minst om, men det bekommer mig inte för snart tar tredje satsen över där färdas vi mellan svulstiga och svärmiska teman. Helt yra av alla känslor rusar vi blint in i fjärde satsens altsolo som är så oemotståndligt vackert, men det är i den sista satsen som mitt hjärta slits ut och i stycken. Och så även under kvällens konsert.

Min upplevelse av de två konserterna går inte att jämföra. Under första konserten leddes jag som en novis genom symfonin, medan jag denna gång kunde varje ton och vet numera exakt vilka partier jag uppskattar mest. Precis som förra gången kändes det som jag hade simmat genom en störtflod av emotioner, och jag erfor ännu en gång hur fullkomligt förryckt vacker Mahlers musik är. Men om jag tvingas välja mellan de två konserterna väljer jag ändå den för två år sedan, och det har att göra med att det var den som på allvar väckte mitt intresse för Mahlers musik. Jag hade ju uppskattat Mahler tidigare, men med den konserten förändrades allt. Jag blev en nörd.

(PS. Jag kan faktiskt inte komma på ett bättre sätt att fira Sveriges nationaldag!)

Det händer ju allt emellanåt att man hör någon kalla den svenske kungen för “Tjabo”. De flesta som gör det vet kanske inte att ordet betyder kompis och härrör från ordet “tjavo” på romani. Och likaledes hör man ganska ofta att folk kallar Gustav Mahlers första symfoni i d-dur för “Titan”. Jodå, jämförelsen mellan kungens smeknamn och Gustav Mahlers första symfoni är helt logisk, ty inget av dessa smeknamn är helt rättvisande. Kungen är nämligen inte vår kompis (och jag tvivlar på att han har kompisar på det sättet), och Mahler använde bara titeln Titan vid två ynka tillfällen, sedan slängde han den i papperskorgen.

Men varför satte då Mahler denna titel på sin första symfoni? Jo, anledning kan ha varit att han försökte ge en slags förklaring till hur symfonin skulle kunna tolkas. Symfonin fick nämligen svidande kritik vid sitt första framförandet i Budapest 1889. Kritikerna menade att den var fragmentarisk och obegriplig. Därför ville Mahler hjälpa åhörarna på traven med att ge en programmatisk referenspunkt till verket. Titeln kommer från den romantiske författaren Jean Pauls roman med samma namn, och handlingen i romanen cirklar kring hur en ung man formas till hjälte genom att slåss för godheten. Men Mahler använde bara denna titel två gånger, i Hamburg 1893 och i Weimar 1894. Sedan övergav han tanken om att försöka ge åhörarna en sådan nyckel till tolkning. Efter de två ovannämnda konserterna lyfte Mahler inte bara bort titeln Titan, han skrev även om symfonin.

Så summan av kardemumman, det är således inte helt korrekt att kalla Mahlers första symfoni för “Titan”, eftersom den version av Mahlers första symfoni som vi hör framföras idag är inte samma version som de han kallade för Titan.

Nåväl, ikväll har jag fått höra studenterna på Krakóws akademiska musikhögskolan åstadkomma ett bejublat framförande av denna medryckande och energigivande symfoni. Och en särskild eloge bör gå till den unge mannen på oboe.