År 1904, när Gustav Mahler (ja, nu är vi där igen, men ni har ju ändå haft nästan en veckas Mahler-fritt så nu kan ni nog klara en anteckning om hans musik) började skriva på sin sjunde symfoni, stod han på toppen av sin karriär. Han var en buren chefsdirigent för Wiener Staatsoper och han hade även fått ett internationellt anseende som nyskapande tonsättare. Privat sken dessutom lyckan mot honom och han trivdes i äktenskapet med den unga, intelligenta och vackra Alma (däremot mer tveksamt om hon var lycklig). Men när symfonin framfördes för första gången i Prag 1908 hade allt förändrats. Han hade förlorat sin position på Stastoper, efter en antisemitisk hetsjakt på honom, och hans äldsta dotter hade gått bort i scharlakansfeber.

Uruppforandet innehöll också en hel del dramatik. Enligt källor ska orkestern och Gustav Mahler repeterat verket 24 gånger och efter avslutad reparation lär han vid flera tillfällen ha återvänt till hotellet för att skriva om delar av symfonin. Den anses av många tillhöra en av de mest svårspelade av alla Mahlers verk, men som lekman har jag svårt att avgöra om så verkligen är fallet. Det är i alla fall en av de mer sprudlande symfonierna, och kanske beror det på den stämning han var i när han inledde arbetet med att skriva den.

Trots att symfonin är så sprudlande är den faktiskt en vandring genom natten. Symfonins anda kretsar kring de två satserna Nachtmusik I (den andra satsen) och Nachtnusik II (den fjärde satsen). Dessa två satser var också de första delarna av symfonin som han skrev. När han nästa sommar skulle skriva den första, tredje och femte satsen drabbades han av en blockering och visste inte hur han skulle börja. Men under en roddtur med en eka på en alpsjö erfor han en rytm som skulle ge honom ett uppslag till inledningen på första satsen. En månad senare hade han slutfört arbetet med symfonin.

Instrumentationen är inte lika imponerande som den i andra, tredje eller (gud bevars) åttonde symfonin, men den innehåller tack och lov en herrans massa klarinetter stämda olika efter alla konstens regler. Vi har turen att få höra ett tenorhorn och underbara valthorn och ett engelskt horn, oboer, fagotter, tromboner och så den så viktiga tuban. Percussion är som vanligt omfångsrik, men koskällorna är värda att lägga på minnet. Stråket ser också ut som det brukar plus två harpor, samt en förtjusande liten mandolin och gitarr (dessa båda hörs (?) dock bara i fjärde satsen).

Det är inte debut för mig att höra denna symfoni, enär jag bland annat haft äran att få lyssna på den i höstas i Katowice med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av Yarosalv Shemet. Men det är första gången som jag får höra kvällens gästorkester, som är Poznańs filharmoniska orkester. Dirigent för kvällen är Łukasz Borowicz, vars tolkningar jag haft nöjet att få höra flera gånger, men dock aldrig av Gustav Mahlers musik, så spänningen är såklart stor. Låt oss således gå in i Mahlers förtrollande värld.

—

Och inte blev jag besviken denna gång heller. I Łukasz Borowicz tolkning lät han varje stämma glänsa och särskilt förtjust blev jag i tenorhornets solo i första satsen och valthornets solo i den andra satsen. Denna gång framträdde också skillnaden i stämning mellan de fem satserna mycket tydligare än förra gången jag hörde den, och kanske berodde det på att Borowicz lyfte fram dessa nyanser.