viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 23 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

ROTUNDA står det ovanför porten till ett modernistiskt hus ett stenkast från Błonie. Bokstäverna, som en gång nog hade en klarröd glans, har nu ådragit sig en mer sjaskig rosa ton. På nederkanten av n:et har det till och med rostat upp ett litet hål. Huset med skylten ROTUNDA har nämligen fått stå som en bortglömd skugga under ett helt decennium. Men under sina glansdagar var den en kulturinstitution som var vida känt.

Studentklubben Rotunda slog upp portarna efter andra världskriget, och man blev snabbt en vittomtalad institution i Krakóws kulturliv. På 1950-talet lyckades man locka till sig kända jazzmusiker från hela världen och bland de mest namnkunniga finner man pianisten Dave Brubeck, som framträdde där 1953. Men kanske var Rotunda alldeles för välbesökt, ty bara något decennium efter att studentklubben öppnats, bommades den igen för renovering. Portarna skulle stå stängda i åtta år innan man 1976 slog upp dem igen. Invigningsfesten lär ha varit spektakulär, med en sex timmar lång föreställning. Till råga på allt ska ridån ha fastnat mellan två av akterna, och kalabalik uppstod.

Efter att Rotunda hade återinvigts efter renoveringen skulle man också arrangera en jazzfestival, Jazz Juniors, som tillhör en av landets äldsta festivaler av detta slag, som dessutom anordnas än idag. Under 1970-talet anordnade Rotunda flera kulturarrangemang av skiftande karaktär, så som filmfestivaler, teaterfestivaler, kabaréfestivaler och så vidare i nästan all oändlighet. Klubben fungerade också som en mötesplats mellan gymnasieelever, studenter och framtida arbetsgivare. Och denna bredd på olika evenemang kan kanske också vara förklaringen till varför Rotunda överlevde 1980-talet, då undantagstillståndet begränsade deras öppettider samt vilken verksamhet som tilläts. Dessutom hade klubben inga problem att locka till sig unga, trots att intresset under den tiden minskade för andra studentklubbar.

En av de kanske mest omtalade verksamheterna kan möjligen var deras diskotek, som man ställde till med varje torsdag, lördag och söndag. Besökarna på Rotundas diskotek bestod inte bara av studenter från Jagellonska universitet, utan lockade även till dig andra lycksökare, som jag till exempel.

Ja, det är nämligen helt möjligt att det var just diskoteket på Rotunda jag bevistade, när jag som student på studieresa i slutet av 1990-talet var i Kraków för allra första gången. Jag har ett mycket luddigt minne av hela tillställningen, men det var ganska mörkt. Någon som bjöd upp en av mina vänner luktade en blandning av för mycket after shave och någon annan slags sprit man hellre inmundigar än duttar på hakan. Musiken minns jag inte heller, men det är troligt att det inte var min min melodi, så att säga.

Nåväl, låt oss lämna minnenas boulevarder och ta oss till 2016 då man återigen stängde Rotunda för renovering. Men åren gick och ingenting hände. Tills nu, då man äntligen tagit upp hammaren, spiken och en massa verktyg som väsnas för att renovera Rotunda. När den återinvigs ska den enligt Jagellonska universitetet fyllas med kultur och verka som en bro mellan studenter, arbetsgivare, kulturaktörer och intresserad allmänhet. Och det är också något som fattas oss här i Kraków, så låt oss hoppas att det inte dröjer för länge innan man slår upp portarna igen.

Dagens anteckning – 21 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Ert telefonnummer”, fräser den unge mannen på affärskedjan för vitvaror där jag ska hämta ut min luftrenare som jag har beställt online. “Telefonnummer?”, mumlar jag något förvirrat, eftersom jag var beredd på att ge honom mitt ordernummer. Och tydligen glider jag lite för länge över lokalen med min vilsna blick, alldenstund han möstrar mig otåligt och rent av fientligt, innan han vänder sig till sin kollega och säger att “vi får ta det på ukrainska”. Den kvinnliga kollegan vänder sig till mig, ler ett svagt leende och frågar: “Pani rozmovljaje ukrajinskoju movoju?” (Пані розмовляє українською мовою?), som betyder “talar frun på ukrainska?”.

Vid detta lag är min förvirring så pass stor att jag ger de båda anställda på affärskedjan mitt telefonnummer både på polska och ukrainska, och egendomliga nog börjar jag även översätta sifferharangen på engelska. Den unge mannen hamrar ilsket på datorns tangentbord och givetvis blir det fel. Inte undra på det med så många språk inblandat.

Efter en lyckosam repetition, fast nu med alla siffror enkom på polska, lyckas han hitta min beställning i datorn. Han stolpar ilsket ut på lagret, återvänder med kartongen med luftrenaren, trycker den argsint i mina händer och säger, nästan hotfullt: “Do widzenia”, alltså “Adjö”. Samarbetsvillig som är, om än något tilltufsad, svarar jag “Do widzenia”, men tillägger för säkerhets skull “Do pobatjennja” (“до побачення”) på ukrainska.

Jag lommar ut ur butiken med kartongen som innehåller min hett efterlängtade luftrenare, men tankarna kretsar inte längre kring smog eller luftkvaliteten. Nej, de har istället trasslat in sig i frågor om kroppspråk eller förutfattade meningar, ty vad var det som gjorde att den unge mannen trodde jag var från Ukraina? Det kan inte vara något jag sa, för vi hann inte språka länge innan han bestämde sig för att jag var från Ukraina. Nej, det troligaste var att han kunde ana av mitt kroppsspråk att jag inte var från Polen, och i hans värld är kanske alla som inte är från Polen från just Ukraina. Men detta förklarar förvisso inte varför hans kvinnliga kollega, som omisskännligt var från Ukraina, också tycktes trosviss i sin uppfattning att jag var hennes landsmannina. I den språkliga oredan som uppstod var det kanske också det som förvirrade mig mest, att hon inte sa till sin kollega att “damen trots allt inte är från Ukraina”.

Sanningen att säga är detta inte första gången som jag hamnar i liknande omständighet här i Polen. Jag har fler gånger än jag kan hålla i minnet, blivit tagen för att vara från Ukraina. Och det märkligaste, eller mest roande, i sammanhanget är att man i Ukraina ofta tar mig för polack.

Nåväl, på bussen hem ser jag mig omkring och funderar över om vi verkligen ser varandra, eller om vi blott ser våra egna förväntningar på vad andra månde vara. Jag medger att det är ganska banala tankebanor, men det är sällan man påminns på dylikt omilt sätt, att den man tror sig vara, sällan stämmer överens med den man är för andra.

—

Ovanstående text illustreras kanske bäst med en bild som denna, ett polsk bröd med aktivt kol på en ukrainsk tallrik som står på ett svenskt tallriksunderlägg.

Dagens anteckning – 21 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solens förgyllda fysionomi glider långsamt ner mot horisontens linje. Dess skimrande gestalt tycks vilja förtydliga omgivningen före sin sorti. Den täljer ut trädens kotiga konturer, speglar sig i den frusna flodens isar och kastar ett rosa skimmer över himlen, innan den ovillkorligen tvingas ner bakom himlaranden.

Under vinterhalvåret sker denna solens nedstigning alltid vid biflödet Wilgas utlopp i Wisła. Ja, i alla fall om man står på Piłsudski-bron som förbinder Podgórze med Kazimierz. Det passar därför bra att uppehålla sig en stund vid Wilga, men man ska dock passa sig för att uppehålla sig i den, ty vattnet är extremt förorenat. Wilgas mynning återfinns i Wieliczka, strax söder om Kraków. Sedan slingar den sig genom landskapet, bitvis nedgrävd, stundtals kraftigt kontrollerad, bara i undantagsfall i fri rörelse innan den alltså slukas av Wisła.

Det är inte lätt att finna etymologin bakom namnet Wilga, men en teori skulle kunna vara att det går att härleda till wilgoć, som betyder “fukt”, eller möjligen till “wilgnąć”, “att bli fuktig”. Fast detta är bara spekulationer och ingen tycks vilja hålla det för säkert.

Men Wilga är inte bara ett litet förorenat vattendrag i Lillpolen, utan även det polska namnet på en förträffligt trevligt fågel, nämligen den vi kallar för sommargylling på svenska. Faktum är att flera slaviska språk har liknande namn på fågeln, så som ukrainskans “vyvil’ha” (вивільга) eller belarusiskans “ivalha” (Івалга). Till och med litauiskans “volungė” är snarlikt. Så vi kan tydligt se att här finns ett samband. Frågan är bara vilket. Vissa språkforskare tror att det eventuellt kan härröra ur den gamla folksägnen som menar att sommargyllingen sjunger i samband med regn. Men andra forskare menar däremot att de slaviska språkens namn på fågeln skulle ha ett slags onomatopoeiskt ursprung med utgångspunkt från sommargyllingens säregna sång, som tillnärmelsevis kan liknas vid någon som spelar lite håglöst på en flöjt. Enligt denna teori skulle man ha utgått från ett verb som på något sätt liknar namnet på fågeln. I det polska fallet, alltså wilga, skulle man ha utgått från verbet “wyję” som betyder “jag ylar”. Känns långsökt, om ni frågar mig. Sommargyllingen har förresten ännu ett läte, som kan liknas vid nötskrikans skramlande och kraxande. Av denna orsak har ukrainarna gett fågeln yttermera ett namn, vilket lyder “dyka kisjka” (дика кішка) som betyder “vildkatt”.

I Sverige kallar vi den väl bara för sommargylling, och det är ju ett passande namn på hannens gyllengula fjäderdräkt. Att vi bara har ett namn på fågeln kan kanske också komma sig av att den inte är allmän i Sverige, och häckar gör den bara i Skåne.

Ännu så länge dröjer det ett tag innan sommargyllingen kommer till våra breddgrader, och vi får helt enkelt nöja oss med gyllene solnedgångar, vilket icke förty är illa.

Dagens anteckning – 20 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Egentligen målar den ett ganska vackert sken på himlen. En rosa ton, som påminner lite om färgen på kinden hos en nyfödd. Och diset runt omkring bidrar också till att skapa en känsla av att något drömskt, ja, nästan magiskt, gömmer sig däruppe på himlen. Men det enda som gömmer sig i det rosa skimret är en röra av olika illasinnade partiklar. Kraków har, med andra ord, återigen drabbats av smog. Faktum är att det är flera år sedan Kraków hade så dålig luftkvalitet som staden kommer att ha närmaste dagarna.

Orsaken till den dåliga luftkvaliteten går bland annat att finna i att det fortfarande finns hushåll i Kraków som eldar med kol för uppvärmning. Sedan 2019 har man dock lyckats minska andelen hus som värms med koleldning, men det finns alltså fortfarande några områden där man eldar med kol.

De koleldande hushållen i Kraków är dock inte ensamt skyldiga, utan de har fått god hjälp av kranskommunerna, där andelen hus som eldar med kol är högre än den i staden. I många av dessa kommuner har man inte heller infört strängare bestämmelser mot koleldning, vilket och har lett till att det ständigt blossar upp gräl mellan Kraków och de omkringliggande byarna.

Men det är inte bara koleldningen som är boven i den dåliga luftens drama, utan även industrin, den kyliga luften, avsaknad av vind samt givetvis biltrafiken. Och det senare är just nu en het potatis i Kraków, ty staden införde den strängaste miljözonen i Polen den första januari i år. Bestämmelsen innebär bland annat förbud mot att äldre bilar får köras inom kommunen. Det finns flera undantag för dem som är skrivna i Kraków, men de som kommer från kranskommunerna får snällt stanna hemma om de har en bil som är äldre än 15 år. Miljözonen kallas för SCT, vilket är en förkortning av Strefa Czystego Transportu, vilket betyder “Ren transportzon”.

Förbudet har sålunda lett till att Kraków och kranskommunerna fått ytterligare ett trätoämne. Bland annat har invånare i omkringliggande byarna stämt Kraków då de anser att miljözonen är diskriminerande. Ett domslutet i ärendet kommer att tillkännages om någon dag. Andra aktivister har istället ägnat mycket tid att montera ner de skyltar som informerar om miljözonen, och en annan grupp ägnar sig åt att försöka skapa opinion genom att fylla Kraków stads Facebooksida med diverse glåpord. De senare har idag dessutom fått vatten på sin kvarn, då de menar den dåliga luftkvaliteten är ett bevis på att miljözonen är värdelös. Hur de kommer fram till en sådan slutsats är dock för mig höljt i dunkel.

Nåväl, diskussionen om miljözonen existens och koleldning lär fortsätta. Glåpord kommer att hagla och demonstrationer kommer att anordnas. Själv sitter jag och jämför för- och nackdelar med olika luftrenare.


Bildens källa.

Dagens anteckning – 19 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag påbörjade den med att förbluffas över alla små omständigheter som kan krångla till vardagen. Veckan inleddes nämligen med att katten beslutade sig för att värma sina frusna små kattleder på min uppfällda laptop. Man har ju inga svårigheter att acceptera att katten behöver värma sig, problemet var bara att hon även lyckades starta extrafunktioner som jag faktiskt inte visste att min dator ägde. Vilket också gjorde att de var svåra, för att inte säga, nästan omöjliga att stänga av. Så som till exempel att hon försatte datorn i ett läge där alla menyer läses upp, vilket är en funktion som är särskilt användbar för synskadade, men mer tveksamt om katten har någon nytta av en sådan funktion och själv föredrar jag när datorn är tyst.

Men hennes klåtasslighet sträckte sig ännu längre. Hon lyckades faktiskt även tassa ner versallåset så pass ordentligt att det inte gick att lösa på annat sätt än att starta om datorn. Nu tror ni att hennes tekniska experiment torde vara till ända, men icke så. Hon hade nämligen även lagt ett mejl i utkorgen. Hon lyckades dock inte författa något litterärt mästerverk i mitt tycke. Mejlet bestod bara av en oändlig räcka med b:en och andra bokstäver som ligger i dess närhet på tangentbordet.

Men det var inte bara katten som skapade små besvärliga trivialiteter som krånglar till vardagen idag, ty när jag väl anlänt till jobbet nåddes jag av nyheten att ett vattenrör som leder till mitt hus hade spruckit. Både varmt och kallt vatten var borta och prognosen när dessa skulle kunna tänkas återkomma var osäker.

Det var inte utan att mina tankar leddes till Kyjiv, där tusentals står utan elektricitet, värme och vatten efter ryska bombningar. Något som lett till att många i Polen har skänkt pengar till en insamling för 100 större generatorer som ska skickas till Ukraina. Sedan fyra dagar har man samlat in nästan fyra miljoner zloty, alltså runt tio miljoner kronor. (Länk till insamlingen.) Polacker har inga svårigheter att gå man ur huse när det gäller. Och liknande effektivitet hade Krakóws vattenbolag också när de snabbt täppte till och lagat läckan till mitt hus.

Det finns även andra exempel på olika måndagskrånglande trivialiteter som jag mött på under dagen, men de är kanske av mindre betydelse och lämnas därför abrupt därhän. Så då återstår det bara att fråga hur er vecka har inletts.

Dagens anteckning – 18 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Harpan lär vara ett av världens äldsta stränginstrument. Man vet att de fanns i Mesopotamien runt 3000 år före vår tideräkning, samt att de förekom i Asien under ungefär samma tid. Sedan spred de sig norrut och under antiken var de inte bara vanliga instrument utan förekom även i den grekiska mytologin. Släktingen lyran var ju Orfeus instrument. Men den förekommer faktiskt även i nordisk mytologi, där Brage ska ha spelat på harpa. Han ska enligt mytologin vara skaldernas gud, men faktum är att han delar den titeln med Oden, och eftersom den senare är mer känd har Brage hamnat i skymundan. Brages främsta uppgift i mytologin ska ha varit att skriva skaldestycken, som inom den nordiska mytologin kallas kväden, till gudarna och hjältarna. Och om man vill bli en duglig skald ska man vända sig till honom. Kanske kommer han till din undsättning, vem vet.

Nå, låt oss återvända till harpans historia. I många delar av världen föredrog man länge harpor som vi idag kallar för vinkel- eller bågharpan, som man höll i handen (likt lyran). Men i Europa började man bygga harpor med pelare och under 1600-talet utveckla dess teknik, genom att placera hakar på harpans hals, så att strängarna kunde bli kortare och man därmed fick fler toner. Århundradet därpå utvecklades den ytterligare, men nu var det pedaler som fästes på dess nederdel så att harpan kunde spela i flera tonarter.

Dagens harpor kallas för pedalharpor och har försetts med sju pedaler. Själva mekanismen är så komplicerad att jag knappt vågar redogöra för dess olika funktioner. Men mycket förenklat kan man säga att när harpisten trycker ner en av pedalerna roterar små skivor som kallas för gafflar. Dessa gafflar förkortar därmed den del av strängen som vibrerar, vilket i slutändan ger att harpan kan spela i alla tonarter. Utan att överdriva kan man alltså säga att det är mycket invecklat att spela harpa.

Det tyckte också en instrumentbyggare vid namn Johann Christian Dietz, som i början på 1800-talet byggde en klaverharpa, som såg ut lite som ett piano med strängarna placerade på höjden, ja, ungefär som om flygelns resonansbotten skulle stå rakt upp. Tanken var att den skulle bevara harpans klang, men vara mer lättspelad. Men det blev nog ingen framgång för detta instrument, ty ingen sådan har tillverkats sedan 1800-talet.

Ikväll hade jag dock det stora nöjet att njuta av en riktig harpa framföra Claude Debussys “Danses pour harpe chromatique avec accompagnement d’orchestre d’instruments à cordes” tillsammans med Sinfonietta Cracovia. När stycket framfördes för första gången 1904 fick den mycket svalt mottagande. Debussy anklagades bland annat för att vilja säga för mycket i ett och samma stycke. Tänk, det där senare kan jag relatera till.

Dagens anteckning – 17 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Mitt under kvällens konsert när Krakóws filharmoniska orkester framförde Wolfgang Amadeus Mozarts Sinfonia Concertante för oboe, klarinett, horn och fagott (K. 297b i Ess-dur K. Anh. C 14.01), började jag tänka på en intervju som filmaren Krzysztof Zanussi gjorde med den polske tonsättaren Witold Lutosławski. I filmen, där Zanussi intervjuar Lutosławski, frågar han nämligen tonsättaren var glädjen och njutningen tog vägen inom konstmusik, och refererar till Mozart, som Zanussi menade fångade just både njutning och glädje.

“Oj, det är en mycket komplex fråga”, svarar Lutosławski i intervjun, men han lyckas ändå formulera ett svar. Enligt Lutosławski försvann glädjen och njutningen från konstmusiken när man började betrakta musikerna som maskiner som bara hade sin del i verkets maskineri.

Jag började inte tänka på den intervjun eftersom jag upplevde musikerna som spelade maskiner under kvällens konsert, utan då det var precis tvärtom. De fyra solisterna, som till vardags sitter i orkestern, framförde ovannämnda Sinfonia Concertante med övertygande inlevelse och med både njutning och glädje. Det var helt enkelt svårt att inte sitta och gunga med i tonerna, och snart kom jag på mig själv med ett lyckligt leende på läpparna.

Men är det verkligen ett stycke av Mozart? Om detta tvistar de lärde. I april 1778 var Mozart i Paris och från den franska huvudstaden skrev han ett brev till sin far där Mozart skildrade att han höll på att skriva en Sinfonia Concertante för oboe, klarinett, horn och fagott. Mozart skrev också att musikerna ska ha älskat verket. Men av någon anledning framfördes aldrig Mozarts verk och han ska inte heller tagit med sig det när han lämnade Paris. Hans tonsättning var sedan bortglömd och borttappad i nästan 100 år innan Mozarts levnadstecknare Otto Jahn menade att han hade hittat en anonym handskrift som skulle vara just den konserten av Mozart. Initialt fick verket stor framgång och ingen ifrågasatte dess äkthet, men efter några decennier började musikforskare tvivla på att det verkligen kunde vara Mozarts konsert. Bland annat lyfte några att inga andra konserter för soloinstrument av Mozart är homotonala, alltså att alla satserna går i samma tonart (i detta fall i Ess-dur). Andra forskare har dock påpekat att det kan ha berott på att Mozart inte ville att naturhornet skulle behöva byta ut en del av rören för att kunna spela en annan tonart. Allt det där kan nog stämma, flikar andra forskare in, men det troligaste är att Mozart aldrig skrev någon Sinfonia Concertante överhuvudtaget, utan han hittade bara på en nödlögn för att blidka sin stränge far.

Hur det än är med nämnda konsert, så var det ett fenomenalt framförande ikväll och det är alltid särskilt roligt att höra orkesterns egna musiker gå in i rollen som solister, så att man kan få lyssna närmare på deras färdigheter.

Konserten avslutades med ett bejublat framförande av Carl Orffs “Carmina burana”, men sanningen att säga är det ett verk jag lämnade bakom mig redan i min sena tonår, och jag har aldrig efter det lyckats förstå tjusningen i detta kusliga verk, som andas alldeles för mycket av den dystopiska tidsanda som präglade mellankrigstidens Tyskland. Men trots att Carmina burana inte längre intresserar mig musikaliskt, måste jag ändå medge att det var ett briljant framförande av orkestern, solisterna och kören under skickligt överinseende av dirigenten Łukasz Borowicz.