viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den syns knappt alls mot den klarblå himlen. Som en liten svart prick vippar den hit och dit strax ovanför Wisłas glänsande vattenyta. Det tar en stund innan min hjärna registrerar vad det är jag ser, ty det är ju ett tag sedan vi möttes, ladusvalan och jag. Men när jag slutligen förstår vad jag ser fylls mitt hjärta av den sortens glädje som bara svalor kan skänka. “En svala gör ingen sommar”, säger ju talesättet, och de är ganska många på jorden. Det finns nämligen mellan 290 miljoner och 487 miljoner ladusvalor i världen, och de är spridda över 251,000,000 km² av jordens yta. Att de är spridda över en såpass stor yta gör också en av förklaringarna till att de inte är hotade. Men tilläggas bör att man trots att det kan se en minskning av deras förekomst.

Det är egentligen märkligt att den orkar med mer flaxande efter sin resa hit, alldenstund den ju har flugit tusentals kilometer, hela vägen från Afrika eller Asien och hit. Och ingen vila får den, för nu vankas några intensiva månader med bobygge och relationsdraman. Ju längre stjärtfjädrar hannen har, desto lättare kommer det bli för honom att hitta en partner. Tillsammans kan paret få upp till tre kullar med allt från tre till sju ägg. Dessa kommer att ruvas i de skålformade bon som ofta byggs nära takåsarna inte långt från skorstenen. Det kan också vara därför de ha fått sitt polska namn “dymówka”. “Dym” betyder nämligen rök, och det är kanske därför som den fått sitt namn. Jag leker med tanken hur “dymówka” skulle kunna bli i en svensk översättning, och hoppas på att det skulle kunna vara något i stil med “lilla röklikgen”.

Men vad kan det svenska namnet på ladusvalan syfta på? Vad en “lada” tordes vara vet nog alla, så vi struntar i det prefixet. Ordet “svala” måste däremot ha någon intressant härkomst, ponerar jag. Men det visar sig att det inte alls är särskilt lätt att härleda. Kanske går det att spåras tillbaka det urgermanska ordet “swalwon”, som också har ett samband med engelskans “swallow”. Det sistnämnda betyder även “att svälja”, men man tror ändå att ursprunget till namnet “svala” inte har något att göra med “att svälja” utan det ska vara en ren tillfällighet. Så summan av kardemumma är att ingen vet varför svalor heter svalor.

Samtidigt som jag grubblar över detta har vårens första ladusvala passat på att vippa vidare längs med Wisła och syns nu faktiskt inte alls.

Och inte heller fastnar den på bild.


Dagens anteckning – 16 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vissa dagar är världen sådär rivjärnslik. Vad man än gör visar den sin riviga yta mot en. Det är sådana dagar som jag önskar att jag vore en annan än den jag är. Nä, inte någon annan mer framgångsrik person än den jag är, utan något helt annat. Och varför inte ett instrument. Tänk vad underbart att få vara ett blåsinstrument, och få känna luften fara genom en. Från huvud till tå.

Jag skulle inte ha något emot att få vara krokig och slingrig som en serpent. Så elegant men också egensinnig. Och jag skulle då med glädje låta ljuden strömma ur mig. Men det behöver inte vara så speciellt, jag kan vara en blockflöjt, och det går också bra att vara en tvärflöjt, trots att jag är lite avogt inställd till den efter alla år som vi övade tillsammans. Men bäst vore ändå om jag fick vara en zinka, närmare bestämt en tenorzinka (som du ser näst längst till vänster på den röda bilden), enär den är lite större än de andra zinkorna och för att den har den vackraste röst man kan tänka sig. Detta instrument, som var populärt under 1500- och 1600-talet, blev utkonkurrerad av puzonen, alltså de tidiga trombonerna. Tänk hur vår tillvaro hade varit om vi fortfarande lät zinkorna var den som balanserade trumpeternas efterklang? (Inget ont om tromboner eller trumpeter, men försök föreställa dig hur vår värld skulle vara om vi hade zinkor istället för tromboner.)

Så jag tror helt bestämt att jag inte vill vara något annat än ett blåsinstrument om jag fick vara ett instrument. Varken percussion eller klaverinstrument passar ju mitt kynne, ty jag är dålig på att vända andra kinden till. Och inte heller tycker jag det verkar särskilt trevligt att vara ett stränginstrument, inte vill man väl ha någon att gnida på en på det viset? Fast det kanske har sin charm, vad vet jag?

Så om jag nu skulle vara tvungen att vara något stråkinstrument så går det alldeles utmärkt det också, men då helst en viola eller cello i Felix Mendelssohns oktett (op 20) som jag fick njuta av igår. Stycket skrevs 1825 av den blott 16 år gamla Felix, och intar en unik plats i Mendelssohns verkförteckning, enär ingen har skrivit en så pass fulländad oktett vare sig före eller efter honom. Verket har fyra satser och den första sprudlar av ungdomlighet och vitalitet, som löper in i den andra melankoliska satsen. Tredje satsen beskrivs ofta som det parti som tydligast visade hur Mendelssohn tonsättarkonst skulle te sig längre fram. När vi med en våldsam intensitet kastas in i sista satsen, får vi följa hur Mendelssohn skickligt hanterar kontrapunkten med en fuga som låter melodislingan löpa mellan instrumenten. Vackert och nervkittlande på en och samma gång, så nog kan jag tänka mig att vara ett stränginstrument ändå.


Dagens anteckning – 15 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag cyklar genom staden börjar det regna. Det är små vilsna regndroppar som seglar ner och möter marken. Nästan ljudlöst lägger den sin kropp över markens yta, och låter sig slutligen uppslukas. Snart har droppen förvandlats till näring åt någon annan, och fortsatt sin resa i det ständiga kretsloppet. Det luktar gott, som det gör efter ett vårregn.

Jag är på väg hem från en musikalisk rendezvous, och i mitt inre hör jag ännu tonerna av Arnold Schönbergs “Verklärte Nacht” (op 4) från 1899. Förvandlad natt, skulle det kunna vara i en svensk översättning. Schönberg (1874-1951) skrev stråksextetten efter att han hade träffat sin blivande fru, Mathilde Zemlinsky (som också var syster till hans lärare Alexander von Zemlinsky, som förövrigt under en tid hade en romantisk relation med Alma Schindler, som senare gifte sig med Gustav Mahler). Stycket är mycket känslomässigt och starkt, men det är knappast några ljuva toner som hörs, utan en slags smärtsam åtrå som understundom nästan är outhärdlig.

Kanske kände han på sig att deras relation skulle åsamka dem båda mycket smärta. Mathilde var livlig och viljestark och trots att hon inte var fager enligt normen, blev många män handlöst förälskade i henne. En av dem var den unge konstnären Richard Gerstl, som började umgås med familjen Schönberg 1908. Kärleken mellan Gerstl och Mathilde ledde till att Mathilde lämnade Arnold Schönberg med deras barn. Flykten från familjen gav Mathilde samvetskval och hon återvände till Arnold Schönberg efter några månader med Gerstl. Men Gerstl kände fortsatt åtrå till Mathilde, och efter några ångestfyllda dagar, där han brände många av sina brev och alster, beslöt han sig för att dö för egen hand. Därmed var en sorglig och uppslitande kärleksaffär var över. Men Arnold och Mathilde skulle aldrig bli lyckliga tillsammans igen, och hon dog 1923, blott 46 år gammal.

(Övriga verk som framfördes var Mieczysław Weinberg Stråktrio (op. 48) och Felix Mendelssohns Stråkoktett i Es-dur (op. 20) och musikerna var enastående: Viviane Hagner (violin), Fanny Fheodoroff (violin), Juliette Beauchamp (violin), Bilal Alnemr (violin) Miguel Elrich (viola), Kinga Wojdalska (viola), Alexei Stadler (cello), Zuzanna Sosnowska (cello))


Dagens anteckning – 14 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Eftersom världsläget är som det är, beslutade jag mig för att inleda denna vecka med klassisk nutidsflykt. Och det gjorde jag genom att fördjupa mig i en bok istället för låta mig dränkas i de aldrig sinande nyheterna. Mitt val av bok innebar att jag fick äta frukost tillsammans med den tysk-romerske kejsaren Leopold I (1640-1705). Det skulle visa sig vara en lite problematiskt val av bordskavaljer, enär han var känd för sitt våldsamma saliverande. För att omgivningen inte skulle dränkas i hans saliv och fradga, hade man anställt två betjänter vars främsta uppgift var att torka kejsaren kring munnen. Munnen lär också ha varit enorm. Ett ottomansk sändebud ska ha beskrivit att Leopolds mun var så stor att en limpa bröd kunde gå in i munnen på bredden, vilket fick sändebudet att tänka på kameler. Även Leopolds tänder ska ha varit kamelliknande, till sändebudets förundran och möjligen förfäran. Dessutom var Leopolds hår alltid smutsigt och oredigt.

Nå, det här låter kanske inte som något angenämt frukostsällskap, men faktum är att det var ett ypperligt val, ty Leopold var en sann musikvän, eller rättare sagt, han var inte bara kejsare utan även tonsättare. Han skrev över 60 verk, men blott två finns bevarade till dags dato. Under hans tid som kejsare växte också antalet musiker anställda vid hovet i Wien. Från 44 musiker (inklusive direktören) år 1680, till 98 musiker 25 år senare.

Men här slutade min samvaro med Leopold, då livets plikter kallade. Och vem orkar förresten vänta på att en barockmänniska blir, ur deras synvinkel, anständigt klädd?

—-

Leopold I i teaterkostym år 1667. Konstnären hette Jan Thomas.


Dagens anteckning – 13 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ungefär samtidigt som jag stod och studerade trädens blommor, förundrades över knopparnas vävnader och fåglarnas drillar, satt en familj i Sumy och sörjde deras barn, som hade dödas i en rysk missilattack. Ett liv hade släckt. Någon som hade berövats sin framtid.

Fågelvägen mellan Kraków och Sumy sträcker sig över 115 mil. Från ett land i fred, till ett land som trasas sönder av sorg och bomber. Och det många av oss känner nu är hur maktlösheten träder in, som ackompanjeras och förstärks av alla tomma ord från världens ledare. Ord som nog snart kommer att begravas i andra kriser. Ty på världsledarnas näthinnor och i deras hjärtan tycks ingen sorg stanna särskilt länge.

Under dagen har flyglarmet ljudit minst fem gånger i Sumy. I skrivande stund har signalen hörts sammanlagt ungefär 12 timmar. Igår ljöd flyglarmet under 15 och en halv timmar.

Det är svårt att förstå hur livet ter sig för dem som bor där. Hur härdar de egentligen ut? Hur fungerar deras vardag? Vilka tankar far genom deras huvuden när flyglarmet hörs? Blir de lika rädda varje gång, eller har de ständiga bomberna och flyglarmet nött ner reflexen att bli rädd? Kan de månne någon kort stund glädjas åt alla vårens små framsteg? Går det att känna någon glädje alls? Inga av dessa frågor behöver egentligen besvaras, ty bara att de ställs åskådliggör hur fasansfull deras tillvaro måste te sig.

Imorgon kommer familjen i Sumy att vakna upp till en ny dag, utan deras älskade familjemedlem. En ny mödosam dag kommer veckla ut sig. Som kommer att följas av ännu fler dagar av sorg och saknad. Och sannolikt också vrede över världens handlingsförlamning.

Nedanstående foton ska inte ses som en flykt från bilderna från Sumy, utan som en hyllning till dem som idag har fråntagits sina liv, alltså både de som dödats och de som förlorat någon.


Dagens anteckning – 12 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Månen hänger tyst och full på sin himmel. Lite förvånat, tycks det som, tittar den storögt ner på människorna som rör sig där nere. Fulla, men av annat slag. Det får mig att tänka på Ludwig van Beethoven (ja, jag tänker nog alldeles för ofta på honom) och hans “Månskenssonaten” (op 27) som tillkom 1801. Jag tänker förvisso inte på musiken, utan kanske mer på hur den har fått sitt namn. Det var nämligen inte han som namngav den. Vad Beethoven tänkte på när han skrev den vet vi inte, men året efter att han avslutade arbetet med pianosonaten tillägnade han den till en av sin studenter, nämligen en viss grevinna vid namn Julie “Giulietta” Guicciardi, som vissa menar att Beethoven var förälskad i. Om han verkligen var förälskad i henne vet vi inte heller med bestämdhet, men vi kan ju anta att hon gjorde ett visst intryck på Ludde, annars hade han ju knappast dedikerat den till henne. Oavsett hur det förhöll sig med kärleken dem mellan, var det en omöjlig kärlek, så tillvida att de kom från olika socialgrupper och ett giftermål var det inte tal om.

Men hur kommer det sig då att vi kallar den för “Månskenssonaten”? Jo, titeln tillkom 20 år senare och kan tillskrivas en poet och musikkritiker, vid namn Ludwig Rellstab, som tydligen kom att tänka på stycket när han såg månen blicka ner på honom en kväll när han satt vid Vierwaldstättersjön, som tycks vara en bedårande vacker alpsjö i Schweiz. På så sätt kan man säga att Julie “Giulietta” Guicciardi blev bestulen på detta stycke musik, som tillhör en av mest spelade av Beethoven.

Ett verk av Beethoven som inte framförs särskilt ofta är oratoriet “Kristus på Oljeberget” (på tyska “Christus am Ölberge”) som tillkom samma år som Julie “Giulietta” Guicciardi gifte sig med en man av hennes eget stånd, och detta verk har jag avnjutit ikväll med Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Framförandet var givetvis exemplariskt, och som vanligt blev jag hänförd av hela träblåset och bleckblåset (hornen!), men verket lämnade mig i det närmaste helt oberörd, fram till de avslutande satserna med kören som verkligen är magnifika. Beethoven själv verkar inte heller ha varit helt nöjd med oratoriet, och 1810 reviderade han det innan han lämnade det till förläggare. Därav har det fått opusnummer 85 (men egentligen borde det alltså ha ett opusnummer närmare “månskenssonaten”).


Dagens anteckning – 11 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Polska namn ställer ju ofta till det för oss. Antingen är de för långa, eller så har de olika diftonger som kluddar till det i munnen för oss som inte begåvats med språket som modersmål. Så ska det tydligen också ha varit för den experimentella tonsättaren John Cage, när han skulle namnge en av sina mest framstående studenter. “Det är för långt”, lär han ha slagit fast. Och faktum är att jag är beredd att hålla med honom, ty Lucia Dlugoszewski (eller Długoszewski) är onekligen långt och troligen svårligen manövrerat för en amerikansk tunga.

Tonsättaren, koreografen och nyskaparen Lucia Dlugoszewski såg dagens ljus för första gången i Detroit år 1925. Hennes föräldrar var bördiga från polska Płock, och i hennes hem talades det uteslutande polska vilket innebar att hon under hela livet hade en mycket stark förankring i den polska kulturen. Hon började redan i unga år studera musik och hennes främsta instrument var piano. Tidigt började hon även intressera sig för tonsättarkonsten och hon skrev sina första verk under sin tid i Detroit.

Hennes tidiga tonsättningar vittnar om hennes intresse för den experimentella musiken och det var därför inte oväntat att hon skulle söka till New York, som hon flyttade till 1952. Men egentligen sökte hon sig till New York för att studera piano. Ödet ville dock annorlunda och hon började således studera för John Cage. Deras relation lär dessvärre alltid ha varit mycket ansträngd, vilket ledde till att hon istället sökte sig till den fransk-amerikanske tonsättaren Edgard Varèse skola. Hon skulle också senare beskriva Varèse inflytande på hennes konstnärskap som avgörande för hennes utveckling som avantgardistisk tonsättare. Den första offentliga konserten med hennes tonsättningar hölls 1957, men det är oklart vilket stycke hon valde att framföra vid detta tillfälle.

Det var klangerna som intresserade Lucia Dlugoszewski, och det det fick henne att experimentera med instrumenten för att tänja på deras ljudbild. En av de kanske mest kända teknikerna hon uppfann var “timbre piano”, som kan ses som en vidareutveckling av John Cages teknik “preparerat piano”. Genom att lägga in föremål såsom hammare, pilbågar, hackor och metall- eller träelement i flygeln, kunde Lucia Dlugoszewski frambringa helt nya klanger, och lägg därtill att hennes tonsättningar har ett mycket säreget musikaliskt uttryck, så förstår ni nog att hon var en nyskapare. Under 1960-talet skrev hon nästan uteslutande tonsättningar för sin mans dansgrupp, vilken hon skulle fortsätta arbeta med även efter hans död (1994). Sex år senare, på dagens datum för 25 år sedan, skulle hon själv gå ur tiden.

Efter hennes död skulle hon falla i glömska, men under senare år har ett nytt intresse för hennes musik väckts. Och inte undra på. Lyssna bara på hennes “Disparate Stairway Radical Other” (från 1995), som är ett atonalt verk som präglas av hennes originella uppfattning om klanger.

Det finns de som menar att Lucia Dlugoszewskis polska rötter finns att höra i hennes musik, och vissa drar till exempel paralleller mellan hennes verk och Krzysztof Pendereckis. Andra menar att det istället är de feministiska elementen i hennes musik och uttryck som är det som utmärker henne. Ytterligare andra kännare insisterar på att det är hennes intresse för österländsk musik som är det som är kännetecknande för Lucia Dlugoszewski. Själv vågar jag mig inte på någon sådan intrikat slutsats, utan menar att alla ovanstående resonemang låter storligen lockande.