viewpoint-east.org

Strax innan den lilla forsande floden Rudawa förenar sig med den mycket större Wisła växer det hägg. Här brukar jag stå varje vår och beundra och lukta på de förtjusande vita små häggblommorna, som med sin blotta uppenbarelse skvallrar om att våren sannerligen tagit ett fast grepp om väderleken. Det har blivit något av en tradition, en älskad repetition helt enkelt. Och om sanningen ska fram tillhör repetitioner av detta slag något som jag äntligen börjat förstå tjusningen med. Kanske har det att göra med att ungdomen otvivelaktigt har runt ur mina ådror och att jag med det insett att repetitioner är något som skapar ordning och reda på en annars tilltrasslad sinnevärld.

Men ibland tvingas man försaka repetitioner. Som exempelvis när Ludwig van Beethovens nionde violinsonat (op 47) hade uruppförande i maj 1803. Det måtte ha varit en lite udda tillställning, ty stycket framfördes vid en osedvanligt tidig timme, nämligen klockan åtta på morgonen. Därtill hade violinisten George Bridgetower vare sig repeterat stycket eller sett partituret innan han skulle ställa sig för att framföra den. Han var dessutom nödgad att spela direkt från Beethovens kladdiga handskrift, vilket sannolikt inte ian ha varit en lätt uppgift. Trots alla dessa spektakulära omständigheter verkar stycket ha fått ett varmt mottagande av den månne något yrvakna publiken.

George Bridgetower ska också ha varit en riktig virtuos, vilket kanske också var orsaken till det goda mottagandet av stycket. Han föddes faktiskt i Polen, strax utanför Lublin. Pappan var dock inte från trakten utan var bördig från Västindien och ska ha menat att han egentligen var en afrikansk prins. Modern ska å sin sida ha hävdat att hon tillhörde den polska adeln. Ingen verkar veta om något av detta stämmer. Det är lite oklart när Bridgetower kom i kontakt med musiken, men kanske när hans far arbetade i prins Esterházys hov. Prinsen var ju mycket intresserad av musik och var Joseph Haydns beskyddare under ungefär samma tid. I slutet av 1700-talet hamnade Bridgetower i London och gjorde därpå en riktigt kometkarriär. Han ska under sin livstid också ha skrivit flera tonsättningar som alla dessvärre har gått förlorade.

Nå, låt oss återvända till framförandet av Beethovens nionde violinsonat. Någon gång efter deras lyckade samarbete ska Beethoven och Bridgetower ha gått på lokal tillsammans, men kvällen urartade tyvärr, då de tydligen kom i luven på varandra riktigt ordentligt. Orsaken kan ha varit att Bridgetower sade något ofördelaktigt om en kvinna som Beethoven svärmade för. Ludde ska ha blivit så rasande att han beslöt sig för att dedikera violinsonaten till en annan violinist, nämligen en Rudolph Kreutzer. Därav kallas sonaten idag för Kreutzersonaten. Stycket lär vara mycket tekniskt krävande, och med en känslomässig urladdning som fodrar stor skicklighet och inlevelse av violinisten. Den är dessutom förhållandevis lång och tar hela 40 minuter att framföra. Bara tanken på att få höra den uppföras av någon som inte haft en enda förberedande repetition, får det att svindla.