viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax innan den lilla forsande floden Rudawa förenar sig med den mycket större Wisła växer det hägg. Här brukar jag stå varje vår och beundra och lukta på de förtjusande vita små häggblommorna, som med sin blotta uppenbarelse skvallrar om att våren sannerligen tagit ett fast grepp om väderleken. Det har blivit något av en tradition, en älskad repetition helt enkelt. Och om sanningen ska fram tillhör repetitioner av detta slag något som jag äntligen börjat förstå tjusningen med. Kanske har det att göra med att ungdomen otvivelaktigt har runt ur mina ådror och att jag med det insett att repetitioner är något som skapar ordning och reda på en annars tilltrasslad sinnevärld.

Men ibland tvingas man försaka repetitioner. Som exempelvis när Ludwig van Beethovens nionde violinsonat (op 47) hade uruppförande i maj 1803. Det måtte ha varit en lite udda tillställning, ty stycket framfördes vid en osedvanligt tidig timme, nämligen klockan åtta på morgonen. Därtill hade violinisten George Bridgetower vare sig repeterat stycket eller sett partituret innan han skulle ställa sig för att framföra den. Han var dessutom nödgad att spela direkt från Beethovens kladdiga handskrift, vilket sannolikt inte ian ha varit en lätt uppgift. Trots alla dessa spektakulära omständigheter verkar stycket ha fått ett varmt mottagande av den månne något yrvakna publiken.

George Bridgetower ska också ha varit en riktig virtuos, vilket kanske också var orsaken till det goda mottagandet av stycket. Han föddes faktiskt i Polen, strax utanför Lublin. Pappan var dock inte från trakten utan var bördig från Västindien och ska ha menat att han egentligen var en afrikansk prins. Modern ska å sin sida ha hävdat att hon tillhörde den polska adeln. Ingen verkar veta om något av detta stämmer. Det är lite oklart när Bridgetower kom i kontakt med musiken, men kanske när hans far arbetade i prins Esterházys hov. Prinsen var ju mycket intresserad av musik och var Joseph Haydns beskyddare under ungefär samma tid. I slutet av 1700-talet hamnade Bridgetower i London och gjorde därpå en riktigt kometkarriär. Han ska under sin livstid också ha skrivit flera tonsättningar som alla dessvärre har gått förlorade.

Nå, låt oss återvända till framförandet av Beethovens nionde violinsonat. Någon gång efter deras lyckade samarbete ska Beethoven och Bridgetower ha gått på lokal tillsammans, men kvällen urartade tyvärr, då de tydligen kom i luven på varandra riktigt ordentligt. Orsaken kan ha varit att Bridgetower sade något ofördelaktigt om en kvinna som Beethoven svärmade för. Ludde ska ha blivit så rasande att han beslöt sig för att dedikera violinsonaten till en annan violinist, nämligen en Rudolph Kreutzer. Därav kallas sonaten idag för Kreutzersonaten. Stycket lär vara mycket tekniskt krävande, och med en känslomässig urladdning som fodrar stor skicklighet och inlevelse av violinisten. Den är dessutom förhållandevis lång och tar hela 40 minuter att framföra. Bara tanken på att få höra den uppföras av någon som inte haft en enda förberedande repetition, får det att svindla.


Dagens anteckning – 20 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Små tussiga moln glider obekymrat fram över den vårkrispiga ljusblå himlen. Deras viktigaste uppgift tycks vara att skymma solen med jämna mellanrum så att de vintervita människorna där nere inte ska grillas alltför hårt. En annan uppgift molnen tycks blivit ålagda är att strö vita blommor i häggen, som i sin tur sprider dess välbekanta doft. Ja, finns det någon annan doft som förkroppsligar vår uppfattning om brytningstiden mellan vår och försommar?

Begreppet “hägg” har, som så ofta med namn på växter och flora, sitt ursprung i fornsvenskan och i detta fall gäller “hægger”, som i sin tur kan härledas till fornnordiskans “heggr”. Dessa ord är märkligt nog även besläktade med det engelska ordet “hedge”, som ju betyder “häck”. I engelskan finns flera benämningar för “hägg” och två av dessa är “hagberry” och “hackberry”.

Nå, man kan säkert gräva vidare i hur dessa ord är befryntade, men här slutar mina grubblerier över det svenska ordet och jag vänder mig till polskan. Ty den “hägg” jag sniffade på idag skulle lystra till (om den hade öron) (vilket den kanske har, men troligen inte på det sättet jag föreställer mig öron) namnet “czeremcha zwyczajna”. En översättning till svenska skulle kunna bli ungefär “vanligt fågelkörsbär”.

Intressant nog heter “hägg” likadant på ukrainska, nämligen “черемха звичайна”. Men det polska namnet på “hägg” har inte alltid lytt som det gör idag, ty fram till 1600-talet kallades den “trzemcha”, men någon gång för 400 år sedan skapades alltså ett låneord från ukrainskan. Det finns en hel skog av ukrainska låneord i polska språket, och vice versa. Orsaken är de starka band som fanns mellan de två språken från 1000- till 1600-talet. Därefter skulle den ryska expansionen förhindra sådana ömsesidiga utbyten och lån mellan polskan och ukrainskan. Men man kan ju anta att den senaste tidens utveckling redan har lett nya förutsättningar för sådana utbyten.