viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 24 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hästkastanjernas träd har vecklat ut sina långa fingriga blad. Nyfiket sveper de genom luften när en lätt vindpust drar fram. Det förefaller som om de vill känna på allt som rör sig kring dem. Och nu har även deras blommor knutit upp sina blomrosetter. Ståtligt pekar de upp mot himlen likt utropstecken. Och kanske vill träden göra oss uppmärksamma på nattens ryska bombanfall mot Kyjiv, där över tio civila miste livet och nästan 100 skadades. Hästkastanjerna är nämligen en av Kyjivs symboler.

Hästkastanjen är ett gammalt träd och fanns på flera platser redan före den senaste istiden, men efter att de stora inlandsisarna hade dragit fram fanns de bara kvar på Balkan. Därefter har de spridits norrut, och finns nu över hela Europa, men dagens hästkastanjer härstammar alltså allihop från de överlevande träden på Balkan. I Kyjiv planterades de första hästkastanjerna antagligen redan på 1600-talet, århundradet därpå hade man även en vacker allé av hästkastanj vid Sjevtsjenko boulevarden. Men när den ryske tsaren Nikolaj I skulle besöka Kyjiv 1842 beordrade han att träden skulle huggas ner för att istället ge plats åt popplar. Boulevarden kantas alltjämt av poppel. Det är tydligen något med popplar och ryska härskare. Men Kyjiv fortsatte att älska sina hästkastanjer, och sedan 1990-talet är hästkastanjen alltså en symbol för staden.

Här i Polen förknippar man hästkastanjernas blomning med Matura, vilket är det nationella prov som flertalet sistaårselever på gymnasiet avlägger under de första veckorna i maj. Ordet Matura kommer från latin och betyder just “mognad” eller “mogen”, och provet är kanske ett första trevande steg in i vuxenlivet. Eleverna som gör Matura har nämligen för avsikt att studera vid universitetet. De får därför göra både muntliga och skriftliga prov inom kärnämnena, alltså polska, engelska, något främmande språk, biologi, kemi, fysik, matematik och självfallet historia.

Men i år har alltså hästkastanjerna börjat blomma före provtillfället (som i år infaller mellan 5-24 maj). Detta har lett till en hel del uppståndelse. Vissa tycks till om med mena att naturen är alltför upprorisk mot människornas scheman på olika provtider. Själv tror jag att hästkastanjerna inte vill något illa med att blomma någon vecka för tidigt. De vill, som ovan nämnts, nog bara leda våra tankar mot Kyjiv, ty när man lever i ett land med fred är det lätt att glömma de sorger och lidanden som sker 86 mil rakt österut.


Dagens anteckning – 23 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De dansar tillsammans längs med rännstenen. Tätt omslingrade för de varandra mot ett osynligt mål. Med sina ludna kroppar trevar de sig fram på jakt efter en make, men omkring dem finns bara sökande makor. Ja, jag syftar självfallet på alla poppelträd som just nu släpper ut sitt ludd över staden. Poppel är dioika, eller enkönande växter, och någon har tydligen bestämt att det är honplantorna som kastar ifrån sig luddet. Det är oklart för mig varför det just måste vara kvinnorna som snöar ludd. Nästan så att man blir kränkt, när man tänker närmare på saken.

Skämt åsido. Poppel är egentligen inte något att skämta om, enär de kan förorsaka allergiska reaktioner. Särskilt om man, som jag, redan är allergisk mot björk. Denna “sommarsnö”, som den ibland kallas, åsamkade mig min första verkliga allergichock våren 2003 när jag pluggade i popplarnas huvudstad Moskva. Nä, ingen kallar Moskva för popplarnas huvudstad, men den borde kallas så. Jag tror nämligen att det inte finns någon annan stad som äger så mycket poppel. De flesta av dessa träd är honplantor, och det beror på att Stalin, som verkligen inte var någon smart strateg (vilket han för övrigt delar med Rysslands nuvarande president) beordrade att det skulle planeras enbart poppelhonor, eftersom de växer snabbare. Resultatet blev att staden varje vår drunknar i poppelludd, som kallas “puch” (“пух”) vilket betyder “dun”. Jag skulle tro att Stalins försök att leka stadsarkitekt även påverkade hela östblocket, och således även Kraków, eftersom det finns massor av poppel just i närheten av sådana områden som byggdes upp under Stalins skräckvälde.

Alla tankar på Stalin för mina tankebanor över till påvens förestående begravning och den politiska cirkus som uppstått i Polen i samband med den. President Andrzej Duda (som tillhör Lag och rättvisa) har nämligen beordrat att det ska vara nationell sorgdag i Polen på lördag. Detta har förorsakat den typen av politisk batalj som bara tycks förekomma i Polen. Regeringsmakten ligger hos Lag och rättvisas antagonister och de går inte i Dudas ledband. Någon journalist menade till och med att liknande påbud, att hylla en medborgare av annan nationalitet med nationell sorgdag i Polen, tidigare bara har skett vid tre tillfällen och ett av dessa tillfällen var vid Stalins död. Jag vet inte hur mycket sanning som ligger i det påståendet, men det belyser kanske hur den polska kyrkan, efter att Lag och rättvisa förlorade makten, har förlorat delar av sitt stöd. (Lag och rättvisa stod kyrkan väldigt nära.) Så vi får se hur det blir med Dudas nationella sorgdag.

Nåväl, dagens bilder är inte på poppel (bevare mig väl), utan på “min” ek som äntligen har fått sin vackra hatt med gröna blad, och på storken som anlänt till sitt bo.


Dagens anteckning – 22 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Krakóws utkanter börjar nu fälten transformeras från oansenligt grönt till bländade gult. Ja, det är förstås rapsen, eller guldåkrarna för den som hellre vill det, som på sitt oefterhärmliga sätt förgyller vårt blickfång så här års. Som liten skånsk tösabit lärde jag mig tidigt att älska synen av raps. Med sina små gula blommor tyckte jag att de förkroppsligade jordens pånyttfödelse, och jag ansåg att raps var det mest skånska som fanns.

När jag senare flyttade till Ukraina blev jag alltid lika förtjust när jag såg de gula fälten breda ut sig kring Lviv. Det var som om en bit av Skåne hade kommit till mig. Men i trakten kring Lviv delade man inte alltid min, kanske något, romantiserade syn på rapsen. Många jag mötte menade att raps var ett otyg, som lakade ur näringen ur myllan och gjorde åkermarken obrukbar. Den troligaste orsaken till denna uppfattning kom sig nog av att alltför många jordbrukare hade ägnat sig åt monokultur, alltså odlat raps flera år i rad, vilket dessvärre faktiskt leder till att jorden blir näringsfattig och dessutom gör så att rapsen blir mottaglig för en hel rad av olika sjukdomar och skadedjursangrepp. Det är också därför som man sällan ser rapsfält på samma plats två år i rad. Jag brukar därför varje vår bege mig ut på cykeln för att söka reda på var man kan tänkas odla raps i år, och till min stora glädje har jag redan hittat två platser med vidsträckta fält där rapsen snart blommar.

Raps är förresten en ganska ung gröda. Man tror att den uppstod någon gång under 1500-talet när det skapades en spontan (alltså utan mänsklig inblandning) korsning mellan kål och rova. Så raps är inte släkt med vete eller korn, vilket var en nyhet för mig innan jag skrev dessa rader. Redan på 1600-talet började man odla raps i bland annat Tyskland och Nederländerna, och på 1700-talet syntes de första rapsfälten syntes i Sverige. Men användningen var inte till matlagning utan den odlades för att få smörjmedel och till oljelampor. Det skulle dröja till efter andra världskriget som man började använda raps i matlagning, vilket bidrog till att odlandet tog fart på allvar. Och därmed inte bara i Skåne.

Jag måste alltså sålunda accepera att raps, det som jag tyckte var det mesta skånska av allt, inte alls är skånskt och för den delen inte funnits i Skåne särskilt länge. Sådant kan man lära sig en tisdagskväll efter påsk.


Dagens anteckning – 21 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vid det lilla vattendraget Białucha börjar jag att tänka på de vackra namn på månaden april som finns i polska och ukrainska. Både det ukrainska och det polska månadsnamnen anspelar nämligen på hur alla blommor och växter vaknar upp ur sin vintervilan. På ukrainska heter april sålunda “квітень” (“kvitjen”) och på polska “kwiecień”.

På belarusiska heter däremot april “красавік” (“krasavik”) vilket har ett nära släktskap med det slaviska ordet för skönhet alltså “краса” (“krasa”). Man skulle därför kunna påstå att man i belarusiska går lite mer rakt på sak, och utan omsvep slår fast att april är den vackraste av alla månader.

I tjeckiskan har man valt att hylla eken, och månader kallas därför “duben”, som går att härleda till det slaviska ordet för “ek”. Varför man valt just detta träd att förknippa med april och all blomning är för mig oklart. Kroatiskan vill istället göra oss uppmärksamma på att gräset har blivit vackert grönt, och därför heter månaden “travanj” för kroaterna, vilket har sin rot i ordet för gräs, nämligen “trava”.

De övriga slaviska språken verkar använda det internationella namnet “april” för april. Men inte litauiskan, som är ett språk som sedan en tid har insisterat på att väcka mitt intresse. April heter “balandis” på litauiska, och ordet syftar på deras ord för (håll i er nu, för detta är rafflande) “duva”. Det är nämligen då som duvorna kuttrar och uppvaktar varandra.

De litauiska månadsnamnen går att leda tillbaka till storfursten Gediminas som levde på 1200-1300-talet, men de fastställdes först 1918 då landet fick självständighet efter århundraden av förtryck. Alla de litauiska namnen på månaderna är intressanta, men jag ska inte trötta er med att gå genom var och en av dem. Jag måste emellertid uppehålla mig vid deras ord för februari, enär det finaste det av alla namn (på den grymma månaden) som jag känner till. Månaden februari kallas nämligen för “vasaris” på litauiska och det har sitt ursprung i deras ord för “sommar” (“vasara”). Tänk ändå att få tänka på sommaren mitt i kalla och mörka februari! Och det är ju dessutom helt logiskt, för det är just under den månaden som man börjar märka att ljuset stannar lite längre om dagarna, och att natten snart kommer att få dra det kortaste strået.


Dagens anteckning – 20 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Små tussiga moln glider obekymrat fram över den vårkrispiga ljusblå himlen. Deras viktigaste uppgift tycks vara att skymma solen med jämna mellanrum så att de vintervita människorna där nere inte ska grillas alltför hårt. En annan uppgift molnen tycks blivit ålagda är att strö vita blommor i häggen, som i sin tur sprider dess välbekanta doft. Ja, finns det någon annan doft som förkroppsligar vår uppfattning om brytningstiden mellan vår och försommar?

Begreppet “hägg” har, som så ofta med namn på växter och flora, sitt ursprung i fornsvenskan och i detta fall gäller “hægger”, som i sin tur kan härledas till fornnordiskans “heggr”. Dessa ord är märkligt nog även besläktade med det engelska ordet “hedge”, som ju betyder “häck”. I engelskan finns flera benämningar för “hägg” och två av dessa är “hagberry” och “hackberry”.

Nå, man kan säkert gräva vidare i hur dessa ord är befryntade, men här slutar mina grubblerier över det svenska ordet och jag vänder mig till polskan. Ty den “hägg” jag sniffade på idag skulle lystra till (om den hade öron) (vilket den kanske har, men troligen inte på det sättet jag föreställer mig öron) namnet “czeremcha zwyczajna”. En översättning till svenska skulle kunna bli ungefär “vanligt fågelkörsbär”.

Intressant nog heter “hägg” likadant på ukrainska, nämligen “черемха звичайна”. Men det polska namnet på “hägg” har inte alltid lytt som det gör idag, ty fram till 1600-talet kallades den “trzemcha”, men någon gång för 400 år sedan skapades alltså ett låneord från ukrainskan. Det finns en hel skog av ukrainska låneord i polska språket, och vice versa. Orsaken är de starka band som fanns mellan de två språken från 1000- till 1600-talet. Därefter skulle den ryska expansionen förhindra sådana ömsesidiga utbyten och lån mellan polskan och ukrainskan. Men man kan ju anta att den senaste tidens utveckling redan har lett nya förutsättningar för sådana utbyten.


Dagens anteckning – 19 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag inledde dagen med att vakna upp till de inledande takterna av tredje satsen i Arthur Honeggers tredje symfoni från 1945-1946. Nej, det var förstås ingen annan som hörde att den spelades, ty det hela pågick inne i mitt huvud. Symfonin, som är mer känd under titeln “Symphonie liturgique“, skrevs i andra världskrigets slutskede och var en emotionell betraktelse över all död, lidande och smärta som kriget åsamkat människorna.

Den första satsen som heter “Dies irae”, vilket betyder “vredens dag”, inleds med en storm fylld av aggressiv energi och dissonanser. Andra satsen heter “De profundis clamavi” (och kan tydligen översättas med “Ur djupen ropar jag”) är ställd i kontrast till den första och är därmed lågmäld, stilla men också djupt ångestfylld. Men jag vaknade alltså med den tredje satsen i huvudet “Dona nobis pacem” betyder “Giv oss frid”. Denna sats marscherande inledning leder obevekligt in mot ett ursinnigt dissonant crescendo. När vreden lagt sig bryter en ny klang fram, som domineras av en sorgsen men också lyrisk stämning. Här erfar jag också en känsla av övergivenhet och tomhet.

Förra våren fick jag en oförglömlig musikupplevelse när Krakóws filharmoniska orkester framförande “Symphonie liturgique”, och det troligaste är väl att min hjärna i morse ville påminna om den upplevelsen. Om det är någon passande påskmusik djärvas jag inte säga, då jag aldrig har varit särskilt bra på att fira påsk. Men katten har i alla fall pyntat.


Dagens anteckning – 18 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För 301 år och 11 dagar sedan uruppfördes Johannespassionen (BWV 245) av Johann Sebastian Bach för första gången i Nikolaikirche i Leipzig. Det var på långfredagen, precis som idag. Och ikväll har jag haft förmånen att få höra den uppföras av belgiska Collegium Vocale Gent under ledning av den legendariska dirigenten Philippe Herreweghe. Ett med rätta bejublat framförande, som tyvärr lämnar mig ganska lakonisk, ty inga superlativ kan rimligen beskriva vad jag erfor under konserten.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick uppleva Johannespassionen, men kanske första gången som jag fick en ny slags förnimmelse av verket. Tidigare när jag har lyssnat på verket har jag aldrig fäst någon större vikt vid hur Bach verkligen ägde kontrapunkten, som är den som förstärker dramatiken i passionen. Fugorna gick förut tyvärr också mig förbi, som jag troligen uppfattade som briljant utförda kanon. Men idag hör jag alltså verket på ett helt annat sätt. Jag hör således hela dess skönhet, och inte bara brottstycken.

Den dramatik som kontrapunkten skapar var förövrigt också det som Bach faktiskt fick kritik för när han uruppförde Johannespassionen. Flera högt uppsatta personer tyckte den var överdriven och att det inte passade i kyrkan. Det fick Bach att revidera stycket, och strök de mest dramatiska delarna. Men trots det är Johannespassionen alltså storslagen och fullkomligt unik i sitt slag.

Nåväl, det har ju gått en tid sedan första framträdandet och när jag ikväll satt och lyssnade på verket började jag tyvärr tänka på ett samtal mellan två svenska turister jag blev tvungen att överhöra när jag satt på en uteservering och drack en kopp kaffe. Det var ett par i medelåldern som satt och drack öl, som de flesta turister i Kraków. Plötsligt sa mannen till kvinnan: “Den här staden måste vara väldigt gammal”, hon svarde med ett instämmande hummande. “Jag menar” fortfor mannen “det där slottet där borta måste ju vara äldre än från andra världskriget”. Kvinnan hummade sitt svar. Jag funderade en stund på om jag borde bryta in i samtalet och berätta något om hur gammal den här staden faktiskt är, men jag beslöt mig för att avstå, ty inte vill man väl vara en petimäter?

Det var också av den anledningen jag först tänkte stryka det där om kontrapunkten, men när det kommer till musik är det kanske mer accepterat att vara en pösmunk?