viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi befinner oss i vårens uovertyr. Snödropparna har äntligen kastat av sig jordens mantel och dansar nu på tå med lätta steg in på scenen. De tar tag i varandras armar, dansar runt i ringar och bildar öar i den nyväckta rabatten. Ensamma skulle de lätt kunna bräckas, men i grupp blir de starka. Och ännu så länge är de ensamma härskare över detta område, trots sin ringa kroppsvolym. Men snart kommer de få konkurrens av de större krokusarna, påskliljorna och tulpanerna. Några av dessa lurar redan i jordens ytskikt. Deras små huvuden syns färga några platser i andra färger än snödropparnas. Men de sistnämnda dansar runt behagfullt, tillsynes obekymrade om att de blott tillhör en inledning.

Ovanför vitsipporna hoppar talgoxarna mellan grenarna och de sjunger sina vårsånger med deras omisskännliga tvåtonsteknik. Deras uppgift om våren verkar vara att i fortissimo sjunga titt-ut, titt-ut. Enligt wikipedia ska de tydligen ha över 40 olika läten och sånger. Samma källa gör också gällande att om talgoxen låter som en gnissligt skottkärrehjul handlar sången om revir. Själv känner de ju inte till något om hjul och inte heller om sitt namn de fått av oss, där förledet syftar på fett som den med fördel äter. Varifrån oxen kommer förtäljer dessvärre inga trovärdiga källor.

Stundtals bryter en kontrast in för att slå drill. Men mest tycks den vara upptagen med att städa i rabatten kring snödropparna. Kvistar slängs åt höger och åt vänster, i en ordning som bara förstås av koltrastar. Snödropparna, dessa små växter som inte alls tycks vilja ha något med snö att göra, ty de tittar nästan alltid fram efter det att snön har förgåtts. På ukrainska tycks de dock befinna sig under eller vid snön (підсніжник) eller möjligen bara vara vitsnöig (підсніжник білосніжний). På polska däremot har de ett märkligt tillägg som för mina tankar till något som går före snön (śnieżyczka przebiśnieg), en slags snöns företrädare. Men inte heller snödropparna vet något om detta tilltalsnamn, de sänker istället sina huvuden, ser på sina gröna fötter och ber att få dansa en sista takt före ridån går ner.


Dagens anteckning – 1 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I dessa dagar, när USA har letts in i demonernas mörka dalgång av sin ledare koloradoskalbaggen (aka potatisskalbaggen), kan det tyckas lite tondövt att arrangera en konsert under rubriken “en flört med Amerika“, och det är lätt att rynka på näsan åt en sådan rubrik. Men i ikväll har jag bevisat en bejublad konsert med Krakóws filharmoniska orkester på Krakóws konserthus som bar den rubriken.

Kvällen bjöd på tre verk på programmet. George Gershwins “An American in Paris” (1928), Maurice Ravels pianokonsert i g-dur (M. 83, komponerad mellan 1929 åch 1931) samt Antonín Dvořáks nionde symfoni i e-moll (op 95, B. 178, komponerad år 1893), mer känd som “Från Nya världen”. Alla tre verk har det gemensamt att de har tillkommit i USA, samt att tonsättarnas identitet är starkt förknippad med Europa. Gershwin var förvisso född och uppvuxen i USA, men hans konstnärliga skapande har en stark koppling till den judiska identiteten i östra Europa, och kanske främst till Odesa i dagens Ukraina, där hans farföräldrar härstammade från.

Det är också så att de tre verken inte återspeglar det vita USA, utan det är främst den African American musiktraditionen som reflekteras. Både “An American in Paris” och Ravels pianokonsert lyfter jazzens ljudbild med sina rytmiska mönster. Dvořáks symfoni skrevs ju några årtionden tidigare, och jazzen hade ännu inte tagit form. Det hindrade honom dock inte från att förutse att det var musiken bland African American som skulle vara framtidens musik. Dvořák var dessutom mycket intresserad av folkmusik, vilket innebar att han även sökte upp harmonier från urbefolkningens musik som han flätade in i sin tonsättning. Således kan man säga att kvällens konsert hyllade det USA som inte finns representerat i politiken som förs av dagens ledare i Vita huset.

På dirigentpulten stod ikväll den ukrainske dirigenten Jaroslav Shemet (mer känd med den engelska translitteringen Yaroslav Shemet och på ukrainska Ярослав Шемет) som idag är verksam i Polen. Shemet föddes 1996 i Charkiv och utbildades både i födelsestaden samt i Poznań och i Wien. Han har samarbetat med den vida kända dirigenten Oksana Lyniv, samt lett en rad ukrainska och internationella orkestrar. För närvarande är han bland annat konstnärlig ledare för Filharmoniska orkestern i Katowice (Filharmonia Śląska). Med den sistnämnda orkestern har jag hört honom framföra Mahlers tredje och (den svårspelade) sjunde symfonin, och han har vid dessa tillfällen gjort ett starkt intryck på mig.

Även kvällens konsert var överväldigande, och Shemet tog oss på en resa genom ett absorberande musikaliskt landskap. I Dvořáks symfoni plockade Shemet fram en dramatik jag inte erfarit tidigare. Med elegans förstärkte han de svaga och de starka partierna, samt tillika de lugna och snabba. Detta skapade en rymd vilket förde tankarna till Nordamerikas väldiga vidder. Kanske förefaller det yvigt, framställt så här i text, men att höra och se honom dirigera är betagande. Shemet är med andra ord en dirigent som kan fånga åhöraren från första till sista takten.