viewpoint-east.org

I Mölle skjuter vågornas åsar rygg. Vita och krulliga kammar som ilsket störtar mot klipporna. Som om de sa åt det nya året att skärpa sig och ordna upp världens problem. Mellan vågorna guppar några män i våtdräkt fram på sina surfbrädor, och speja efter den våg som har den mest vredgade vita rygg. De har antagligen höga premier på sina livförsäkringar. Ett våghalsigt sätt att inleda året på. Själv kastade jag mig ut på musikens oändliga ocean, genom att se och höra årets nyårskonsert med Wienfilharmonikerna.

Det tillhör inte vanligheterna att jag tittar på TV, så det var en slags utmaning, kan man säga. Nämda nyårskonsert åsågs självfallet alltid i mitt barndomshem, men jag tror inte att någon av oss kände till dess motbjudande bakgrund. Ty det var år 1939 som självaste Goebbels godkände att konserten fick ges (då till förmån för de stridande nazistiska soldaterna vid fronten). Men att Johann Strauss den äldres farfar var av judisk börd (han konverterade till katolicismen) ville Goebbels inte kännas vid. 1939 var dessutom närmare hälften av orkesterns musiker medlemmar i nationalsocialistiska partiet. I Österrike var runt 10% av befolkningen medlemmar i partiet, vilket förvisso var illa nog, men nazisterna var helt klart överrepresenterade i filharmonin.

Wienfilharmonikernas misogyna anda och regelverk diskuterades dock livligt i mitt barndomshem. Faktum är att det är det jag främst associerar wienfilharmonikerna med. Det var därför något av en befrielse när jag för några år sedan hörde att de anställt de första kvinnorna i orkestern.

Nyårskonserten har dock alltid dominerats av mäns musik, så det kändes stimulerande att de i år spelade ett verk tonsatt av en kvinna. Constanze Geiger (1835-1890) debuterade som pianist blott sex år gammal, och hon var åtta år när hon framförde sitt första egna verk. Hon var en hyllad pianist och komponist fram till att hon gifte sig med prins Leopold Franz Julius av Saxe-Coburg och Gotha. Kommentatorn till dagens direktsändning från Wien menade att hon valde att bli hemmafru, men jag ber att få protestera mot den återgivningen. I hennes nya roll som hustru till en prins ingick det nog en hel del sysslor som upptog större delen av hennes vakna tid. Att spela och komponera kräver tid och är knappast något man kan göra med en vänster hand. Nåväl, Wienfilharmonikerna spelade idag hennes “Fernandus-Walzer” från 1848. En fin vals, men tyvärr kunde jag inte höra någon större skillnad till de olika Strauss som spelades. Dylik musik har, nyårskonserten till trots, aldrig tillhört min musikaliska böjelse.

Nästa gång jag tittar på nyårskonserten från Wien lär bli när en kvinna får uppdraget att leda wienfilharmonikerna. Och det är nästan ett nyårslöfte.

Surfarna syns till höger i bilden.