viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 4 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En allé med pilträd står på parad över fältet. Med sina spretiga och knotiga grenar pekar de mot skyn. Som om de ville göra ett påpekande. Åkern, med sina plöjda fåror som påminner om fingeravtryck, tycks vilja räta ut pilträdens osymmetriska spretande. Snön ligger ordningsamt och lydigt i varje plöjd fåra. Men ibland far det kastvindar över åkern, och snön får plötsligt bråttom att flytta sig mellan fårorna. Bakom skogsdungen syns Kulla Gunnarstorp, både den äldre borgen från 1500-talet och det nyare slottet från 1800-talet.

Det hela ser ut som målningen “Vinterlandskap med pilallé” av Peter Adolf Persson (1862-1914), som (enligt wikipedia) blev frimärke någon gång på 1970-talet. PA Persson föddes i Kvistofta socken, inte långt från Glumslöv. Denne skånske påg skulle bli ganska framgångsrik konstnär under sin tid och ställde ut på bland annat Parissalongen 1890 och Baltiska utställningarna 1914. Han uppskattades framförallt för sina landskapsmålningar, och pilträden figurerade förstås ofta i hans målningar. Men i hans målningar syns förstås sällan några gods eller slott, då han tycks ha haft en särskild kärlek till den skånska bondekulturen.

PA Persson är egentligen inte mitt första hands val när jag tänker på skånska konstnärer, eftersom Alma Öhrströms (1897-1987) naivistiska målningar alltid fanns närvarande i mina morföräldrars hem. Hennes målningar utspelar sig ofta på en skånsk bondgård, men jag föredrar hennes humoristiska målning “Julafton i Mölle” från 1969.


“Vinterlandskap med pilallé” av Peter Adolf Persson.


“Julafton i Mölle” av Alma Öhrström (1969).


Dagens anteckning – 3 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det går inte att fånga en halvmåne på bild med en mobil. Den sväller upp och flyter ut och på linsens skärm förvandlas den, till min stora besvikelse, till en halvmåne. Det finns mycket annat som är omöjligt att fånga, som den mycket speciella atmosfär som bara existerar på köpcentrum, så som exempelvis Väla i Helsingborg.

Människorna forsar fram mellan de olika båsen, i vilka affärerna huserar. Här har man byggt oändliga högar av blå jeans, täckjackor, tröjor, skjortor och blusar, skor, godis, heminredning och så vidare. Hålögda traskar människorna mellan de olika båsen, i jakt på någon slags tillfredsställe av okänt slag. Ur varje affärer brusar toner, musik ingen har bett om.

Den där påtvingade musiken, är som ett gift. Jag känner hur min kraft dräneras, hur varje takt smular sönder mina tankar, min vilja, min själ. Och snart följer jag alla andra, lika håglös och hålögd. Helt utan visioner eller drömmar. Bara med ett dunkelt och tärande habegär.

Men några små glimtar av glädje syns ändå bland folket, som den lille pojken som med sitt kvittrande skratt får alla omkring sig att le. Han verkar helt obekymrad om den stökiga miljön omkring honom. Och det tar en stund att förstå att han har en hörselnedsättning som gör att han antagligen inte hör all musik och alla ljud som tvingas på oss.

Jag försöker föreställa mig ett köpcentrum utan att handlarna tvingar på oss deras andefattiga musiksmak, men tyvärr begränsar min fantasi en sådan vision. Och jag undrar varför handlarna tillåts missbruka musik och skapa denna musikens kyrkogård.

Jag tar mig ut från detta samtidens tempel, och funderar, som sagt, på nymånen. Innan mina ögon dränks i ett ljushav, som visar sig vara ytterligare ett exempel på handlarnas fallenhet åt krimskrams.


Dagens anteckning – 2 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Hallandsåsen öppnar himlen sin blå port, och låter ljuset strömma ner till oss vinterbleka krakar. Molnen bildar böljande hav av kuddar i horisonten. Vid Laholmsbuktens norra strand skär Nissans svarta vatten rakt genom Halmstad, eller Halmstæde som den kallades i de danska dokument där platsen nämndes för första gången på 1200-talet. Det karakteristiska danska trapptornet på Sankt Nikolai kyrka skvallrar också om det inflytandet och makt landet i västerled hade över dessa trakter fram till freden i Roskilde. Och trots dess svenska toppiga kyrkspira lyckas kyrkan inte riktigt att se ut som en svensk kyrka. Det ser faktiskt mest bara ut som om den fått en dumstrut på huvudet.

På andra sidan torget rövas prinsessan Europa bort av Zeus som har förvandlat sig till en tjur. Han hade tydligen beslutat sig för att våldföra sig på prinsessan eftersom han blivit förälskad i henne. Enligt den grekiska mytologin, vill säga. Nåja, jag känner att någon borde rädda Europa, och som av en händelse, som nästan känns som en tanke, vajar en ukrainsk flagga ett stenkast från den bortrövade Europa. Men så borde det ju förstås inte vara. Förhållandena borde vara den omvända. Det borde vara Europa som rusar till Ukrainas räddning.

Sålunda går mina tankar när jag sammanstrålar i Halmstad med en kär vän, som jag tyvärr träffar alltför sällan. Tack, Maria, för en underbar dag!


Dagens anteckning – 1 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Mölle skjuter vågornas åsar rygg. Vita och krulliga kammar som ilsket störtar mot klipporna. Som om de sa åt det nya året att skärpa sig och ordna upp världens problem. Mellan vågorna guppar några män i våtdräkt fram på sina surfbrädor, och speja efter den våg som har den mest vredgade vita rygg. De har antagligen höga premier på sina livförsäkringar. Ett våghalsigt sätt att inleda året på. Själv kastade jag mig ut på musikens oändliga ocean, genom att se och höra årets nyårskonsert med Wienfilharmonikerna.

Det tillhör inte vanligheterna att jag tittar på TV, så det var en slags utmaning, kan man säga. Nämda nyårskonsert åsågs självfallet alltid i mitt barndomshem, men jag tror inte att någon av oss kände till dess motbjudande bakgrund. Ty det var år 1939 som självaste Goebbels godkände att konserten fick ges (då till förmån för de stridande nazistiska soldaterna vid fronten). Men att Johann Strauss den äldres farfar var av judisk börd (han konverterade till katolicismen) ville Goebbels inte kännas vid. 1939 var dessutom närmare hälften av orkesterns musiker medlemmar i nationalsocialistiska partiet. I Österrike var runt 10% av befolkningen medlemmar i partiet, vilket förvisso var illa nog, men nazisterna var helt klart överrepresenterade i filharmonin.

Wienfilharmonikernas misogyna anda och regelverk diskuterades dock livligt i mitt barndomshem. Faktum är att det är det jag främst associerar wienfilharmonikerna med. Det var därför något av en befrielse när jag för några år sedan hörde att de anställt de första kvinnorna i orkestern.

Nyårskonserten har dock alltid dominerats av mäns musik, så det kändes stimulerande att de i år spelade ett verk tonsatt av en kvinna. Constanze Geiger (1835-1890) debuterade som pianist blott sex år gammal, och hon var åtta år när hon framförde sitt första egna verk. Hon var en hyllad pianist och komponist fram till att hon gifte sig med prins Leopold Franz Julius av Saxe-Coburg och Gotha. Kommentatorn till dagens direktsändning från Wien menade att hon valde att bli hemmafru, men jag ber att få protestera mot den återgivningen. I hennes nya roll som hustru till en prins ingick det nog en hel del sysslor som upptog större delen av hennes vakna tid. Att spela och komponera kräver tid och är knappast något man kan göra med en vänster hand. Nåväl, Wienfilharmonikerna spelade idag hennes “Fernandus-Walzer” från 1848. En fin vals, men tyvärr kunde jag inte höra någon större skillnad till de olika Strauss som spelades. Dylik musik har, nyårskonserten till trots, aldrig tillhört min musikaliska böjelse.

Nästa gång jag tittar på nyårskonserten från Wien lär bli när en kvinna får uppdraget att leda wienfilharmonikerna. Och det är nästan ett nyårslöfte.


Surfarna syns till höger i bilden.