viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Torget utanför kliniken för onkologi i Kraków är uppkallat efter den enda svensk som fått utmärkelsen “Hedersmedborgare i Kraków” (Honorowi Obywatele Stołecznego Królewskiego Miasta Krakowa). Bror Hansson, hette han som gett torget dess namn. Här i Kraków kallades han däremot för Tomten från Lund (Świętym Mikołajem z Lund). Detta epitet fick Bror Hansson inte för att han hade tomtar på loftet och inte heller för att han såg ut lite som en tomte med sitt stora vita skägg. Jo, kanske lite just därför, men främst var det för att han var något så ovanligt en sann svensk filantrop.

Den främsta anledningen till tilltalet Tomten från Lund var att han under åren 1978-2007 organiserade insamling av medicinsk- och rehabiliteringsutrustning till Polen, samt att han samordnade insamlingar för att täcka kostnader för operationer för polska barn på sjukhus i Sverige. Han stödde också flera välgörenhetsorganisationer och härbärgen i Krakow. 1993 tilldelades han således titeln hedersmedborgare i staden Krakow. En titel som han delar med namnkunniga personer såsom Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, Jan Matejko, Władysław Żeleński, Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Stanisław Lem, Lech Wałęsa, Norman Davies, för att bara nämna några få. Utmärkelsen instiftades 1818, så listan är följaktligen mycket lång.

1997 grundades dessutom en förening i Bror Hanssons namn i Kraków (Stowarzyszenie Filantropów im. Brora Hanssona), vilken fortfarande är aktiv. Så minnet av hans arbete och tid i Kraków lever kvar än idag.

Bror Hansson (1914–2008) föddes i Vellinge och i Sverige brann han för han Sparbanksrörelsen, som han också arbetade inom. Det finns mig veterligen inte något torg uppkallat efter Bror Hansson i Sverige, och det finns inte heller mycket information om hans liv i Sverige att tillgå på internet. Men med tanke på hans fina engagemang för sjukvården i Kraków, är det ju något som känns orätt. Vem som är betjänt av vår stränga jantelag är lite svårt att begripa.


Bildens källa.

Dagens anteckning – 9 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter en natt med lite för lite sömn, råder det knappast några tvivel om att mitt tankeomfång är lika stort som ett knappnålshuvud. Varje tankeled törnar emot något osynligt och spårar ut.

Det är aldrig lätt att veta vad man ska tänka på när man inte kan somna, och faktum är väl att man helst inte ska tänka någonting alls. Men om det vore en lätt uppgift hade det i mitt fall inte funnits några nätter med lite för lite sömn.

Något som jag, vis av erfarenheten, vet att jag inte ska tänka på är musik. Musik är nämligen inte värst avkopplande för mig. Den initierar oftast massor av nya tankar och känslor, vilket inte gör mig sömnig utan tvärtom väldigt pigg.

Så vad ska man då tänka på när man inte kan varva ner. Jobbet är ju inte heller så bra att hålla tankarna vid, och musik är alldeles för vederkvickande. Så vad gör man? Jo, jag brukar tänka på Johann Sebastian Bach, men, nädå, inte hans musik, utan hans tid. Den förindustriella tiden. Jag brukar tänka på att man före fabrikernas inträde i människors liv sällan sov en hel natt. Faktum var att man oftast delade upp sömntiden i två delar. Efter några timmars sömn gick man upp, man kanske bad, såg till att elden i spisen brann, gick på toaletten, förlustade sig med varandra och så vidare. Några ljus tände man dock inte, ty man räddes eldsvåda. Så det mesta av det där pågick i mörkret.

Vår samtid är väldigt fixerad vid att mota bort mörkret med ljus. Det märks inte minst så här kring jul. Och vi är också fixerade vid att vi ska sova en natt, utan avbrott, trots att man tidigare faktiskt kunde överleva flera decennier trots att man inte sov en hel natt.

Ja, sådant ligger jag gärna och tänker på i mörkret, och det är faktiskt inte helt oävet.

Dagens anteckning – 8 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På Błonie möts två fyrbenta vänner och de börjar sin egensinniga hunddans över fältet. Runt runt runt. Nosarna verkar alltid vara på fel sida av mötet mellan dem.

På avstånd hörs ett taktfast trummande. Dunk dunk dunk. Det pågår en fotbollsmatch på arenan vid sidan av fältet. Några människor som springer efter en skinnboll till andra människors förtjusning. Hejarklacken vill tydligen trumma fram vinst för hemmalaget Cracovia. Eller så är det för bortalaget Piast Gliwice. Jag kan förstås inte svara på om dessa piaster från Gliwice härstammar från piastdynastin, vars manssida dog ut på 1600-talet (kvinnosidan av denna ätt lär än idag dock kunna spåras till flera europeiska kungahus). Dunkadet ebbar ut, och segern rinner ut i sanden. Det är istället den grå och alldagliga “oavgjort” som utropar sig som segrare. Krakóws fotbollslag har därmed petats ned till femte plats i ligan, Ekstraklasa, som också är den högsta divisionen i polsk fotboll.

Från den stora farleden Aleja Adama Mickiewicza hörs ett dovt muller. Motorcykel efter motorcykel efter motorcykel dundrar förbi. Nej, det är Polens motsvarighet till Vallåkraträffen som man är i färd med att färdas till, utan det är årets upplaga av den motorcykelburna tomtekavalkaden MotoMikołaja som äger rum just idag. Med sina åkdon pyntade och utklädda till jultomtar är de på väg till barnsjukhuset för att dela ut julklappar och sprida en gnutta glädje.

Jag går över Błonie och tänker, men det är nog bara jag, på Gustav Mahlers tredje symfoni. Med sina sex satser varar den i nästan två timmar, och är således också den längsta av hans symfonier. Och jag tänker på de sista raderna i fjärde satsen som sjungs av kanske en alt, den i mitt tycke vackraste av mänskliga stämmor:

“Doch all’ Lust will Ewigkeit —,
— will tiefe, tiefe Ewigkeit!”

Dagens anteckning – 7 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Pochmurna“. Smaka på det ordet. Lägg det på din tunga. Vad säger du? Visst smakar det lite murrigt och dovt. Nej, inte hotfullt eller illavarslande, utan snarare dämpat eller kanske, ja, kanske rent av lite sorgligt. Eller hur? Och det är inte alls konstigt eftersom det förhåller sig så att pochmurna betyder “molnigt” på polska, vilket av många nog uppfattas som lite sorgligt. Det är så passande ord för “molnigt” att det för mitt öra nästan låter lite onomatopoetiskt, som om molnen hade format sina läppar och plötsligt utstött “pochmurna”, med en stor suck. Ett slags molnens vokabulär.

Det polska ordet “smutna“, som betyder “ledsen” eller “sorglig“, känns däremot inte alls lika träffande. Ordet känns nästan lite futtigt eller smått. Som om man smuttar förstött på något. Lite sorgligt är det ändå att en så viktig känsla inte helt lyckas rymmas i detta polska ord.

Och sorgligt är det också att 2024 snart är till ända och jag har fortfarande inte förstått storheten med Anton Bruckner (1824-1896), trots att det i år har varit just hans år. En orsak kan ju vara att det inte har framförts så många verk av Bruckner här i Kraków. Men idag fylldes i alla fall min Bruckner-bägare med råge, då jag fick höra Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkestern uppföra hans åttonde symfoni (op 108). Denna gigantiska och mycket mångfacetterade symfoni, är, i mitt lekmanna öra, som ett orgelverk skriven för en symfoniorkester. Och för någon som har vuxit upp med en mor som var organist, är det hänförande att höra trombonerna, tuban, trumpeterna, wagnertuborna och hornen trampa fram tonerna som om de vore titaniska pedaler på just en orgel. Dessa stämmor briljerade dessutom idag, som så ofta med Krakóws filharmoniska orkester.

På tal om titan, det är ju namnet som Mahler under en tid kallade sin första symfoni. Jag inledde dagen med att lyssna på den symfonin för att värma upp inför kvällens konsert. De båda symfonierna skrevs nämligen nästan samtidigt. Mahlers första, och Bruckners sista slutförda symfoni. Sedan slutar egentligen likheterna mellan de båda, i alla fall i mitt tycke. Ty när den förra startar en brand i mig, känner jag snarare en intensiv nyfikenhet för den senare. Mahlers känslor svallar, men Bruckner trevar lite hit och dit, men tar aldrig till samma brösttoner. Det känns som om han utforskar alla möjligheter innan han bestämmer sig för varthän det ska leda. Vilket faktiskt inte alls är illa, så något av storheten med Anton Bruckner har jag idag nog ändå begripligt.

Dagens anteckning – 6 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Som en jättelik julgransbelysning slingrar sig bilköerna runt om Kraków. Det blinkar rött och vitt längs med Błonie och längs med alla alléer. I Planty står spårvagnarna på rad, som de vore ett långt julgransglitter som ringlar sig runt stadens kärna. På stora torget, Rynek główny, trängs turisterna med krakowiterna runt stadens största julgran. Man sjunger julsånger och dricker varmt vin. Och TV-tornet är upplyst som en julgran med tindrande julgranskuler i rött och gult. Till och med Piłsudskibron har fått julfeber med sina blinkande ljus.

Det råder därmed inga tvivel om att detta är dagen då alla tänker på Mikołaj, denna skäggige farbror som i Sverige kallas för jultomten. Många av er känner honom kanske bättre som Nikolaus av Myra, eller Nikolaus undergöraren. De flesta familjer i Polen delar därför traditionsenligt ut julklappar i åminnelse av detta helgon. Nå, när de inte far runt som tättingar i sina bilar för att leta upp någon lämplig gåva, vill säga.

Det är bara i parken Jordana som mörkret har lägrat sig. Där råder det blott feststämning i trädtopparna, där kajorna och råkorna kraxar ut sina julhälsningar till varandra. Två unga tjejer, i moderiktiga pösbyxor och stora ryggsäckar, kommer förbi och pratar i munnen på varandra. Det mesta är svårtolkat för mitt öra, men det enda jag urskiljer är just namnet Mikołaj. Det är dock dessvärre oklart om deras samtal handlar om den skäggiga mannen, eller om det snarare är fokuserat på en jämnårig med samma namn, enär detta förnamn är ganska frekvent förekommande i dagens Polen.

Dagens anteckning – 5 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Ćwiklińskiej”, förkunnas det karskt från högtalarna på bussen. Den förinspelade rösten är lite rosslig, sådär som den kan vara efter ett paket cigaretter och en helkväll på en stökig bar. Men mina tankar uppehålls dock inte alls av röstens eventuella festande, utan de fastnar vid namnet på den utropade hållplatsen och gatan som avses. Vem är det som fått äran att ge namn åt denna hållplats i stadsdelen Prokocim i ytterkanten av Krakóws karta? “Mieczysławy Ćwiklińskiej” läser jag på Google maps. Ingen klocka ringer. Nä, jag vet inte vem denne
Mieczysław Ćwikliński månde vara, tänker jag. För mitt inre försöker jag föreställa mig honom. Han kanske var militär, spekulerar jag och ser, av någon anledning, framför mig en man med liten gles mustasch, medaljer som hänger på bröstet och en skärmmössa som glänser mot kamerans lins.

Det är först när jag kommer hem och sätter mig för att söka reda på denna gatas namngivare, som jag inser mitt misstag. Det är inte någon militär med medaljer på bröstkorgen, utan en kvinna som gett gatan dess namn.

Mieczysława Ćwiklińska (1879-1972) tillhör en av centralfigurerna i den polska teater- och filmvärlden. Hon föddes i en teaterfamilj och debuterade tidigt som skådespelerska. Under tidigt 1900-tal tillhörde hon också en av de främsta på den polska operettscenen, och skolningen fick hon bland annat i Paris. 1933 debuterade hon som 54-åring på vita duken. Hon skulle sedermera stå med på rollistan i flera namnkunniga polska komedier, och ansågs av många tillhöra den främsta av komediskådespelorskorna i landet. Under den tyska ockupationen av Polen arbetade hon däremot som servitris i Warszawa, och hon stannade där under hela Warszawaupproret år 1944.

Jag hade egentligen inte tänkt att uppehålla mig vid män, eftersom rösten på bussen faktiskt ledde mig till en kvinna, men jag vill ändå nämna Mieczysława Ćwiklińskas tredje och siste make. Marian Steinsberg (1887-1943), som han hette, var en polsk bokhandlare och förläggare av judisk börd. De båda var gifta mellan 1933-1939. Marian Steinsbergs förlag gav bland annat ut dikter av en grupp beryktade poeter som kallade sig för Skamander, som främst var verksamma under 1920-30-talet. De värjde sig mot den nationalistiska och patriotiska diktningen som fram till dess hade varit den tongivande inriktningen inom polsk poesi. Julian Tuwim, Zuzanna Ginczanka och Jan Lechoń är väl några av de mest kända inom denna gruppering.

När tyskarna tågade in i Polen flydde Marian Steinsberg till Schweiz med hjälp av ett falskt pass, men han avslöjades snart och skickades till Warszawas getto, där han sorgligt nog avled på grund av svält året före Warszawaupproret. Mieczysława Ćwiklińska fortsatte med sitt värv efter andra världskriget och skulle livet ut stå på scenen. Året innan hon avled turnerade hon bland annat i USA och Kanada. Hennes verksamma år inom skådespelaryrket löpte från 1900 till 1972. En gigant inom teater- och filmvärlden, med andra ord. Väl värd många medaljer på bröstkorgen.


Mieczysława Ćwiklińska år 1937.


Porträttet på Marian Steinsberg är skapat av Witkacy.

Dagens anteckning – 4 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är ju givetvis förfärligt, men det måste medges att man har blivit en sådan där torr typ som tänker på Ludwig van Beethoven nästan dagligen. Ja, jag skulle till och med kunna tillstå att jag tänker på honom dagligen. Detta innebär dessvärre att jag dessutom tänker på den olyckssalige Napoleon Bonaparte nästan lika ofta. De två går ju på många sätt hand i hand. Fast jag vet inte om det där senare, Ludwig van Beethoven skulle nog inte alls vilja hålla Napoleon i handen, och inte för att han behövde det heller. Han redde sig själv, så att säga.

Nåväl, denna torra syssla, alltså att tänka på Beethoven, innebär även att jag hör Elmer Diktonius röst inne i mitt huvud, ja, faktiskt nästan varje dag. Se nu inte så bekymrad ut, allt har en mycket rimlig förklaring. Elmer Diktonius läste nämligen in sin dikt “Beethoven i Hammarby“, och denna inspelning har sedan jag hörde den första gången liksom hängt med bland mina hjärnvirvlar. Beethoven var nu faktiskt aldrig i Hammarby, förutom i Elmer Diktonius fantasi, vilket förstås var fint, men det får mig att undra om Beethoven någonsin besökte dagens Polen, och hör och häpna, det gjorde han.

År 1806 var han på resande fot tillsammans med prins Lichnowsky (1761-1814) i Schlesien, och de tillbringade en tid tillsammans på prinsens residens i Opava, som ligger i dagens Tjeckien. En del källor gör gällande att Beethoven under denna resa egentligen var på flykt undan Napoleon. (Beethoven hade tidigare hyllat Napoleon, men år 1806 hade han inte mycket till övers för den franske kejsaren.) Nå, det ena ledde till det andra, och plötsligt var han gäst på slottet i Głogówek, som ligger i dagens Polen.

Slottets ägare var vid denna tidpunkt greve Franz von Oppersdorff (1778-1818), som lär ha varit mycket förtjust i Joseph Haydn. Men mycket tyder på att han även vurmade för nämnde Beethoven. Under sitt besök på slottet i Głogówek gav Beethoven flera konserter, eftersom greven hade en egen orkester. Ett av alla verk som framfördes var Beethovens andra symfoni (op 36). Familjen ska under flera år ha bevarat det klavikord som Beethoven spelade på under sitt besök.

Men berättelsen om Beethoven i Polen slutar inte här, enär greve Franz von Oppersdorff erbjöd Beethoven en ansenlig summa pengar för att skriva en symfoni tillägnat greven själv. Det finns många teorier om vad som hände därpå, och ett som är säkert är att Beethoven egentligen redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni. Tanken kan ha varit att avsluta arbetet med den under resan tillsammans med prins Lichnowsky. Men det var inte femman har tillägnade greve von Oppersdorff, utan istället hans fjärde symfoni (op 60). Varför han inte tillägnade den femte symfonin till greven är höljt i historiens dunkel, men kanske berodde det på att greve Franz von Oppersdorff var, som nämndes ovan, mycket förtjust i Haydn, och den fjärde symfonin är inte lika känslomässigt stark såsom den femte, vilket innebar att den fjärde passade grevens sinne för musik bättre.

Så var det med berättelsen om Beethoven i Polen. Nåja, kanske inte riktigt lika underhållande som Elmer Diktonius dikt om Beethoven i Hammarby. Men ändå.


Beethoven år 1806.


Slottet i Głogówek.


Elmer Diktonius dikt “Beethoven i Hammarby”.