viewpoint-east.org

Ett huvudlöst slöseri med resurser

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid päronträdets fot, på den gård i Lviv som jag så många år kallat för min gård, finns en Remont. För många av er är kanske detta ords betydelse höljt i dunkel, men för de flesta i Ukraina är det ett ord som används dagligen. Så fort det blir knas med något tekniskt eller mindre tekniskt föremål, beger man sig till närmaste remont. Remont betyder nämligen renovering.

Remonten på Doroshenka kan närmast beskrivas som ett litet hål. Ett litet rum som är fyllt till bredden med olika användbara reservdelar. Allt från små ting, som mobiltelefoner, rakapparater, elvispar till större föremål som tvättmaskiner eller torktumlare, valfärdar till detta lilla skrymsle i tillvaron, för att få lite hjärtmassage och ges ytterligare några år innan de förpassas till begravningsplatsen för fullkomligt förbrukade föremål.

Jag har egentligen inte avsatt många minuter av min allmänt förvirrade tankeverksamhet till att fundera över vad som händer i remonten. Dess tillvaro har pågått parallellt med min, utan att vi mötts. Det är väl egentligen bara två tillfällen jag funderat en längre stund på remonten och de herrar som huserar där inne. Första gången jag funderade på dem en längre stund, och det var om jag ska vara uppriktig uppdelat på flera stunder, var när herrarna tycktes försöka tala förnuft med en tillknölad tvättmaskinstrumma. Det var ett fasligt bankande som pågick i flera dagar. Jag svävar fortfarande i ovisshet om hur resultatet blev.

Den andra gången jag tänkte på remonten, och herrarna i den, var när jag lämnade in mitt elelement som slutat producera värme. Efter flera uppmuntrande besök, lyckades de faktiskt få liv i den. Tyvärr lärde jag mig aldrig att riktigt lita på den. Reperatören hade tydligen varit så ivrig att få den att alstra värme att den endast förmådde att gå på högsta växeln. Elementet blev, efter sin vistelse hos herrarna på remonten, inte varmt, utan fullkomligt stekhett.

Trots denna lilla fadäs tyckte jag ändå att remonten gjort ett bra jobb. De hade återuppväckt ett fullkomligt stendött elelement, och räddat det från de dödas dalgång.

Häromdagen här i Höganäs kände jag plötsligt hur mycket jag saknade remonten på Doroshenka. Orsaken var att min mammas perkulator hade gått i baklås. Till skillnad mot mitt elelement hade hennes perkulator svårt att sluta alstra värme. Den trycktes aldrig bli nöjd med kaffet, och kokade på för glatta livet i all oändlighet.

Min mamma gick resolut till butiken där hon införskaffat perkulatorn. Men där fick hon kalla handen. Någon reparation pysslade de inte med. Hon hade bara att välja mellan att få en helt ny, eller att gå hem med en övernitisk perkulator.

När mamma senare återgav samtalet med biträdet i butiken, insåg jag att jag bott alldeles för länge i Ukraina. Ty jag förstod inte ens riktigt vad hon sa. Min lvivianska hjärna ville helt enkelt inte förstå att man inte kan reparera saker. Min hjärna skrek till och med nej i högan sky, när jag försökte smälta att det tydligen är billigare att ge kunden en ny apparat, än att reparera den.

Något är ruttet i kungariket Sverige, tänkte jag, när jag försökte släppa tanken på det fullkomligt meningslösa resursslöseri vi ägnar oss åt i Sverige.

När historien med perkulatorn väl hade skrumpnat ihop bland alla mina hjärnvivlar, hände något annat som gjorde mig fullkomligt förkrossad. Återigen var det min mamma som var i farten. Den här gången skulle hon köpa en trädgårdsbänk. Hon hade hittat en som något så där motsvarande hennes önskemål. Men när vi synade den lite extra upptäckte vi att den redan börjat rosta. Skadorna var väl inte så stora att vi inte skulle kunna göra någonting åt dem, men reducerat pris ville vi ha.

Försäljaren av bänken sa genast nej. “Den här är i så dåligt skick att vi måste slänga den”, förkunnade han. “Ingen vill köpa en rostig bänk”, slog han fast. Vi försökte intyga att vi absolut ville köpa den, men i alla fall lite billigare. Nej, bröt försäljaren in, den ska slängas.

Jag kände mig nu som Alice i underlandet. Jag förstod absolut ingenting. Allt var skrattretande, men samtidigt väldigt skrämmande. Försäljarens resonemang kändes helt apart och som tagit ur någon märklig sketch med usel, och inte ens särskilt rolig punchline. Allt kändes overkligt, och jag började genast att grubbla över Marie Antoinette och hennes gräddbakelser.

Ty vi är lite som drottningen som förlorade huvudet. Vi lever i ett eget paradigm, där vi föreställer oss att vi har bättre miljötänkande, och är mer resurssnåla än andra. Men i verkligheten är vi riktiga dinosaurier, krävande och energislukande. Rikedomen, som vi har på bekostnad av andra (då det vi förbrukar nästan uteslutande är producerat i länder som är fattigare än vi), har gjort oss dumma. Emedan fattigdomen i exempelvis Ukraina, har – trots sin inneboende ondska – gjort ukrainarna, och deras olycksbröder, smarta.

Jag skänker därför en tanke till herrarna på remonten på Doroshenka, och tror att de nog skulle kunna övertyga mammas perkulator att koka kaffe så som det är tänkt att den ska göra. I varje fall skulle de nog få ett trevligt samtal tillsammans, så där som trilskande elektriska ting har med reperatörer. De hade dock troligen haft svårare att göra något åt försäljningens skruvade logik, men jag anar att männen vid päronträdets fot hade hittat en annan lösning. De hade kanske räddat den lilla bänken från skrotdöden, och gett den nytt liv med några penseldrag.


Det som en gång var min gård.


En ålderstigen herre (eller dam) som skenat rakt in i framtiden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ovanför min hjässa susar strandskator fram över hustaken. Med sina genomträngande pip förkunnar de att jag nu är i Sverige, långt borta från mitt älskade Galizien. Men det hindrar inte mina tankar får att dröja mig kvar i regionen.

Första gången jag var i Polen var våren 1997. Jag åkte med en brokig skara studenter från Göteborgs universitet. Vi hade föresatt oss att förstå det vi kallade Östeuropa. Ty vi studerade östeuropakunskap, och trodde därför att vi besatt någon slags unik expertis.

Det var mitt första möte med Polen. Genom ett dammigt tågfönster såg jag hur ett nytt land travade förbi. Det gick långsamt, det är det jag minns starkast. Tåget tuffade på i en slags östeuropeisk sävlighet som inte kändes helt bekant. Och själva vagnarna hade också något sävligt och långsamt, ungefär som en ålderstigen dam eller herre, som taktfast letar sig fram genom en välkänd terräng. Till och med konduktören hade något långsamt och ålderstiget över sig. Det var som om både denne, tåget och till och med landskapet reste sig ur en annan tid.

Det händer ibland att jag kommer på mig själv med att fortfarande nära denna bild av Polen, som en ålderstigen dam eller herre, hopplöst efter sin samtid.

Men det är 22 år mellan det Polen och dagens Polen.

Och det enda som är ålderstiget idag är min föreställning om Polen.

Det blev jag återigen påmind om när jag tog snabbtåget mellan Kraków och Warszawa här förleden. Med en hastighet, som utklassar de svenska kusinerna, skar vårt snabbtåg genom det polska landskapet. Punktligt anlände vi huvudstaden efter drygt två timmar.

Några dagar tidigare hade jag fått en liknande påminnelse, då jag hade susat fram på en av de nya polska motorvägarna. Avståndet mellan den asfalterade pulsådern och de schweizerost-vägarna jag mötte vid mitt första besök kan endast beräknas i ljusår.

Jag kan inte tala för någon annan, men jag inbillar mig att jag inte är unik. Bilden av det eftersatta och ålderstigna Östeuropa närs nog av flera av mina landsmän. Och det är ju föga smickrande. För oss.

Men trots det kände jag något av en sorg, och nästan saknad, där jag satt på tåget. Visst är det praktiskt med det effektiva och slimmade Polen, men tyvärr inte riktigt lika spännande, tänkte jag.

Plötsligt var det något i mitt inre som slog mig på fingrarna. Jag erfor hur förmätet det var, att drömma om ett opraktiskt, smutsigt och föråldrat Polen bara för att jag vill ha lite spänning. Och när jag satt där på tåget fick jag en förnimmelse av att det är därför som många färdas till länder som Polen, och hur de upplever en besvikelse över att de inte får möta det som en gång var. En önskan om att möta något exotiskt. Opraktiskt och som från en annan tid.

Nå, nu är det kanske drygt av mig att mästra, även om jag faktiskt inte alls gör det. Jag går bara till mig själv, och minns otal gånger jag drabbats av någon typ av diffus känsla av exotism när jag sett något från den kommunistiska tiden i Ryssland, Ukraina eller Polen. Bilarna har varit gulliga, tågen klassiska och vägarna… Nå, dem har jag inte sällan haft något trevligt att säga om. Men ändå, jag har trots det kommit på mig själv att jag har burit med mig en önskan om att i vardagen få uppleva något som bäst passar på museer.

Och även min romantiserade och groteskt förvridna bild av livet i det kommunistiska Polen borde förpassas till ett museum. Namnet på museet skulle kunna vara “Museet för de inom vänstern som romantiserade kommunistisk design och på så vis berättigade förtrycket av folket i de kommunistiska länderna”. Jag är dock rädd att alltför få skulle vilja erkänna sin indirekta medverkan och därmed skuld i diktaturens djävulska styre.

Men nu är det inte bara förvirrade gamla vänstertanter och dito farbröder som har en förkärlek för att romatisera den kommunistiska tiden. I Polen är det till och med trendigt att gilla prylar från den kommunistiska tiden. Kanske sker det som en kombination mellan nostalgi och en saknad av en regim som kanske inte var trevlig, men ändock skenbart stabil. I backspegeln ter sig nämligen det mesta ganska inramat, enkelt och tecknar sig förhållandevis tydligt.

Och det är kanske även så för oss vänsterspöken. Det är enklare att föreställa sig (det vi envisas med att kalla för) Östeuropa som ett grått, långsamt, sävligt och ålderstiget vacuum. Det förefaller svårare för oss att begripa att delar av den regionen faktiskt susar fram mot framtiden i en faslig fart. Ja, ungefär likt snabbtåget mellan Kraków och Warszawa.


Framtiden på räls.