viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 1 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Mölle skjuter vågornas åsar rygg. Vita och krulliga kammar som ilsket störtar mot klipporna. Som om de sa åt det nya året att skärpa sig och ordna upp världens problem. Mellan vågorna guppar några män i våtdräkt fram på sina surfbrädor, och speja efter den våg som har den mest vredgade vita rygg. De har antagligen höga premier på sina livförsäkringar. Ett våghalsigt sätt att inleda året på. Själv kastade jag mig ut på musikens oändliga ocean, genom att se och höra årets nyårskonsert med Wienfilharmonikerna.

Det tillhör inte vanligheterna att jag tittar på TV, så det var en slags utmaning, kan man säga. Nämda nyårskonsert åsågs självfallet alltid i mitt barndomshem, men jag tror inte att någon av oss kände till dess motbjudande bakgrund. Ty det var år 1939 som självaste Goebbels godkände att konserten fick ges (då till förmån för de stridande nazistiska soldaterna vid fronten). Men att Johann Strauss den äldres farfar var av judisk börd (han konverterade till katolicismen) ville Goebbels inte kännas vid. 1939 var dessutom närmare hälften av orkesterns musiker medlemmar i nationalsocialistiska partiet. I Österrike var runt 10% av befolkningen medlemmar i partiet, vilket förvisso var illa nog, men nazisterna var helt klart överrepresenterade i filharmonin.

Wienfilharmonikernas misogyna anda och regelverk diskuterades dock livligt i mitt barndomshem. Faktum är att det är det jag främst associerar wienfilharmonikerna med. Det var därför något av en befrielse när jag för några år sedan hörde att de anställt de första kvinnorna i orkestern.

Nyårskonserten har dock alltid dominerats av mäns musik, så det kändes stimulerande att de i år spelade ett verk tonsatt av en kvinna. Constanze Geiger (1835-1890) debuterade som pianist blott sex år gammal, och hon var åtta år när hon framförde sitt första egna verk. Hon var en hyllad pianist och komponist fram till att hon gifte sig med prins Leopold Franz Julius av Saxe-Coburg och Gotha. Kommentatorn till dagens direktsändning från Wien menade att hon valde att bli hemmafru, men jag ber att få protestera mot den återgivningen. I hennes nya roll som hustru till en prins ingick det nog en hel del sysslor som upptog större delen av hennes vakna tid. Att spela och komponera kräver tid och är knappast något man kan göra med en vänster hand. Nåväl, Wienfilharmonikerna spelade idag hennes “Fernandus-Walzer” från 1848. En fin vals, men tyvärr kunde jag inte höra någon större skillnad till de olika Strauss som spelades. Dylik musik har, nyårskonserten till trots, aldrig tillhört min musikaliska böjelse.

Nästa gång jag tittar på nyårskonserten från Wien lär bli när en kvinna får uppdraget att leda wienfilharmonikerna. Och det är nästan ett nyårslöfte.


Surfarna syns till höger i bilden.


Dagens anteckning – 16 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad är det för kaka?” frågar jag, på polska, tjejen som står bakom bardisken på mitt favorithak.
“Tårta”, (“Ciasto”) svarar hon föga upplysande. Hmmm, tänker jag. Vi får nog anfalla det här på ett annat sätt. Gå rakt på sak, helt enkelt. “Kremówka?”, frågar jag trevande. “Ja!” svarar hon glatt.

Jag sneglar misstänksamt på bakverket, som verkligen inte ser ut som någon kremówka, utan som snarare påminner om bakverket napoleon (Наполеон). Ett bakverk som jag lärde mig att älska under min tid i Lviv. Jag beslutar mig för att slå till och beställer in en tårtbit, som hon kallar för kremówka, men som jag misstänker för att vara en napoleon, samt en kopp kaffe.

Redan efter det att jag satt gaffeln i tårtbiten slår jag fast att det inte rör sig om någon kremówka, utan är just en napoleon. Trots att kremówka faktiskt kallas för napoleonka, så är den mycket olika en napoleon. Polackerna har en vaniljkräm i ett sjok i mitten, medan napoleon har tunna lager av deg, med tunna strimmor av vaniljkräm emellan. Med andra ord är det två mycket olika sätt att se på Napoleon. Den svenska napoleonbakelsen är väl en avlägsen släkting till den polska varianten, men den är just avlägsen och inte alls samma sak. Och ännu längre bort från den svenska släktingen finns napoleon, som ursprungligen kommer från den tsarryska tiden.

Nåväl, mina tankar går nästan dagligen till Napoleon. Fast egentligen är det nog inte honom jag tänker på, utan Ludwig van Beethoven. Han var i mitt tycke mycket viktigaste för Europa än Napoleon (ja, jag vet att jag är en nörd). Alla vet att Beethoven först vurmade för Napoleon, men att han senare vände honom ryggen. Och som av en händelse har jag fått tänka alldeles särskilt mycket på Ludwig van Beethoven idag. På Krakóws konserthus gavs nämligen en konsert med Beethovens fjärde pianokonsert (op 58), med den skickliga pianisten Aleksandra Świgut, under ledning av dirigenten Karen Kamensek.

Beethovens fjärde pianokonsert hade premiär 1806 under en legendarisk fyra timmars konsert i Wien år 1808. Beethoven dirigerade den kvällen och på programmet återfanns hans fjärde, femte och sjätte symfoni, samt mässa i c-dur. Dessutom var han solist på nämnda pianokonsert.

Mottagandet av den fjärde pianokonserten var mycket positivt, men trots det föll den i glömska. Det skulle dröja fram till 1830-talet innan Felix Mendelssohn lyfte fram den igen. Orsaken till det går möjligtvis att finna i att dåvarande kejsaren (Frans II) var extremt klåfingrig och styrde allt med järnhand. Wien lär ha varit en stad som präglades av stenhård censur och hemlig polis. Kanske var det därför som Beethoven skrev den musik som han gjorde, ty om du lyssnar riktigt noga kan du faktiskt höra att musiken vill ingjuta mod hos oss som lyssnar på den.

Tidigare inlägg om napoleonbakelse

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne


Dagens anteckning – 14 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På trapporna till Konstakademien i Wien står en grupp studenter, följdriktigt utsmyckade enligt ungdomars stilnorm – stora, påsiga byxor, hår i grälla färger och piercade näsor och ansikten. De hälsar varandra med det muntra tillropet “Grüß Gott”. En hälsningsfras som används flitigt här i Wien. Fönstren till den stora byggnaden lyser dygnet runt. Det vet jag, enär mitt fönster på hotellet i Wien där jag bodde, vetter mot denna byggnad. För någon med orolig nattsömn är det ofta en källa till viss tröst att se att en lampa lyser vakande i någon annans fönster.

Mittemot den stora entrén till konstakademien finns ett litet torg där den store dramatiken, filosofen och författaren Friedrich Schiller (1759-1805) står på piedestal. Han står förvisso med ryggen mot konstakademien, men det är givetvis en missuppfattning att han någonsin skulle ha vänt ryggen till mot bildkonsten. Men han är dåligt upplyst just ikväll, för en äldre herre i rullstol använder strålkastaren, vilken förväntas lysa upp statyn, som läslampa. Vid sidan om den äldre mannen sitter en kvinna, på en medhavd fällstol.

Hela scenen, med studenterna och deras nattliga arbetande, Schiller och det äldre paret, andas bildning och förkovring. En slags upplysning i vår mörka tid.

Har inte Schiller skrivit något om just ljuset, undrar jag. Och givetvis har han det.

O, eine edle Himmelsgabe ist
Das Licht des Auges – Alle Wesen leben
Vom Lichte, jedes glückliche Geschöpf –
Die Pflanze selbst kehrt freudig sich zum Lichte.

(ur “Wilhelm Tell”, 1802-1804.)

(Åh, det är en ädel gåva från himlen Ögats ljus – Alla varelser lever
Från ljuset, varje lycklig varelse –
Växten själv vänder sig med glädje mot ljuset
. [min, kanske inte helt korrekta, översättning.])


Dagens anteckning – 11 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren till trappuppgången skramlar till och flyger upp. En tjej med en synlig tatuering i ansiktet och färgsprakande hår kommer ut genom dörren. Hon ler lite som en hälsning mot mig, kikar in i sitt postfack, och innan jag vet ordet av har hon försvunnit ut ur porten. Något säger mig att vi inte är här av samma anledning. Mitt ärende hit är att besöka Franz Schuberts sista bostad. Jag är ganska säker på att tjejen med sin tatuering inte besökte Schubert, utan att hon bor här i huset i stadsdelen Wieden i Wien, som ligger mycket centralt.

Tjejen som just lämnat sitt hem är inte ovanlig på något vis. De flesta i Wien bor i lägenhet, och cirka 80% av wienarna hyr sina lägenheter, och det till ett rimligt pris. Det här skapar en känsla av liv. Wiens innerstad har därför en mycket annorlunda karaktär jämfört med min egen hemstad Kraków, då det är inte bara turister som befolkar gatorna. Vid varje hus syns cyklar och balkongerna är använda. Det ser ofta ompysslat ut, utan att för den delen kännas tillrättalagt. Det lyster hemtrevligt från de flesta fönster om kvällarna, det syns blommor eller andra lämningar som ett stadigvarande boende alstrar, och i trapphuset till Schuberts sista bostad har någon låtit en gullranka slingra sig runt sin ytterdörren.

På gården till en av Ludwig van Beethovens bostäder i Wiens gamla stan möter mig en liknande påminnelse om stadens bostadspolitik. Mellan ett inner- och ytterfönstret ligger några frukter och grönsaker prydligt upplagda. Här, mitt i det hetaste av turiststråken, bor helt vanliga dödliga wienare. Och ser man på, där är det någon som samlat andra frukter och grönsaker i sitt fönster, för visst är det Richard Wagner och Wolfgang Amadeus Mozart som tittar ut från fönstret där uppe? Det känns passande i denna musikens stad, även om Richard Wagner inte bodde i Wien mer än ett år. Han bodde på Hadikgasse 72, långt från gamla stan i närheten av Schönbrunn. Men det är oklart om han hyrde den ståtliga villa som idag blott erbjuder en plakett som minne av hans tid i Wien. Mozart hade flera olika adresser i Wien, även under hans tid var det brukligt, för någon med en låg eller genomsnittlig inkomst att hyra sina bostäder.

Summan av kardemumman är alltså att Wien är sig likt, om det inte vore för det där med tatueringen i ansiktet. Tror jag i alla fall.

Några källor
https://www.grazwiki.at/Hadikgasse_72_(Wien)
https://www.svd.se/a/6zmOLe/har-ar-europas-bostadsparadis
https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/wien-visar-vagen-till-halften-sa-dyra-bostader/


Dagens anteckning – 10 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Igår kväll, ungefär klockan halv sju på kvällen, sa jag till min mamma, när vi satt och åt en bit mat, att “Nej, Wien är inte en stad som jag har blivit förälskad i. Trevlig på alla sätt och vis, men inte förälskad i.” Några timmar senare, rättare sagt ungefär klockan nio, hade allt förändrats. Mitt hjärta svämmade helt enkelt över av kärlek, till allt omkring mig, till alla omkring mig, till staden jag var i, och sist men inte minst, till Gustav Mahlers musik. Och inte att undra på, enär kärlek är det som Mahlers åttonde symfoni handlar om.

Den kallas ju Symfoni för ett tusen (Sinfonie der Tausend), vilket givetvis är en efterkonstruktion och har inte någonting med Mahler att göra. Han skulle nog inte ha kommit på tanken att kalla den för något så karikatyrmässigt. Men egentligen är det inte något enfaldigat nyck att kalla den för en symfoni för ettusen, för den väcker inte mindre än ett tusen känslor. Och vid närmare granskning tror jag att det är möjligt att den väcker fler än ett tusen känslor. Den kan till och med väcka så många som en miljon känslor. Eller ännu flera. Alla och envar dessutom lika viktiga.

Efter gårdagens debut för mig (det var första gången jag hörde den livs levande), kan jag bara önska att jag ges möjlighet att höra den igen och igen och igen. Och jag är övertygad om att symfonin kommer att ha samma inverkan på mig varje gång jag kommer att höra den. Nästa möjlighet att få höra denna mästerliga kärleksförklaring blir förhoppningsvis med Krakóws filharmoniska orkester med körer och solister i juni nästa år.

Några egentliga tillägg är på sin plats:

Egentligen åkte jag inte till Wien för att höra Mahlers åtta. Jag åkte till Wien för att fira min mamma, men till vår smala lycka visade det sig att Wiens symfoniorkester (Wiener Symphoniker, dock inte att förväxla med den mycket mer kända Wiener Philharmoniker) skulle framföra Mahlers åtta på konserthuset, under ledning av dirigenten Phillipe Jordan.

Och egentligen trodde jag inte att jag skulle reagera så starkt på att få höra åttan, men när de sista takternas crescendo närmade sig erfor jag att jag vibrerade i hela kroppen. Det är tydligt att jag aldrig vänjer mig vid att drabbas av musik.

Och det senare är väl egentligen inte enbart Mahlers fel, även om jag just nu är fylld av hans musik.


Dagens anteckning – 9 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I fönstret på Café Sperl sitter ett äldre par och läser dagens blad. En pust av gången tid sveper genom luften. En lite dammig vindpust, som skulle kunna ha varit angenäm, om det inte vore för det där med Adolf Hitler, som tydligen satt här och gnisslade tänder av vrede efter det att hans ansökan till den intilliggande konsthögskolan blivit avvisad. Allt i vår historia vill man helst inte dröja sig kvar vid, även om man måste.

När jag lämnar Sperl stannar jag till varför några bänkar som är målade i regnbågens färger, en prideflagga. Vår samtid är trots allt inte så dum.

Och det är ofta i de små detaljerna som man finner mening. Som regnbågsfärgade bänkar utanför Café Sperls port, eller som att det i bottenvåningen till Mahlers bostadshus i Wien idag finns en polsk butik. Det saknar givetvis helt relevans, för andra än för mig.


Dagens anteckning – 8 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är mycket man överhuvudtaget inte vet. Så mycket information som svävar runt i världen helt fritt utan att man lyckas fånga den för att katalogisera den i ett lämpligt fack i huvudet. Ja, apropå huvuden förresten. Joseph Haydn berövades tydligen sitt (efter sin död, alltså), och det återfanns först 1954. Huvudtanken med att stjäla Haydns huvud var kanske att undersöka hans kreativitet, eller så var det bara en del av den Haydn-mani som utbröt efter att tonsättaren hade dött. Även Haydns grå papegoja, som han hade införskaffat under sin tid i London, blev en begivenhet efter tonsättarens död, och såldes på auktion under rubriken “konstföremål”.

Sådan livsviktig för kunskap får man sig till livs på museet Haydnhaus i Wien. Här kan man också beundra reproduktioner av originalpartituret till oratoriet “Die Schöpfung” eller “The Creation” (Hob.XXI:2). Verket, som är, enligt min uppfattning, ett av de vackraste författade av Haydn, är unikt av många skäl, men det som kan intressera språknördar är att det är det första tvåspråkiga större verk. Haydn lät nämligen publicera oratoriet på både tyska och engelska, och han skrev detta oratorium i sitt hus i Wien, som idag hyser ovannämnda museum.