viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 31 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han presenteras ofta som Fryderyk Chopins lärare, men Józef Elsner (1769-1854) var en av viktigaste tonsättarna under sin livstid samt fortfarande är en av de pelare som det polska musikarvet vilar på.

Elsner föddes i Grodków, i dagens Schlesien, Polen, och i hemmet talades det tyska samt en schlesisk dialekt. Hans mamma var dock av tjeckisk börd, men det är oklart om det talades tjeckiska i hemmet. Redan som mycket ung visade han prov på musikalisk begåvning då han deltog i kyrkans kör, samt när han började ta violinlektioner. Men när han väl skrev in sig på universitetet i Wrocław började han, på föräldrarnas begäran, studera teologi. Den unge Elsner hade dock en egen vilja och skrev snart in sig på fakulteten för medicin. Han flyttade senare till Wien för att fortsätta sina medicinstudier, men efter en lång tids sjukdom beslöt han sig för att istället satsa på musiken. Han måste ha varit en mycket begåvad och flitig student, ty bara två år efter att han hade inlett sina studier fick han en tjänst som andra kapellmästare i Brno.

Han skulle dock bara stanna i Brno i ett år, innan han flyttade till Lemberg, på polska Lwów, och ukrainska Lviv. Där skulle han stanna i sju år. Under sin tid i Lviv väcktes hans intresse för polsk musik och kultur, något som också skulle prägla hela hans tonsättargärning. På kort tid tonsatte han flera verk som var inspirerade av polsk folkmusik och polsk tematik. Han hade också en betydelsefull position i staden, då han tillhörde frimurarna, samt att han lade grund till den musikaliska akademien i Lviv. Därjämte arrangerade han, inom ramen för det av honom startade musiksällskapet, konserter, och han framförde bland annat symfonier tonsatta av honom själv. Dessvärre har partituren till dessa gått förlorade.

1799 lämnade Elsner Lviv och flyttade till Warszawa, där han skulle verka fram till sin död. Det var också under denna period som han inledde sin bana som tonsättare av opera. Mellan 1799-1812 skrev han runt 20 operor, av vilka flera sattes upp på den Nationella teatern i Warszawa, som han också var chef för (dock först från 1824).

Elsner var också oerhört fascinerad av det polska språket, och särskilt då dess melodi och hur det kunde användas i musik. Han skrev flera viktiga verk som behandlade just detta ämne, samt om polska dansformer så som mazurka, krakowiak och polonesse. Samtidigt utvecklades han sin pedagogiska verksamhet i Warszawa och blev anlitad beroende på hans framgångsrika metoder att hjälpa sina elever att utveckla sina kunskaper, och en av alla hans elever under denna tid var Fryderyk Chopin, som han började undervisa 1826.

Tiden från sekelskiftet fram till 1830 skulle vara Józef Elsners ekonomiska glansdagar, men efter novemberupproret (1830-31) skulle hans situation försämras avsevärt. De tsarryska myndigheterna skulle ge honom en löjeväckande låg lön, och dessutom kringskära hans möjligheter till att utöva sitt yrke. Han var alltjämt omåttligt populär, och alla betydelsefulla musiker och tonsättare som kom till Warszawa bad om att få träffa honom. Bland alla namnkunniga personer finns bland annat Franz Liszt, som under en period faktiskt var Fryderyk Chopins antagonist.

Józef Elsners verkförteckning är lång, men det verkar som om en del av hans verk gått förlorade under årens lopp. Ikväll hade jag dock förmånen att höra tre tidiga verk av honom, i ett eminent framförande på tidstypiska instrument. Konserten inleddes med en sonat för fyra händer i B-dur (op 16), som presenterades som den första polska sonaten för just fyra händer. Därefter fick vi höra hans vackra trio vid namn Grande sonat i B-dur, som är en pianotrio från 1798, och som final framförde de skickliga musikerna en stråkkvartett i d-moll (op. 8 nr 3) från samma år. Konserten ingår i en serie av tio konserter med fokus på polska 1800-tals tonsättare. Jag ser redan fram emot nästa konsert.


Dagens anteckning – 17 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var ett tag sedan slog igen boken “Music in Vienna. 1700, 1800, 1900” av David Wyn Jones (The Boydell Press, 2016) men flera i det persongalleri jag mötte i den lever ännu kvar i mitt inre, så som exempelvis pianisten, tonsättaren, musikpedagogen och sångerskan Maria Teresia von Paradis (1759-1824). Det finns de som skulle vilja säga att hennes liv kantades av förlust och oförrätter, men det är förstås inte hela sanningen. Dotter till en tjänsteman i det Habsburgska hovet, borde hon ju haft det ganska förspänt, men redan som barn förlorade hon synen. Detta berövade henne dock inte möjligheten till god allmän utbildning samt utbildning uti musik. Hon hade flera ryktbara lärare, däribland Antonio Salieri, och hennes utbildning skulle leda till att hon blev en enormt uppskattad pianist i Wien.

I unga år umgicks hon i Wiens musikaliska societet och bland de mer prominenta namnen märks bland annat Joseph Haydn. Det sägs att hon ofta framförde en av hans pianokonserter. Hon ska även ha umgåtts med Wolfgang Amadeus Mozart, och det finns källor som menar att hans artonde pianokonsert var tillägnad henne, men om det tvistar man ännu. Vad man däremot vet med bestämdhet är att Salieri tillägnade henne sin orgelkosert (1773).

I mitten av 1770-talet försökte läkaren Franz Anton Mesmer, genom diverse magnetiska experiment, ge henne synen åter, och det hävdades att experimentet delvis lyckades. Men mycket tyder på att hans experiment bara var kvacksalveri och att hon förblev blind, trots alla hans olika magnetiska manicker.

Hennes blindhet skulle dock inte hindra henne från att utveckla sin färdighet som pianist och i mitten av 1780-talet gav hon sig ut på en tre år lång turné genom Europa och hon skulle med den nå stor ryktbarhet. Många åhörare hänfördes av att hon trots sitt handikapp hade lyckats tillskansa sig en ypperlig teknik. Hennes berömmelse skulle också leda till att man i Frankrike öppnade skolor för blinda. Hennes turné är dessutom nogsamt dokumenterad av henne själv, då Maria Teresia använde sig av en föregångare till vår tids blindskrift.

Redan före sin turné hade hon inlett banan som tonsättare, men det var under resan genom Europa som hennes skaparkraft blommade upp, och under den skrev hon en längre sångcykel. Väl hemkommen till Wien fortsatte hennes skaparglädje och hon skrev bland annat operor, flera kantater, kammarmusik och pianokonserter. Hennes operor, som sattes upp i Wien under 1790-talet, blev väl mottagna. Tyvärr har praktiskt taget alla hennes verk gått förlorade och bara några brottstycken finns bevarade till vår tid. Maria Teresia von Paradis skulle också grunda ett institut för musikutbildning för unga flickor i Wien, och hon undervisade både blinda och seende flickor.

En av hennes sista stora framförande verkar vara ha varit en konsert med Haydns “Skapelsen” för piano och sång. Hayden lär ha varit storligen hänförd av konserten och under repetitionerna ska hon ha visat en fenomenal förmåga att memorera hela stycket på enormt kort tid.

Maria Teresia von Paradis gick bort i februari 1824 och lämnade efter sig fler skulder än tillgångar till sin livskamrat Johann Riedinger. För eftervärlden är hon dessvärre mest känd som en replik i pjäsen “Amadeus” av Peter Shaffer som just nu ges på Stadsteatern i Stockholm. I pjäsen omnämns en viss Paradis, som Mozart ska ha koketterat med, genom repliken “Mozart är i Paradiset”. Men om man lyssnar till hennes förtjusande stycke “Fantasie i G-dur“, från 1807, kan man dock mena att hon även borde vara ihågkommen som en tidig pionjär och förebild, samt att hennes värv som musikpedagog för unga flickor borde erkännas som betydelsefull.


Dagens anteckning – 14 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Eftersom världsläget är som det är, beslutade jag mig för att inleda denna vecka med klassisk nutidsflykt. Och det gjorde jag genom att fördjupa mig i en bok istället för låta mig dränkas i de aldrig sinande nyheterna. Mitt val av bok innebar att jag fick äta frukost tillsammans med den tysk-romerske kejsaren Leopold I (1640-1705). Det skulle visa sig vara en lite problematiskt val av bordskavaljer, enär han var känd för sitt våldsamma saliverande. För att omgivningen inte skulle dränkas i hans saliv och fradga, hade man anställt två betjänter vars främsta uppgift var att torka kejsaren kring munnen. Munnen lär också ha varit enorm. Ett ottomansk sändebud ska ha beskrivit att Leopolds mun var så stor att en limpa bröd kunde gå in i munnen på bredden, vilket fick sändebudet att tänka på kameler. Även Leopolds tänder ska ha varit kamelliknande, till sändebudets förundran och möjligen förfäran. Dessutom var Leopolds hår alltid smutsigt och oredigt.

Nå, det här låter kanske inte som något angenämt frukostsällskap, men faktum är att det var ett ypperligt val, ty Leopold var en sann musikvän, eller rättare sagt, han var inte bara kejsare utan även tonsättare. Han skrev över 60 verk, men blott två finns bevarade till dags dato. Under hans tid som kejsare växte också antalet musiker anställda vid hovet i Wien. Från 44 musiker (inklusive direktören) år 1680, till 98 musiker 25 år senare.

Men här slutade min samvaro med Leopold, då livets plikter kallade. Och vem orkar förresten vänta på att en barockmänniska blir, ur deras synvinkel, anständigt klädd?

—-

Leopold I i teaterkostym år 1667. Konstnären hette Jan Thomas.


Dagens anteckning – 1 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Mölle skjuter vågornas åsar rygg. Vita och krulliga kammar som ilsket störtar mot klipporna. Som om de sa åt det nya året att skärpa sig och ordna upp världens problem. Mellan vågorna guppar några män i våtdräkt fram på sina surfbrädor, och speja efter den våg som har den mest vredgade vita rygg. De har antagligen höga premier på sina livförsäkringar. Ett våghalsigt sätt att inleda året på. Själv kastade jag mig ut på musikens oändliga ocean, genom att se och höra årets nyårskonsert med Wienfilharmonikerna.

Det tillhör inte vanligheterna att jag tittar på TV, så det var en slags utmaning, kan man säga. Nämda nyårskonsert åsågs självfallet alltid i mitt barndomshem, men jag tror inte att någon av oss kände till dess motbjudande bakgrund. Ty det var år 1939 som självaste Goebbels godkände att konserten fick ges (då till förmån för de stridande nazistiska soldaterna vid fronten). Men att Johann Strauss den äldres farfar var av judisk börd (han konverterade till katolicismen) ville Goebbels inte kännas vid. 1939 var dessutom närmare hälften av orkesterns musiker medlemmar i nationalsocialistiska partiet. I Österrike var runt 10% av befolkningen medlemmar i partiet, vilket förvisso var illa nog, men nazisterna var helt klart överrepresenterade i filharmonin.

Wienfilharmonikernas misogyna anda och regelverk diskuterades dock livligt i mitt barndomshem. Faktum är att det är det jag främst associerar wienfilharmonikerna med. Det var därför något av en befrielse när jag för några år sedan hörde att de anställt de första kvinnorna i orkestern.

Nyårskonserten har dock alltid dominerats av mäns musik, så det kändes stimulerande att de i år spelade ett verk tonsatt av en kvinna. Constanze Geiger (1835-1890) debuterade som pianist blott sex år gammal, och hon var åtta år när hon framförde sitt första egna verk. Hon var en hyllad pianist och komponist fram till att hon gifte sig med prins Leopold Franz Julius av Saxe-Coburg och Gotha. Kommentatorn till dagens direktsändning från Wien menade att hon valde att bli hemmafru, men jag ber att få protestera mot den återgivningen. I hennes nya roll som hustru till en prins ingick det nog en hel del sysslor som upptog större delen av hennes vakna tid. Att spela och komponera kräver tid och är knappast något man kan göra med en vänster hand. Nåväl, Wienfilharmonikerna spelade idag hennes “Fernandus-Walzer” från 1848. En fin vals, men tyvärr kunde jag inte höra någon större skillnad till de olika Strauss som spelades. Dylik musik har, nyårskonserten till trots, aldrig tillhört min musikaliska böjelse.

Nästa gång jag tittar på nyårskonserten från Wien lär bli när en kvinna får uppdraget att leda wienfilharmonikerna. Och det är nästan ett nyårslöfte.


Surfarna syns till höger i bilden.


Dagens anteckning – 16 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad är det för kaka?” frågar jag, på polska, tjejen som står bakom bardisken på mitt favorithak.
“Tårta”, (“Ciasto”) svarar hon föga upplysande. Hmmm, tänker jag. Vi får nog anfalla det här på ett annat sätt. Gå rakt på sak, helt enkelt. “Kremówka?”, frågar jag trevande. “Ja!” svarar hon glatt.

Jag sneglar misstänksamt på bakverket, som verkligen inte ser ut som någon kremówka, utan som snarare påminner om bakverket napoleon (Наполеон). Ett bakverk som jag lärde mig att älska under min tid i Lviv. Jag beslutar mig för att slå till och beställer in en tårtbit, som hon kallar för kremówka, men som jag misstänker för att vara en napoleon, samt en kopp kaffe.

Redan efter det att jag satt gaffeln i tårtbiten slår jag fast att det inte rör sig om någon kremówka, utan är just en napoleon. Trots att kremówka faktiskt kallas för napoleonka, så är den mycket olika en napoleon. Polackerna har en vaniljkräm i ett sjok i mitten, medan napoleon har tunna lager av deg, med tunna strimmor av vaniljkräm emellan. Med andra ord är det två mycket olika sätt att se på Napoleon. Den svenska napoleonbakelsen är väl en avlägsen släkting till den polska varianten, men den är just avlägsen och inte alls samma sak. Och ännu längre bort från den svenska släktingen finns napoleon, som ursprungligen kommer från den tsarryska tiden.

Nåväl, mina tankar går nästan dagligen till Napoleon. Fast egentligen är det nog inte honom jag tänker på, utan Ludwig van Beethoven. Han var i mitt tycke mycket viktigaste för Europa än Napoleon (ja, jag vet att jag är en nörd). Alla vet att Beethoven först vurmade för Napoleon, men att han senare vände honom ryggen. Och som av en händelse har jag fått tänka alldeles särskilt mycket på Ludwig van Beethoven idag. På Krakóws konserthus gavs nämligen en konsert med Beethovens fjärde pianokonsert (op 58), med den skickliga pianisten Aleksandra Świgut, under ledning av dirigenten Karen Kamensek.

Beethovens fjärde pianokonsert hade premiär 1806 under en legendarisk fyra timmars konsert i Wien år 1808. Beethoven dirigerade den kvällen och på programmet återfanns hans fjärde, femte och sjätte symfoni, samt mässa i c-dur. Dessutom var han solist på nämnda pianokonsert.

Mottagandet av den fjärde pianokonserten var mycket positivt, men trots det föll den i glömska. Det skulle dröja fram till 1830-talet innan Felix Mendelssohn lyfte fram den igen. Orsaken till det går möjligtvis att finna i att dåvarande kejsaren (Frans II) var extremt klåfingrig och styrde allt med järnhand. Wien lär ha varit en stad som präglades av stenhård censur och hemlig polis. Kanske var det därför som Beethoven skrev den musik som han gjorde, ty om du lyssnar riktigt noga kan du faktiskt höra att musiken vill ingjuta mod hos oss som lyssnar på den.

Tidigare inlägg om napoleonbakelse

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne


Dagens anteckning – 14 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På trapporna till Konstakademien i Wien står en grupp studenter, följdriktigt utsmyckade enligt ungdomars stilnorm – stora, påsiga byxor, hår i grälla färger och piercade näsor och ansikten. De hälsar varandra med det muntra tillropet “Grüß Gott”. En hälsningsfras som används flitigt här i Wien. Fönstren till den stora byggnaden lyser dygnet runt. Det vet jag, enär mitt fönster på hotellet i Wien där jag bodde, vetter mot denna byggnad. För någon med orolig nattsömn är det ofta en källa till viss tröst att se att en lampa lyser vakande i någon annans fönster.

Mittemot den stora entrén till konstakademien finns ett litet torg där den store dramatiken, filosofen och författaren Friedrich Schiller (1759-1805) står på piedestal. Han står förvisso med ryggen mot konstakademien, men det är givetvis en missuppfattning att han någonsin skulle ha vänt ryggen till mot bildkonsten. Men han är dåligt upplyst just ikväll, för en äldre herre i rullstol använder strålkastaren, vilken förväntas lysa upp statyn, som läslampa. Vid sidan om den äldre mannen sitter en kvinna, på en medhavd fällstol.

Hela scenen, med studenterna och deras nattliga arbetande, Schiller och det äldre paret, andas bildning och förkovring. En slags upplysning i vår mörka tid.

Har inte Schiller skrivit något om just ljuset, undrar jag. Och givetvis har han det.

O, eine edle Himmelsgabe ist
Das Licht des Auges – Alle Wesen leben
Vom Lichte, jedes glückliche Geschöpf –
Die Pflanze selbst kehrt freudig sich zum Lichte.

(ur “Wilhelm Tell”, 1802-1804.)

(Åh, det är en ädel gåva från himlen Ögats ljus – Alla varelser lever
Från ljuset, varje lycklig varelse –
Växten själv vänder sig med glädje mot ljuset
. [min, kanske inte helt korrekta, översättning.])


Dagens anteckning – 11 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren till trappuppgången skramlar till och flyger upp. En tjej med en synlig tatuering i ansiktet och färgsprakande hår kommer ut genom dörren. Hon ler lite som en hälsning mot mig, kikar in i sitt postfack, och innan jag vet ordet av har hon försvunnit ut ur porten. Något säger mig att vi inte är här av samma anledning. Mitt ärende hit är att besöka Franz Schuberts sista bostad. Jag är ganska säker på att tjejen med sin tatuering inte besökte Schubert, utan att hon bor här i huset i stadsdelen Wieden i Wien, som ligger mycket centralt.

Tjejen som just lämnat sitt hem är inte ovanlig på något vis. De flesta i Wien bor i lägenhet, och cirka 80% av wienarna hyr sina lägenheter, och det till ett rimligt pris. Det här skapar en känsla av liv. Wiens innerstad har därför en mycket annorlunda karaktär jämfört med min egen hemstad Kraków, då det är inte bara turister som befolkar gatorna. Vid varje hus syns cyklar och balkongerna är använda. Det ser ofta ompysslat ut, utan att för den delen kännas tillrättalagt. Det lyster hemtrevligt från de flesta fönster om kvällarna, det syns blommor eller andra lämningar som ett stadigvarande boende alstrar, och i trapphuset till Schuberts sista bostad har någon låtit en gullranka slingra sig runt sin ytterdörren.

På gården till en av Ludwig van Beethovens bostäder i Wiens gamla stan möter mig en liknande påminnelse om stadens bostadspolitik. Mellan ett inner- och ytterfönstret ligger några frukter och grönsaker prydligt upplagda. Här, mitt i det hetaste av turiststråken, bor helt vanliga dödliga wienare. Och ser man på, där är det någon som samlat andra frukter och grönsaker i sitt fönster, för visst är det Richard Wagner och Wolfgang Amadeus Mozart som tittar ut från fönstret där uppe? Det känns passande i denna musikens stad, även om Richard Wagner inte bodde i Wien mer än ett år. Han bodde på Hadikgasse 72, långt från gamla stan i närheten av Schönbrunn. Men det är oklart om han hyrde den ståtliga villa som idag blott erbjuder en plakett som minne av hans tid i Wien. Mozart hade flera olika adresser i Wien, även under hans tid var det brukligt, för någon med en låg eller genomsnittlig inkomst att hyra sina bostäder.

Summan av kardemumman är alltså att Wien är sig likt, om det inte vore för det där med tatueringen i ansiktet. Tror jag i alla fall.

Några källor
https://www.grazwiki.at/Hadikgasse_72_(Wien)
https://www.svd.se/a/6zmOLe/har-ar-europas-bostadsparadis
https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/wien-visar-vagen-till-halften-sa-dyra-bostader/