viewpoint-east.org

Ännu inte helt bortglömd

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nionde december
Dagens musik
Antoni Kątski
Sexet op 220

Idag är det dags för att åter bekanta oss med Antoni Kątski, som briljanta Krakóws filharmoni uppmärksammade med utgivningen av en CD.

Så här skrev jag i somras:

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


I en orgels fulla färgklang

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sjätte december
Dagens musik
Henryk Górecki
Kantat op 26

Idag för 90 år sedan föddes den polske tonsättaren Henryk Górecki i den lilla samhället Czernica i Schlesien, eller Silesia om ni föredrar det. (Czernica betyder förövrigt björnbär, vilket egentligen inte alls har med saken att göra, men är ändå lite rolig fakta.) Nåväl, Górecki tillhör en av de mest betydelsefulla tonsättarna i Polen, men vägen till att bli en av de främsta var varken lätt eller spikrak. Hans barndom präglades av frånfället av hans musikälskande mamma och långvarig sjukdom. När hans pappa hade gift om sig försökte familjen dessutom förhindra Henryk från att spela musik. Men Henryk var fast besluten att ägna sig åt musik och sökte därför in vid Musikhögskolan i Katowice. Vid första försöket blev han inte antagen, men han gav sig inte, och sökte på nytt.

Hans debut som tonsättare kom redan under studietiden, och han gjorde sig ett namn som en nyskapande och avatgardistisk tonsättare. Men Henryk var under hela sitt liv en sökande person, och han vågade experimentera med olika former av musik. Hans kanske mest kända verket är hans tredje symfoni op 36, i vilken han lämnade det atonala uttrycket, som hade utmärkt hans tidigare verk, till mer traditionella tonskalor och folkmusik.

Vi ska idag lyssna på ett prov på hans atonala uttryck. Kantat op 26 är ett verk som utmanar örat och sinnet till det yttersta. Verket är skrivet för orgel, vilket inte är ett instrument som Górecki själv spelade. Det kan kanske ses som en petitess men det är ganska ovanligt med verk för orgel som inte skrivits av organister. Stycket inleds, som ni hör, i tutti, vilket innebär att alla orgelns pipor används. Man skulle kunna säga att man här kan höra orgelns fulla färgklang. Det är, kan jag lova, öronbedövande och vansinnigt fascinerande att höra en orgel i sin fulla kraft på detta vis. Du noterar kanske också att han använder en polytonal teknik, vilket innebär att flera tonarter förkommer i samma verk. Och om man läser i partituret (som ni ser i videon) kan du se att noterna figurerar i kluster, tonkluster, något som man ofta associerar med den franske tonsättaren Olivier Messiaen. Góreckis Kantat liknar enligt mig dock inte några av Messiaens stycken, utan har ett väldigt eget och unikt uttryck, vilket ofta är fallet med Henryk Góreckis spännande tonsättningar.


Henryk Górecki när han dirigerar sin tredje symfoni 2003, foto: Jan Zegalski.


Szymons skaparkraft

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Femte december
Dagens musik
Szymon Laks
Sinfonietta för stråkar 1936

Man kan säga att Szymon Laks hade många strängar på sin lyra. Under sin livstid verkade han som tonsättare, dirigent, översättare och skribent. Han föddes 1901 i Warszawa i en assimilerad judisk familj. Inledningsvis studerade han matematik i Vilnius och Warszawa, innan han 20 år gammal blev antagen till kompositionslinjen på Musikhögskolan i Warszawa. Redan fyra år senare spelade Warszawas filharmoniska orkester verk komponerat av den unge Szymon. 1926 lämnade han Warszawa för Wien för att fortsätta sina studier i komposition. Han stannade där blott några år, innan han på 1930-talet slog sig ner i Paris. Under hela 30-talet verkade han i Frankrikes huvudstad, och gjorde sig ett namn med att bland annat skriva flera stycken för den polska sångerskan Tola Korian.

Laks hade nu en enorm skaparkraft, och det var kanske därför som han inte observerade vad som hände i Europa. Nazisternas frammarsch var ju ett direkt hot mot honom som jude. När Tyskland ockuperade Frankrike blev hans strax arresterad och skickades till förintelselägret Auschwitz. Som musiker skonades han de värsta förbrytelserna som tyskarna ägnade sig åt. Han lyckades därför överleva Förintelsen. Men Szymon Laks kunde däremot inte skapa musik under Förintelsen. Han förmådde helt enkelt uppbringa kraft att skapa i tider av mördande och förtryck.

Efter krigsslutet återvände han till Paris, och nu återfick han kraften att komponera. Men hans musik före och efter Förintelsen låter helt olika. Det vilar ett slags sorgens skimmer över hans tonsättningar som skrevs efter Förintelsen. Han hade även svårt att finna kraft till att komponera under hela 50-talet, då sorg och ekonomiska bekymmer präglade hans liv. Det var först på 1960-talet han återfick sin idérikedom. Men det skulle inte vara länge, enär sexdagarskriget bröt ut 1967, då Laks återigen såg hur judarna hotades. Laks övergav därmed komponerandet och blev skribent och översättare, och återkom aldrig till musiken på samma sätt.

Vi ska lyssna på hans Sinfonietta för stråkar från 1936, alltså komponerad före Förintelsen och från den tid hans skaparkraft lyste som starkast.


Szymon Laks, foto: PWM-arkiv.


En stråkens mästare

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Andra december 2023
Dagens musik
Grażyna Bacewicz
Konsert för stråkar (1948)

Från Szymanowski är steget inte långt till Grażyna Bacewicz (1909-1969). Nåväl, det är väl något av en överdrift, ty det var bara i inledningen av hennes karriär som hon lät sig inspireras av Szymanowski. Den huvudsakliga delen av hennes tonsättningar präglas av någon slags nyklassicism, vilken man inte förknippar med Szymanowski.

Grażyna Bacewicz föddes 1909 i Łódź i en musikalisk familj. Det lär ha varit hennes far som lärde henne spela violin och piano, och hon visade tidigt talang utöver det vanliga. Det ledde till att hon 16 år gammal blev antagen till Musikhögskolan i Warszawa. Där blev hon snabbt antagen till utbildningen i komposition. Nio år senare utexaminerades hon från Musikhögskolan och erhöll genast ett stipendium för att studera för legendariska Nadia Boulanger, som Grażyna Bacewicz studerande för i tre år.

1930-talet var hektiskt för Grażyna Bacewicz, och hon arbetade hon bland annat som konsertmästare på Polens radiosymfoniker, under ledning av dirigenten Grzegorz Fitelberg. Men efter andra världskriget beslöt hon sig för att fokusera på komposition och att undervisa i musik.

Det mest kända verket av Grażyna Bacewicz är kankse hennes Polska Caprice (Kaprys polski) från 1949, men vi ska istället lyssna på hennes Konsert för stråkar från 1948. Symfonin, som skrevs strax efter andra världskrigets slut, bär tydliga inslag från barocken men man hör även anslag från den klassiska perioden, och folkmusik. Hör hur hennes mästerliga instrumentalisering vackert mejslar ut tonerna. Håll till godo!


Grażyna Bacewicz år 1960 i Warszawa. Foto: Andrzej Zborski/FOTONOVA/East News.


Ett manslotteri

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

1 december 2023
Dagens musik
Karol Szymanowski
“Manslotteriet” (“Loteria na mężów”) op 69

Det är första december idag och då brukar det ju vankas adventskalender här på bloggen, men i år blir den av lite annorlunda snitt och utformning.

Fokus för årets adventskalender är musik, och inte vilken musik som helst utan klassisk musik, eller konstmusik om du hellre väljer den termen. Utgångspunkten för valet av musik är att tonsättarna, kompositörerna eller komponisterna, kommer från Polen eller Ukraina. Det kan hända att vi gör några utflykter till exempelvis dagens Tjeckien. Så håll i hatten, nu kör vi!

Först ut är självfallet Karol Szymanowski (1882-1937). Han är ju något av en husgud här på bloggen. De flesta associerar nog honom med hans ganska impressionistiska pianostycken, men han hade en diger produktion och skrev allt från just pianostycken till operor. Bland hans symfonier finns ju vackra symfoni nr 3 op 27, och andra okresterverk så som Des Hafis Liebesleider op 26, eller hans violinkonsert nr 1 op 35. Han har även skrivit flera operor, och däribland Kung Roger op 46.

Szymanowskis tonsättningar är oerhört rik på nyanser och dimensioner, men för väldigt många är det helt okänt att Szymanowski även skrev en operett. Ja, du läste rätt, en operett! Verket “Manslotteriet” (“Loteria na mężów“) op 69 skrevs under några raska veckor år 1908 av den då 26 år gamla Karol. Librettot, som författades av vännen Julian Krzewiński-Maszyński, är en skruvad berättelse om ett lotteri för änkor, ungmör, frånskilda och så vidare där högsta vinsten är en fästman, men allt visar sig vara en bluff.

Det kan tänkas att temat för operetten kändes angeläget för den unga Karol, som måste ha fått höra att han nu var giftasmogen, vilket han med största sannolikhet absolut ville undvika. Det råder nämligen inte mycket tvivel om att Karol Szymanowski redan vid denna tidpunkt var homosexuell och hade haft flera relationer med män. Men det uteslöt ju inte möjligheten att den hårfagre Karol förvred huvudet på många kärlekstörstande ogifta kvinnor.

“Manslotteriet” har under hösten getts på Krakóws opera, i en färgsprakande förförisk uppsättning. Nedanstående länk kommer dock inte från den uppsättningen.


En inflytelserik Ignacy

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna intresseväckande kalufs tillhör Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) — en av Polens kanske mest inflytelserika tonsättare och pianister. Nåväl, nu var det kanske inte främst musiken som gav honom inflytande, enär det var hans politiska gärning som gjorde att han kan betecknas som “inflytelserik”. Han var nämligen den första premiärministern samt utrikesministern i det självständiga Polen efter första världskriget. Under hans tid som premiärminister togs flera viktiga beslut, så som att man introducerade en lagstiftning för skydd av minoriteter i Polen, införde regelverk för demokratiska val, ratificerade Versaillesfreden, och reformerade utbildningssystemet. Tyvärr var Paderewski inte någon administrativ begåvning, och han tvingades avgå efter tio månader.

Men Paderewski var alltså också en mycket framstående pianist och tonsättare. Redan som barn uppvisade han ett stort intresse för musik, som hans far inte var kallsinnig inför, och han lät intresset därför spira, först i byn Kurylivka och senare i Zjytomyr, i dagens Ukraina, där familjen ägde gods. Hans far var politiskt engagerad och deltog i Januariupproret mot den tsarryska ockupationen av Polen år 1863. Hans engagemang resulterade dessvärre i att han fängslades, vilket skulle kunna ha gjort Ignacy föräldralös (modern gick nämligen bort strax efter hans födsel), men fadern släpptes lyckligtvis snart ut ur fängelset och livet kunde ta vid igen.

Ignacys första trevande steg i musikens förlovade land skedde med hjälp av en privatlärare i piano, men redan som tolvåring blev han antagen till konservatoriet, alltså musikhögskolan, i Warszawa. Han utexaminerades sex år senare. När Ignacy var 20 gifte han sig med Antonina Korsakówna, en före detta klasskamrat från konservatoriet, men deras lycka blev kortvarig. Efter att ha fött en svårt handikappad son dog Antonia i barnsäng. Ignacy var förtvivlad, och beslutade sig därför att ägna sitt liv åt musiken. Sonen lämnades i goda vänners vård.

Från Warszawa tog sig Ignacy till Berlin där han förfinade sina kunskaper som pianist. Men hans högst eftertraktade mål var att få komma till den tidens kulturella huvudstad, Wien, och få studera piano vid stadens kända musikhögskola. Och med hjälp av privata donationer, bland annat från musiksällskapet i Kraków, skulle hans dröm förverkligas.

Hans stora genombrott kom i just Wien år 1887, och snabbt spreds rykten om den karismatiske Ignacy Paderewski. Han turnerade flitigt i Europa och givetvis i USA, och han ansågs vara en av sin tids mest framstående pianister, en riktig virtuous, med andra ord. Under denna tid komponerade han också i ett rasande tempo. Bland annat skrev han en opera, inspirerad av Wagner, “Manru”, och den ska enligt uppgift vara den enda opera av en polsk tonsättare som framförts på Metropolitan i New York.

Men Ignacy Paderewski skrev också flera symfonier och konserter. Bland de mest kända finner vi Polonia op 24, som skrevs mellan 1903-1908. Symfonin är ett magnifikt verk, som tar 75 minuter att framföra i sin helhet. Det här skulle tyvärr bli hans sista stora komposition innan hans politiska karriär tog vid. Men några decennier tidigare skrev han en mycket vacker pianokonsert op. 17, som dessvärre framförs ganska sällan. Han inledde arbetet med första satsen redan 1882 och de två avslutande satserna skrev han 1888. Ignacy Paderewski skrev också flera fina sångcykler, så som 12 Mélodies, Op.22, som är tonsättningar av tolv dikter av den franske poeten Catulle Mendès. Sångerna, som tillkom 1903, är skrivna i flera stilar, från romantiskt till det impressionistiskt uttryck. Och de ger prov på starka känslor, allt från kärlek och förtvivlan till sorg och glädje.

Paderewski återvände till politiken efter andra världskrigets utbrott och han satt i den polska exilregeringen i London. Han blev en betydande centralgestalt för motståndet mot Hitlers Tyskland och som 80-åring arrangerade han flera konserter i USA för insamling av medel till det polska motståndet. Han fick tyvärr aldrig uppleva krigsslutet, utan dog av lunginflammation i juni 1941.

Men hans eftermäle lever väl i dagens Polen, hans musik hörs fortfarande på konserthusen, och många platser och byggnader är uppkopplade efter honom. Undertecknad själv har förresten förmånen att få arbeta i en byggnad uppkallad efter den store och väldigt karismatiske Ignacy Paderewski.

___

Ovannämnda verk

Pianokonsert i A-moll, op. 17


Symfonin “Polonia” i B-moll, op 24.


12 Mélodies, Op.22

Källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Ignacy_Jan_Paderewski
https://culture.pl/en/artist/ignacy-jan-paderewski


Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski