viewpoint-east.org

I nationalismens sankmark – om det polsk-ukrainska ordkriget

Category: by sophie engström, krönika, poland, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vi lever i Sovjetunionens skugga. Nej, jag menar inte att vi lever i någon trist betongförort i någon namnlös postsovjetisk stad, dricker gin och tonic på burk eller går på drogen krokodil. Jag menar att vi alla lever i skuggan av diktaturens tankegods. Och vi lever också i skuggan av andra världskriget. Båda fysionomierna präglar vår tid, och hur vi tänker. De skuggar våra tankar, och får oss att tappa navigationen i mörkret. Vi navigerar rakt in i nationalismen, och där har vi liksom kört fast. Varje gång vi försöker röra oss tycks det mig som om vi glider länge och länge upp på land. Nationalismens land. Upp på ett land vi tror är fast, men de som kan sin historia vet hur luriga sankmarker som gömmer sig där. Det är lätt att tampa ner sig djupare ner i dyn av nationalistiska floskler, och till slut är det omöjligt att ta sig upp. Man sjunker till ofattbart låga nivåer. Det är det som hänt både Ukraina och Polen. De har inte tagit i botten ännu, där de trampar runt i dyn, men de är farligt nära.

2015 antog Ukraina en mycket kontroversiell lag, som innebär att ingen får kritisera ukrainska befrielsearmén. I samma veva utnämndes de som stridit i denna armé till veteraner. Lagen var då tänkt som en markering mot Ryssland, skulle jag tro. Det ukrainska parlamentet och presidenten ville också visa ukrainarna att de är stolta patrioter. Lagen välkomnades av många i Ukraina, men långt ifrån alla. Många historiker, journalister, lärare, författare blev (och är ännu) rosenrasande över tilltaget.

Något som hände i spåren var att man antog lagen var att Polen började klaga. För polackerna är ukrainska befrielsearmén ett känsligt ämne. I Ukrainas västra grannland menar man att ukrainska befrielsearmén låg bakom och var drivande vid massakern i Volynien (som jag skrivit om tidigare). Direkt efter lagen antogs höll sig dock Polen förhållandevis lugnt, och kanske berodde det på att landet då styrdes av Medborgarplattformen, ett parti som inte har en stark nationalistisk framtoning. Det har dock dagens regeringsparti, Lag och rättvisa. De har inte gjort någon hemlighet av att de tänker straffa Ukraina för lagen.

Under hela hösten har bråket mellan Polen och Ukraina tilltagit, och tonläget har nu nått falsett. I veckan klubbade polska parlamentet genom en lag som dels gör det förbjudet att uttala stöd för ukrainska befrielsearmén samt den omstridde Stepan Bandera. De klubbade dessutom igen att man inte får hävda att polacker deltog i förintelsen eller mördade judar. Lagen är ett direkt svar på Ukrainas lag som jag beskrev ovan. Straffskalan är utsatt till böter eller upp till tre års fängelse. Den ukrainska lagen har ingen straffskala ännu, mig veterligen. Det är inte alls konstigt utan mycket ukrainskt. (Det skriver jag inte hånfullt utan ömt, för om det finns något jag verkligen älskar och beundrar så att det den ukrainska inkonsekvensen. Om fler länder vore lika inkonsekventa skulle nog världen var en mycket flexiblare och drägligare plats.)

Först var det väl bara ukrainska röster i strömmen av kritik. Man krävde vedergällning. Frågan är vad det skulle bli? Hur mycket värre kan det egentligen bli? Ukraina behöver Polen. Polen behöver Ukraina. Men det funderar man inte på nu. (“Inte nu när vi håller på att trampa ner oss i den dy som heter nationalism.”)

Men så händer det oundvikliga som måste ske i sådana här lägen. Någon annan blev förbannad. I det här fallet var det Israel. Det är ju inte ett land som har rent mjöl i påsen, kan man kanske säga. Men vem har det? Inte något enda land i världen, skulle jag tro. Vi är alla lika oförbätterliga svikare av andra nationaliteters mänskliga rättigheter. Det är nämligen så att det är något som ligger i nationalstatens natur, eller dy, att vi liksom inte kan låta bli att slå på någon svagare eller någon annan som vi tycker ligger och trycker lite för nära gränsen.

Jag kan inte se att den uppkomna situationen kommer att förändras inom överskådlig framtid. För vem ska retirera först? Polen? “Nä, då måste ju Ukraina retirera!” Men Ukraina svarar: “Vadå, vi har ett krig på vårt territorium, vi måste försvara vår nationella suveränitet!” (Vilket faktiskt inte är ett problem att underskatta). Vem var det som började det här? Ryssland? “Njet! Titta inte på oss. Titta på Sovjetunionen. Minns ni hur bra vi hade det? Komsi, komsi…”

Nej, det är ju givetvis inte ett alternativ för någon av dessa två länder, men slutsatsen, att varje land måste skapa sig en svulstig och narcissist självuppfattning är inte heller helt logisk i mitt tycke.

Så då står vi här i vår nationalistiska sankmark, för det sovjetiska arv. Den enda världsbild som lyckades födas ur det vedervärdiga imperiet som skuggar vår sikt och förnuft. Och vinnaren är Sovjetunionens moder, Ryssland.

on track
Var är vi egentligen på väg?

Share

Avgående president blottar en grotesk nationalism

Category: antisemitism, ukraina, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Härrom kvällen satt jag med en vän på ett café i centrala Kiev. Vi diskuterade det förestående presidentvalet, trots att jag tänker försöka undvika att skriva om det. Plötsligt sa hon något, som jag visserligen anade kunde ske, men som jag ändå hade hoppats inte skulle ske. Hon berättade att Stepan Bandera postumt hade tilldelats priset som nationell hjälte i Ukraina. Förfärad tog jag mig för pannan. Bandera är en högst kontroversiell person och under andra världskriget gjorde han och hans armé sig skyldig till flera övergrepp och mord på judar och polacker.

Tyvärr måste jag säga att jag inte är förvånad. Den avgående presidenten Jusjenkos nationalism har antag allt groteskare former, och detta är väl egentligen bara en bekräftelse på att denna typ av nationalism har varit hans politiska profil. Personligen kan jag bara känna avsmak.

Men det är dock glädjande att se att FEOR‘s fördömande blir en top nyhet på RT.

Share

Burnt by the sun twice

Category: by sophie engström, movies, russia
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Yesterday I wrote about Boris Mikhailov. During my most absent minded and distracted period in life, my mind have confused him with the director Nikita Mikhalkov. There is nothing resembling between them at all, (apart from the mustachio and the surname I guess). Notable is that I haven’t confused their work, of course, but their names. Which have lett me into a handfull confused dialogues. I won’t reproduce them here, you can possible imagine. Instead I will highlight the fact that Nikita Mikhalkov is making a new movie.

mikhalkov

Perhaps this is no news for you, but I have to admit I was slightly surpised when I read it. During the past 10 years I have completely lost faith in his ability to make a movie that is not soaked in sticky nationalism and imperialism. And I actually belonged to those that enjoyed his “Burnt by the sun”.

When I now learned to know that he is working with a “Burnt by the sun 2” I can’t feel other than pure fear flavoured with a slice of scepticism’s. On the other hand, the movie possibly opens for an other dimension… like pure comedy? But I doubt the actual theme allow it. The Great Purge is nothing to joke about.

Share

%d bloggers like this: