viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är nog flera av mina läsare som när samma passion som jag gör för centraleuropeisk fotografi. Själv har jag otaliga gånger suttit försjunken i någon fotobok som speglar livet så som det tedde sig i regionen under 1900-talet. Det finns en särskild nerv och närvaro i denna form av konst. En slags närhet till vanliga människors liv som annars är svår att återskapa.

Det var därför som jag med ivriga steg idag begav mig till Internationella kulturcentret i Kraków (Międzynarodowe centrum kultury w Krakowie). Temat för den pågående utställningen är nämligen centraleuropeiska fotoböcker.

Redan i första rummet blir jag varse att den här utställningen egentligen skulle kunna vara dubbelt så stor. Med långa kliv tar den oss besökare genom fotokonsten från 1900-talets början till samtida ursnitt. Men det är också deras urval som gör den så tilltalande.

Varje rum kretar kring ett tema, men man har ändå inte låtit sig begränsas, utan här förekommer även projekt som kanske inte vid en första betraktelse har något med de övriga fotoprojekten att göra. Vi får exempelvis möta tjecken František Drtikols studier av nakna kvinnokroppar. Fotografier där kropparna ter sig både organiska och slimmat maskinella i samma andetag. Mot dessa ställs Natalia Lach-Lachowiczs verk Consumer Art från 1976. Det en serie fotografier där Natalia Lach-Lachowicz äter en banan på ett minst sagt briljant och tillika provocerande vis. Denna serie fotografier, med tydligt feministiska budskap, provocerar än idag. Så sent som förra året togs de ur en utställning i Warszawa.

I samma rum återfinns även fotografier av den polske fotografen Edward Hartwig, som med sina svartvita fotografier sökte kontrasterna mellan ljus och mörker. De kontrastrika fotografierna är fascinerande främst eftersom de ibland inte ger betraktaren många ledtrådar till vad vi egentligen tittar på. Vi trevar oss fram mellan de skarpa linjerna, och en slags centraleuropeisk mysticism uppstår mellan arken i boken.

Här finner jag även en annan pärla, både sorglig och ytterst vacker. Ein ghetto im Osten (Wilna) (Ett getto i öster (Vilnius)) är en fotobok från 1930-talet av fotografen Mojżesz Worobiejczyk. Det är uppriktiga fotografier som möter oss. Fattigdom och misär har inte lyfts ut, men samtidigt finns här en familjär atmosfär, som om han möter gamla bekanta som han har beslutat sig för att föreviga, och situationerna återges utan främlingskap. Genom hans lins uppstår ett möte, snarare än avbild, och trots att han själv inte syns i bild förfaller han mig vara märkbart närvarande. Jag tittar inte på det han fotograferat, utan ser med hans ögon. Ett decennium senare ska alla dessa människor ha mördats, i vissa fall av sina egna grannar. Var det vad Mojżesz Worobiejczyk såg, och ville förmedla och bevara minnet av dem till oss?

Två rum bort finner vi flera fotoprojekt som fokuserat på att dokumentera andra världskrigets förödelse. Det pulvriserade Warszawa. Barn som blivit krymplingar. Förskräckta blickar ser på mig hela vägen från Budapest efter krigets slakt. Bilder från 1970-talets Auschwitz, en plats som ingen visste vad de skulle göra med. Men här finns det också ljuspunkter, så som arbetet med att dokumentera judiska begravningsplatser som inleddes under 1980-talet. 1982 kom Monika Krajewska ut med fotoboken Czas kamieni (Stenarnas tid). Ett arbete som blev startskottet för Polens minnesarbete över den judiska historien i landet. I en jämförelse med de andra centraleuropeiska länderna utmärker sig Polen i detta avseende.

Från andra världskrigets skugga går vi vidare genom en korridor, där vi ser bilder från dagens Belarus. En viktig, men sorglig påminnelse om att vi tillåter en diktatur mitt i Europas hjärta.

På andra sidan korridoren finner vi den kommunistiska vardagen. Det finns en uppsjö av bilder på detta tema från tiden. Orsaken var att de kommunistiska diktaturerna i Centraleuropa ville få befolkningen att tro att de levde ett helt normalt liv. Det är bjärta färger, lyckliga arbetare och framgångsrika byggnationer som möter oss. Men i ett hörn av rummet finns ändå något som tyder på att det lurar ett uppror i folkdjupet. Zbigniew Rybczyńskis kortfilm Nowa książka (Ny bok) från 1975 är en tio minuters upprorisk kavalkad uppdelad på nio rutor. Ja, mer tänker jag inte förtälja, ty den förtjänar att ses.

Utställningen avslutas med upptakten till slutet på det kommunistiska Centraleuropa. Flera välkända bilder från Solidaritets (Solidarność) demonstrationer i Gdańsk, med Lech Wałęsa i centrum. Men vi får även möta samtida fotografer, och i koncentrat uppleva den våldsamma förändring som de centraleuropeiska länder genomgått sedan 1989.

Utställningen på Internationella kulturcentret i Kraków gör inga anspråk på att täcka hela den enorma mängd av fotokonstböcker som producerades sedan 1900-talets början. Man har helt enkelt utgått från det man har i sina arkiv, och adderat med några inlån från bland Wrocław och Łódź. Enligt mitt tycke är det ett sympatiskt sätt att bygga upp en förståelse, att helt enkelt avstå från de storslagna ambitionerna, och istället gräva där man står.

Natalia Lach-Lachowicz “Consumer art”.

Från Mojżesz Worobiejczyks fotobok “Ein getto im Osten”.

Rummet för den kommunistiska vardagen.