viewpoint-east.org

Metamusik från Sovjetunionens fall

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag hade en vän. Som alla vänner, öppnade han nya vyer för mig. Det första han gjorde var att övertyga mig om att jag borde åka till Kyjiv. Om inte han vore hade jag kanske inte varit där jag är idag. Sedan introducerade han mig för Valentyn Sylvestrovs musik. Om han inte hade gjort så, hade jag nog inte varit den jag är idag. Tre år efter att jag mött min vän första gången, stod jag framför hans namnlösa grav på en begravningsplats strax utanför Kyjiv. Namnlös, eftersom han hade valt att ända sitt liv. Självmördare får egentligen inte begravas på kristnad mark.

Jag tänker på honom när jag ikväll sitter på filharmonin och omsluts av Sylvestrovs “Metamusic”. Trots att det i år är tio år sedan min väns röst tystnade, och hans levnadsglada uppsyn förintades, söker han ibland upp mig. Särskilt när jag lyssnar till Sylvestrovs musik.

I “Metamusic” letar sig Sylvestrov fram genom toner av kristaller. Klockspel löper in i vibrafonen, vrider sig åter mot klockorna, för att glida genom stråkarna och slutligen flyta ut i flygeln. Puckorna varnar. De ligger som en dov smärta bakom allt. När man minst anar det, reser sig deras smärta hög. Men så drabbas de av tvivel och tystnar oförklarligt.

Kanske är det inbillning, men jag tycker mig kunna urskilja att “Metamusic” färdigställdes 1992. Sovjetunionens fall återspeglar sig i det 50 minuter långa stycket. Här finns både förhoppningar och ovisshet. Den sträcker sig ut för att hitta fasta punkter att klamra sig fast vid, men samtidigt finns det en ovilja i stycket att finna ro. Inte heller finner jag någon eufori. Verkets habitus är sökande. Trevande. Som om det gick på en svag och rutten is om våren. Varje steg tas med största försiktighet – en oro över att isen kan brista, och vi med det, skulle falla ner i ett mörkt och hotfullt okänt.

Vid flygeln ikväll sitter József Örmény, ukrainsk pianist (med ungerska rötter). Hans specialitet är just samtida musik, och om man vill höra Sylvestrovs verk för piano, ska de framföras av Örmény. Han besitter en särskild förmåga att återge Sylvestrovs sprödhet. Klangen är kosmisk. Svävande. Så lätt och tunn på sina ställen att jag nästan tror att det bara är en illusion.

Jag sitter där, lyssnar till ett stycke som är så mycket, och förbannar mig själv för att jag återigen tänker på frågan jag vill ställa min vän, frågan om varför, en fråga som aldrig kommer få något svar. Och liksom den frågans natur löper “Metamusik” över ett helt spektrum av ovisshet, och går oundvikligt mot en tystnad.


I väntan på Sylvestrov.


Med musikens farkost

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, hon reser inte mycket, tänker du kanske om mig. Så är det helt säkert. Sällan ser mina följare på sociala medier att jag loggar in på flygplatser eller på olika exotiska tillhåll. Så på många plan är jag nog den miljömedvetne läsarens dröm.

Men givetvis är den slutsatsen fullkomligt fel. Jag reser vansinnigt mycket och ideligen. Jag reser över nästan hela jordklotet stup i kvarten, och jag reser i tid. Fram och tillbaka från barocken till nutid. Och min farkost är musiken.

Något bättre transportmedel finns överhuvudtaget inte. Inte behöver man trixa på sig tunga ryggsäckar, eller släpa runt på de där bröliga och uppmärksamhetssjuka rullväskorna. Man kan sitta helt stilla, med ett glas vin eller en kopp kaffe och färdas i en rasande hastighet. Eller så sjunker man ner en fåtölj i en konsertsal, och långsamt låta sin fysionomi och tankebana skjutas ut på en resa i musikens farkost genom geografin.

Med några toner kan man förflytta sig mellan kontinenter, så tänkte kanske också programrådet för Lvivs akademiska filharmoni när de spikade reportoaren för fredagens konsert. Under Taras Krysas ledning reste vi från Lviv till Smetanas Tjeckien, och lyssnade till Vltava, där floden Moldau speglade galopperade jaktlag och svindlande landskap. Sedan lyfte vi och flög över Atlanten och fick följa med Charles Ives, som skickligt utmejslade Tre platser i New England. Ett intressant verk, som uppfördes för första gången i Lviv. Symfonin kan närmast beskrivas som en impressionistisk kraschlandning i modernismen. Harmonier bryter sig loss, men pulveriseras i en tonkaskad. Ives gör det inte lätt för åhörarna. Man måste vara ordentligt fastsurrad i farkosten för att inte åka av, men med Krysas inlevelsefulla introduktion vet vi vad vi ska leta efter, för att inte tappa orienteringen i Ives tonsättning.

När Ives tystnat tar Ottorino Respighis Roms pinjer vid. Det finns de som felaktigt försökt koppla detta verk till diktatorn Mussolini, men det finns egentligen inte mycket som tyder på att Respighi hade något som helst politik libido, trots att han var medlem i ett fascistiskt parti. Något som han tydligen hade svårt att förklara både för sig själv och andra. Verket ska, enligt Respighis hustru, istället skrivits till två litauiska systrar som tonsättaren förälskat sig i under 1910-talet. Respighi inspirerades dessutom mer av äldre tiders musik samt av den ryske tonsättaren Rimskij-Korsakovs berättarteknik, än av sin egen samtid. Enligt många fick Respighi ett oförtjänt dåligt rykte, och hans hustru lyckades aldrig rentvå hans namn, något som hon arbetade med oförtrutet livet ut.

Roms pinjer är ett symfoniskt verk som öppnar upp för de inre bilderna. Varje sats leder oss allt längre in i Roms myllrande gränder. Jag ser framför mig staden, en stad jag fram till fredagens konsert endast haft ett kortvarigt möte med. Den sista satsen, som tycks mig avslutas med stadens uppvaknande, är ett öronbedövande musikaliskt narrativ. Jag hör hur staden, det gamla Rom, motvilligt välter sin kropp ur sängen för att ta sig an en ny dag. Jag hör hur kärrorna med varor till marknaden rullas fram på kullerstenarna, hur fönsterluckorna slås upp för den nya dagen, hur restauranger och caféer drar ut sina bord och stolar. Och jag hör kärleken till staden, till människorna och till deras gemenskap. Trots det starka tonläget är det ömt. Kärleksfullt. Och understundom hör jag ett kittlande fnitter. Kanske är det de två litauiska systrarna…

Så visst är det så att jag reser. Med musiken, genom länder och städer. Över kontinenter och väldiga hav. För det behöver jag inga incheckningar på flygplatser eller dyra hotellrum. Det enda som behövs är den musikaliska farkosten och en gnutta fantasi.


Ära vare Lvivs musikliv

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vilken helg! Ibland undrar jag vad jag pysslade med på min lediga tid när jag bodde i Sverige. Vad gjorde jag om helgerna? Någon utställning här och där. Någon gång om året gick jag på konsert (oftast på Helsingborgs konserthus, eftersom pappa satt i orkestern). Men för övrigt? Jag måste ha läst mycket. Kanske sovit mycket. Promenerade mycket gjorde jag. I skogen.

Jag tänker på det efter den här helgen. En på många vis ordinär helg i mitt liv i Lviv. Men ändå. Vilken helg!

Den inleddes i fredags med en ljuvlig konsert på Orgelsalen, Haydns första och andra cellokonsert. Extra roligt för mig att det spelas så mycket Haydn i Orgelsalen, då jag föresatt mig att lyssna på alla hans verk i år. Cellokonserterns framfördes ypperligt av solisten Oksana Lytvynenko under ledning av Ivan Ostapovitj. Denne unge dirigent håller på att utvecklas till ett riktigt stjärnämne! För varje gång blir hans sätt att leda orkestern allt mer säkert och fulländat. Det är en glädje att få ta del av hans utveckling.

Igår var det dags för en helkväll med Richard Strauss på filharmonin. Jag måste medge att jag varit tveksam till honom och att han inte tillhör mina husgudar. Jag brukar tänka om honom att han är “den gamle nazisten som spelade för Hitler”. Men efter att ha läst Stefan Zwiegs “Värden av igår” har jag delvis omvärderat honom. Han spelade visserligen för nazisterna, men politiskt var han lika tänkt som ett barn på tre år. Denna intressanta artikel belyser just motstrigheterna i Strauss samröre med nazisterna.

Igår spelades tre stycken av Strauss. Valthornkonserten (nr. 1 op. 11) var en briljant uppvisning av rutinerade Bill Bernatis från USA. Men det var Don Quixote som var kvällens höjdpunkt. Den unge cellisten Denis Lytvenenko spelade som alltid med stor inlevelse. Han har ett mycket personligt och vackert uttryck som kom till sin fulla rätt igår. Chefsdirigenten Taras Krysa uppvisade återigen prov på sin trollbindande kraft, när han inledde konserten med att gestalta de olika karaktärerna i Don Quixote. Sedan vävdes vi in i musiken och berättelsen. För första gången förstår jag Don Quixote, trots att jag tror att berättelsen som mitt inre spelade upp inte helt överensstämde med originalet. Jag kan nämligen erkänna att jag inte minns den ursprungliga berättelsen, men vad gör det, när musiken hjälper mig att skapa en ny och egen saga. Den fyrtio minuter långa konserten rasslade iväg snabbt, och innan jag visste ordet av var föreställningen tyvärr över.

Jag hade tänkt att inleda söndagen med en lunchkonsert på Orgelsalen, men den blev dessvärre inställd. Men sorgen byttes snart ut mot förväntan, när jag kom på att pianisten Etella Tjuprik skulle spela Chopin och Mykola Lysenko på filharmonin. Lysenko är nog tyvärr ganska okänd för den svenska publiken, men denne ukrainske tonsättare förtjänar större uppmärksamhet. Bland hans mest kända verk finns de ukrainska folksånger han tonsatt för kör. Man kan säga att han var den första riktiga kännaren av ukrainsk musik. Han lär också ha varit mycket förtjust i Chopin och deras musikaliska själar möts verkligen under kvällens konsert. Tjuprik var för mig fram till ikväll ett okänt namn, men det betyder egentligen inte mycket. Jag har alltid haft ett slukhål i huvudet när det handlar om tilltalsnamn på solister. Tjuprik visade sig vara en inkännande och omsorgsfull pianist. Hon lindade in mig i varje ton, och Lysenko fick för första gången liv i mitt inre. Det är nog dock så att hennes hjärta finns hos Chopin. Inte för att hon framförde Lysenko med mindre emfas, men det var i Chopin hennes spel fick riktigt hjärta och tonerna hon skapade brand av engagemang.

Ja, jag säger då det. Vilken helg! Ära vare Lviv!


Gårdagens konsert på filharmonin.


Fredagen i Orgelsalen.


En afton med kammarmusik

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Goethe lär ha sagt att kammarmusik är när vuxna människor samtalar med varandra genom sina instrument. Ja, det är verkligen ett samtal, ett samarbete, en lyhörd medhörning, som vi i vårt verkliga liv är dåliga på att praktisera.

Kvällens konsert på filharmonin var en excellent uppvisning i att samtala med musik. Temat för kvällen var Mozart, och vår värd, tillika konstnärlig ledare för filharmoniska orkestern, Taras Krysa, ledde oss med säker hand genom samtalet.

Det fanns en tid, då jag föredrog konserter med hela ensemblen. Ju mer det sprakade, ju större och ljudligare det var, ju mer njöt jag. Idag har jag en helt annan uppfattning. Kammarmusik har blivit ett favorituttryck, så att säga. I det samtalet, som utspelar sig mellan musikerna, finner jag en särskild njutning. Det blir aldrig tråkigt i kammarmusik. Så många klanger samsas i tonrummet. Något jag endast efter år av övning lärt mig höra alla nyanser i. Och som Krisa påpekade, i den symfoniska musiken sitter ofta musikerna och väntar på sin stund i stjärnglansen. Det är inte lika vanligt att man lyssnar på de andra stämmorna, men i kammarmusik är det ett måste. Du kan aldrig släppa fokus på de andra musikerna. De är lika viktiga för din insats, som det du själv uttrycker. I mitt huvud är kammarmusik även ett slags koncentrat av symfonisk musik. Allt är förtätat, pregnant och utomordentligt tydligt.

Kammarmusik är i sin form därför ett samspel, och det är egentligen orättvist att lyfta en musikers insats framför de andra, men eftersom jag är en otämjd musikskribent gör jag det ändå. Det, eftersom Maria Bil är en så fantastisk cellist. Jag har många gånger hänförts av hennes enastående ton. Det ser, och hörs, så lekande lätt när hon tar ton. Varmt, inbjudande, medryckande. Men också förträffligt koncentrat. Hon har uppenbarligen roligt när hon spelar. Det går det inte att ta miste på. En annan som har ett alldeles eget uttryck är altviolinisten Ustrum Zjik. Med fullkomlig precision får han sitt instrument att ljuda så där krämigt och varmt som jag vill att altviolinister ska låta.

Ett roligt tilltag från kvällens värd, Taras Krysa, var att bjuda upp publiken att sitta på scenen. Kammarmusik spelades tidigare i privata hem, i musikaliska salonger till exempel. Det är ju svårt att återskapa den känslan, men genom att bjuda upp publiken på scenen kom vi närmare en sådan förnimmelse.

Men jag valde att inte leka statist och satt således kvar på min plats på parkett. Min styrka är mina öron, och jag vill inte att de ska skrämmas av känslan av att andra tittar på mig. Blygsam? Nej, bara en väldigt noggrann och hängiven åhörare.


Maria Bil till höger.


Med publik på scenen.


Det finns en Chopin i dig

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag var yngre tyckte jag att det var väldigt frustrerande att äldre människor upprepade sig gång efter annan. Nu är jag äldre utan att egentligen vara gammal, men börjar förstå det här med tjusningen i att upprepa sig. Det är vant. Varmt. Mjukt och skönt, för jag vet liksom var jag tror jag ska landa.

Tyvärr är det dock så att mina upprepningar inte riktigt har raffinerat så som det exempelvis var för min mormor. Själv landar jag ofta på något oväntat och taggigt. Visserligen är det väldigt uppiggande, så jag klagar väl inte. Nej, det är inte därför jag nu funderar på upprepningar. Ofta vet jag nämligen inte om jag upprepar mig (där har jag vissa likheter med min mormor), vilket är mycket invecklat än att upprepa sig. Om man upprepar sig vet man ju vad man gör, emedan jag inte riktigt blir klok på vad jag pysslar med. Det här är inte helt lyckat. Är det jag som upprepar mig, eller bara min inre dialog som mal på i samma banor?

Nu är det möjligtvis så att jag kanske upprepar mig, men det var inte för utan att jag började tänka på Skrjabin just ikväll. Det var när jag lyssnade till Chopins 24 Preludier (Opus 28) som det plötsligt inträffade. Bakom mina slutna ögon uppstod det färger. De höga tonerna var ljust blå, sedan ljust gula, vidare mot orange och mittenregistert dominerades av rött och grönt. De låga tonerna hade mörka, dova färger. Blodrött, brunt, svart.

Skrjabin hade nog skakat på huvudet om han läst det här. “Falskt!” hade han kanske förkunnat. Jag har nämligen aldrig fattat ett smack av hans färglära, som ni kan läsa om här (jajamensan, jag upprepar mig).

Det är ändå väldigt märkligt att Skrjabibs färgtänk dyker upp i Chopin! Visserligen är det inte helt långsökt, men egentligen vill jag höra mer av George Sand. Då hon går förbi Chopins nitiska komponerande, när de vistades på Mallorca. (Mallåkra, på skånska.) Djupt försjunken i sitt författande.

Jag undrar plötsligt hur hon var klädd. Hade hon kanske tagit på sig Chopins kläder? Eller vandrade hon runt i någon ihop snörande klänning? Hon är en författare som lockar, men som jag aldrig lyckats uppskatta. Lite tråkigt, eftersom jag tror hon skrev alldeles utmärkt.

Trots att jag då inte lärt mig att uppskatta hennes författarskap, så har hennes koppling till Chopin gjort den sistnämnde mer levande och ömsint. För det är något alldeles speciellt med män som vågar leva med starka och självständiga kvinnor.

Det kan du man, som lever med en stark kvinna, tänka på när du någon dag funderar på varför du alltid gör det så svårt för dig själv. För i dig finns också en Chopin.

Nå, nu har det här när allt kommer omkring ingenting med min uppenbarelse ikväll att göra. Faktiskt ingenting.


George Sand


Det är ju helt barockt!

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland tycker jag ändå att det är väldigt konstigt att jag förförs så av barockmusik. Den här sirliga och krusidulliska musikstilen kräver så mycket precision. Precision kräver nit, och har väldigt lite gemensamt med den late. På många vis är jag nog lat. I alla fall om man jämför med en barockmusiker. Jag borde helt enkelt inte tilltalas så mycket av något som belyser min ofullkomlighet. Det räcker inte med att slarva framför “smartofånen” för att bli en god barockmusiker. Här talar vi om timmar med barocka krusiduller, före man blir så duktig att man kan äntra en scen.

Men sedan tänker jag att det kanske har med religion att göra. För trots att jag är helt sekulär i mitt själsliga vardande, så har jag ett gott öga till religion. Jag skyller det på mina barndomsår, då jag timmavis satt på orgelläktaren och lyssnade till hur min mamma dånade på orgeln. Kanske var det också där min kärlek till krusiduller föddes…. Fast, det är väl inte helt rättvist att förknippa barockmusiken med religion. För den är så mycket mer än så, kanske har min sammankoppling att göra med de romersk-katolska kyrkorna som gärna använde barockarkitektur. Visst är de galet vackra? Hur det än är med den saken, så sitter sambandet i mitt huvud, och vägrar släppa.

Nå, jag blir alltså alltid varse hur ofullkomlig jag är, samt lite religiös, då jag lyssnar till barockmusik. Så det är faktiskt underligt att jag tycker så mycket om barockmusik. Det är i sig faktiskt ganska barockt, så att säga.

Ja, just det. Ordet i sig är ju vansinnigt spännande. Henry Purcell hade ju ingen aning om att vi skulle kalla honom för barockkompositör. Användningen av ordet som vi använder det idag kom långt senare, inom vissa områden först under 1800-talet. 1919 användes det för första gången om musik. Och varför använder vi det ordet då? Ja, inte ens det vet vi riktigt med säkerhet. Kanske kommer det från skulptören Federico Barocci som härjade under den tiden vi kallar barock. Att vi använder ordet för att beskriva något som är exempelvis absurt, vet ni ju. Men egentligen betyder det bland annat “vidunderligt” samt “oregelbundet”. (Jag utgår från franskan, och lämnar annan rotvälska därhän.) Jag måste tillåta att detta kan vara den verkliga förklaringen till varför jag tycker så mycket om barockmusik. Vem kan motstå något vidunderligt och oregelbundet? En oslagbar och nästan ogörlig symmetri.

Det här och mycket mer tänker jag efter att ha lyssnat till kvällens konsert med Open Opera Ukraine. Under ledning av den ryske violinisten, dirigenten m.m. Nazar Kozhuhar får vi höra en lysande uppsättning av Henry Purcells “Dido och Aeneas“. Det är löjligt att försöka beskriva med ord varför och på vilket vis den här uppsättningen är lysande, men låt oss nöja oss med att jag skriver att den utförs med största möjliga precision, samt stark inlevelse. Tonerna lyfter från instrumenten, seglar ut över lokalen och griper tag i oss alla. Ruskar om oss. Dirigenten har ett slag som inte bara går genom musikerna och sångarna, utan fortplantas ner till oss åhörare. Som så ofta med goda dirigenter låter man sig föras och ledas in i tonerna och vad de berättar. Det kan låta enkelt, men det är en riktig konst.

Före pausen framförde de även “Te Deum and Jubilate Deo”, tillika av Purcell. Här måste jag särskilt lyfta fram kontratenoren Oleksandr Los’. Hans register och styrka är himmelskt vackert. Som pärlor som rullar över partituret.

Och tänk att en så regnig och ruskig dag kunde sluta så ljuvligt vackert, säger vi till varandra efter konserten. Det är nog bara barockmusik som kan förmå att besegra dessa de vresigaste av vädergudarna som just nu belägrar Lviv.


Henry Purcell var väl ingen fager man, men skriva musik kunde han!


Bland stjärnorna av konstutövare – på säsongens första konsert

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Rakt framför mig, på sin med rätta upphöjda plats, sitter de. Musikerna i vår akademiska orkester. Jag tänker plötsligt det fullkomligt lysande talet av Sakari Markus Oramo på årets Proms, i vilken han lyfte musikerna till deras så välförtjänta plats. Bland stjärnorna av konstutövare. Ett svårare och mer krävande konstnärligt yrke är svårt att finna. Här pratar vi millimeterprecision! Ett ögonblick där tankarna fladdrar iväg, kan förgöra hela upplevelsen. Då spelar det mindre roll om det bara är ett misstag eller om det är flera. Är ett fel gjort, är ofta all magi hotad.

Och det är det talet som dyker upp i min huvud, när jag efter två månaders musikalisk svält äntligen får ingå i det jag trivs bäst. Bland musikernas och kompositörernas tonvärldar. Bland de där stolarna, som varsamt plattar till det som mot förmodan finns kvar av något som tordes står ut från min bakdel. Där de riktiga tanterna och gubbarna hänger som klasar, tätt sammankilade, i en gemenskap som inte tycks hotad av några utomstående.

Det är här jag blir. Är. Det är här min själ får syre. Och med ett eminent framförande av Brahms första pianokonserten, samt första symfoni av samme kompositör, har jag slutligen återgått till ett slags normalläge. Nu är jag åter människa. Eller kanske, människa enligt min tappning.

Nå, tanten här nere bland stolarna är alltid lite bitsk. Den här nya dukningen på scenen är dock inte helt lyckad, måste jag tillstå. Violinen och violan sitter som en stråkmur mot publiken. Cellon drunknar. Kontrabasen tycks finnas där bak någonstans. Svårt att säga var, men deras huvuden syns i alla fall vippa. Träblåset är upptryckt mot väggen, emedan bleckblåset sprider ut sig över halva scenen. Pukorna hörs ju som de ska, men jag tycker nog att deras rörelseutrymme är väl snålt tilltaget där bak. Tanken är säkert god, men denna dukning, som tycks vara någon slags nymodighet här i Lviv, faller mig inte i smaken.

Men vad gör väl det, när de spelar så underskönt? Jag är faktiskt bara en åhörare, som tydligen blivit konservativ på gamla dar. Och kanske vänjer jag mig. Vi får väl se…