Tjusningen med att plåta med min gamla Olympus OM-1 är fördröjningen. Jag älskar det där utdragna förloppet. När jag tar en bild, känner jag ett inre lugn i tanken på att jag måste vänta på att se resultatet. Hur jag i vetskapen om att en minneskedja kommer väckas till liv när jag senare ser bilden. Hur mina känslor, tankar då och nu blandas. Mixas. Det är ett inre skådespel jag blivit beroende av.
Jag måste erkänna en böjelse. Den är kanske inte särdeles bisarr eller frånstötande, men likväl en böjelse. Lägenhetsmuseer. De har någon slags mystisk makt över mig. Att träda in i en förgången tid. Glänta på dörren till en annans trygga vrå. Det är ungefär som att fönsterspionera. En konst min mormor lärde mig, som jag dock inte utövar särskilt ofta.
Under flera år har jag därför hoppats på att få komma hem till Leopold Levitsky. Ett av de få kvarvarande lägenhetsmuseerna i Lviv jag inte besökt tidigare. Leopold var en graffare på riktigt. Han höll alltså på med grafik. (Inte det där kluddet på väggar folk kallar graffiti och som vissa tror åsamkas av graffare.)
Leopold föddes i Ternopil-regionen, son till en smed. Hans far var polack och tydligen väldigt sträng fader. Hans ömma moder var ukrainska och enligt vår guide mycket vänlig, men hunsad av Leopolds far.
Leopolds far ville att sonen skulle bli en respekterad advokat, så fader skickade honom till Kraków för att studera juridik. Hur det gick till vet jag inte, men Leopold blev istället inskriven på konstnärliga akademin.
Under sina studier testade han allt inom dåtidens moderna konst, såsom abstrakta till kubistiska uttryck. Men som en enkel man från tuffa förhållanden började han snart intressera sig för andra saker, och snart upptog arbetarnas kamp hans uppmärksamhet. Det här intresset ledde till en utställning i Kraków där han skildrade arbetarnas kamp. Det gillades inte av polisen och utställningen stängdes, han kastades ut från akademin och hamnade i fängelse i fyra månader. Trots denna fadäs fick han senare komma tillbaka till akademin och slutföra sina studier.
Efter studierna flyttade han hem till östra Galicien. Här mötte han sin fru. Eftersom Leopold inte tyckte om att leva ett enkelt och okomplicerat liv så valde han att gifta sig med en judinna. Hans far var inte nöjd.
Och när andra världskriget bröt ut tvingades det unga paret fly. Till Uzbekistan! Låter kanske konstigt, men hans fru hade släktingar där och det var på ganska behörigt avstånd från kriget.
Efter kriget slog de sig ner i Lviv och i den lägenhet som de bodde i fram till det att de dog. De var barnlösa, så Lviv stad har fått äran att överta hemmet.
Själva museet har egentligen inte så många spår från deras gemensamma liv. Det finns några skåp. Lite samlingar av hutsulkeramik och annan hemslöjd. Och massor av målningar, teckningar, fotografier osv från hans produktion och deras gemensamma liv.
Det som intresserar är all grafik som Leopold lämnat efter sig. Hans produktion var extremt stor och mycket skiftande. Han var verkligen inte en konstnär som fastande i ett spår. Här testades tekniker, uttryck och format med en lekfull nyfikenhet och verkligen inte är speciellt vanlig nuförtiden.
Och det är väl det som finns kvar i mig när jag går ut genom dörren och lämnar lämnar deras hem. Lekfullheten. Levnadsglädjen. Nyfikenhet. Och humorn. Tack Leopold för att du fanns, finns och delar med dig än idag.
Under mina år i Lviv har jag varit i konstant krig med Lvivs trafik. Det har väl egentligen inte antagit andra former än glåpord från min sida. Bilisternas benägenhet att köra runt, och parkera, på trottoarerna är väl det som oftast leder till de svavelosande svadorna från mig. Det finns också en tråkig tendens att alltid vilja vara först. Även om det bara ger tre meter till nästa “korky” (trafikstockning på ukrainska). Hänsyn är ingen dygd i ukrainsk trafik. Mitt favorituttryck är här “egoist” (något som jag inte alltid tror är lika nedsättande i en ukrainsk kontext). Jag har dessutom svårt att samsas med cyklisterna på trottoarerna. De behandlar oss fotgängare lika illa som bilisterna gör när vi försöker korsa gatan.
Vi har tack och lov en grupp på Facebook som hänger ut syndarna till allmän beskådan. Här ser ni några bilder från den gruppen. Nästa steg är att rulla chaufförerna i tjära… (Det är i alla fall min plan.)
Dödstalen i trafiken är förhållandevis höga i Ukraina. Men de är ändå faktiskt jämföra med de i till exempel EU-landet Polen. Och jag kan själv intyga att Lvivs sämsta chaufförer är de många polacker som kör på våra gator. Det är som om de tänker att det är tillåtet att strunta i alla trafikregler eftersom de ändå befinner sig i ett laglöst land. Eller så har bara Polens sämsta chaufförer som vana att åka till Lviv och busköra.
Varje dag läser jag på Zik om alla trafikolyckor i Lviv. Och förhållandevis ofta om smitolyckor. Dessa tycker jag givetvis sämst om. Som häromdagen, när någon vettvilling körde ner två barn. Och smet från platsen. Jag har inte tillräckligt svavelosande ord för att beskriva vad jag känner när jag läser sådant.
Igår var det kanske extra många i Ukraina som tänkte på de onödiga dödsolyckorna. Det var nämligen ett år sedan den legendariska sångaren Andriy Kuzmenko förolyckades i en trafikolycka. Så Ukraina har fått sin alldeles egen Viktor Tsoj. Tragiskt nog.
By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons
Kuzmenko sjöng i bandet Skrjabin. Ett band som utan sin frontfigur antagligen inte kommer överleva många år. Men igår var det inte många som tänkte på det. På bland annat Svobody avenyn i Lviv var det fullt av fans. Som hyllade en förlorad hjälte. Något som aldrig hade behövt hända. Om det inte vore för Ukrainas usla vägar och bilisternas hänsynslösa körstil.
Äntligen har jag fått höra dem blåsa i sina lurar. Känna hur marken vibrerar av de ljudvågor de åstadkommer. Och det var exakt så fascinerande som jag trodde. Vad talar jag om? Jo, huzuler, förstås.
Nationella museet i Lviv hade bjudit in en grupp huzuler som framförde traditionella sånger från karpaterna. Jag har aldrig haft möjlighet att just se dem handskas med deras horn, och det var faktiskt lika överväldigande som jag jade trott att det skulle vara.
Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga
Egentligen är det märkligt att jag intresserar mig för denna folkgrupp, som har mycket patriarkala traditioner. Men det kanske är de piprökande damerna som lockar. På wiki kan man läsa om dessa att De huzulska kvinnorna var omtalade för sin skönhet. Detta gällde särskilt de piprökande huzulskorna från staden Zabie. Under den österrikiska tiden kallades de för Karpaternas parisiskor. Vid festliga tillfällen prydde de sig med ett pannsmycke av silverdaler, koraller och färgade glaspärlor, diadem av påfågelsfjädrar, korallhalsband, broderade blusar och mjuka röda saffianskinnstövlar. Låter otroligt exotiskt, men synd då att de aldrig syns på dess tillställningar.
En av de saker jag uppskattar mest med ukrainska julen är Dominikanska katedralens körfestival, där ukrainska julsånger (Колядки) framförs av olika körer. Igår hade jag turen att få lyssna till en kör med blinda deltagare. De hade väldigt vackra och klara röster. Körledaren, som stod bakom kören istället för framför, hade dessutom flera innovativa arrangemang på julsångerna.
Tyvärr har jag missat kören Soli Deo. Jag har aldrig fått möjlighet att lyssna till dem live.
Ett påbud från stadens ledning att begränsa fyrverkerierna, efterlevdes faktisk. Strax före tolvslaget gick jag ut till den krispiga vinterkylan på balkongen.
Det var helt tyst. Staden låg som i slummer. Men så hörde jag något. Några bjällror närmade sig. Och hovslag mot kullerstenen. Kanske ett ekipage med häst och vagn på väg hem från julmarknaden.
Sedan slog rådhusets klocka de tolv slagen. Ett nytt år. 2016. Och stadens centrum var tyst. Jag var tyst. Lyssnade till slagen. Lyssnade till det nya året.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
![By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons](https://viewpoint-east.org/wp-content/uploads/2016/02/Скрябін5.jpg)
