För en tid sedan var jag och besökte växthusen på Botaniska trädgården. Det var ju extremt spännande, att komma in i detta förbjudna Mekka för blommor. Växthusen är nämligen aldrig öppna för allmänheten.
Med mig den dagen hade jag min Olympus OM-1, och filmen jag satt i den var lite speciell. En ljudfilm från kodak! Se vilka bilder! Vilka kontraster!
Filmen heter KODAK Panchromatic Sound Recording Film 2374.
På Center of Urban history of Central Eastern Europe pågår just nu en fotoutställning med bilder från Lviv under Sovjetunionens sista år. завтра буде краще (“Imorgon blir det bättre “). Genom den polske fotografen Tadeusz Rolkes lins får vi göra en unik tidsresa till det sovjetiska Lviv. Här hade det med tiden en självständighetsrörelse vuxit fram, vilket Rolke lyckas fånga i sina fotografier.
Det är en fantastiskt fin, om än något sparsmakad, utställning som lyfter atmosfären under imperiets sista dagar.
På utställningen får vi bland annat följa dissidenten Vjatjeslav Tjornovil, en förgrundsfigur i den ukrainska självständighetskampen. Han dog i en bilolycka 1992, men många hävdar att det inte var en olycka utan ett regelrätt mord.
Men det är bilderna på vardagen som intresserar mest. De långa köerna och tomma hyllorna i affärerna. Manifestationerna och folkhaven. Männen som dricker öl på krogarna. Kvinnorna som går till kyrkorna. Som besökare får man dessutom en väldigt lust att placera in sig själv. Man vill känna på atmosfären.
Det är precis det som utställarna också tagit fasta på. Man kan på utställningen göra en film och berätta om sitt Lviv, eller minnen från tiden.
Det är ändå en känsla av uppgivenhet som dröjer sig kvar. För Ukraina är, genom sina många revolutioner, ett bevis på att goda förändringar inte vinns snabbt. Det kan man bara uppnå med långsiktigt arbete. Men genom att minnas och diskutera det som man inte lyckades med förra gången, kan man skapa bättre förutsättningar för dagens och framtida arbeten. För morgondagen blir bättre, om vi lägger grunden till det idag.
Kan jag placera in mig själv i historien?
Eller kanske dig?
När jag går på mina långa promenader i Lviv möts jag ofta av den här synen, en trädgårdsplätt som flödar av kreativitet. Jag ser sällan liknande former av uttryck för skojiga idéer och dekorationer i svenska trädgårdar. Efter principen “man tager vad man haver” kan man skapa riktiga oaser mitt i stan.
Just den här trädgården väntar, som vi alla, otålig på att snön ska smälta så att den befolkas av glada skratt och rop.
Observera den lata katten som hänger på ryggstödet. Och den fina fågel, gjord av en petflaska.
Familjen…?
Herr och fru Kubb.
När jag var i Busk berättade Myhailo och Ivan för mig om Palats Badenis stora park. Under den tid som Badeni ägde parken var den en sluten värld för de vanliga Buskborna. En gång om året höll parken öppet. Då fick staden befolkning äntligen beskåda parken som var byggd i engelsk stil.
Det är inte riktigt lika illa med de botaniska trädgårdar som finns i Lviv. Den största trädgården är öppen för allmänheten flera gånger om året. Botaniska skogsträdgården är till och med öppen alla vardagar. Året om.
Något som tyvärr är stängt för allmänheten är växthusen. Och det är i princip omöjligt att komma in om man inte har en vän som Flora. Igår fick vi därför möjlighet att besöka denna slutna växtvärld.
Idag hade jag ett sådant där möte, som ger kraft och förhoppningar om en bättre framtid. Jag träffade nämligen Antalolij Kyryljuk och Anastasia Antonyk på organisationen USC – Ukrainian-Scandinavian Center.
USC är en NGO som vill skapa kontaktytor mellan Ukraina och Skandinavien. Tanken är att man genom möten kan utveckla en förståelse som leder till djupare och starkare kontakter. I somras hade de en sommarkurs för norrmän och ukrainare i Tjernivtsi, en bedårande vacker stad som ligger belägen vid Karpaternas fot. Kursen, som blev mycket lyckad, kommer även att hållas i sommar.
Det är Lvivs smala lycka att USC nu bestämt sig för att försöka starta upp i stan. Först ut är en kurs i norska. Och förhoppningen är att de också ska kunna starta kurser i svenska. Andra tankar är att kunna arrangera filmkvällar, föreläsningar, bibliotek m.m
Det intressantaste med USCs idé är att den är bilateral. Ukrainare ska kunna lära sig mer om Skandinavien, och skandinaver ska få en stabil och pålitlig vägledning in i det ukrainska samhället. Jag har själv efterlyst ett sådant initiativ.
Är du eller din organisation sugna på Ukraina? Ja, då är USC en bra ingång.
Anastasia Antonyk och Antalolij Kyryljuk.
