viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

Leoś Janáčeks (1854-1928) opera Jenůfa har ett ohyggligt spännande och gastkramande libretto som handlar om den vackra Jenůfa, styvdottern till Kostelnička, som är förälskad i odågan Števa, som i sin tur är hatad av sin bror Laca som dessvärre är olyckligt förälskad i Jenůfa. Upplagt för tragedi och sorg med andra ord. Precis som det bör vara i en opera. Operan utspelar sig i en liten bergsby i Mähren.

I första akten förstår vi att Jenůfa är gravid och att fadern är Števa. Hon oroar sig för att han ska bli inkallad till militärtjänst, vilken han lyckligtvis undkommer. Števa kommer in på scenen full och dessutom oförskämd. Han driver med Jenůfa, och hon blir förtvivlad. Kostelnička ser Števas knölaktiga beteende och förbjuder honom att gifta sig med Jenůfa. Detta gör ju den redan förtvivlade Jenůfa ännu mer förtvivlad. Hon bönfaller Števa att stanna hos henne och älska henne, men han ger henne tvetydiga svar och ger sig av. Števas bror Laca kommer in på scenen, utom sig av hat mot brodern och i sin kärlek till Jenůfa. I sin förtvivlan skär han hennes ansikte och förstör därmed hennes skönhet.

I andra akten har Jenůfa fött Števas barn. Fadern vet givetvis ingenting. Styvmodern Kostelnička kallar till sig Števa och yrkar på att han ska ta sitt ansvar, men han tillkännager att han inte längre älskar Jenůfa eftersom hon inte längre är en skönhet. Han säger, eller kanske snarare sjunger eftersom det är opera, att han kan betala för barnet, så länge de håller tyst om att det är hans. Števa lämnar styvmodern och in träder Laca. Kostelnička ser nu sin chans och ber Laca att gifta sig med Jenůfa, men när Laca får höra om barnen blir han förfärad och säger att han inte kan gifta sig med Jenůfa trots allt. Styvmodern blir plötsligt orolig stt Jenůfa inte kommer att bli gift och ljuger därför ihop en historia om att barnet har dött. Laca accepterar då utan minsta betänklighet att gifta sig med Jenůfa, vilket försätter styvmodern i en svår situation. Hon måste mörda barnet…

Ridån går upp för sista akten och det är Jenůfas och Lacas bröllopsdag. Solen skiner. Fåglarna och körerna sjunger. Allt är frid och fröjd innan ett fasansfullt skrik hörs. Det är någon som hittat Jenůfas mördade barn. Byborna, alltså den samlade kören, anklagar genast Jenůfa för detta ohyggliga brott och hon är lika viljelös som hon varit sedan första akten, och protesterar inte mot anklagelserna. Plötsligt drabbas Kostelnička av våldsamma samvetskval och hon erkänner att hon mördade barnet så att Jenůfa skulle kunna gifta sig. När Jenůfa får höra hela berättelsen förlåter hon sin styvmor. Men det hindrar inte att styvmodern måste fängslas, så kören leder iväg den olyckliga Kostelnička. Ensamma kvar är Jenůfa och Laca. Jenůfa menar att det inte går för sig för Laca att gifta sig med henne, men han tycks faktiskt vara kär alldeles på riktigt, och vägrar vika från hennes sida.

Ridån går ner.

Leoś Janáček skrev operan Jenůfa 1896-1902, och den tillägnades hans dotter Olga som dog 1902. Smärtan man kan höra i operan kan direkt härledas till hans egen sorg över dotterns död. Operan hade premiär 1904 i Brno, men det skulle dröja över tio år innan den sattes upp i Prag. Det var dock inte Leoś Janáčeks version, utan en något omgjord framställning och det skulle dröja över 70 år innan publiken fick njuta av Janáčeks tappning. Första gången den sattes upp i Sverige var 1941, och i höst är det dags för en ny uppsättning på Stockholms operan. Skivbolaget Decca gav opera år 1985, med svenska Elisabeth Söderström (1927-2009) i huvudrollen. Det är nog inte många svenskar som vet att hon också var en av de främsta tolkarna av just Leoś Janáčeks verk.

Det som utmärker Jenůfa är att Janáček lät behålla prosaformen när han skrev operan. Scenerna löper därför utan märkbara scenbyten, och man leds från den ena episoden till den andra. Förutom Janáčeks personliga sorg kan man också höra hur han utvecklades som tonsättare under de sex år han skrev den, och för ett vant öra går det säkert att urskilja att det är stor skillnad mellan första och sista akten. Vidare är melodierna och harmonierna djupt förankrade i folkmusik och det tjeckiska språket. Instrumentaliseringen är dessutom oerhört skicklig; som exempelvis när Lacas svartsjuka ackompanjeras av tvekande taktbyten, eller att rösterna inte dränks även i de mest känsliga partierna.

En fulländad opera, kort sagt.

Decca-inspelningen från 1985.

Leoś Janáček med sin hund 1926.

Fragment från originalpartituret.