Dagens anteckning – 23 maj 2025
Category: by sophie engström
Tags: Alma Mahler, Clara Wiek-Schumann, Dagens anteckning, Dmitrij Sjostakovitj, Gustav Mahler, Johannes Brahms, Karol Szymanowski, Ludwig van Beethoven
I min bokhylla ligger en tjock bok författad av Jan Swafford om Ludwig van Beethoven och väntar. Den tittar lite sorgset mot mig och frågar mig när jag ska våga ta mig an den. I ärlighetens namn fruktar jag inte att ge mig i kast med tjocka och insnöade biografier, ty det innebär nästan alltid en särskild sorts njutning att läsa sådana böcker. Men efter att ha läst flera biografier över tonsättare har jag blivit vis av erfarenhet, då ett uttömmande porträtt av en tonsättare alltid förändrat min uppfattning om de verk som jag älskar av dessa tonsättare. Det här är, som ni förstår, inte alltid problemfritt.
Som exempel kan tas när jag läste en biografi över Karol Szymanowski. Jag hade tidigare mycket vag uppfattning om hans person, men ganska bestämd uppfattning om hans musik. Efter att ha läst Alistair Wightmans biografi över nämnde tonsättare har jag stundtals svårt att lyssna på Szymanowskis musik utan att tänka på hans olika dispyter med vänner och kollegor, alla hans kärlekshistorier, de misogyna kommentarer han gjorde och hans antisemitiska uttalanden. Dessa delar av hans person ligger dessvärre ibland i vägen för min upplevelse av hans verk. Jag är väl medveten om att detta är ett förkastligt förhållningssätt till en konstnär, men icke desto mindre är det så att jag aldrig kan lyssna på Szymanowskis musik utan att tankarna söker sig till de delar av hans personlighet jag har svårt att samsas med.
Likaledes, men med omvänt resultat, förändrades mitt förhållningssätt till Clara Schumann efter att jag hade läst Nancy B. Reichs gripande biografi. Tidigare hade jag uppfattat Clara Schumann som en ganska karaktärslös och blek person. Men efter att ha satt mig in i hennes liv fick jag en fördjupad förståelse för hennes enorma betydelse för sin tids musik och för andra tonsättare, så som hennes make Robert Schumann och Johannes Brahms. Bilden av henne förändrades således till det positiva, och jag kan komma på mig själv att ha henne som någon slags referenspunkt.
På liknande sätt skulle min tolkning av Johannes Brahms gärning helt förbytas efter att jag hade läst Jan Swaffords biografi. Under tiden som jag läste de 800 sidorna fick jag förstå att Brahms musik inte alls var resultatet av en mossig stofils sysselsättning, utan bör istället ses som en grogrund till nya uttryck och inslag som blommade upp under det tidiga 1900-talet. Arnold Schönberg lär ju ha hävdat att det bland annat var Brahms musik som inspirerade honom att skapa tolvtonstekniken. Det här är givetvis något som mina lekmannaöron inte kan uppfatta, men jag tycker mig ändå ha fått nya förnimmelser när jag lyssnar på och reser genom det Brahmsiska landskapet.
Men ibland förändras min uppfattning om tonsättaren inte alls. Jens Malte Fischers biografi över Gustav Mahler var en förkovrande läsning, men min uppfattning om Mahlers musik förändrades inte. Kanske berodde det på att Fischer var väldigt mån om att belysa att Mahler inte hade något till övers för att försöka läsa in hur olika livshändelser påverkade tillkomsten musik. Sedan finns ju alltid “Alma problemet”, med vilket avses att Gustav Mahlers fru, Alma Mahler, var mycket noga med att sudda ut de spår i hans liv som inte stämde överens med hennes perception av hur man skulle betrakta Gustav Mahler. Jag hade dessutom läst en biografi över Alma Mahler (författad av Cate Haste) innan jag läste den om Gustav Mahler, och den läsningen förde dessvärre med sig det att min aversion mot hennes antisemitiska drag bara förstärktes. Jag har dock på senare tid börjat uppskatta Alma Mahlers tonsättningar igen, och känner tacksamhet över att hon förvaltade och hjälpte till med att sprida kunskap om Gustav Mahlers musik, så hon är delvis förlåten.
En annan biografi som gjorde ett mycket starkt intryck på mig var Julian Barnes biografi över Dmitrij Sjostakovitj. Under mina studieår lyssnande jag ofta på Sjostakovitjs musik, men sedan fick jag problem med hans koppling till den sovjetiska förtryckarmaskineriet. Barnes lyckades dock övertyga mig om att Sjostakovitj var också var ett offer för detta förtryck, så nu har jag åter tagit Sjostakovitjs musik till mitt hjärta.
Jag skulle kunna berätta om fler biografier över tonsättare jag har läst, men vem orkar med mina tirader om alla dessa mossiga tonsättare? En fredagskväll till råga på allt.
Nå, nu väntar alltså Beethoven på att bli rannsakad av min kritiska blick. Låt oss hoppas att jag fortsatt kommer att njuta av hans musik, även efter att jag har plöjt genom de 1000 sidorna som boken besitter.
