viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.

Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.

Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.

Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.

Dagens anteckning – 12 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De har båda en närmast gåtfull dragningskraft på mig. Ja, sanningen att säga är det som att jag återvänder till de båda som en trånsjuk. Det är kanske inte uppenbart för alla och envar, men jag syftar givetvis på Katowice och Gustav Mahler. Det har nämligen blivit något av en vana att åka till övre Schlesiens största stad för att få höra dess filharmoniska orkester framföra någon av Gustav Mahlers symfonier under ledning av dirigenten Yaroslav Shemet. Och av den orsaken har jag också börjat associera Katowice med Mahler, eller tvärtom, vilket egentligen inte alls är särskilt märkvärdigt, ty både Mahler och Katowice förfaller kanske vara mycket tyska till det yttre, men verkligheten är ju en annan och de är båda mycket mer mångfacetterade i det inre, där judendomen är en viktig del.

De är också nästan jämngamla, då Katowice fick stadsrättigheter 1865, alltså när Mahler var fem år. Men platsen var givetvis bebodd flera hundra år innan den blev stad. Därför vet ingen varför Katowice heter som den gör. Kanske kan det ha varit ett namn från den första som bosättaren på platsen. Eller så härrör det från ordet “kąty” som betyder vinkel, och som också anspelar på de torparhus som tillhörde den första bebyggelsen.

Dagens Katowice präglas dock inte av torparhus. I centrum trängs vackra byggnader som tillkom när staden växte fram och årtiondena därefter. Alltså under Gustav Mahlers levnadsår. Kyrkor och hus i nygotisk stil samsas med vackra fasader i bästa jugendstil. (Idag har också flera skyskrapor börjat torna upp sig, men låt oss denna gång lämna dem därhän.) Jag är förresten säker på att Gustav Mahler hade tilltalats av Katowice, (eller Kattowitz som det hette då) om han hade fått möjlighet att besöka staden, men det lär han inte ha gjort. Däremot framträdde han i nedre Schlesiens största stad Breslau (alltså dagens Wrocław) år 1905 och 1906.

Och jag vågar också påstå att Gustav Mahler hade blivit förtjust i kvällens framförande av hans femte symfoni från 1901-02. Shemet lyckades skickligt föra fram den oroliga spänning som finns mellan de ljusa och mörka partierna i symfonin, och han var som brukligt inte rädd för att ta ut svängarna. För egen del kulminerar dessa känslor i den tredje satsens nära nog schizofrena känsloväxlingar. Denn sats är således också min favorit, dels beroende på det brutala sätt som man kastas mellan upprymdhet och desperation, och dels på grund av det hänförande valthornsolo som dominerar satsen, vilket framfördes med bravur under kvällens konsert. Att det blev stående ovationer förvånade mig inte, och inte heller att Shemet själv fick de varmaste applåderna.

När jag så travar genom Katowices gator för att hinna med tåget till Kraków, erfar jag hur en bit av Mahlers oroliga själ följer med mig. Ja, precis så närvarande var han ikväll. Och inte gör det något att han är lite orolig till sinnes, ty det är ju ett tillstånd som vi delar.

Dagens anteckning – 11 augusti 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För de flesta är det kanske bara ett hus som står vid Hälsovägens fot i Helsingborg, men för mig är det huset som gav mig musiken. Nå, det är kanske inte helt sant, ty det är många som gett mig musiken, men det är i det huset som jag lärde mig att lyssna, alltså verkligen höra, musiken. Och kanske är det inte att undra på, enär det är min pappas gamla arbetsplats, alltså Helsingborgs konserthus och hemvist för samma stads symfoniorkester.

Huset ritades av den svenske arkitekten och stadsplaneraren Sven Markelius. Initialt hade han ritat en klassicitisk byggnad, men efter att ha åkt på en studieresa till Tyskland, och bland annat träffat Walter Gropius, ändrade Markelius ritningar och konserthusets kropp och innanmäte skulle präglas av funktionalism.

Och som av en händelse har jag idag fått höra ett verk som tillägnades samme Gropius dotter, nämligen Alban Bergs violinkonsert “Till minne av en ängel” från 1935. Dottern, som hette Manon, hade gått bort i polio blott 18 år gammal. Hennes mamma var ingen mindre än Alma Mahler, alltså Gustav Mahlers ökända hustru. Konserten framfördes av den norska ungdomsorkestern under ledning av Johannes Gustavsson. Men kvällen inleddes dock med ett nyskrivet verk av norskan Therese Birkelund Ulvo, vilket dessvärre inte riktigt lyckades fånga mitt intresse. Kanske berodde det på att jag väntade på det stycke som skulle komma efter paus – Gustav Mahlers första symfoni från 1887-88.

Egentligen är det lite märkvärdigt att denne tonsättares tonvärld drabbar mig med lika mycket kraft varje gång. Hur jag fångas in i en säregen stämning som jag bara finner i hans musik. Som om jag färdas in i ett alldeles speciellt rum, där bara jag och Mahlers musik finns. Ibland önskar jag till och med att jag kunde låsa dörren efter mig, gömma nyckeln och stanna där inne för evigt.

Dagens anteckning – 17 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I morse vaknade jag med de sista takterna av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Ni vet den delen när alla teman (kärlekstemat, Gretchens sång och brottstycken från första satsen) i symfonin upprepas och förenas i dess slutgiltiga crescendo. Jag började leka med tanken att åka världen över för att höra åttan sättas upp av olika orkestrar och med olika tolkningar. Men efter en stund beslöt jag mig för att det gott kan räcka med att få höra den sex gånger till, enär jag redan haft förmånen att få höra den två gånger. Ja, detta enligt en logik som blott morgonmosiga tankar kan åstadkomma. Men jag viftade snabbt bort den tanken, lika fort som den kom, för att istället sätta mig på spårvagnen till Nowa Huta för en helt annan typ av konsert.

På programmet på denna eftermiddagskonsert med Capella Cracoviensis stod Felix Mendelssohns konsert för violin, piano och stråkorkester (MWV O4) från 1823, som tonsattes av den då blott 14 år gamla Mendelssohn. Det är ett verk som tydligt visar på den framtida Mendelssohns tonsättarkonst, om än i inte helt utvecklade form. Ibland får jag nästan känslan av att verket faller isär och att de olika delarna försöker leta sig tillbaka till varandra. Men på flera ställen glimmar stycket till och fram träder Mendelssohns snillrika konstruktioner och former. Capella Cracoviensis framförande var, som brukligt för denna ensemble, mycket engagerat, och som lyssnare dras man lätt med i deras stora inlevelse.

Konserten inleddes dock med Richard Wagners “Wesendonck Lieder” (WWV 91) från 1857-58, med en inkännande tolkning av den lysande sopranen Jolanta Kowalska. Wagner är som bekant en helt annan typ av tonsättare än Mendelssohn, och han tillhör också en av få tonsättare jag känner stor tveksamhet inför och sällan lyssnar på. Orsaken till min tveksamhet går att finna i hans uttalade antisemitism, vilken tordes ju vara bekant för de flesta. Wagners antisemitiska essä “Judendomen i musiken” (Das Judenthum in der Musik), skrevs bara sju år innan ovanstående sångcykel tillkom. I essän gick han bland annat till hårt angrepp mot Mendelssohns tonsättarkonst, som Wagner menade saknade passion och även en själ. Den tanken levde tyvärr levde kvar långt efter Wagners död. Vissa forskare menar att Wagners antipati mot Mendelssohn också närdes av rivalitet mot den då mer populära Mendelssohn. Det är möjligen en förklaring till hans utspel, men man bör inte tona ner Wagner som otvivelaktig antisemit. (Om du tvivlar på min tvärsäkerhet kan jag tipsa om “Stulen musik” av Anders Rydell.) Just av den orsaken skulle jag ha önskat att Capella Cracoviensis hade valt ett verk av en mognare Mendelssohn, för att ge Wagner svar på tal. Men trots den brasklappen tycker jag tanken att sammanföra de båda var intresseväckande och utmanande.

När jag kom ut från konsertlokalen föll ett stilla sommarregn, vilket milt strödde sina droppar över den lilla konstgjorda sjön i Nowa Huta. De gula näckrosorna pekade piggt och lite uppfordrande upp mot den grå himlen.

Dagens anteckning – 9 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom den genuesiska depressionen fortfarande håller oss i ett fast grepp, och tvingar varje sommarkänsla, som förtvivlat försöker spira, ner i gatubrunnarnas uppslukande gap. Det är då som andra känslor tar över, så som exempelvis vemod. För mig är det kanske det svenskaste ord som finns, trots att det faktiskt är ett låneord från tyskans “wehmut”.

Men det finns faktiskt en viss skillnad i betydelse mellan ordböckernas beskrivning av vemod och min egen användning av det. Enligt källor ska vemod i det svenska språket anspela på ett svårmod som ofta innebär en längtan efter svunnen tid. Enligt min egen tolkning innebär vemod faktiskt mest bara svårmod som accelereras av en allmän känsla av nedstämdhet.

Trots att det kan låta förfärligt beklagligt, så har vemod inte enkom sorgliga känslor i släptåg. Att bära på en stunds vemod kan också ge en möjlighet till att senare bli upprymd. Ty vemod tycks sällan stanna länge hos dem som drabbas. Men om man ändå vill att vemodet ska dröja sig kvar lite längre än det som de egna känslolivet lyckas uppbringa, kan man alltid lyssna på Jean Sibelius. Ja, jag vill tillstå att ingen annan tonsättare har med så förträfflig exakthet lyckats inkapsla vemod i musik. Det finns säkert andra tonsättare som försökt, men ändå inte lyckats. Ett exempel skulle kunna vara Wilhelm Stenhammar som beundrade Jean Sibelius, men i Stenhammars tonsättningar lever ändå alltid något lite för lättsamt och ljust.

Hoppa nu inte i galen tunna och anta att jag inte uppskattar Jean Sibelius, ty sanningen är givetvis raka motsatsen. Han har följt mig genom praktiskt taget hela mitt liv och jag lyssnar till nästan alla hans verk med vällust, om än med något vemodig förnimmelse. Men det kanske förvånar någon att jag dras till Sibelius, när jag annars skrävlar om hur mycket jag lyssnar på Gustav Mahler. De båda kan nämligen nästan beskrivas som varandras motsatser. Mahler tog till stora yviga gester till sina tonsättningar, medan Sibelius musik är mer återhållsam med storslagna känsloyttringar och där han sökte en symfonins logik.

Mahler var inte särskilt imponerad av Sibelius tonsättningar. I ett brev till Alma beskrev Mahler ett stycke av Sibelius med orden: “ett av dessa stycken var bara vanlig ‘kitsch’, kryddad med vissa ‘nordiska’ orkesterinslag som ett slags nationalsås.” Ingen vet vilket stycke Mahler sågade på dylik manér, men det är inte omöjligt att det rör sig om “Valse triste” (op 44/1) från 1903, eftersom Mahler hörde stycket när han besökte Helsingfors 1907. Vad Sibelius hade att säga om Mahlers musik finns det inte många källor som vill återge, men han var troligen inte heller särskilt imponerad. Sibelius skulle också senare i livet ta avstånd från avantgardistisk och modernistisk musik, så som Arnold Schönberg och Alban Berg, vilka sa sig ha inspirerats av Mahlers tonsättarkonst.

Rackarns, nu hamnade jag igen i musik och hos Mahler, trots att jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om betydelsen av ordet vemod. Det är ju nästan så att jag drabbas av vemod bara för att jag inte klarade av hålla mig till ämnet. Låt oss därför istället beundra denna fina väggmålning, som verkligen skrämmer vemodet på flykt och gör en riktigt upprymd, eller hur?

Dagens anteckning – 7 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det kan inte hjälpas men idag måste vi uppehålla oss vid Gustav Mahler, ty det är idag 165 år sedan han föddes i det lilla samhället Kaliště i dagens Tjeckien. På Mahlers tid använde man dock det tyska namnet, som är Kalischt. Det är ett litet samhälle, och det enda som de egentligen kan stoltera med är att Mahler föddes där. Idag har samhället ungefär 330 invånare, men på 1860-talet var det tre gånger så många som bodde i Kaliště.

Det finns inga rapporter om hur mycket Gustav Mahler vägde, hur lång han var, om han skrek eller hur modern Marie mådde efter förlossningen, men det finns dokumentation på att han föddes i familjens hem på adressen “Hus nummer nio”. Sju dagar efter födseln registrerades Gustav i den lokala synagogan, samt omskars av rabbinen. Gustav Mahler var det andra barnet i en barnaskara som senare skulle uppstiga till 14, men alla barn överlevde dock inte till vuxen ålder. Den första sonen föddes två år före Gustav, men han dog redan som ettåring. Huset där Gustav föddes, hade köpts av hans far Bernhard tre år innan Gustavs födsel. Det var ett litet hus, utan fönster och i ganska dåligt skick.

När Gustav Mahler var tre månader gammal lämnade familjen Kaliště och flyttade till Jihlava, eller Iglau på tyska, i dagens Tjeckien. Han skulle bo där under sina första femton levnadsår. Det var också i Jihlava som han mötte musiken, med vilken han skulle inleda en livslång relation. Familjen bodde i stadens kärna och från deras fönster kunde han höra stadens alla ljud och kanske framförallt den närliggande militäranläggningen, med allt vad det innebar av parader och marscherade soldater. Flera av dessa ljudupplvevelser skrev han senare om till musik.

Gustav Mahler var ett något rastlöst men också kreativt barn och därför tyckte föräldrarna att det var en god idé att låta honom få utlopp för sin energi genom att spela. Valet av instrument landade på piano, och han skulle snart både ge lektioner och ha bejublade framförande på stadens teater och hotell. Som lärare beskrivs han däremot som brysk, ty han hade en böjelse för att slå sina elever i huvudet när de spelade fel.

Det första kända fotografiet av Gustav Mahler togs när han var fem år gammal. Han tittar stint in i kameran, och hans högra foten sticker fram som om han var på väg ut ur bild. I den vänstra handen syns ett pappersark, och legenden säger att det är noter han håller ett så hårt tag om. Tyvärr har historiens vingslag fläktat bort vilka noter det månde vara. I den högra handen håller han en hatt som tycks vara stor nog att rymma hela pojkens överkropp. Det sägs förresten att han ställde till med en scen när detta fotografi skulle tas. Den lille pojken hade nämligen fått olika uppgifter om att kameran skulle suga upp honom, fästa honom på en papper och där skulle han förevigt sitta fastklistrad. Han hade antagligen tagit uttrycket “att fastna på bild” lite väl bokstavligt.

Men det är inte av ovanstående orsak som fotografiet visar hans hårt sammanpressade läppar, enär hans mun alltid såg ut på det sättet. På ett av de sista fotografierna av honom fångat år 1911, syns samma uppsyn. Det enda som tycks ha hänt mellan de två fototillfällena är att han åren dessemellan har skrivit några av de vackraste verken som någonsin tonsatts.

Men be mig nu inte att utnämna det främsta bland hans verk, ty jag har själv valt att inte deklarera någon gunstling. Alla hans tonsättningar skänker mig olika sorters njutning. Alla är sålunda på ett eller annat sätt efter mitt sinne.

Dagen har sålunda ägnats enkom åt Mahlers musik, och på bilden nedan ser ni ett axplock, men dock inte allt jag har, då jag dessvärre samlat på mig en del dubletter (som den nörd jag är). Tilläggas bör att jag givetvis haft på mig min Gustav Mahler-tröja.

Dagens anteckning – 22 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under dagen har jag försökt hålla mig kvar i minnet vid gårdagens framförande av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Mina tankar kretsar kring de för mig välkända partier som jag håller mest av, och kring de delar som jag igår fick hjälp att hitta till. Så är det alltid för mig när jag lyssnar på musik. Det spelar ingen roll om jag kan stycket som spelas utan och innan, ty på en konsert förs jag alltid till en ny plats i musiken som jag tidigare inte noterat.

Så skedde också igår.

Och under dagen har jag därför försökt ge plats åt de upplevelserna, förevigat dem i mitt minne. Jag har lindat in dem i mitt hjärta och sinne, förpackat dem extra nogsamt, så att det inte finns risk att de slinker ut. Som när man plockar en blomma på en äng och pressar den mellan bokbladen, för att bevara ett minne av sommaren.

Det är givetvis svårt att exakt memorera hur hela konserten lät. Inspelningar av symfonin kommer snart försöka fylla i mina minnen, och kanske till och med försöka kalkera av de känslor jag erfor under konserten. Men jag tänker inte låta något annat uppförande av Mahlers åttonde symfoni spela mig det sprattet, så därav min noggranna konservering av intrycken.

Och i sanningens namn är det inte den exakta återgivningen av hur det lät som jag försöker bibehålla minnet av, utan den unika förtätade och koncentrerade stämning som uppstår när alla på scenen och de i publiken samtidigt riktar sin uppmärksamhet mot musikens väsen. Eller som Leonard Bernstein så koncist uttryckte det: “When we touch one another through music, we are touching the heart, the mind, and the spirit, all at once”.