(Läsningstid: 4 minuter)När Gustav Mahler (ja, nu är vi där igen, men detta kommer vara sista postningen om konserter med Mahlers musik på ett tag, då Mahlerfestivalen nu är slut) skulle uruppföra sin åttonde symfoni i München, september 1910, genomgick han en kris. Kvinnan i hans liv, Alma Mahler, hans älskade hustru och musa, och den person han hyste mest respekt för, hade haft en relation med en annan och yngre man. (Almas älskare var den kända arkitekten Walter Gropius, som hon skulle gifta sig med efter Mahlers död.) Plötsligt stod det klart för Gustav Mahler att Alma kanske inte var så lycklig i deras äktenskap som han själv hade trott. I ett försök att visa sin kärlek och djupa uppskattning för Alma tillägnade han henne verket. På försättsbladet i det nypublicerade partituret stod det på pränt “Meiner liben Frau Alma Maria”.
Men han nöjde sig inte med det som yttring för sin stora kärlek till henne. Ty när Alma anlände till sitt hotellrum, möttes hon av ett rum fyllt av vita rosor. Varje millimeter av rummets yta var täckt av roserna. Vad Alma erfor när hon såg detta hav av blommor förtäljer inte historien, men det måste nog ha stått klart för henne att han älskade henne mer än hon tidigare hade insett.
Symfonin skrevs dock fyra år innan det uruppfördes, och under den första sommaren efter det att Gustav Mahler och Alma hade förlorat sin äldsta dotter. De hade nu ett nytt sommarställe, Maiernigg i södra Österrike, och under några intensiva månader skrev han hela symfonin i ett rasande tempo. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på symfonins stora omfång (enormt många stämmor) samt dess oerhörda komplexitet.
Den en timme och tjugo minuter långa symfonin är också en uppvisning i starka känslor. Instrumentationen är som sagt enorm, och som brukligt med Mahler innehåller den ofta med mer än fördubblad uppsättning i varje stämma. Därtill är det åtta solister; tre sopraner, två altsångerskor, en baryton, en tenor, en bas, två fullstora körer samt barnkör. Symfonin har därför fått smeknamnet “Sinfonie der Tausend”, alltså “De tusendes symfoni”. Gustav Mahler använde dock aldrig själv detta namn om symfonin, och mig veterligen uppmuntrade han det nog inte heller.
Mahlers avsikt med att skriva en symfoni för så många musiker kom sig av att han ville skapa ett musikaliskt universum, en hyllning till kärleken, glädjen och livet. Och enligt min mening lyckas han också med detta uppsåt, ty som åhörare uppslukas man helt av musiken och dess energi uttryckligen uppfyller en. De vackraste partierna är dock inte de mest starka, utan till exempel den finstämda inledningen av andra satsen eller de ljuvliga solo av solisterna i samma sats.
Kvällens konsert var inte första tillfället jag bevisade ett uppförande av denna magnifika symfoni. Första gången jag hörde den var i Wien förra året med Wiens symfoniorkester (inte att förväxla med Wiens mer kända filharmoniska orkester). Det var en fängslande upplevelse och min puls gick för högtryck hela konserten. Jag trodde därför att jag inte skulle bli lika drabbad av kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester samt körer och solister. Men Mahlers musik har en monumental inverkan på mig och den sänder tydligen alltid en skälvning genom varje del av mitt sinne. Det är till och med en närmast fysisk upplevelse, som därför inte riktigt går att beskriva i ord.
Dagens framförandet leddes av fenomenala Alexander Humala, som i och med kvällens konsert tog avsked som konstnärliga ledare för Krakóws filharmoniska orkester. Personligen tycker jag att det är sorgligt att han slutar eftersom jag uppskattar hans sätt att tolka musik och leda orkestern, men jag hoppas att jag kommer få höra hans tolkningar i andra sammanhang (och jag tror han kommer att ha någon enstaka konsert under nästa säsong). Det verkar dessvärre vara så att man, i och med bytet av konstnärlig ledare, lyft ut Mahlers sjätte symfoni ur programmet för nästa säsong. Det är den enda av Mahlers symfonier som jag aldrig fått höra levande. Tänk, alltid finns det något att knorra över.
För att ackompanjera dessa rader får ni njuta av kvällens vackra solnedgången över Wisła, något som passar på årets längsta dag, och som dessutom illustrerar något av det jag känner inombords efter kvällens fantastiska konsert.
