viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Johannes Brahms är en tonsättare som förefaller ha en förkärlek för att söka upp mig, snarare än att jag söker upp honom. Och sedan en tid har han slutligen fångat mig i sitt grepp. Orsaken är att jag snubblade över en biografi över honom författad av tonsättaren och tillika författaren Jan Swafford. Boken jag läser är en 700-sidors kloss som metodiskt betar av varje skrymsle av Johannes Brahms liv. Detta är ingen lätt uppgift, enär Brahms förstörde mycket av sin korrespondens då han under slutet av sitt liv kände en rädsla för att eftervärlden skulle kunna finna misshagligheter, eller dra oriktiga slutsatser. Men detta har ändå inte hindrat Jan Swafford från att skriva en uttömmande biografi över Brahms liv.

Under läsningens gång har jag fått en fördjupad förståelse för Brahms tonsättarkonst, men även fått en ny insikt i hans samtid och eftermäle. Jag visste till exempel inte att Arnold Schönberg inspirerades att skapa tolvtonsmusiken efter att ha satt sig in i Brahms tonsättarkonst, och jag kände inte heller till att Brahms i grund och botten var liberal och inte alls strängt konservativ, som jag i min enfald har trott. Jag kände däremot till hans komplicerade relation till Robert och Clara Schumann, en vänskap som både skulle göra honom till den han senare blev, men också fjättra honom vid en bana han kanske inte hade valt om han hade fått välja själv. Jag visste däremot inte att han vid något tillfälle faktiskt sa att han kunde uppskatta operorna av hans antagonist Richard Wagner. Därtill kände jag inte till alla de olika kärleksrelationer han hade, förutom kärleken till Clara Schumann, som möjligen varade livet ut. Och att han hjälpte många kvinnliga musiker och tonsättare, som exempelvis Ethel Smyth, till att nå ryktbarhet. Detta trots att han ofta beskrevs som misogyn. Det kan hända att jag återkommer till något av detta senare, när jag läst ut boken, men ännu så länge njuter jag av att läsa boken lika långsamt och noggrant som Brahms själv företog sig saker och ting. Jag kan med andra ord inte sammanfatta boken ännu, utom när det kommer till en punkt, och det är skägg.

Ty jag har aldrig läst en bok som så ofta nämner ordet skägg. Egentligen är det inte alls konstigt, eftersom många associerar Brahms med ett stort skägg. Lite som tomtefar tittar han misstänksamt på oss från fotografierna. Och trots att Swafford gör flera ansatser till att förklara varför Brahms valde att ha skägg, lyckas han inte komma med något helt vattentätt bevis. De lärde tycks därmed fortfarande tvista om varför Brahms valde att pryda sitt ansikte på dylikt vis.

En förklaring till Brahms skägg skulle kunna gå att finna i att det var på modet med skägg under 1860-70-talet. Det var förhållandevis oroliga tider, och skägget skulle representera en trygg fadersfigur och patriark. Men Brahms var allt annat än detta, då han levde sitt ungkarlsliv på Karlgasse 4 i Wien, långt från familjeliv, och när han skaffade skägg hade han helt gett upp tanken på giftermål. Brahms hade förvisso makt, men blott inom ramen för musiken. Eftersom det var en fluga att ha skägg var Brahms inte ensam med skäggväxt i sin krets. Hans nära vän, violinisten Joseph Joachim, hade också ett stort och burrigt skägg. Pianisten och pedagogen Julius Epsteins skägg borde väl vara ett klassiskt exempel på Franz Josef-skägg. Dirigenten Hans von Bülow hade ett litet kärvt pipskägg. Bland andra tonsättare hittar vi också Richard Wagners skägg, som väl var en skepparkrans. Fast själv tycker jag att det ser lite ut som ett munskydd som halkat ner under hakan. Och något årtionde senare hade till och med Gustav Mahler skägg under en mycket kort, om än dokumenterad, tid. Andra under denna tid med skägg var Karl Marx, Lev Totstoj, Abraham Lincoln och från Sverige kan vi ta Carl Larsson som exempel. Den enda som verkligen står ut i sammanhanget är tonsättaren Anton Bruckner, som med sin kala hjässa utan ett enda fjun, och slätrakade haka såg ut som en riktig liten bebis, som Swafford uttrycker det.

Jag vet inte riktigt vad skägg associeras med idag, men jag tycker mig ana att det inte finns lika fast uppfattning om skägg som det fanns på Brahms tid. Någon med skägg kan vara allt från terrorist, till övervintrad hipster eller affärsman, till den manliga motsvarigheten till lattemamman.


Johannes Brahms år 1889


Julius Epstein med sitt Franz Joseph-skägg


Hans von Bülow med pipskägg


Rickard Wagners skepparkrans


Gustav Mahlers skägg

Dagens anteckning – 8 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Mahlers tredje symfoni till Ludwig van Beethovens trea kallad Eroica (Op. 55 i Ess-dur) kan steget förfalla långt. Mahlers och Beethovens treor skrevs på vars en sida av romantiken. Beethoven skrev sin tredje symfoni mellan 1802-1804, medan Mahler skrev sin 90 år senare. Mahlers trea skrevs således när romantiken började närma sig sin oundvikliga slutpunkt, medan Beethovens trea är det verk som på allvar tar steget ut ur Wienklassicism och in i den romantiska traditionen. Men ikväll tog Krakóws filharmoniska orkester mig på en sådan resa, från 1800-talets slut, där jag befann mig igår, till dess början.

Första gången Beethovens trea berörde mig djupt var med ett bejublat framförande av dirigenten Marin Alsop och polska radiosymfoninerna i Katowice. Detta framförande var så starkt att det sannolikt alltid kommer att vara inpräntat i mitt minne, och andra tolkningar har därmed svårt att komma till sin rätt. Kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester stod därför inför den svåra utmaningen att matcha min tidigare upplevelse. Och trots att jag inte kände mig helt ense med tolkningen av kvällens dirigenten var det en likaledes fascinerande att få träda in Beethovens värld. Och jag kan inte nog understryka hur storartad vår filharmoniska orkester är. Det var, i mitt tycke, helt orkesterns förtjänst att framförandet av Beethovens trea blev formidabelt.

Det är kanske inte så många som känner till idag att Gustav Mahler faktiskt skrev om Beethovens trea till att passa en större orkester med moderna instrument. Mahler sökte efter ställen i Beethovens partitur där Beethoven hade låtit sin tanke begränsas av de tillkortakommanden den tidens instrument bar. Mahlers version spelas inte ofta idag, och frågan är om jag hade behagats av den. Det troligaste är att jag hade funnit den väl pompös.

Nåväl, Beethovens trea var, som säkert alla vet, först tänkt som en hyllning till Napoleon och den nya tiden, men när Beethoven erfor vilken slags härskare fransmannen var, ändrade han sin dedikation till “för en stor man”, vilket således inte var Napoleon enligt Beethovens sätt att se på saken. Vem den stora mannen månde vara istället förtäljer inte historien. Ikväll fick vi däremot uppleva ytterligare ett framförande av en riktigt stor musiker och därtill kvinna, violinisten (och tillika konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester) Joanna Konarzewska. Med stor skicklighet och känsla presterade hon ett eminent framförande av Aram Chatjaturjans violinkonsert (i d-moll).

Dagens anteckning – 7 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I en bullrande järnkropp på väg genom namnlösa samhällen utan stationer och konturlösa skogar som fångat mökret, över fält som ömsom fläckas av snö, bortdöende sommargräs eller vattenputsar. Det är alltid då som mina tankar fäller ut sig, likt stålskenor, sökande efter nya vägar att skildra det sedda. Min blick flackar längs med horisonten, tillsammans med de sista minuterna av ljus. Men slutligen fängslas så min blick, också denna gång, av skymningen och dess broder solnedgången, dessa två lutar sig varsamt över mig, omsluter mig slutligen i sina kroppar. Det är mörkt och jag har äntligen nått fram till Mahlers tredje symfoni. Den ser på mig spörjande, innan den slutligen öppnar sin väldiga mun och suckar lite vemodigt för att berätta vad blommorna på ängen säger mig. Mina ögon fylls med tårar, och innan jag lyckas hämta andan för att fråga varför, öppnar den åter sin väldiga mun och berättar vad djuren i skogen säger. Så nu vet jag vad de säger, även om det inte kan återges. Sedan skildrar den vad människan säger, och det går att redogöra för, men jag avstår. Ty där kommer änglarna in med sina klockspel. Det är då jag frågar frågar jag Mahlers tredje symfoni “men vad säger natten säger oss?” Den skakar på sitt väldigt huvud till svar och lyfter sitt finger till munnen, och viskar fram mellan tänderna: “Vad säger kärleken?”. Ja, vad säger kärleken, frågar jag. Mahlers tredje symfoni hämtar andan. Drar in ett djupt, djupt andetag, innan den förkunnar att “Jo, kärleken säger ”

—

Efter att ha hört Filharmonia Śląska och dirigenten Jaroslav Shemet framföra Mahlers tredje symfoni i Katowice.

Dagens anteckning – 6 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna dag började med att jag hade svårt att tänka på något annat än Gustav Mahlers tredje symfoni. Det är inte alls konstigt, för imorgon ska jag åter få företa den angenäma resan till Schlesien och Katowice, enär jag ska få höra nämnda symfoni framföras av Schlesiens filharmoniska orkester (Filharmonia Śląska). Symfoni skrevs mellan 1893-96, men kanske främst 1895 och 1896, och under Gustav Mahlers sommarvistelse i de österrikiska alperna. De andra delarna av året ägnade han sig inte åt att komponera, ty han hängav sig då helt sitt arbete som chefsfirigent Stadttheater i Hamburg.

1895 inleddes dock svart för Gustav, då hans yngre bror Otto Mahler, ändade sitt liv den sjätte februari 1895. Otto Mahler lär ha varit en mycket begåvad ung musiker. Han blev med hjälp av äldre brodern Gustav, antagen som 15-åring till prestigefyllda musikaliska Akademien i Wien. Där studerade han bland annat komposition för Anton Bruckner, men av någon anledning tog han aldrig någon examen.

Efter studierna började ett kringflackande liv, och brodern Gustav ryckte åter in och hjälpte Otto att hitta tjänster som dirigent. Men Otto Mahler stannande aldrig länge på någon plats, antagligen för att han hade inre demoner som bara inte gick att tygla. Till slut blev livet för svårt för Otto, och han tog sitt liv, alltså för 130 år sedan just idag.

Enligt vissa ska Otto Mahler även ha varit en duktig tonsättare, men andra menar att hans tonsättningar inte var annat än skräp. Det är tragiskt att Otto valde bort livet, för om han hade vågat leva livet ut, hade ju världen fått tåla minst tre tonsättar-Mahler: Gustav, Alma och Otto. Men dessvärre finns ingenting bevarat av hans två symfonier samt en ofullbordad. Om de försvann före eller efter hans död verkar ingen veta. Men jag tänker mig att det nog finns något av personen Otto Mahler i broderns tredje symfoni, för Gustav Mahler lät ofta livets olika prövningar återspeglas i sina verk.

Jag kan inte lova att jag kan åstadkomma något skriftligt efter morgondagens framförande av Mahlers trea, utan att bli alltför grötigt känslosam. Symfonin tillhör, med sina 90 minuter, nämligen en av de längre i standardrepertoaren. Mahlers musik drabbar därtill blott inte bara mitt sinne, utan har tillika en direkt fysisk inverkan på mig. Jag är ofta helt utpumpad efter att ha hört hans musik. Vi får se om även morgondagens konsert kommer ha en sådan påverkan på min svada, eller om jag lyckas hålla sinnet i styr och frambringa broar mellan associationsbanor som ringlar sig fram över texter, där den ena tanken sömlöst leder in i den andra.

—

Bilderna föreställer en möjlig associationsbana på väg över Piłsudskibron, Gustav Mahler och hans bror Otto, samt första sidan av det handskrivna partituret till trean, där det står “Was Mir die Nacht erzählt!” – “Vad natten säger mig!”

Dagens anteckning – 12 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag åkte till Wien i höstas var det kanske ett fåfängt försök att komma närmare Gustav Mahler. Ja, jag vet att han är död och allt vad det innebär, men jag ville kanske se alla de där platserna som jag läst om och bara hade en vag bild av. På jakt efter något, oklart vad. Och jag såg alla de där platserna jag förknippar med Mahler, men har en ganska vag bild om besöket ledde till någon djupare insikt.

Men det skulle visa sig att jag kom hem från Wien med Ludwig van Beethoven och Franz Schubert. Inte för att de inte varit hemma med mig sedan tidigare, utan eftersom de klängde sig fast på ett annat sätt än tidigare. Och detta gäller i synnerhet den förra. Nu tycker jag att jag kan uppskatta och förstå Beethoven, på ett sätt som jag inte kunde tidigare. Det känns lite som om jag lyckats tränga igenom ett lag av förståelse och nått en annan sfär. Som om jag vore i en annan metanivå. Något liknande har givetvis hänt förut och inte minst med Mahler.

Nu vet jag inte alls om det är på samma sätt för Nigel Kennedy, eller om det finns andra förklaringar till varför han har döpt sin första violinkonsert till “Für Ludvig van”, som jag har hört framföras ikväll av Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Jag vet inte om jag håller med Kennedy om alla hans olika infallsvinklar och idéer, ty ibland liknar det mer ett potpurri. Men min kritiska röst somnar snart in, när jag ser hur roligt både Nigel Kennedy och musikerna verkar ha. Och vem är jag att ha en kritisk åsikt om detta? Jag, som varken spelar eller komponerar.

Men kvällens stora behållning var ändå framförandet av Beethovens sjätte symfoni (op 68) från 1812. (Förlåt att jag är så torr.) Ett fint framförande, med stort engagemang och lidelse. Och när jag satt där så började jag plötsligt att tänka på Mahlers första symfoni, komponerat över 70 år senare. Nej, det finns inte några absoluta likheter mellan de två verken, frånsett parafrasena till natur och, förstås, de starka emotioner dessa båda tonsättare skapar hos mig som lyssnare.

Dagens anteckning – 8 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På Błonie möts två fyrbenta vänner och de börjar sin egensinniga hunddans över fältet. Runt runt runt. Nosarna verkar alltid vara på fel sida av mötet mellan dem.

På avstånd hörs ett taktfast trummande. Dunk dunk dunk. Det pågår en fotbollsmatch på arenan vid sidan av fältet. Några människor som springer efter en skinnboll till andra människors förtjusning. Hejarklacken vill tydligen trumma fram vinst för hemmalaget Cracovia. Eller så är det för bortalaget Piast Gliwice. Jag kan förstås inte svara på om dessa piaster från Gliwice härstammar från piastdynastin, vars manssida dog ut på 1600-talet (kvinnosidan av denna ätt lär än idag dock kunna spåras till flera europeiska kungahus). Dunkadet ebbar ut, och segern rinner ut i sanden. Det är istället den grå och alldagliga “oavgjort” som utropar sig som segrare. Krakóws fotbollslag har därmed petats ned till femte plats i ligan, Ekstraklasa, som också är den högsta divisionen i polsk fotboll.

Från den stora farleden Aleja Adama Mickiewicza hörs ett dovt muller. Motorcykel efter motorcykel efter motorcykel dundrar förbi. Nej, det är Polens motsvarighet till Vallåkraträffen som man är i färd med att färdas till, utan det är årets upplaga av den motorcykelburna tomtekavalkaden MotoMikołaja som äger rum just idag. Med sina åkdon pyntade och utklädda till jultomtar är de på väg till barnsjukhuset för att dela ut julklappar och sprida en gnutta glädje.

Jag går över Błonie och tänker, men det är nog bara jag, på Gustav Mahlers tredje symfoni. Med sina sex satser varar den i nästan två timmar, och är således också den längsta av hans symfonier. Och jag tänker på de sista raderna i fjärde satsen som sjungs av kanske en alt, den i mitt tycke vackraste av mänskliga stämmor:

“Doch all’ Lust will Ewigkeit —,
— will tiefe, tiefe Ewigkeit!”

Dagens anteckning – 7 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Pochmurna“. Smaka på det ordet. Lägg det på din tunga. Vad säger du? Visst smakar det lite murrigt och dovt. Nej, inte hotfullt eller illavarslande, utan snarare dämpat eller kanske, ja, kanske rent av lite sorgligt. Eller hur? Och det är inte alls konstigt eftersom det förhåller sig så att pochmurna betyder “molnigt” på polska, vilket av många nog uppfattas som lite sorgligt. Det är så passande ord för “molnigt” att det för mitt öra nästan låter lite onomatopoetiskt, som om molnen hade format sina läppar och plötsligt utstött “pochmurna”, med en stor suck. Ett slags molnens vokabulär.

Det polska ordet “smutna“, som betyder “ledsen” eller “sorglig“, känns däremot inte alls lika träffande. Ordet känns nästan lite futtigt eller smått. Som om man smuttar förstött på något. Lite sorgligt är det ändå att en så viktig känsla inte helt lyckas rymmas i detta polska ord.

Och sorgligt är det också att 2024 snart är till ända och jag har fortfarande inte förstått storheten med Anton Bruckner (1824-1896), trots att det i år har varit just hans år. En orsak kan ju vara att det inte har framförts så många verk av Bruckner här i Kraków. Men idag fylldes i alla fall min Bruckner-bägare med råge, då jag fick höra Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkestern uppföra hans åttonde symfoni (op 108). Denna gigantiska och mycket mångfacetterade symfoni, är, i mitt lekmanna öra, som ett orgelverk skriven för en symfoniorkester. Och för någon som har vuxit upp med en mor som var organist, är det hänförande att höra trombonerna, tuban, trumpeterna, wagnertuborna och hornen trampa fram tonerna som om de vore titaniska pedaler på just en orgel. Dessa stämmor briljerade dessutom idag, som så ofta med Krakóws filharmoniska orkester.

På tal om titan, det är ju namnet som Mahler under en tid kallade sin första symfoni. Jag inledde dagen med att lyssna på den symfonin för att värma upp inför kvällens konsert. De båda symfonierna skrevs nämligen nästan samtidigt. Mahlers första, och Bruckners sista slutförda symfoni. Sedan slutar egentligen likheterna mellan de båda, i alla fall i mitt tycke. Ty när den förra startar en brand i mig, känner jag snarare en intensiv nyfikenhet för den senare. Mahlers känslor svallar, men Bruckner trevar lite hit och dit, men tar aldrig till samma brösttoner. Det känns som om han utforskar alla möjligheter innan han bestämmer sig för varthän det ska leda. Vilket faktiskt inte alls är illa, så något av storheten med Anton Bruckner har jag idag nog ändå begripligt.