viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En liten rättelse krävs. Det är alltså inte så att jag inte tycker att den fjärde satsen i Mahlers femte symfoni är vacker. Det är blott så att den inte drabbar mig så som den tycks drabba andra som lyssnar på den. Det tänkte jag ikväll när Polska radioorketern med säte i Warszawa, och under ledning av Michał Klauza, inledde kvällens konsert med denna sats. Men när jag däremot lyssnar på Mahlers fjärde symfoni, och då särskilt den tredje satsen, öppnar sig mina tårkanaler. Symfonin tycks vara en resa genom de mörkaste dalgångar, där döden och smärtan härskar, och vidare till de mest illuminerade platser. Under denna symfoni kastas man mellan den mest djupa förtvivlan för att i nästa andetag mötas av eufori. Det är helt enkelt omöjligt att vara oberörd när man ställs inför ett sådant känsloregister.

Gustav Mahler skrev sin fjärde symfoni mellan åren 1899-1900, och han avslutade arbetet med den hans sista sommar utan Alma. Premiären var i november 1901, två veckor efter det att han hade mött Alma. Mahlers musik skulle få ett helt nytt uttryck efter mötet med henne. Reaktionerna under premiären var i många hänseenden enormt negativa. Under premiären buade flera i publiken efter första satsen och några lämnade i protest. Någon kritiker menade att denna symfoni var den mest groteskt komiska skapelse kritikern hade hört.

Det är inte alls svårt att ha förståelse för att man reagerar kolossalt starkt på symfonin. Om man är rädd för smärta är nog första ingivelsen att försöka fly därifrån. Men då går man miste om sista satsens vackra sång, med titeln “Das himmlische Leben” (“Det himmelska livet”) för sopran. Kvällens solist, den ukrainskfödda sopranen Olga Pasiecznik (ukrainska: Pasitjnjuk), hade en vacker, varm och inkännande ton, och med hjälp av den fördes vi ut ur dödens dalgång, mot ljuset och in i himmelriket. Jag skulle tro att jag inte var ensam om att gråta.


Dagens anteckning – 24 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det sägs ibland lite slentrianmässigt att Gustav Mahlers femte symfoni är en kärleksförklaring till hans unga hustru, Alma Schindler. Och det är inte helt osannolikt att hon hade en mycket stor inverkan på hans tankar under den tid som han tonsättare symfonin. Alma Mahler var ju enormt intelligent, karismatisk och dessutom vacker. De båda träffades i november 1901, och gifte sig några månader senare. Mahler hade visserligen redan inlett arbetet med symfonin innan de träffades, men den slutfördes deras första sommar tillsammans. Symfonin är också tillägnad henne, så visst kan den ses som någon slags kärleksförklaring.

Men man ska nog ändå vara lite försiktig med att alltför tvärsäkert hävda att Mahler bara hade hade fokus på Alma under tiden för symfonins tillkomst. Gustav Mahler själv har nämligen yttrat att symfonin inte bär på något särskilt budskap om romantik, kärlek eller mystik. Han betonade snarare att symfonin ska ses som “[…]ett uttryck för enorm energi. Det är en människa på höjdpunkten av sitt liv.” Och det sistnämnda framgår med all önskvärd tydlighet.

Den sats som man ofta tillskriver Gustavs kärlek till Alma är den fjärde satsen, kallad “Adagietto”, och många verkar anse att det är den vackraste satsen. Men jag tillhör ju dem som nästan alltid tycker annorlunda än gemene man. Satsen låter i mina öron mest tragisk och innerligt sorglig, och ibland nästan onödigt andfådd. De satser jag njuter av mest är först och främst den tredje satsen, med sina medryckande hornsolon. Under kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester framfördes dessa solon med, för orkesterns hornstämma, sedvanlig briljans. Den sista satsen är tillika också den som mest grabbar tag om mitt hjärta, och Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av Sasha Goetzel, återgav avslutningen med exceptionell glöd. Det blev förstås stående ovationer från hela publiken.

Kvällens konsert inleddes dock med Felix Mendelssohns violinkonsert i e-moll (op 64), som tillkom mellan åren 1838-1845. Solist var Liya Petrova, som med fulländad teknik och stor passion skänkte oss en musikalisk njutning. En enastående solist, som därtill uppvisade sin stora kärlek till musiken, genom att sätta sig i andra violinen under Mahlers femte symfoni.


Dagens anteckning – 23 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min bokhylla ligger en tjock bok författad av Jan Swafford om Ludwig van Beethoven och väntar. Den tittar lite sorgset mot mig och frågar mig när jag ska våga ta mig an den. I ärlighetens namn fruktar jag inte att ge mig i kast med tjocka och insnöade biografier, ty det innebär nästan alltid en särskild sorts njutning att läsa sådana böcker. Men efter att ha läst flera biografier över tonsättare har jag blivit vis av erfarenhet, då ett uttömmande porträtt av en tonsättare alltid förändrat min uppfattning om de verk som jag älskar av dessa tonsättare. Det här är, som ni förstår, inte alltid problemfritt.

Som exempel kan tas när jag läste en biografi över Karol Szymanowski. Jag hade tidigare mycket vag uppfattning om hans person, men ganska bestämd uppfattning om hans musik. Efter att ha läst Alistair Wightmans biografi över nämnde tonsättare har jag stundtals svårt att lyssna på Szymanowskis musik utan att tänka på hans olika dispyter med vänner och kollegor, alla hans kärlekshistorier, de misogyna kommentarer han gjorde och hans antisemitiska uttalanden. Dessa delar av hans person ligger dessvärre ibland i vägen för min upplevelse av hans verk. Jag är väl medveten om att detta är ett förkastligt förhållningssätt till en konstnär, men icke desto mindre är det så att jag aldrig kan lyssna på Szymanowskis musik utan att tankarna söker sig till de delar av hans personlighet jag har svårt att samsas med.

Likaledes, men med omvänt resultat, förändrades mitt förhållningssätt till Clara Schumann efter att jag hade läst Nancy B. Reichs gripande biografi. Tidigare hade jag uppfattat Clara Schumann som en ganska karaktärslös och blek person. Men efter att ha satt mig in i hennes liv fick jag en fördjupad förståelse för hennes enorma betydelse för sin tids musik och för andra tonsättare, så som hennes make Robert Schumann och Johannes Brahms. Bilden av henne förändrades således till det positiva, och jag kan komma på mig själv att ha henne som någon slags referenspunkt.

På liknande sätt skulle min tolkning av Johannes Brahms gärning helt förbytas efter att jag hade läst Jan Swaffords biografi. Under tiden som jag läste de 800 sidorna fick jag förstå att Brahms musik inte alls var resultatet av en mossig stofils sysselsättning, utan bör istället ses som en grogrund till nya uttryck och inslag som blommade upp under det tidiga 1900-talet. Arnold Schönberg lär ju ha hävdat att det bland annat var Brahms musik som inspirerade honom att skapa tolvtonstekniken. Det här är givetvis något som mina lekmannaöron inte kan uppfatta, men jag tycker mig ändå ha fått nya förnimmelser när jag lyssnar på och reser genom det Brahmsiska landskapet.

Men ibland förändras min uppfattning om tonsättaren inte alls. Jens Malte Fischers biografi över Gustav Mahler var en förkovrande läsning, men min uppfattning om Mahlers musik förändrades inte. Kanske berodde det på att Fischer var väldigt mån om att belysa att Mahler inte hade något till övers för att försöka läsa in hur olika livshändelser påverkade tillkomsten musik. Sedan finns ju alltid “Alma problemet”, med vilket avses att Gustav Mahlers fru, Alma Mahler, var mycket noga med att sudda ut de spår i hans liv som inte stämde överens med hennes perception av hur man skulle betrakta Gustav Mahler. Jag hade dessutom läst en biografi över Alma Mahler (författad av Cate Haste) innan jag läste den om Gustav Mahler, och den läsningen förde dessvärre med sig det att min aversion mot hennes antisemitiska drag bara förstärktes. Jag har dock på senare tid börjat uppskatta Alma Mahlers tonsättningar igen, och känner tacksamhet över att hon förvaltade och hjälpte till med att sprida kunskap om Gustav Mahlers musik, så hon är delvis förlåten.

En annan biografi som gjorde ett mycket starkt intryck på mig var Julian Barnes biografi över Dmitrij Sjostakovitj. Under mina studieår lyssnande jag ofta på Sjostakovitjs musik, men sedan fick jag problem med hans koppling till den sovjetiska förtryckarmaskineriet. Barnes lyckades dock övertyga mig om att Sjostakovitj var också var ett offer för detta förtryck, så nu har jag åter tagit Sjostakovitjs musik till mitt hjärta.

Jag skulle kunna berätta om fler biografier över tonsättare jag har läst, men vem orkar med mina tirader om alla dessa mossiga tonsättare? En fredagskväll till råga på allt.

Nå, nu väntar alltså Beethoven på att bli rannsakad av min kritiska blick. Låt oss hoppas att jag fortsatt kommer att njuta av hans musik, även efter att jag har plöjt genom de 1000 sidorna som boken besitter.


Dagens anteckning – 21 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland behövs det respit från samtidens ekorrhjul, som stundtals rusar så fort att man tappar fotfästet. Vid sådana tillfällen sätter jag fötterna på tramporna för att sicksacka mig ut från stadens brus till en plats där det finns utrymme för vederkvickelse. I sakta mak trampar jag fram, och lägger verkligen manken till för att väja för de värsta fartdårarna på cykelbanorna. Det är inte lätt, enär de är ganska många och det tycks ibland som om de uppstår från tomma intet.

På polska heter cykel “rower”, och ordet härrör faktiskt från bilföretaget Rover. Jag vet inte om det är därför som alla polska cyklister cyklar som blådårar, alltså att de tror att de måste hålla en bils hastighet, men sambandet kan nog inte heller avfärdas helt, ty det går verkligen undan. Det engelska “rover” har egentligen ingenting med hjul eller något annat med cykel att göra. Det betyder “vandrare” på svenska och är en beteckning för någon som vandrar runt lite planlöst. Men den beskrivningen stämmer inte in på polska cyklisters inställning till cyklandet. Jag har fått lära mig, av riktiga polacker, att cykla gör man fort, iklädd lycra och för att komma från en punkt till en annan. Därmed kan man inte cykla till jobbet eftersom man blir svettig av att ta sig fort från en punkt till en annan. (Sedan är det kanske inte heller lämpligt att jobba i de där supertajta kläderna.) Mitt förslag att istället cykla långsamt, avfärdas vänligt men ytterst bestämt. Tilläggas bör att jag förvisso känner de polacker som faktiskt cyklar lagom fort till jobbet (utan att trä på sig sådana där blanka dräkter av lycra), men de har alla det gemensamt att de har någon slags relation till Skandinavien, så de kan inte ingå i någon referensgrupp om polackers syn på cyklandet.

Nåväl, när jag äntligen gått i mål med min föresats att hitta en lugn plats, kan jag således inleda min favoritsysselsättning, nämligen den att begrunda olika företeelser som inte alls har någon större betydelse för annat än just de tankar jag tänker. Så jag tänker på Gustav Mahler och att han var en ivrig cyklist. Han menade att han var som skapad för cykeln. Jag antar att han tyckte så, eftersom han helst rörde sig fort och kanske hade han även en förkärlek för nymodigheter. Om Gustav Mahler hade levt idag hade han antagligen cyklat iklädd lycra. Tanken roar helt klart. Men det troligaste är att han inte alls hade cyklat, utan att han istället hade valt en nymodighet, såsom de förhatliga elsparkcyklarna.

Elsparkcykeln kallas förresten ofta för “hulajnoga” på polska (utan ändelsen “elektryczna” som betyder elektrisk). Ett ypperligt ord, som jag inkorporerat i mitt ordförråd. Det finns något vilt och galet över ordet, så det är därmed mer passande än det svenska ordet. “Hulajnoga” är, enligt en polsk webbsida, en sammansättning av ordet “noga”, som betyder ben på svenska, samt (och nu blir det spännande) verbet “hulić” som tydligen ska ha lånats från ukrainskans “huljaty” (“гуляти”) som betyder “att promenera”. Anmärkningsvärt är att ukrainarna inte tagit denna påhittiga sammansättning till sitt hjärta. Det ska tydligen vara polacker till att uppfinna excentriska namn på åkdon.


Dagens anteckning – 18 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Kanske har det undgått många, men idag är det alltså Gustav Mahlers dödsdag. Han gick bort den 18 maj 1911 efter att ha en misskött förkylning (på hans typiskt neurotiska sätt) till den milda grad att hans hjärta inte uthärdade mer. Det är således inte en dag att fira, utan snarare att högtidlighålla, för den som är lagd åt det mahlerianska hållet, vilket jag dessvärre (?) är. Och aldrig tidigare har jag på hans dödsdag haft möjligheten att få höra på hans musik framföras levande. Det är därtill så förträffligt inrättat att jag bor i Kraków, vars filharmoniska orkester arrangerar en Mahler-festival som inleds idag. Under några förtrollande veckor kommer jag att kunna få njuta av flera av Mahlers symfonier under denna festival, och som grandios final väntar hans åttonde symfoni.

Först ut är Mahlers nionde symfoni, som tillkom mellan 1908 och 1909. Symfonin har tidigare framställts som Mahlers avsked till världen, men det kan verkligen ifrågasättas. Enligt många kännare torde hans egentliga avsked vara den tionde symfonin, men jag menar nog att han i den tidigare tonsatta sångcykeln “Das lied von der erde” (från 1908) begråter det faktum att världens skönhet kommer att leva vidare utan honom.

Mahlers nia tillkom under en tid då han var lycklig och tillfreds med livet (nåja, så lycklig och tillfreds som denne nervöst lagda person kunde vara). Han hade haft en bejublad säsong i New York, lagt Wiens antisemitiska kampanjer mot honom bakom sig och det är troligt att han såg på framtiden med viss tillförsikt. En del hävdar därtill att inget tyder på att han fruktade döden när han skrev den. Däremot tycker jag att man kan höra en annan slags tvekan i verket. Här möts gamla och nya klangvärldar, samt han experimenterar och håller fast vid traditionerna i samma andetag. Det är därmed tydligt att han hade berörts av mötet med den nya unga generationens tonsättare, med Arnold Schönberg i spetsen, och deras föresats att nydana konstmusiken. Symfonin har därjämte en varierad men sammansatt användning av kontrapunkten, vilket märks särskilt genom de stora kontrasterna, mellan ljusa och mörka partier, långsamma och snabba, och starka och svaga. Varje stämma har därtill en egen melodi, och dessa melodier vävs samman i en tät väv. Och vi kan också höra en helt ny slags användning av dissonans, som kanske inte tidigare hörts i Mahlers musik. I en jämförelse med hans tidigare tonsättningar kan man därför kanske uppleva nian som alltför fragmentarisk, men man kan också hävda att det är allt detta, sammantaget, som skänker denna symfoni ett särskilt djup.

Jag måste erkänna att nian är den symfoni av Mahler som jag hitintills har haft svårast att ta till mig. Kanske är det med anledning av att jag aldrig hört den framföras på levande, men kvällens konsert satte alltså punkt för den armoden. Och vilken debut sen. Så här strax inpå en magnifik upplevelse har jag svårt att finna orden, men korteligen kan jag anföra att Krakóws filharmoniska orkester lyckades, som brukligt, överträffa mina redan högt ställda förväntningar. Dirigenten José Miguel Pérez-Sierras vackra och ödmjuka tolkning förstärkte dessutom intrycket. Sista satsen, där klangvärlden gradvis ebbar ut och tynar bort, var så stark upplevelse att jag kom på mig själv med att vibrera i hela kroppen. Men till skillnad från många andra hör jag inte något sorgset avsked, utan snarare hur musiken blickar framåt mot nya horisonter.


Dagens anteckning – 8 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Mahler lär ha tvekat inför att framföra “Das lied von der erde”, som han skrev efter den fruktansvärda sommaren 1907, då han hade förlorat sitt arbete efter antisemitiska kampanjer mot honom, då han hade förlorat sin äldsta dotter i scharlakansfeber och därtill fått besked om att han led av ett obotligt hjärtfel. Han menade att den kunde upplevas som alltför negativt betonad. Kommer de som hör den verkligen orka? Finns det inte en risk att de går hem och skjuter sig efter att ha hört den? frågade han sig.

Men om man någon gång har hört denna kärleksförklaring till jorden och dess eviga liv, är det svårt att förstå hans tveksamhet, ty verket är så känslosamt vackert och ödmjukt. Lyssna bara till hur musiken smeker jorden, och beröra varje del. Och låt dig lindas in i den ända till den gripande anslutningen där musiken viskar med de sista tonerna som klingar ut med altens “Ewig… ewig…”. Det är en bön till jorden att hålla honom kvar, han ber om att få följa med årstidernas skiftningar bara ett tag till. Bara ett tag till.

Han skulle leva ytterligare fyra år, innan ett virus blev för mycket för hans hjärta.

Jag vet inte om det var Mahler tveksamhet inför “Das lied von der erde” mörka tema, som gjorde att han aldrig fick höra den uppföras. Kanske fanns det även andra skäl. Premiären skedde blott några månader efter hans död. När jag lyssnade till den ikväll insåg jag att den, med alla sina solon där flera ibland pågår samtidigt, måste tillhöra en av de mest svårdirigerade av alla Mahlers verk. Kanske tvekade han även inför det. Nåväl, kvällens dirigenten, legendariska Marin Alsop, hade givetvis inga problem med att leda oss genom Mahlers smärtsamma, och stundtals osinnligt vackra epos till vår jord och livet. En musik som berörde mig likafullt som Mahlers musik alltid brukar göra. Och kanske även lite extra just idag, då jag igår var ytterst skeptisk till om jag skulle kunna företa mig hela resan till Katowice och Nospr för att få höra en av de, för mig, käraste av alla Mahlers verk.


Dagens anteckning – 3 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En båt med turister guppar förbi mig där jag sitter vid Wisła. Båten är en sådan där liten motordriven gondolliknade tingest man ser på vattnet här i Kraków. De tar turister kors och tvärs över floden och bjuder givetvis på guidning för en djupare förståelse för stadens historia.

De är ganska många dessa båtar, men det är alltid just denna farkost jag registerar, och det beror på att hon heter Rusałka. Jag skulle nämligen aldrig åka ut med en liten bark, som denna, med det namnet. De av er som känner till centraleuropeisk folktro förstår nog vad jag syftar på. Rusałka är nämligen ett väsen som man inte ska lita på om man befinner sig nära vatten. Med sin fagra uppsyn ska hon tydligen locka både män och kvinnor ner i djupet.

Rusałka har många olika skepnader. Hon kan vara ung, men i vissa områden är hon en gammal och ful kvinna. Ibland har hon brunt hår, och ibland blont. Men ett är säkert, om du kommer för nära blir hennes hår alldeles grönt, ja, som pilen du ser på bilden nedan. Hennes släktskap med Mavka, som återfinns i den ukrainska folktron, tordes därför vara oomstritt. Som säkert alla vet utgick Lesja Ukrajinka från Mavka i sin pjäs “Skogssång” (från 1911) som handlar om detta farliga och vackra väsen.

Om man istället vill lyssna på musik som handlar om Rusalka är Antonín Dvořáks fantastiska opera med samma namn ett utmärkt val. Den skrevs 1900-1901 och blev en enorm succé när den uruppfördes i Prag. Snart försökte Dvořák få den uppförd utanför de tjeckisk språkliga områdena i Habsburgska riket. Han hade bland annat kontakt med Gustav Mahler, som under en tid var positivt inställd till att uppföra den på Wiener Staatsoper. Men av någon anledning drog Mahler öronen åt sig och planerna rann ut i sanden. Det skulle dröja till 1910 innan den sattes upp i Wien, och då hade både Dvořák och Mahler gått ur tiden.

Den lilla båten med namnet Rusałka har nu guppat iväg utom synhåll. Solen glimmar förföriskt i vågorna på Wisła. Och kanske är det Rusałka som försöker locka, vem vet.