Igår kväll, ungefär klockan halv sju på kvällen, sa jag till min mamma, när vi satt och åt en bit mat, att “Nej, Wien är inte en stad som jag har blivit förälskad i. Trevlig på alla sätt och vis, men inte förälskad i.” Några timmar senare, rättare sagt ungefär klockan nio, hade allt förändrats. Mitt hjärta svämmade helt enkelt över av kärlek, till allt omkring mig, till alla omkring mig, till staden jag var i, och sist men inte minst, till Gustav Mahlers musik. Och inte att undra på, enär kärlek är det som Mahlers åttonde symfoni handlar om.
Den kallas ju Symfoni för ett tusen (Sinfonie der Tausend), vilket givetvis är en efterkonstruktion och har inte någonting med Mahler att göra. Han skulle nog inte ha kommit på tanken att kalla den för något så karikatyrmässigt. Men egentligen är det inte något enfaldigat nyck att kalla den för en symfoni för ettusen, för den väcker inte mindre än ett tusen känslor. Och vid närmare granskning tror jag att det är möjligt att den väcker fler än ett tusen känslor. Den kan till och med väcka så många som en miljon känslor. Eller ännu flera. Alla och envar dessutom lika viktiga.
Efter gårdagens debut för mig (det var första gången jag hörde den livs levande), kan jag bara önska att jag ges möjlighet att höra den igen och igen och igen. Och jag är övertygad om att symfonin kommer att ha samma inverkan på mig varje gång jag kommer att höra den. Nästa möjlighet att få höra denna mästerliga kärleksförklaring blir förhoppningsvis med Krakóws filharmoniska orkester med körer och solister i juni nästa år.
Några egentliga tillägg är på sin plats:
Egentligen åkte jag inte till Wien för att höra Mahlers åtta. Jag åkte till Wien för att fira min mamma, men till vår smala lycka visade det sig att Wiens symfoniorkester (Wiener Symphoniker, dock inte att förväxla med den mycket mer kända Wiener Philharmoniker) skulle framföra Mahlers åtta på konserthuset, under ledning av dirigenten Phillipe Jordan.
Och egentligen trodde jag inte att jag skulle reagera så starkt på att få höra åttan, men när de sista takternas crescendo närmade sig erfor jag att jag vibrerade i hela kroppen. Det är tydligt att jag aldrig vänjer mig vid att drabbas av musik.
Och det senare är väl egentligen inte enbart Mahlers fel, även om jag just nu är fylld av hans musik.
I fönstret på Café Sperl sitter ett äldre par och läser dagens blad. En pust av gången tid sveper genom luften. En lite dammig vindpust, som skulle kunna ha varit angenäm, om det inte vore för det där med Adolf Hitler, som tydligen satt här och gnisslade tänder av vrede efter det att hans ansökan till den intilliggande konsthögskolan blivit avvisad. Allt i vår historia vill man helst inte dröja sig kvar vid, även om man måste.
När jag lämnar Sperl stannar jag till varför några bänkar som är målade i regnbågens färger, en prideflagga. Vår samtid är trots allt inte så dum.
Och det är ofta i de små detaljerna som man finner mening. Som regnbågsfärgade bänkar utanför Café Sperls port, eller som att det i bottenvåningen till Mahlers bostadshus i Wien idag finns en polsk butik. Det saknar givetvis helt relevans, för andra än för mig.
På Staatoper i Wien blir jag varse följande: Benjamin Brittens operor ska ses och höras på en scen. Varken streamade tjänster eller CD:s göre sig besvär. Det har länge varit ett dilemma för mig, att jag förtjusas av Brittens konserter, de andra symfoniska verken, ja, praktiskt taget allt han har skrivit. Men när det kommer till hans operor har jag ofta förskräckt ryggat tillbaka.
Men det slår mig nu att haken har bara varit att jag helt enkelt aldrig har haft förmånen att få se dem agerade på scenen.
Operan Billy Budd, op 50, är, ur mitt perspektiv, inget undantag. De musikaliska uttrycken blir oerhört fängslande just eftersom berättelsen på scenen griper tag. Klangerna som skapas är knappast vackra, men bildar en gripande väv av känslor och som förstärks av de olidligt grymma skeenden som försiggår på scenen. Sången känns ofta lite platt, som om den aldrig kommer ur någon skala, men kanske försöker Britten återge den klaustrofobiska känsla som måste ha förekommit på ett skepp på 1700-talet. Operans handling kan man läsa sig till på wikipedia, men den intressanta frågan är vad Britten och författarna till librettot, E. M. Forster and Eric Crozier, ville ha sagt. Min tolkning är att den försöker behandla temat avundsjuka, svartsjuka (ja, båda), förnekelse, ondska, godhet och sist men inte minst, feghet.
(Endnote: Det sista, alltså feghet, tänker jag att Mahler ändå inte kunde ha lidit av, när han tog tjänsten som chefsdirigenten på nämnda operahus. Fast feg kan man knappast vara om man beslutar sig för att bli dirigent.)
Vår samtida rädsla för åldrandet, drabbar i allra högsta grad även litteraturen. Alldeles för många böcker glöms bort, och förtvinar på glömskans hyllrad. Om man vill gå på tvärs med vår samtid, kan man enkelt revoltera genom att läsa en äldre bok och låta tanken befinna sig långt bortom dagens hets efter det senaste och evig ungdom. Åldrandet, vare sig det rör människor eller böcker, bör ju inte ses som en sjukdom. Det är snarare ett diplom för ett gott liv. För visst är det är sorgligt med dem som aldrig får lämna ungdomsåren.
Franz Schubert (1797-1828) fick aldrig uppleva åldrandet, och om det och mycket mer kan man läsa i Newman Flowers snart 100 år gamla biografi “Franz Schubert, the Man and His Circle” från 1928. I denna bok kan vi tillskansa oss kunskap om Schubert och hans krets (kallad schubertianerna) som kanske gått några förbi. Som exempelvis att hans bäste vän var odågan Franz von Schober, född på Torups slott utanför Malmö, och att han därför kallade sig Torupsonen i olika sammanhang. von Schober försökte sig på många karriärer, bland annat som skådespelare på estraden i Wrocław (då Breslau), men han var nog mest framgångsrik i sängkammaren. Här kan man också läsa om svenske Isak Albert Berg, operasångare och pedagog, som hjälpte Jenny Lind till hennes framgångar. Flower ger också en utförlig beskrivning av Schuberts sjukdomstid och dess fasor. Schubert hade ådragit sig syfilis när han följde med Torupsonen på dennes nattliga eskapader. Vi kan också läsa om Schuberts usla ekonomi, vilken delvis kan förklaras av att han var synnerligen envis och inte vek sig för samtidens ideal.
Här återfinns också en gripande beskrivning av Ludwig van Beethovens sista tid i livet. Vi får möta honom som stendöv på en parkbänk i Wien, där han ihärdigt pratar om sig själv, utan att ta någon notis om någon annan än just sig själv. Åhörarna omkring honom tycks vara förtjusta och lyssnar lika tacksamt som vetgirigt på hans långa monologer. (Vi har med andra ord alltid hänförts av sådana som kan framhäva sig själva.) Schubert var dock på tok för blyg för att närma sig den Store Mästaren, och deras möten blev få och korta.
Newman Flower belyser också hur livet kunde te sig i Wien under 1800-talets första årtionden. Det är en mörk bild som återges, där en slags wienersk Jantelag verkar ha rått, och kejsarens klåfingriga censur slog ner på allt, vilket ledde till att många flydde staden. Som exempel kan man ge konstnären Moritz von Schwind och tillika en av schubertianerna, som efter att ha förnedrats i Wien, flyttade till München och fick stor framgång.
Allt detta lyckas Newman Flower skildra utan att för den delen utgå från sig själv och inleda varje kapitel med ett “jag”. Och trots att boken själv är ålderstigen och säkert viftas bort som passé av vissa, så har den många förtjänster just i det att den inte är författad av en samtida författare. Det ger läsningen ett djup, enär man läser den både genom dåtidens och samtidens syn på Schubert.
Det som Flower till exempel inte förtäljer är att det var Gustav Mahler som lanserade Schuberts symfonier, och då särskilt Symfoni i C-dur (D 944), för eftervärlden. På Mahlers tid ansåg man att Schuberts symfonier var för undermåliga och knappast något virke för en riktig symfoni som kunna grabba tag i åhörarnas känsloliv. Mahler lyckades att övertyga sin samtid om att Schubert var en stor tonsättare. Utan Mahler hade vi kanske inte fått njuta av Schuberts verk för större ensembler. Detta nämner inte Newman Flower av den enkla orsaken att Gustav Mahler var en förhållandevis bortglömd tonsättare och dirigent år 1928. Det skulle dröja några decennier innan Leonard Bernstein lyfte fram Mahler för en bredare publik, och därmed medverkade till att skapa Mahlers ryktbarhet.
Nå, nu kanske ni undrar varför en postning om Schubert och Wien återfinns på denna sida som helst blickar österut. Förklaringen till detta ligger i det faktum att Wien under lång tid agerade huvudstad åt det område som ofta belyses här, alltså sydöstra Polen och västra Ukraina. Och om du vidare tar dig en titt på kartan ser du att Wien definitivt skulle kunna kvalificera som en metropol i det vi ofta slarvigt kallar östra Europa, men egentligen bör kallas Centraleuropa. Wien ligger i sydöstlig riktning i förhållande till Prag och ungefär på samma latitud som Wrocław. Så det är bara för er att vänja er vid tanken att Wien kan komma att figurera i fler postningar.
En schubertiad (alltså en konsert med Franz Schuberts musik) teknad ur minnet år 1868 av Moritz von Schwind. På teckningen ser ni Franz Schubert vid pianot samt Josef von Spaun, Johann Michael Vogl, Franz Lachner, Moritz von Schwind själv, Wilhelm August Rieder, Leopold Kupelwieser, Eduard von Bauernfeld, “Torupsonen” Franz von Schober, Franz Grillparzer samt ett porträtt av grevinnan Karoline Esterházy på väggen.
Utöver ovanstående bok är informationen bland annat hämtad från: The Eighth: Mahler and the World in 1910, Stephen Johnson, University of Chicago Press (2020)
För 164 år sedan idag föddes Gustav Mahler i hjärtat av Böhmen i den lilla hålan Kaliště, eller Kalischt som man kallade den på Mahlers tid. Idag ligger byn i Tjeckien. Byn har bara två saker att stoltsera med, och det är en kyrka, som egentligen inte ser så mycket ut för världen, och att det är Mahlers födelseort. Det senare syns ju inte direkt på platsen, eftersom det inte heller verkar finnas någon minnesplatta eller staty över denna storhet, som på många sätt var statslös och inte heller önskad någonstans. Om detta lär han lär själv har yttrat Jag är hemlös tre gånger, som infödd i Böhmen i Österrike, som österrikare bland tyskar och som jude över hela världen. Överallt en inkräktare, aldrig välkomnad. I dagens västerländska samhällen, där antisemitiska föreställningar vädrar morgonluft, är det värt att påminna om att antisemitismen är en väl etablerad och integrerad del av vår kultur. Man skulle ju kunna tro att Förintelsen fått oss att inse att problemet inte ligger hos den judiska befolkningen, utan hos dem som inbillar sig vara hotade av judendomen, men ack…
Gustav Mahler kom inte ihåg särskilt mycket av Kaliště, eller Kalischt, eftersom de flyttade till Jihlava, på tyska Iglau, när han var blott fem månader. Iglau var ett viktigt handelscentrum i Böhmen. (Ja, precis, Iglau kan härledas till det tyska ordet för “igel” som i igelkott.) I Iglau introducerades den lille pojken Mahler till musikens förtrollade värld genom att lyssna på de sånger och musik som spelades på gatorna i den livliga handelsstaden. Det är ganska troligt att du kan höra några i dessa sånger i någon av Mahlers symfonier.
Nåväl, vi ska inte traggla oss genom hela Mahler liv idag, utan i stället hylla honom med att lyssna på någon, eller några, av hans symfonier. Själv har jag inte någon särskild favorit bland hans bevarade alster. De symfonier jag dock brukar undvika är hans första och femte symfoni. Orsaken är att dessa symfonier har missbrukats och rentav fördärvats av den kommersiella filmindustrin. Men detta innebär inte att jag inte lyssnar på dem, eftersom det är precis som Mahler själv kanske har sagt, att man måste lyssna på alla verk av en tonsättare för att verkligen förstå. Själv föredrar jag att lyssna på Gustav Mahlers musik levande, allt framfört av en orkester. Det är något jag inte är särskilt bortskämd med. I september vankas i alla fall Mahlers sjua med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Jaroslav Sjemet. (Han använder dock den engelska translittereingen av sitt ukrainska namn, alltså Yaroslav Shemet). Och nästa år, bortom kullar och berg av arbete, vinter, vedermödor och glädjeämnen, hägrar ett framförande av Mahlers åttonde symfoni, med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, samt ett framförande av Mahlers första symfoni under ledning av Marin Alsop.
Men nu far vi tillsammans med födelsedagsbarnet Gustav Mahler ut över de böhmiska bergen och dalarna. Stannar till i någon liten by och tittar på stadslivet, hör någon sjunga en visa, förundras över kyrkklockornas klang, oroar oss över en annalkande storm, störtar dödströtta till marken, innan vi slutligen far ut över någon vacker utsikt med euforisk inlevelse. Och vi behöver inte ens uppsöka den faktiska utsikten i Böhmen, för som Mahler själv lär ha sagt Bry dig inte om att titta på utsikten – jag har redan komponerat den.
På bilden ser vi Gustav Mahler drömma bland partituren i Rom 1907.
I helgen har Polen firat sin 233 år gamla konstitution, en konstitution som klubbades 3 maj 1791 och som var tänkt att få bukt med århundraden av politiska slitningar och låsningar. Tyvärr fick den gälla i blott 19 månader. 1793 skulle Polen nämligen delas upp mellan de tre stormakterna Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Det hindrar dock inte polackerna för att varje år fira denna uråldriga, men på sin tid ytterst moderna, konstitution. Följaktligen ställs de vanliga göromålen in, och däribland konserter med konstmusik, vilket är till förtret för undertecknad. Det krävs nämligen musik för att just denna hominid ska vara själsfrisk.
Vad göra? Jo, ut i naturen för att lyssna till naturens symfoniska verkförteckning. Skogen i all ära, men egentligen är det vid flodbäddarna, som de riktiga storverken skrivs. Här kan man höra rörsångaren med sitt lustiga och lite vimsiga läte. Man kan vidare höra vassångaren tjippa lite gräshoppslikt, men den får allt konkurrera med mästaren av gräshoppsimitation, som framförs av gräshoppssångaren själv. En sävsångare sippar på sina toner i någon tuva, innan den bryskt avbryts av en flodsångare. Tillsammans med svarthättor, alldagliga koltrastar, rödstjärtar och andra mesar och skönsångare, skapar de ett oemotståndligt musikaliskt mästerverk, som vi människor helt enkelt oftast går bet på att överträffa eller imitera.
Många tonsättare har förvisso försökt att imitera dessa musikalitetens specialister. Olivier Messiaen (1908-1992) lyckas komma snubblande nära att imitera dem i Catalogue d’oiseaux (1956-58), men faktum är att hans uppsåt nog inte var att imitera dem, utan snarare skriva en hyllning till fåglarnas sång. Han var ju trots allt ornitolog, och dessa hyser ofta en nästan religiös vördnad för fåglar. Det finns nog andra exempel på tonsättare som skrivit lyckade hyllningar till fåglarna och dess sånger, men de flesta har nog bara snuddat vid deras läten, så som exempelvis Gustav Mahler, som förefaller ha varit ganska upphängd på göken…
Nåja, nu står i alla fall undertecknad vid en flodbädd och lyssnar på fåglarnas musikaliska gnosis. Just denna flodbädd tillhör en biflod till Wisła, och kallas för Białucha. Namnet (biała betyder vita) anspelar tydligen på flodens mjölkaktiga färg, som kommer av att sedimenten i flodbädden är riktigt på kalk. Lite längre norrut kallas samma biflod för Prądnik, och det ska enligt uppgift få de polska tankebanorna att associera till snabb ström. Även Białucha är väldigt snabb, men tyst och smidigt elegant. Men vem är det som sjunger där bort? Hallå, vänta på mig… En annan måste ju helst ordna in dig i ett fåglarnas sång-kartotek. Vänta. Ila inte så snabbt. Hallå…
Det är i musiken som krigets närvaro framträder som skarpast. Där tecknar sig dess grymma våld med detaljerad skärpa. Kanske är det just för att musik väcker känslor, som gör att krigets fasor träder fram. Eller är det så att all energi som kriget kräver, liksom frigörs under det att vi lyssnar och spelar, och på något oväntat sätt förenas vår oro i tonernas värld. Den tanken slår mig när jag i slutet av februari åhörde INSO-LVIV:s konsert på Lvivs filharmoni. Konserten hade som tema att ingjuta hopp och kraft till åhörarna, och Ukraina som helhet. Konserten inleddes med en tyst minut för de civila som dödats och för de stupade i kriget, därefter tog INSO-Lviv, under ledning av dirigenten Roman Kreslenko, med oss på en tur upp i bergen, till Karpaterna. Det är nämligen i bergen som man kan finna ny energi och kraft, förkunnade konsertens programblad. Publiken fick höra tonsättningar av Mykola Kolessa och Stanislav Ljudkevytj som i sina tonsättningar ofta hyllade bergens kraft. Konserten avslutades med ett bejublad framförande av Johannes Brahms fjärde symfoni.
INSO-Lviv har under hela anfallskriget turnerat flitigt runt om i världen. De har även besökt Sverige. Orkestern har på många sätt mognat sedan jag hörde dem senast 2019, och den trötthet man kunde ana när musikerna äntrade scenen, blåstes bort under konsertens gång. Deras energi fyllde onekligen varje åhörare.
INSO-LVIV (Fotograf: undertecknad)
Men kanske var det särskilt under en konsert på Lvivs Orgelsal, några dagar senare, som kriget bröt in, och på många sätt tog över, mitt medvetande. Konserten, som inleddes med ett tal av Taras Demko, Orgelsalens vice direktör, innehöll två mycket olika verk, ett svenskt och ett ukrainskt, som möttes i en vänskaplig omfamning. De två verken som framfördes av Luhansk filharmoniska orkester under ledning av fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj var svenske tonsättaren Staffan StormsShattered Night, en pianokonsert i fyra satser, samt den ukrainske tonsättaren Zoltan Almasjis tredje symfoni kallad Seger (Переможної), som också hade världspremiär.
De båda verken är, Ivan Ostapovitj uttryckte efter konserten, mycket olika till sin karaktär. Storms pianokonsert vänder sig på många sätt inåt, medan Almasjis verk snarare vänder sig utåt, låter känslorna färdas mellan stämmorna, än genom spröda och skira toner, än med våldsamma uppbrott och utbrott. Trots deras olika uttryck känns dessa båda verk märkligt samstämda, som om de tillsammans höll upp varandra i en slags broderlig omfamning. Det är inte en tillfällighet att Storms verk framförs i detta sammanhang i Lviv, då det är tonsättarens uttryckliga önskan att få framföra verket som ett led i att visa sitt stöd till ukrainarna i deras kamp mot Rysslands krig mot Ukraina. Storm skrev symfonin 2010 med anledning av Gustav Mahlers 150-årsjubilem, och i Lviv var solist pianisten Andrij Makarevytj. Zoltan Almasjis symfoni, med dess dramatik och ljudliga landskap, skildrar krigets fasor, både de som sker på slagfältet och de fasor som utspelas i varje individs inre när flyglarmet ljuder eller minnesbilder av kriget, dödade eller stupade vänner och släktingar, tar över synfältet. Almasji leder oss genom det krigshärjade landskapet mot den oundvikliga ukrainska segern. Med sitt tydliga och berättande tonspråk, lyckas han skildra det som väldigt få reportage från Ukraina har lyckats med. Han river upp känslor och tankar om krigets fasor du inte trodde du förmådde känna eller tänka. Ristar känslorna på din hud. Kastar dig mellan hopp och förtvivlan. Denna symfoni borde turnera land och rike runt och sättas upp på alla konserthus och gator och torg runt om i världen, så att ingen lyckas med bedriften att tänka bort det brott som Ryssland begår mot Ukraina.
Luhansk filharmoniska orkester, Ivan Ostapovitj och Zoltan Almasji (Fotograf: undertecknad)
Taras Demko (Fotograf: undertecknad)
Men det är inte bara konstmusiken som åskådliggör kriget. På en bar i stadens centrum samlas några musiker och sångare för en slags folkmusikalisk flashmob. Bland dem märkts Rost Tatomyr, Viktorka Titarova, amerikanen Benya Stewart, operasångaren Nazar Pavlenko, för att bara nämna några få. Kriget finns där, i dessa ukrainska folksånger, som så ofta handlar om sorg, saknad, längtan, smärta. Texter som skrevs för hundra år sedan, har aktualiserats. Någon av åhörarna börjar plötsligt gråta. Kanske känner hon igen en känsla i texten. Och som så ofta när det gäller musik, övergår hennes tårar i en tacksamhet riktad mot musikerna. Alla oroar sig för någon, har förlorat någon, är rädd för att bli inkallad… Kriget nämns nästan inte med ett ord, men svävar genom samtalen och sångerna, som en objuden och väldigt påfrestande gäst.
Men det var inte bara ukrainsk folkmusik som hörs. Bland musikerna återfinns nämligen även den krymtatariska sångerskan Safiye Lenter-Qize. Hennes sång, och hennes blotta närvaro, påminner om att Rysslands krig mot Ukraina började när de landsteg på Krym i mars 2014. Då Ryssland ockuperade halvön och fördrev alla oppositionella. Krymtatarena har sedan århundraden varit i opposition mot den ryska kolonialismen, och många valde att fly för att driva kampen om sin halvö från ukrainskt territorium. I den krymtatariska folkmusiken kan man tydligt höra bland annat turkiska och mongoliska element, och med sin pentatoniska skala upplevs harmonierna som exotiska för ett västerländsk öra. Men i samspel med de ukrainska sångerskornas karaktäristiska sångteknik, som kvällen till ära sjunger tillsammans med Safiye Lenter-Qize, infinner sig en kraftfull och medryckande sämja. I denna gemensamma sång förnimmer man tydligt Ukrainas mångfacetterade kulturella landskap.
Strax före utegångsförbudets inträde, vandrar musikerna, sångarna och de som lyssnat hem. Alla bär de med sig en liten del av kriget, men genom att forma sina erfarenheter till musik, skapar de en motkraft till allt våld som omsluter dem.
När man skildrar krigets närvaro i Ukraina är det lätt att hänfalla åt att framställa ukrainarna som offer utan motkraft. Men det är långt ifrån hur det i verkligheten förhåller sig. Ukrainarna har en utomordentlig förmåga att omforma sina tankar och känslor i kreativa projekt. Ovanstående är några exempel på hur ukrainarna bearbetar sina upplevelser genom kreativitet, som syftar till att övervinna rädsla och passivitet. Dessa berättelser, som åskådliggör ukrainarnas kraft och styrka, når sällan en publik utanför Ukraina, men de är likafullt en del av den ukrainska vardagen.
Benya Stewart med operasångaren Nazar Pavleno och musikerna Jurko Rymar och Josyp Sova. (Fotograf: Flo Itkina)
Viktorka Titarova (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr och Safiye Lenter-Qize med Stanislav Kyryllov. (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr i högvarv under den beskrivna kvällen (Fotograf: Flo Itkina)
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
