För de flesta är det kanske bara ett hus som står vid Hälsovägens fot i Helsingborg, men för mig är det huset som gav mig musiken. Nå, det är kanske inte helt sant, ty det är många som gett mig musiken, men det är i det huset som jag lärde mig att lyssna, alltså verkligen höra, musiken. Och kanske är det inte att undra på, enär det är min pappas gamla arbetsplats, alltså Helsingborgs konserthus och hemvist för samma stads symfoniorkester.
Huset ritades av den svenske arkitekten och stadsplaneraren Sven Markelius. Initialt hade han ritat en klassicitisk byggnad, men efter att ha åkt på en studieresa till Tyskland, och bland annat träffat Walter Gropius, ändrade Markelius ritningar och konserthusets kropp och innanmäte skulle präglas av funktionalism.
Och som av en händelse har jag idag fått höra ett verk som tillägnades samme Gropius dotter, nämligen Alban Bergs violinkonsert “Till minne av en ängel” från 1935. Dottern, som hette Manon, hade gått bort i polio blott 18 år gammal. Hennes mamma var ingen mindre än Alma Mahler, alltså Gustav Mahlers ökända hustru. Konserten framfördes av den norska ungdomsorkestern under ledning av Johannes Gustavsson. Men kvällen inleddes dock med ett nyskrivet verk av norskan Therese Birkelund Ulvo, vilket dessvärre inte riktigt lyckades fånga mitt intresse. Kanske berodde det på att jag väntade på det stycke som skulle komma efter paus – Gustav Mahlers första symfoni från 1887-88.
Egentligen är det lite märkvärdigt att denne tonsättares tonvärld drabbar mig med lika mycket kraft varje gång. Hur jag fångas in i en säregen stämning som jag bara finner i hans musik. Som om jag färdas in i ett alldeles speciellt rum, där bara jag och Mahlers musik finns. Ibland önskar jag till och med att jag kunde låsa dörren efter mig, gömma nyckeln och stanna där inne för evigt.
I morse vaknade jag med de sista takterna av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Ni vet den delen när alla teman (kärlekstemat, Gretchens sång och brottstycken från första satsen) i symfonin upprepas och förenas i dess slutgiltiga crescendo. Jag började leka med tanken att åka världen över för att höra åttan sättas upp av olika orkestrar och med olika tolkningar. Men efter en stund beslöt jag mig för att det gott kan räcka med att få höra den sex gånger till, enär jag redan haft förmånen att få höra den två gånger. Ja, detta enligt en logik som blott morgonmosiga tankar kan åstadkomma. Men jag viftade snabbt bort den tanken, lika fort som den kom, för att istället sätta mig på spårvagnen till Nowa Huta för en helt annan typ av konsert.
På programmet på denna eftermiddagskonsert med Capella Cracoviensis stod Felix Mendelssohns konsert för violin, piano och stråkorkester (MWV O4) från 1823, som tonsattes av den då blott 14 år gamla Mendelssohn. Det är ett verk som tydligt visar på den framtida Mendelssohns tonsättarkonst, om än i inte helt utvecklade form. Ibland får jag nästan känslan av att verket faller isär och att de olika delarna försöker leta sig tillbaka till varandra. Men på flera ställen glimmar stycket till och fram träder Mendelssohns snillrika konstruktioner och former. Capella Cracoviensis framförande var, som brukligt för denna ensemble, mycket engagerat, och som lyssnare dras man lätt med i deras stora inlevelse.
Konserten inleddes dock med Richard Wagners “Wesendonck Lieder” (WWV 91) från 1857-58, med en inkännande tolkning av den lysande sopranen Jolanta Kowalska. Wagner är som bekant en helt annan typ av tonsättare än Mendelssohn, och han tillhör också en av få tonsättare jag känner stor tveksamhet inför och sällan lyssnar på. Orsaken till min tveksamhet går att finna i hans uttalade antisemitism, vilken tordes ju vara bekant för de flesta. Wagners antisemitiska essä “Judendomen i musiken” (Das Judenthum in der Musik), skrevs bara sju år innan ovanstående sångcykel tillkom. I essän gick han bland annat till hårt angrepp mot Mendelssohns tonsättarkonst, som Wagner menade saknade passion och även en själ. Den tanken levde tyvärr levde kvar långt efter Wagners död. Vissa forskare menar att Wagners antipati mot Mendelssohn också närdes av rivalitet mot den då mer populära Mendelssohn. Det är möjligen en förklaring till hans utspel, men man bör inte tona ner Wagner som otvivelaktig antisemit. (Om du tvivlar på min tvärsäkerhet kan jag tipsa om “Stulen musik” av Anders Rydell.) Just av den orsaken skulle jag ha önskat att Capella Cracoviensis hade valt ett verk av en mognare Mendelssohn, för att ge Wagner svar på tal. Men trots den brasklappen tycker jag tanken att sammanföra de båda var intresseväckande och utmanande.
När jag kom ut från konsertlokalen föll ett stilla sommarregn, vilket milt strödde sina droppar över den lilla konstgjorda sjön i Nowa Huta. De gula näckrosorna pekade piggt och lite uppfordrande upp mot den grå himlen.
Eftersom den genuesiska depressionen fortfarande håller oss i ett fast grepp, och tvingar varje sommarkänsla, som förtvivlat försöker spira, ner i gatubrunnarnas uppslukande gap. Det är då som andra känslor tar över, så som exempelvis vemod. För mig är det kanske det svenskaste ord som finns, trots att det faktiskt är ett låneord från tyskans “wehmut”.
Men det finns faktiskt en viss skillnad i betydelse mellan ordböckernas beskrivning av vemod och min egen användning av det. Enligt källor ska vemod i det svenska språket anspela på ett svårmod som ofta innebär en längtan efter svunnen tid. Enligt min egen tolkning innebär vemod faktiskt mest bara svårmod som accelereras av en allmän känsla av nedstämdhet.
Trots att det kan låta förfärligt beklagligt, så har vemod inte enkom sorgliga känslor i släptåg. Att bära på en stunds vemod kan också ge en möjlighet till att senare bli upprymd. Ty vemod tycks sällan stanna länge hos dem som drabbas. Men om man ändå vill att vemodet ska dröja sig kvar lite längre än det som de egna känslolivet lyckas uppbringa, kan man alltid lyssna på Jean Sibelius. Ja, jag vill tillstå att ingen annan tonsättare har med så förträfflig exakthet lyckats inkapsla vemod i musik. Det finns säkert andra tonsättare som försökt, men ändå inte lyckats. Ett exempel skulle kunna vara Wilhelm Stenhammar som beundrade Jean Sibelius, men i Stenhammars tonsättningar lever ändå alltid något lite för lättsamt och ljust.
Hoppa nu inte i galen tunna och anta att jag inte uppskattar Jean Sibelius, ty sanningen är givetvis raka motsatsen. Han har följt mig genom praktiskt taget hela mitt liv och jag lyssnar till nästan alla hans verk med vällust, om än med något vemodig förnimmelse. Men det kanske förvånar någon att jag dras till Sibelius, när jag annars skrävlar om hur mycket jag lyssnar på Gustav Mahler. De båda kan nämligen nästan beskrivas som varandras motsatser. Mahler tog till stora yviga gester till sina tonsättningar, medan Sibelius musik är mer återhållsam med storslagna känsloyttringar och där han sökte en symfonins logik.
Mahler var inte särskilt imponerad av Sibelius tonsättningar. I ett brev till Alma beskrev Mahler ett stycke av Sibelius med orden: “ett av dessa stycken var bara vanlig ‘kitsch’, kryddad med vissa ‘nordiska’ orkesterinslag som ett slags nationalsås.” Ingen vet vilket stycke Mahler sågade på dylik manér, men det är inte omöjligt att det rör sig om “Valse triste” (op 44/1) från 1903, eftersom Mahler hörde stycket när han besökte Helsingfors 1907. Vad Sibelius hade att säga om Mahlers musik finns det inte många källor som vill återge, men han var troligen inte heller särskilt imponerad. Sibelius skulle också senare i livet ta avstånd från avantgardistisk och modernistisk musik, så som Arnold Schönberg och Alban Berg, vilka sa sig ha inspirerats av Mahlers tonsättarkonst.
Rackarns, nu hamnade jag igen i musik och hos Mahler, trots att jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om betydelsen av ordet vemod. Det är ju nästan så att jag drabbas av vemod bara för att jag inte klarade av hålla mig till ämnet. Låt oss därför istället beundra denna fina väggmålning, som verkligen skrämmer vemodet på flykt och gör en riktigt upprymd, eller hur?
Det kan inte hjälpas men idag måste vi uppehålla oss vid Gustav Mahler, ty det är idag 165 år sedan han föddes i det lilla samhället Kaliště i dagens Tjeckien. På Mahlers tid använde man dock det tyska namnet, som är Kalischt. Det är ett litet samhälle, och det enda som de egentligen kan stoltera med är att Mahler föddes där. Idag har samhället ungefär 330 invånare, men på 1860-talet var det tre gånger så många som bodde i Kaliště.
Det finns inga rapporter om hur mycket Gustav Mahler vägde, hur lång han var, om han skrek eller hur modern Marie mådde efter förlossningen, men det finns dokumentation på att han föddes i familjens hem på adressen “Hus nummer nio”. Sju dagar efter födseln registrerades Gustav i den lokala synagogan, samt omskars av rabbinen. Gustav Mahler var det andra barnet i en barnaskara som senare skulle uppstiga till 14, men alla barn överlevde dock inte till vuxen ålder. Den första sonen föddes två år före Gustav, men han dog redan som ettåring. Huset där Gustav föddes, hade köpts av hans far Bernhard tre år innan Gustavs födsel. Det var ett litet hus, utan fönster och i ganska dåligt skick.
När Gustav Mahler var tre månader gammal lämnade familjen Kaliště och flyttade till Jihlava, eller Iglau på tyska, i dagens Tjeckien. Han skulle bo där under sina första femton levnadsår. Det var också i Jihlava som han mötte musiken, med vilken han skulle inleda en livslång relation. Familjen bodde i stadens kärna och från deras fönster kunde han höra stadens alla ljud och kanske framförallt den närliggande militäranläggningen, med allt vad det innebar av parader och marscherade soldater. Flera av dessa ljudupplvevelser skrev han senare om till musik.
Gustav Mahler var ett något rastlöst men också kreativt barn och därför tyckte föräldrarna att det var en god idé att låta honom få utlopp för sin energi genom att spela. Valet av instrument landade på piano, och han skulle snart både ge lektioner och ha bejublade framförande på stadens teater och hotell. Som lärare beskrivs han däremot som brysk, ty han hade en böjelse för att slå sina elever i huvudet när de spelade fel.
Det första kända fotografiet av Gustav Mahler togs när han var fem år gammal. Han tittar stint in i kameran, och hans högra foten sticker fram som om han var på väg ut ur bild. I den vänstra handen syns ett pappersark, och legenden säger att det är noter han håller ett så hårt tag om. Tyvärr har historiens vingslag fläktat bort vilka noter det månde vara. I den högra handen håller han en hatt som tycks vara stor nog att rymma hela pojkens överkropp. Det sägs förresten att han ställde till med en scen när detta fotografi skulle tas. Den lille pojken hade nämligen fått olika uppgifter om att kameran skulle suga upp honom, fästa honom på en papper och där skulle han förevigt sitta fastklistrad. Han hade antagligen tagit uttrycket “att fastna på bild” lite väl bokstavligt.
Men det är inte av ovanstående orsak som fotografiet visar hans hårt sammanpressade läppar, enär hans mun alltid såg ut på det sättet. På ett av de sista fotografierna av honom fångat år 1911, syns samma uppsyn. Det enda som tycks ha hänt mellan de två fototillfällena är att han åren dessemellan har skrivit några av de vackraste verken som någonsin tonsatts.
Men be mig nu inte att utnämna det främsta bland hans verk, ty jag har själv valt att inte deklarera någon gunstling. Alla hans tonsättningar skänker mig olika sorters njutning. Alla är sålunda på ett eller annat sätt efter mitt sinne.
Dagen har sålunda ägnats enkom åt Mahlers musik, och på bilden nedan ser ni ett axplock, men dock inte allt jag har, då jag dessvärre samlat på mig en del dubletter (som den nörd jag är). Tilläggas bör att jag givetvis haft på mig min Gustav Mahler-tröja.
Under dagen har jag försökt hålla mig kvar i minnet vid gårdagens framförande av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Mina tankar kretsar kring de för mig välkända partier som jag håller mest av, och kring de delar som jag igår fick hjälp att hitta till. Så är det alltid för mig när jag lyssnar på musik. Det spelar ingen roll om jag kan stycket som spelas utan och innan, ty på en konsert förs jag alltid till en ny plats i musiken som jag tidigare inte noterat.
Så skedde också igår.
Och under dagen har jag därför försökt ge plats åt de upplevelserna, förevigat dem i mitt minne. Jag har lindat in dem i mitt hjärta och sinne, förpackat dem extra nogsamt, så att det inte finns risk att de slinker ut. Som när man plockar en blomma på en äng och pressar den mellan bokbladen, för att bevara ett minne av sommaren.
Det är givetvis svårt att exakt memorera hur hela konserten lät. Inspelningar av symfonin kommer snart försöka fylla i mina minnen, och kanske till och med försöka kalkera av de känslor jag erfor under konserten. Men jag tänker inte låta något annat uppförande av Mahlers åttonde symfoni spela mig det sprattet, så därav min noggranna konservering av intrycken.
Och i sanningens namn är det inte den exakta återgivningen av hur det lät som jag försöker bibehålla minnet av, utan den unika förtätade och koncentrerade stämning som uppstår när alla på scenen och de i publiken samtidigt riktar sin uppmärksamhet mot musikens väsen. Eller som Leonard Bernstein så koncist uttryckte det: “When we touch one another through music, we are touching the heart, the mind, and the spirit, all at once”.
När Gustav Mahler (ja, nu är vi där igen, men detta kommer vara sista postningen om konserter med Mahlers musik på ett tag, då Mahlerfestivalen nu är slut) skulle uruppföra sin åttonde symfoni i München, september 1910, genomgick han en kris. Kvinnan i hans liv, Alma Mahler, hans älskade hustru och musa, och den person han hyste mest respekt för, hade haft en relation med en annan och yngre man. (Almas älskare var den kända arkitekten Walter Gropius, som hon skulle gifta sig med efter Mahlers död.) Plötsligt stod det klart för Gustav Mahler att Alma kanske inte var så lycklig i deras äktenskap som han själv hade trott. I ett försök att visa sin kärlek och djupa uppskattning för Alma tillägnade han henne verket. På försättsbladet i det nypublicerade partituret stod det på pränt “Meiner liben Frau Alma Maria”.
Men han nöjde sig inte med det som yttring för sin stora kärlek till henne. Ty när Alma anlände till sitt hotellrum, möttes hon av ett rum fyllt av vita rosor. Varje millimeter av rummets yta var täckt av roserna. Vad Alma erfor när hon såg detta hav av blommor förtäljer inte historien, men det måste nog ha stått klart för henne att han älskade henne mer än hon tidigare hade insett.
Symfonin skrevs dock fyra år innan det uruppfördes, och under den första sommaren efter det att Gustav Mahler och Alma hade förlorat sin äldsta dotter. De hade nu ett nytt sommarställe, Maiernigg i södra Österrike, och under några intensiva månader skrev han hela symfonin i ett rasande tempo. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på symfonins stora omfång (enormt många stämmor) samt dess oerhörda komplexitet.
Den en timme och tjugo minuter långa symfonin är också en uppvisning i starka känslor. Instrumentationen är som sagt enorm, och som brukligt med Mahler innehåller den ofta med mer än fördubblad uppsättning i varje stämma. Därtill är det åtta solister; tre sopraner, två altsångerskor, en baryton, en tenor, en bas, två fullstora körer samt barnkör. Symfonin har därför fått smeknamnet “Sinfonie der Tausend”, alltså “De tusendes symfoni”. Gustav Mahler använde dock aldrig själv detta namn om symfonin, och mig veterligen uppmuntrade han det nog inte heller.
Mahlers avsikt med att skriva en symfoni för så många musiker kom sig av att han ville skapa ett musikaliskt universum, en hyllning till kärleken, glädjen och livet. Och enligt min mening lyckas han också med detta uppsåt, ty som åhörare uppslukas man helt av musiken och dess energi uttryckligen uppfyller en. De vackraste partierna är dock inte de mest starka, utan till exempel den finstämda inledningen av andra satsen eller de ljuvliga solo av solisterna i samma sats.
Kvällens konsert var inte första tillfället jag bevisade ett uppförande av denna magnifika symfoni. Första gången jag hörde den var i Wien förra året med Wiens symfoniorkester (inte att förväxla med Wiens mer kända filharmoniska orkester). Det var en fängslande upplevelse och min puls gick för högtryck hela konserten. Jag trodde därför att jag inte skulle bli lika drabbad av kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester samt körer och solister. Men Mahlers musik har en monumental inverkan på mig och den sänder tydligen alltid en skälvning genom varje del av mitt sinne. Det är till och med en närmast fysisk upplevelse, som därför inte riktigt går att beskriva i ord.
Dagens framförandet leddes av fenomenala Alexander Humala, som i och med kvällens konsert tog avsked som konstnärliga ledare för Krakóws filharmoniska orkester. Personligen tycker jag att det är sorgligt att han slutar eftersom jag uppskattar hans sätt att tolka musik och leda orkestern, men jag hoppas att jag kommer få höra hans tolkningar i andra sammanhang (och jag tror han kommer att ha någon enstaka konsert under nästa säsong). Det verkar dessvärre vara så att man, i och med bytet av konstnärlig ledare, lyft ut Mahlers sjätte symfoni ur programmet för nästa säsong. Det är den enda av Mahlers symfonier som jag aldrig fått höra levande. Tänk, alltid finns det något att knorra över.
För att ackompanjera dessa rader får ni njuta av kvällens vackra solnedgången över Wisła, något som passar på årets längsta dag, och som dessutom illustrerar något av det jag känner inombords efter kvällens fantastiska konsert.
År 1904, när Gustav Mahler (ja, nu är vi där igen, men ni har ju ändå haft nästan en veckas Mahler-fritt så nu kan ni nog klara en anteckning om hans musik) började skriva på sin sjunde symfoni, stod han på toppen av sin karriär. Han var en buren chefsdirigent för Wiener Staatsoper och han hade även fått ett internationellt anseende som nyskapande tonsättare. Privat sken dessutom lyckan mot honom och han trivdes i äktenskapet med den unga, intelligenta och vackra Alma (däremot mer tveksamt om hon var lycklig). Men när symfonin framfördes för första gången i Prag 1908 hade allt förändrats. Han hade förlorat sin position på Stastoper, efter en antisemitisk hetsjakt på honom, och hans äldsta dotter hade gått bort i scharlakansfeber.
Uruppforandet innehöll också en hel del dramatik. Enligt källor ska orkestern och Gustav Mahler repeterat verket 24 gånger och efter avslutad reparation lär han vid flera tillfällen ha återvänt till hotellet för att skriva om delar av symfonin. Den anses av många tillhöra en av de mest svårspelade av alla Mahlers verk, men som lekman har jag svårt att avgöra om så verkligen är fallet. Det är i alla fall en av de mer sprudlande symfonierna, och kanske beror det på den stämning han var i när han inledde arbetet med att skriva den.
Trots att symfonin är så sprudlande är den faktiskt en vandring genom natten. Symfonins anda kretsar kring de två satserna Nachtmusik I (den andra satsen) och Nachtnusik II (den fjärde satsen). Dessa två satser var också de första delarna av symfonin som han skrev. När han nästa sommar skulle skriva den första, tredje och femte satsen drabbades han av en blockering och visste inte hur han skulle börja. Men under en roddtur med en eka på en alpsjö erfor han en rytm som skulle ge honom ett uppslag till inledningen på första satsen. En månad senare hade han slutfört arbetet med symfonin.
Instrumentationen är inte lika imponerande som den i andra, tredje eller (gud bevars) åttonde symfonin, men den innehåller tack och lov en herrans massa klarinetter stämda olika efter alla konstens regler. Vi har turen att få höra ett tenorhorn och underbara valthorn och ett engelskt horn, oboer, fagotter, tromboner och så den så viktiga tuban. Percussion är som vanligt omfångsrik, men koskällorna är värda att lägga på minnet. Stråket ser också ut som det brukar plus två harpor, samt en förtjusande liten mandolin och gitarr (dessa båda hörs (?) dock bara i fjärde satsen).
Det är inte debut för mig att höra denna symfoni, enär jag bland annat haft äran att få lyssna på den i höstas i Katowice med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av Yarosalv Shemet. Men det är första gången som jag får höra kvällens gästorkester, som är Poznańs filharmoniska orkester. Dirigent för kvällen är Łukasz Borowicz, vars tolkningar jag haft nöjet att få höra flera gånger, men dock aldrig av Gustav Mahlers musik, så spänningen är såklart stor. Låt oss således gå in i Mahlers förtrollande värld.
—
Och inte blev jag besviken denna gång heller. I Łukasz Borowicz tolkning lät han varje stämma glänsa och särskilt förtjust blev jag i tenorhornets solo i första satsen och valthornets solo i den andra satsen. Denna gång framträdde också skillnaden i stämning mellan de fem satserna mycket tydligare än förra gången jag hörde den, och kanske berodde det på att Borowicz lyfte fram dessa nyanser.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
