viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 16 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

År 1904, när Gustav Mahler (ja, nu är vi där igen, men ni har ju ändå haft nästan en veckas Mahler-fritt så nu kan ni nog klara en anteckning om hans musik) började skriva på sin sjunde symfoni, stod han på toppen av sin karriär. Han var en buren chefsdirigent för Wiener Staatsoper och han hade även fått ett internationellt anseende som nyskapande tonsättare. Privat sken dessutom lyckan mot honom och han trivdes i äktenskapet med den unga, intelligenta och vackra Alma (däremot mer tveksamt om hon var lycklig). Men när symfonin framfördes för första gången i Prag 1908 hade allt förändrats. Han hade förlorat sin position på Stastoper, efter en antisemitisk hetsjakt på honom, och hans äldsta dotter hade gått bort i scharlakansfeber.

Uruppforandet innehöll också en hel del dramatik. Enligt källor ska orkestern och Gustav Mahler repeterat verket 24 gånger och efter avslutad reparation lär han vid flera tillfällen ha återvänt till hotellet för att skriva om delar av symfonin. Den anses av många tillhöra en av de mest svårspelade av alla Mahlers verk, men som lekman har jag svårt att avgöra om så verkligen är fallet. Det är i alla fall en av de mer sprudlande symfonierna, och kanske beror det på den stämning han var i när han inledde arbetet med att skriva den.

Trots att symfonin är så sprudlande är den faktiskt en vandring genom natten. Symfonins anda kretsar kring de två satserna Nachtmusik I (den andra satsen) och Nachtnusik II (den fjärde satsen). Dessa två satser var också de första delarna av symfonin som han skrev. När han nästa sommar skulle skriva den första, tredje och femte satsen drabbades han av en blockering och visste inte hur han skulle börja. Men under en roddtur med en eka på en alpsjö erfor han en rytm som skulle ge honom ett uppslag till inledningen på första satsen. En månad senare hade han slutfört arbetet med symfonin.

Instrumentationen är inte lika imponerande som den i andra, tredje eller (gud bevars) åttonde symfonin, men den innehåller tack och lov en herrans massa klarinetter stämda olika efter alla konstens regler. Vi har turen att få höra ett tenorhorn och underbara valthorn och ett engelskt horn, oboer, fagotter, tromboner och så den så viktiga tuban. Percussion är som vanligt omfångsrik, men koklockorna är värda att lägga på minnet. Stråket ser också ut som det brukar plus två harpor, samt en förtjusande liten mandolin och gitarr (dessa båda hörs (?) dock bara i fjärde satsen).

Det är inte debut för mig att höra denna symfoni, enär jag bland annat haft äran att få lyssna på den i höstas i Katowice med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av Yarosalv Shemet. Men det är första gången som jag får höra kvällens gästorkester, som är Poznańs filharmoniska orkester. Dirigent för kvällen är Łukasz Borowicz, vars tolkningar jag haft nöjet att få höra flera gånger, men dock aldrig av Gustav Mahlers musik, så spänningen är såklart stor. Låt oss således gå in i Mahlers förtrollande värld.

Och inte blev jag besviken denna gång heller. I Łukasz Borowicz tolkning lät han varje stämma glänsa och särskilt förtjust blev jag i tenorhornets solo i första satsen och valthornets solo i den andra satsen. Denna gång framträdde också skillnaden i stämning mellan de fem satserna mycket tydligare än förra gången jag hörde den, och kanske berodde det på att Borowicz lyfte fram dessa nyanser.


Dagens anteckning – 7 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Mahler lär en gång lite skämtsamt ha sagt (ja, jag vet det är förfärligt tjatigt med Mahler, men det är festival här i stan och jag kan inte låta bli skriva om dagens konsert, men istället för en bild på konsertsalen får ni bilder på rosor, jasmin och den första egna tomaten) att hans tredje symfoni var ett stort gapskratt av eufori rakt i ansiktet på hans samtid, och att han hoppades att med den att han äntligen skulle kunna tjäna pengar och nå berömmelse. Men något senare tog han tillbaka detta och framhöll istället att folk som vanligt ändå inte skulle förstå de glädjeyttringar som kan höras i den.

Nå, jag vet inte om jag tycker att den är särskilt munter, men den är storslagen och vissa avsnitt sprudlar den av glädje och upprymdhet. Instrumentationen är också vidunderlig. Slagverket består av åtta timpani (det är två som spelar dessa), bastrumma, virveltrumma, cymbaler, tamburin, tamtam, traingel, käppar (!) samt två klockspel. Bland slagveket finns också fyra eller sex stämda klockor. I bleckblåset är det åtta valthorn, fyra trumpeter samt posthorn, flygelhorn därtill fyra tromboner och en tuba. I träblåset sitter fem klarinettister, en stämd i B en annan i A, två basklarinetter samt tre bess-klarinetten. Fyra flöjtister med två på piccolaflöjt, fyra på oboe samt engelskt horn. Därefter har vi förstås första och andra violin, viola, cello, kontrabas och två harpor. Vi får inte heller glömma altsångerskan (som ikväll sjöngs av Małgorzata Pańko-Edery), damkören och barnkören. Mahler hade sannerligen bestämt sig för att ge oss vad vi tål.

I vilket fall som helst är det den längsta av Mahlers symfonier och brukar, just beroende på dess längd, framhållas som den svåraste att ta till sig. Sammanlagt är den ungefär 90 minuter lång. Första satsen är över 30 minuter och kan därmed suga musten i den mest ihärdiga Mahlerian (även om det inte gäller mig). Mahler tar ut oss på en promenad i bergen. Sedan följer tre satser där vi språkar med fälten, blommorna, djuren i skogen (och så många fåglar: göken, gransångaren och så många andra) och slutligen har vi ett samtal med kärleken. Helt naturlig dialog enligt Mahlers tankestil.

Och när jag under kvällens konsert, med den helt fantastiska orkestern Sinfonia Iuventus samt filharmonins damkör och ukrainska barnkören, som vanligt brast i gråt när de små änglabarnen sjöng ding-dong från sin himmel, eller när jag lät mig genomljudas av de två fenomenala unga männen på timpani, som unisont slog sin fanfar för vad kärleken säger oss, tänkte jag att för att uppskatta detta måste man tillåta sig att vara lite förryckt och inte så kontrollerad. Kanske är det just det som får mig att älska Gustav Mahlers musik.

Som tillägg kan jag säga att det var andra gången som jag hade möjligheten att få höra trean framföras levande och kvällens konsert var långt mycket mer gripande än den tolkning jag hörde tidigare. Vad det beror på vet jag inte, men jag uppskattade verkligen kvällens dirigent, Gabór Hollerung, som hade en klassisk europeisk stil, utan alltför yviga gester.


Dagens anteckning – 6 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En av de största Mahler-upplevelserna jag har haft inträffade för ganska exakt två år sedan. Det var nämligen då som Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av dirigenten Alexander Humala, framförde Mahlers andra symfoni. Upplevelsen var så stark att luften inne i själva konsertsalen tycktes vara elektrifierad av intryck, och efter konserten var jag helt slut, som om jag hade simmat genom den störtflod av känslor som jag erfor under konserten. Och det var också då som jag blev som uppfylld av Mahlers musik.

Sedan dess har den konserten blivit som en slags referenspunkt för mina olika Mahler-upplevelser, och trots att jag sannerligen fått möjligheten att njuta av flera av Mahlers symfonier så har ingen av dessa olika tillfällen påverkat mig i samma utsträckning. Det är kanske därför som jag med viss bävan nu ska gå in på samma konserthus för att återigen lyssna på Mahlers andra symfoni, men nu under ledning av legendariska Antoni Wit.

Man kan med viss rätt hävda att Mahlers andra symfoni i c-moll, kallad Uppståndelsesymfonin, möjligen skrevs just i ett försök att lämna ett oförglömligt intryck på åhörarna. Kanske är det därför som instrumentationen ser ut som den gör. Bleckblåset innehåller till exempel 10 valthorn och 10 trumpeter, men delar av dessa spelar bakom scenen och hörs bara svagt (förutom under de avslutande satsen då de kommer upp på scenen). Vidare är det en herrans massa träblås (enligt partituret ska det vara fyra piccolaflöjter), percussion och stråk samt två harpor (men däremot inte mandolin, som i flera av hans senare symfonier). Sedan är det två solister, sopran och alt samt en fullstor kör. Om det var beroende på denna instrumentation som symfonin var den mest omtyckta symfonin av honom under hans livstid, låter jag vara osagt. Men visst imponerar det!

Symfonin skrevs mellan 1888 och 1894 och det sägs att han hade vissa problem med finalen, vilket inte alls är svårt att förstå med en så intensiv första sats, där vi får gå genom drömska och förtrollande inre landskap, kastas in en svärm av känslor eller tassar ömsint på tå. Andra satsen är väl den jag tycker minst om, men det bekommer mig inte för snart tar tredje satsen över där färdas vi mellan svulstiga och svärmiska teman. Helt yra av alla känslor rusar vi blint in i fjärde satsens altsolo som är så oemotståndligt vackert, men det är i den sista satsen som mitt hjärta slits ut och i stycken. Och så även under kvällens konsert.

Min upplevelse av de två konserterna går inte att jämföra. Under första konserten leddes jag som en novis genom symfonin, medan jag denna gång kunde varje ton och vet numera exakt vilka partier jag uppskattar mest. Precis som förra gången kändes det som jag hade simmat genom en störtflod av emotioner, och jag erfor ännu en gång hur fullkomligt förryckt vacker Mahlers musik är. Men om jag tvingas välja mellan de två konserterna väljer jag ändå den för två år sedan, och det har att göra med att det var den som på allvar väckte mitt intresse för Mahlers musik. Jag hade ju uppskattat Mahler tidigare, men med den konserten förändrades allt. Jag blev en nörd.

(PS. Jag kan faktiskt inte komma på ett bättre sätt att fira Sveriges nationaldag!)


Dagens anteckning – 4 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ju allt emellanåt att man hör någon kalla den svenske kungen för “Tjabo”. De flesta som gör det vet kanske inte att ordet betyder kompis och härrör från ordet “tjavo” på romani. Och likaledes hör man ganska ofta att folk kallar Gustav Mahlers första symfoni i d-dur för “Titan”. Jodå, jämförelsen mellan kungens smeknamn och Gustav Mahlers första symfoni är helt logisk, ty inget av dessa smeknamn är helt rättvisande. Kungen är nämligen inte vår kompis (och jag tvivlar på att han har kompisar på det sättet), och Mahler använde bara titeln Titan vid två ynka tillfällen, sedan slängde han den i papperskorgen.

Men varför satte då Mahler denna titel på sin första symfoni? Jo, anledning kan ha varit att han försökte ge en slags förklaring till hur symfonin skulle kunna tolkas. Symfonin fick nämligen svidande kritik vid sitt första framförandet i Budapest 1889. Kritikerna menade att den var fragmentarisk och obegriplig. Därför ville Mahler hjälpa åhörarna på traven med att ge en programmatisk referenspunkt till verket. Titeln kommer från den romantiske författaren Jean Pauls roman med samma namn, och handlingen i romanen cirklar kring hur en ung man formas till hjälte genom att slåss för godheten. Men Mahler använde bara denna titel två gånger, i Hamburg 1893 och i Weimar 1894. Sedan övergav han tanken om att försöka ge åhörarna en sådan nyckel till tolkning. Efter de två ovannämnda konserterna lyfte Mahler inte bara bort titeln Titan, han skrev även om symfonin.

Så summan av kardemumman, det är således inte helt korrekt att kalla Mahlers första symfoni för “Titan”, eftersom den version av Mahlers första symfoni som vi hör framföras idag är inte samma version som de han kallade för Titan.

Nåväl, ikväll har jag fått höra studenterna på Krakóws akademiska musikhögskolan åstadkomma ett bejublat framförande av denna medryckande och energigivande symfoni. Och en särskild eloge bör gå till den unge mannen på oboe.


Dagens anteckning – 25 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En liten rättelse krävs. Det är alltså inte så att jag inte tycker att den fjärde satsen i Mahlers femte symfoni är vacker. Det är blott så att den inte drabbar mig så som den tycks drabba andra som lyssnar på den. Det tänkte jag ikväll när Polska radioorketern med säte i Warszawa, och under ledning av Michał Klauza, inledde kvällens konsert med denna sats. Men när jag däremot lyssnar på Mahlers fjärde symfoni, och då särskilt den tredje satsen, öppnar sig mina tårkanaler. Symfonin tycks vara en resa genom de mörkaste dalgångar, där döden och smärtan härskar, och vidare till de mest illuminerade platser. Under denna symfoni kastas man mellan den mest djupa förtvivlan för att i nästa andetag mötas av eufori. Det är helt enkelt omöjligt att vara oberörd när man ställs inför ett sådant känsloregister.

Gustav Mahler skrev sin fjärde symfoni mellan åren 1899-1900, och han avslutade arbetet med den hans sista sommar utan Alma. Premiären var i november 1901, två veckor efter det att han hade mött Alma. Mahlers musik skulle få ett helt nytt uttryck efter mötet med henne. Reaktionerna under premiären var i många hänseenden enormt negativa. Under premiären buade flera i publiken efter första satsen och några lämnade i protest. Någon kritiker menade att denna symfoni var den mest groteskt komiska skapelse kritikern hade hört.

Det är inte alls svårt att ha förståelse för att man reagerar kolossalt starkt på symfonin. Om man är rädd för smärta är nog första ingivelsen att försöka fly därifrån. Men då går man miste om sista satsens vackra sång, med titeln “Das himmlische Leben” (“Det himmelska livet”) för sopran. Kvällens solist, den ukrainskfödda sopranen Olga Pasiecznik (ukrainska: Pasitjnjuk), hade en vacker, varm och inkännande ton, och med hjälp av den fördes vi ut ur dödens dalgång, mot ljuset och in i himmelriket. Jag skulle tro att jag inte var ensam om att gråta.


Dagens anteckning – 24 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det sägs ibland lite slentrianmässigt att Gustav Mahlers femte symfoni är en kärleksförklaring till hans unga hustru, Alma Schindler. Och det är inte helt osannolikt att hon hade en mycket stor inverkan på hans tankar under den tid som han tonsättare symfonin. Alma Mahler var ju enormt intelligent, karismatisk och dessutom vacker. De båda träffades i november 1901, och gifte sig några månader senare. Mahler hade visserligen redan inlett arbetet med symfonin innan de träffades, men den slutfördes deras första sommar tillsammans. Symfonin är också tillägnad henne, så visst kan den ses som någon slags kärleksförklaring.

Men man ska nog ändå vara lite försiktig med att alltför tvärsäkert hävda att Mahler bara hade hade fokus på Alma under tiden för symfonins tillkomst. Gustav Mahler själv har nämligen yttrat att symfonin inte bär på något särskilt budskap om romantik, kärlek eller mystik. Han betonade snarare att symfonin ska ses som “[…]ett uttryck för enorm energi. Det är en människa på höjdpunkten av sitt liv.” Och det sistnämnda framgår med all önskvärd tydlighet.

Den sats som man ofta tillskriver Gustavs kärlek till Alma är den fjärde satsen, kallad “Adagietto”, och många verkar anse att det är den vackraste satsen. Men jag tillhör ju dem som nästan alltid tycker annorlunda än gemene man. Satsen låter i mina öron mest tragisk och innerligt sorglig, och ibland nästan onödigt andfådd. De satser jag njuter av mest är först och främst den tredje satsen, med sina medryckande hornsolon. Under kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester framfördes dessa solon med, för orkesterns hornstämma, sedvanlig briljans. Den sista satsen är tillika också den som mest grabbar tag om mitt hjärta, och Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av Sasha Goetzel, återgav avslutningen med exceptionell glöd. Det blev förstås stående ovationer från hela publiken.

Kvällens konsert inleddes dock med Felix Mendelssohns violinkonsert i e-moll (op 64), som tillkom mellan åren 1838-1845. Solist var Liya Petrova, som med fulländad teknik och stor passion skänkte oss en musikalisk njutning. En enastående solist, som därtill uppvisade sin stora kärlek till musiken, genom att sätta sig i andra violinen under Mahlers femte symfoni.


Dagens anteckning – 23 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min bokhylla ligger en tjock bok författad av Jan Swafford om Ludwig van Beethoven och väntar. Den tittar lite sorgset mot mig och frågar mig när jag ska våga ta mig an den. I ärlighetens namn fruktar jag inte att ge mig i kast med tjocka och insnöade biografier, ty det innebär nästan alltid en särskild sorts njutning att läsa sådana böcker. Men efter att ha läst flera biografier över tonsättare har jag blivit vis av erfarenhet, då ett uttömmande porträtt av en tonsättare alltid förändrat min uppfattning om de verk som jag älskar av dessa tonsättare. Det här är, som ni förstår, inte alltid problemfritt.

Som exempel kan tas när jag läste en biografi över Karol Szymanowski. Jag hade tidigare mycket vag uppfattning om hans person, men ganska bestämd uppfattning om hans musik. Efter att ha läst Alistair Wightmans biografi över nämnde tonsättare har jag stundtals svårt att lyssna på Szymanowskis musik utan att tänka på hans olika dispyter med vänner och kollegor, alla hans kärlekshistorier, de misogyna kommentarer han gjorde och hans antisemitiska uttalanden. Dessa delar av hans person ligger dessvärre ibland i vägen för min upplevelse av hans verk. Jag är väl medveten om att detta är ett förkastligt förhållningssätt till en konstnär, men icke desto mindre är det så att jag aldrig kan lyssna på Szymanowskis musik utan att tankarna söker sig till de delar av hans personlighet jag har svårt att samsas med.

Likaledes, men med omvänt resultat, förändrades mitt förhållningssätt till Clara Schumann efter att jag hade läst Nancy B. Reichs gripande biografi. Tidigare hade jag uppfattat Clara Schumann som en ganska karaktärslös och blek person. Men efter att ha satt mig in i hennes liv fick jag en fördjupad förståelse för hennes enorma betydelse för sin tids musik och för andra tonsättare, så som hennes make Robert Schumann och Johannes Brahms. Bilden av henne förändrades således till det positiva, och jag kan komma på mig själv att ha henne som någon slags referenspunkt.

På liknande sätt skulle min tolkning av Johannes Brahms gärning helt förbytas efter att jag hade läst Jan Swaffords biografi. Under tiden som jag läste de 800 sidorna fick jag förstå att Brahms musik inte alls var resultatet av en mossig stofils sysselsättning, utan bör istället ses som en grogrund till nya uttryck och inslag som blommade upp under det tidiga 1900-talet. Arnold Schönberg lär ju ha hävdat att det bland annat var Brahms musik som inspirerade honom att skapa tolvtonstekniken. Det här är givetvis något som mina lekmannaöron inte kan uppfatta, men jag tycker mig ändå ha fått nya förnimmelser när jag lyssnar på och reser genom det Brahmsiska landskapet.

Men ibland förändras min uppfattning om tonsättaren inte alls. Jens Malte Fischers biografi över Gustav Mahler var en förkovrande läsning, men min uppfattning om Mahlers musik förändrades inte. Kanske berodde det på att Fischer var väldigt mån om att belysa att Mahler inte hade något till övers för att försöka läsa in hur olika livshändelser påverkade tillkomsten musik. Sedan finns ju alltid “Alma problemet”, med vilket avses att Gustav Mahlers fru, Alma Mahler, var mycket noga med att sudda ut de spår i hans liv som inte stämde överens med hennes perception av hur man skulle betrakta Gustav Mahler. Jag hade dessutom läst en biografi över Alma Mahler (författad av Cate Haste) innan jag läste den om Gustav Mahler, och den läsningen förde dessvärre med sig det att min aversion mot hennes antisemitiska drag bara förstärktes. Jag har dock på senare tid börjat uppskatta Alma Mahlers tonsättningar igen, och känner tacksamhet över att hon förvaltade och hjälpte till med att sprida kunskap om Gustav Mahlers musik, så hon är delvis förlåten.

En annan biografi som gjorde ett mycket starkt intryck på mig var Julian Barnes biografi över Dmitrij Sjostakovitj. Under mina studieår lyssnande jag ofta på Sjostakovitjs musik, men sedan fick jag problem med hans koppling till den sovjetiska förtryckarmaskineriet. Barnes lyckades dock övertyga mig om att Sjostakovitj var också var ett offer för detta förtryck, så nu har jag åter tagit Sjostakovitjs musik till mitt hjärta.

Jag skulle kunna berätta om fler biografier över tonsättare jag har läst, men vem orkar med mina tirader om alla dessa mossiga tonsättare? En fredagskväll till råga på allt.

Nå, nu väntar alltså Beethoven på att bli rannsakad av min kritiska blick. Låt oss hoppas att jag fortsatt kommer att njuta av hans musik, även efter att jag har plöjt genom de 1000 sidorna som boken besitter.