viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det förefaller som om hennes magnetiska dragningskraft även är verksam efter hennes död, ty få kvinnor i världen har ett särskilt begrepp knutet till sitt namn. “Alma problemet” syftar på att alla som intresserar sig för Gustav Mahler måste förhålla sig till Alma Mahlers tolkning av sin make. Hon överlevde honom med 50 år och fick se hur hans tonsättningar fick det erkännande de förtjänade. Och hon såg till att etablera den bild av honom som hon önskade.

Alma Mahler-Werfel, född Schindler, såg dagens ljus första gången i Wien år 1879. Hennes föräldrar tillhörde en bohemisk och konstnärlig elit och hon hade särskilt starka band till sin far, som dock gick ur tiden när Alma ännu var mycket ung. Hon började tidigt visa prov på musikalisk begåvning och fick sin skolning i hemmet. På den tiden var kvinnor i allmänhet inte välkomna på de musikaliska akademikerna. Hennes styvfar hette Carl Moll och var en av de mest beryktade konstnärerna under sin tid, men Alma kunde aldrig riktigt försonas honom som familjens överhuvud. Att Alma tillhörde familjen Moll hade också sina fördelar då hon fostrades in i Wiens societet. Hennes första älskare lär ha varit Gustav Klimt och han ska ha avgudat henne.

Almas läromästare i komposition var tonsättaren Alexander von Zemlinsky. Hon skrev under denna tid flera sånger och några av dem visade prov på ett fint musikaliskt uttryck. En av de finaste sångerna är i mitt tycke “Die stille Stadt” (“Den tysta staden”) troligen från 1902. Alexander och Alma fattade tycke för varandra, men den spirande kärleksrelationen skulle dock få ett abrupt slut när hon träffade Gustav Mahler på en middag den sjunde november 1901. Gustavs och Almas första möte skulle präglas av en dispyt som dominerande hela middagstillställningen.

Idag är det många som frågar sig vad Gustav Mahler (och alla hennes olika män) såg hos henne. Ofta hör man utlåtanden om hennes yttre som kanske inte riktigt stämmer överens med dagens skönhetsideal. Det troligaste är att hon var en enormt karismatisk kvinna med ett livligt intellekt.

Gustav och Alma gifte sig i den nionde mars 1902. Alma hade föreställt sig att de skulle leva ett liv tillsammans som tonsättare, men Gustav Mahler skrattade ut henne när hon försökte framhärda att hon också skulle skriva musik. Det är lätt att känna ilska mot Gustav Mahlers arroganta attityd gentemot hennes tonsättarambitioner, men detta var en tid då kvinnor ur hennes samhällsklass inte förväntades göra annat än att leva för deras män. Alma böjde sig för detta, kanske berodde det på att hon var med barn när de gifte sig, och att hon inte såg en någon annan väg ut. Under hela deras äktenskap dyrkade Gustav Mahler Alma, men hon kände aldrig samma starka känslor för honom.

Hennes stora kärlek, konstnären Oskar Kokoschka, skulle hon finna efter Mahlers död. Men före det att hon träffade Kokoschka hade hon en relation med arkitekten Walter Gropius. De inledde sin relation strax före Gustav Mahlers död. Många mahlerianer vill göra gällande att den relationen var en bidragande orsak till att Mahler dog i förtid, men sanningen att säga dog han av något så alldagligt som en influensa vilket påverkade hans svaga hjärta. Hur som helst, Alma och Walter gifte sig efter Mahlers död, men strax därpå mötte hon poeten Franz Werfel, och blev hänförd av hans energi. Dessa två skulle ingå äktenskap nio år efter att hon skilt sig från Walter Gropius. Alma och Franz skulle vara gifta fram till hans död 1945 och hennes sista nitton år i livet skulle hon leva ensam, men omgiven av många beundrare, kvinnor som män.

Trots alla dessa ord om Alma har vi inte lyckats ringa in vem hon var. Man kan till exempel undra varför hon gifte sig med två judiska män, Gustav Mahler och Franz Werfel, trots att hon ofta vädrade unkna antisemitiska föreställningar. Och varför tog hon inte upp arbetet med sin tonsättarkonst efter Mahlers död, eller då han mot slutet av sitt liv, erbjöd sig att hjälpa henne? Eller är det så att dessa frågor också är svaret på varför hon fortfarande engagerar.

Dagens anteckning – 5 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Trädens grenar tätnar. De små knopparna talar vårens språk. De har under vintern gömt sig i trädens vävnader, som blinda små embryon. Men nu tittar de nyfiket ut, och sträcker sig mot himlen. Det är svårt att inte drabbas av en kärlek till jorden och dess förmåga till ständig pånyttfödelse. Jag vet inte om det var därför som Gustav Mahler skrev “Das Lied von der Erde” (Jordens sång), men även om det inte var kärleken till jorden som drev honom, känns det passande att tolka den så.

Mahler skrev “Das Lied von der Erde” sommaren 1908, året efter att han hade drabbats av tre fruktansvärda motgångar. Sommaren 1907 inleddes nämligen med att han blev tvingad från sin tjänst som direktör och chefsfirigent för Wiener Staatsoper. Det hade under en längre tid pågått en antisemitisk hetskampanj mot honom, och till slut blev situationen så pass svår att hans arbete blev ogörligt. Förkrossad begav familjen, Gustav och Alma med de två döttrarna Maria och Anna, till deras sommarstuga i Maiernigg. Men snart blev den yngsta dottern, Anna, sjuk i scharlakansfeber. Den äldsta dottern Maria skickades bort, i ett försök att skydda henne från sjukdomen. På den tiden var det ju en allvarlig sjukdom som kunde leda till döden.

Anna återhämtade sig snabbt, och man skickade efter Maria, som kom tillbaka till familjen. Men det skulle visa sig vara för tidigt. Maria insjuknade och blev dessvärre svårt sjuk, med fruktansvärda plågor. Efter några dagar avled hon, blott fem år gammal. Gustav Mahler var, precis som Alma, tröstlös, och snart började även han känna sig svag. En läkare tillkallades och denne fastslog att Gustav Mahler led av ett allvarligt hjärtfel, som vid för stora påfrestningar skulle kunna leda till en infarkt. För den som sett en dirigent på pulten förstår nog att detta var ytterligare ett hårt slag mot honom.

I ett brev till sin vän Bruno Walter beskrev Gustav Mahler hur han upplevde det som att allt det som han hade kämpat för under sitt liv nu var utraderat. “Jag står som en nyfödd”, skrev han. Gustav Mahler kämpade för att försöka finna ett ljus i tillvaron och hittade det i en översättning av kinesiska poesi signerat den tyske poeten och översättaren Hans Bethge. Verket hette “Die chinesische Flöte” och Mahler insåg ögonblickligen att han ville tonsätta ett urval av dessa dikter, med några egna tillägg. Urvalet fick därmed bli fundamentet till “Das Lied von der Erde”.

Mahler själv beskrev verket som en symfoni, men man kan nog även göra gällande att det rör sig om en symfonisk sångcykel med sex sånger. De tre huvudsakliga temana utgår från livet, separation och frälsning, men det finns de som menar att man genom valet av dikter han gjorde även kan urskilja Mahlers känsla av alienation som jude i den tyska samhörigheten. Jag tror att just det temat hörs tydligast i den sjätte och avslutande satsen kallad “Der Abschied” (“Avskedet”).

Wohin ich geh’? Ich geh’, ich wand’re in die Berge.
Ich suche Ruhe für mein einsam Herz.
Ich wandle nach der Heimat, meiner Stätte.
Ich werde niemals in die Ferne schweifen.
Still ist mein Herz und harret seiner Stunde!
Die liebe Erde allüberall
Blüht auf im Lenz und grünt aufs neu!
Allüberall und ewig blauen licht die Fernen!
Ewig… ewig…

(Jag vågar mig inte på att översätta detta till svenska, men hittade denna engelska översättning till er:

Where do I go? I go, I wander in the mountains.
I seek peace for my lonely heart.
I wander homeward, to my abode!
I’ll never wander far.
Still is my heart, awaiting its hour.
The dear earth everywhere
blossoms in spring and grows green anew!
Everywhere and forever blue is the horizon!
Forever … Forever …)

Och det var också dessa rader (“Die liebe Erde allüberall/Blüht auf im Lenz und grünt aufs neu!”) jag associerade till, när jag ikväll stod där och tittade upp mot de nyvakna knopparna på trädens grenar.

Dagens anteckning – 10 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Johannes Brahms är en tonsättare som förefaller ha en förkärlek för att söka upp mig, snarare än att jag söker upp honom. Och sedan en tid har han slutligen fångat mig i sitt grepp. Orsaken är att jag snubblade över en biografi över honom författad av tonsättaren och tillika författaren Jan Swafford. Boken jag läser är en 700-sidors kloss som metodiskt betar av varje skrymsle av Johannes Brahms liv. Detta är ingen lätt uppgift, enär Brahms förstörde mycket av sin korrespondens då han under slutet av sitt liv kände en rädsla för att eftervärlden skulle kunna finna misshagligheter, eller dra oriktiga slutsatser. Men detta har ändå inte hindrat Jan Swafford från att skriva en uttömmande biografi över Brahms liv.

Under läsningens gång har jag fått en fördjupad förståelse för Brahms tonsättarkonst, men även fått en ny insikt i hans samtid och eftermäle. Jag visste till exempel inte att Arnold Schönberg inspirerades att skapa tolvtonsmusiken efter att ha satt sig in i Brahms tonsättarkonst, och jag kände inte heller till att Brahms i grund och botten var liberal och inte alls strängt konservativ, som jag i min enfald har trott. Jag kände däremot till hans komplicerade relation till Robert och Clara Schumann, en vänskap som både skulle göra honom till den han senare blev, men också fjättra honom vid en bana han kanske inte hade valt om han hade fått välja själv. Jag visste däremot inte att han vid något tillfälle faktiskt sa att han kunde uppskatta operorna av hans antagonist Richard Wagner. Därtill kände jag inte till alla de olika kärleksrelationer han hade, förutom kärleken till Clara Schumann, som möjligen varade livet ut. Och att han hjälpte många kvinnliga musiker och tonsättare, som exempelvis Ethel Smyth, till att nå ryktbarhet. Detta trots att han ofta beskrevs som misogyn. Det kan hända att jag återkommer till något av detta senare, när jag läst ut boken, men ännu så länge njuter jag av att läsa boken lika långsamt och noggrant som Brahms själv företog sig saker och ting. Jag kan med andra ord inte sammanfatta boken ännu, utom när det kommer till en punkt, och det är skägg.

Ty jag har aldrig läst en bok som så ofta nämner ordet skägg. Egentligen är det inte alls konstigt, eftersom många associerar Brahms med ett stort skägg. Lite som tomtefar tittar han misstänksamt på oss från fotografierna. Och trots att Swafford gör flera ansatser till att förklara varför Brahms valde att ha skägg, lyckas han inte komma med något helt vattentätt bevis. De lärde tycks därmed fortfarande tvista om varför Brahms valde att pryda sitt ansikte på dylikt vis.

En förklaring till Brahms skägg skulle kunna gå att finna i att det var på modet med skägg under 1860-70-talet. Det var förhållandevis oroliga tider, och skägget skulle representera en trygg fadersfigur och patriark. Men Brahms var allt annat än detta, då han levde sitt ungkarlsliv på Karlgasse 4 i Wien, långt från familjeliv, och när han skaffade skägg hade han helt gett upp tanken på giftermål. Brahms hade förvisso makt, men blott inom ramen för musiken. Eftersom det var en fluga att ha skägg var Brahms inte ensam med skäggväxt i sin krets. Hans nära vän, violinisten Joseph Joachim, hade också ett stort och burrigt skägg. Pianisten och pedagogen Julius Epsteins skägg borde väl vara ett klassiskt exempel på Franz Josef-skägg. Dirigenten Hans von Bülow hade ett litet kärvt pipskägg. Bland andra tonsättare hittar vi också Richard Wagners skägg, som väl var en skepparkrans. Fast själv tycker jag att det ser lite ut som ett munskydd som halkat ner under hakan. Och något årtionde senare hade till och med Gustav Mahler skägg under en mycket kort, om än dokumenterad, tid. Andra under denna tid med skägg var Karl Marx, Lev Totstoj, Abraham Lincoln och från Sverige kan vi ta Carl Larsson som exempel. Den enda som verkligen står ut i sammanhanget är tonsättaren Anton Bruckner, som med sin kala hjässa utan ett enda fjun, och slätrakade haka såg ut som en riktig liten bebis, som Swafford uttrycker det.

Jag vet inte riktigt vad skägg associeras med idag, men jag tycker mig ana att det inte finns lika fast uppfattning om skägg som det fanns på Brahms tid. Någon med skägg kan vara allt från terrorist, till övervintrad hipster eller affärsman, till den manliga motsvarigheten till lattemamman.


Johannes Brahms år 1889


Julius Epstein med sitt Franz Joseph-skägg


Hans von Bülow med pipskägg


Rickard Wagners skepparkrans


Gustav Mahlers skägg

Dagens anteckning – 8 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Mahlers tredje symfoni till Ludwig van Beethovens trea kallad Eroica (Op. 55 i Ess-dur) kan steget förfalla långt. Mahlers och Beethovens treor skrevs på vars en sida av romantiken. Beethoven skrev sin tredje symfoni mellan 1802-1804, medan Mahler skrev sin 90 år senare. Mahlers trea skrevs således när romantiken började närma sig sin oundvikliga slutpunkt, medan Beethovens trea är det verk som på allvar tar steget ut ur Wienklassicism och in i den romantiska traditionen. Men ikväll tog Krakóws filharmoniska orkester mig på en sådan resa, från 1800-talets slut, där jag befann mig igår, till dess början.

Första gången Beethovens trea berörde mig djupt var med ett bejublat framförande av dirigenten Marin Alsop och polska radiosymfoninerna i Katowice. Detta framförande var så starkt att det sannolikt alltid kommer att vara inpräntat i mitt minne, och andra tolkningar har därmed svårt att komma till sin rätt. Kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester stod därför inför den svåra utmaningen att matcha min tidigare upplevelse. Och trots att jag inte kände mig helt ense med tolkningen av kvällens dirigenten var det en likaledes fascinerande att få träda in Beethovens värld. Och jag kan inte nog understryka hur storartad vår filharmoniska orkester är. Det var, i mitt tycke, helt orkesterns förtjänst att framförandet av Beethovens trea blev formidabelt.

Det är kanske inte så många som känner till idag att Gustav Mahler faktiskt skrev om Beethovens trea till att passa en större orkester med moderna instrument. Mahler sökte efter ställen i Beethovens partitur där Beethoven hade låtit sin tanke begränsas av de tillkortakommanden den tidens instrument bar. Mahlers version spelas inte ofta idag, och frågan är om jag hade behagats av den. Det troligaste är att jag hade funnit den väl pompös.

Nåväl, Beethovens trea var, som säkert alla vet, först tänkt som en hyllning till Napoleon och den nya tiden, men när Beethoven erfor vilken slags härskare fransmannen var, ändrade han sin dedikation till “för en stor man”, vilket således inte var Napoleon enligt Beethovens sätt att se på saken. Vem den stora mannen månde vara istället förtäljer inte historien. Ikväll fick vi däremot uppleva ytterligare ett framförande av en riktigt stor musiker och därtill kvinna, violinisten (och tillika konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester) Joanna Konarzewska. Med stor skicklighet och känsla presterade hon ett eminent framförande av Aram Chatjaturjans violinkonsert (i d-moll).

Dagens anteckning – 7 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I en bullrande järnkropp på väg genom namnlösa samhällen utan stationer och konturlösa skogar som fångat mökret, över fält som ömsom fläckas av snö, bortdöende sommargräs eller vattenputsar. Det är alltid då som mina tankar fäller ut sig, likt stålskenor, sökande efter nya vägar att skildra det sedda. Min blick flackar längs med horisonten, tillsammans med de sista minuterna av ljus. Men slutligen fängslas så min blick, också denna gång, av skymningen och dess broder solnedgången, dessa två lutar sig varsamt över mig, omsluter mig slutligen i sina kroppar. Det är mörkt och jag har äntligen nått fram till Mahlers tredje symfoni. Den ser på mig spörjande, innan den slutligen öppnar sin väldiga mun och suckar lite vemodigt för att berätta vad blommorna på ängen säger mig. Mina ögon fylls med tårar, och innan jag lyckas hämta andan för att fråga varför, öppnar den åter sin väldiga mun och berättar vad djuren i skogen säger. Så nu vet jag vad de säger, även om det inte kan återges. Sedan skildrar den vad människan säger, och det går att redogöra för, men jag avstår. Ty där kommer änglarna in med sina klockspel. Det är då jag frågar frågar jag Mahlers tredje symfoni “men vad säger natten säger oss?” Den skakar på sitt väldigt huvud till svar och lyfter sitt finger till munnen, och viskar fram mellan tänderna: “Vad säger kärleken?”. Ja, vad säger kärleken, frågar jag. Mahlers tredje symfoni hämtar andan. Drar in ett djupt, djupt andetag, innan den förkunnar att “Jo, kärleken säger ”

—

Efter att ha hört Filharmonia Śląska och dirigenten Jaroslav Shemet framföra Mahlers tredje symfoni i Katowice.

Dagens anteckning – 6 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna dag började med att jag hade svårt att tänka på något annat än Gustav Mahlers tredje symfoni. Det är inte alls konstigt, för imorgon ska jag åter få företa den angenäma resan till Schlesien och Katowice, enär jag ska få höra nämnda symfoni framföras av Schlesiens filharmoniska orkester (Filharmonia Śląska). Symfoni skrevs mellan 1893-96, men kanske främst 1895 och 1896, och under Gustav Mahlers sommarvistelse i de österrikiska alperna. De andra delarna av året ägnade han sig inte åt att komponera, ty han hängav sig då helt sitt arbete som chefsfirigent Stadttheater i Hamburg.

1895 inleddes dock svart för Gustav, då hans yngre bror Otto Mahler, ändade sitt liv den sjätte februari 1895. Otto Mahler lär ha varit en mycket begåvad ung musiker. Han blev med hjälp av äldre brodern Gustav, antagen som 15-åring till prestigefyllda musikaliska Akademien i Wien. Där studerade han bland annat komposition för Anton Bruckner, men av någon anledning tog han aldrig någon examen.

Efter studierna började ett kringflackande liv, och brodern Gustav ryckte åter in och hjälpte Otto att hitta tjänster som dirigent. Men Otto Mahler stannande aldrig länge på någon plats, antagligen för att han hade inre demoner som bara inte gick att tygla. Till slut blev livet för svårt för Otto, och han tog sitt liv, alltså för 130 år sedan just idag.

Enligt vissa ska Otto Mahler även ha varit en duktig tonsättare, men andra menar att hans tonsättningar inte var annat än skräp. Det är tragiskt att Otto valde bort livet, för om han hade vågat leva livet ut, hade ju världen fått tåla minst tre tonsättar-Mahler: Gustav, Alma och Otto. Men dessvärre finns ingenting bevarat av hans två symfonier samt en ofullbordad. Om de försvann före eller efter hans död verkar ingen veta. Men jag tänker mig att det nog finns något av personen Otto Mahler i broderns tredje symfoni, för Gustav Mahler lät ofta livets olika prövningar återspeglas i sina verk.

Jag kan inte lova att jag kan åstadkomma något skriftligt efter morgondagens framförande av Mahlers trea, utan att bli alltför grötigt känslosam. Symfonin tillhör, med sina 90 minuter, nämligen en av de längre i standardrepertoaren. Mahlers musik drabbar därtill blott inte bara mitt sinne, utan har tillika en direkt fysisk inverkan på mig. Jag är ofta helt utpumpad efter att ha hört hans musik. Vi får se om även morgondagens konsert kommer ha en sådan påverkan på min svada, eller om jag lyckas hålla sinnet i styr och frambringa broar mellan associationsbanor som ringlar sig fram över texter, där den ena tanken sömlöst leder in i den andra.

—

Bilderna föreställer en möjlig associationsbana på väg över Piłsudskibron, Gustav Mahler och hans bror Otto, samt första sidan av det handskrivna partituret till trean, där det står “Was Mir die Nacht erzählt!” – “Vad natten säger mig!”

Dagens anteckning – 12 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag åkte till Wien i höstas var det kanske ett fåfängt försök att komma närmare Gustav Mahler. Ja, jag vet att han är död och allt vad det innebär, men jag ville kanske se alla de där platserna som jag läst om och bara hade en vag bild av. På jakt efter något, oklart vad. Och jag såg alla de där platserna jag förknippar med Mahler, men har en ganska vag bild om besöket ledde till någon djupare insikt.

Men det skulle visa sig att jag kom hem från Wien med Ludwig van Beethoven och Franz Schubert. Inte för att de inte varit hemma med mig sedan tidigare, utan eftersom de klängde sig fast på ett annat sätt än tidigare. Och detta gäller i synnerhet den förra. Nu tycker jag att jag kan uppskatta och förstå Beethoven, på ett sätt som jag inte kunde tidigare. Det känns lite som om jag lyckats tränga igenom ett lag av förståelse och nått en annan sfär. Som om jag vore i en annan metanivå. Något liknande har givetvis hänt förut och inte minst med Mahler.

Nu vet jag inte alls om det är på samma sätt för Nigel Kennedy, eller om det finns andra förklaringar till varför han har döpt sin första violinkonsert till “Für Ludvig van”, som jag har hört framföras ikväll av Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Jag vet inte om jag håller med Kennedy om alla hans olika infallsvinklar och idéer, ty ibland liknar det mer ett potpurri. Men min kritiska röst somnar snart in, när jag ser hur roligt både Nigel Kennedy och musikerna verkar ha. Och vem är jag att ha en kritisk åsikt om detta? Jag, som varken spelar eller komponerar.

Men kvällens stora behållning var ändå framförandet av Beethovens sjätte symfoni (op 68) från 1812. (Förlåt att jag är så torr.) Ett fint framförande, med stort engagemang och lidelse. Och när jag satt där så började jag plötsligt att tänka på Mahlers första symfoni, komponerat över 70 år senare. Nej, det finns inte några absoluta likheter mellan de två verken, frånsett parafrasena till natur och, förstås, de starka emotioner dessa båda tonsättare skapar hos mig som lyssnare.