Dagens anteckning – 12 september 2025
Category: by sophie engström
Tags: Dagens anteckning, Gustav Mahler, Katowice
De har båda en närmast gåtfull dragningskraft på mig. Ja, sanningen att säga är det som att jag återvänder till de båda som en trånsjuk. Det är kanske inte uppenbart för alla och envar, men jag syftar givetvis på Katowice och Gustav Mahler. Det har nämligen blivit något av en vana att åka till övre Schlesiens största stad för att få höra dess filharmoniska orkester framföra någon av Gustav Mahlers symfonier under ledning av dirigenten Yaroslav Shemet. Och av den orsaken har jag också börjat associera Katowice med Mahler, eller tvärtom, vilket egentligen inte alls är särskilt märkvärdigt, ty både Mahler och Katowice förfaller kanske vara mycket tyska till det yttre, men verkligheten är ju en annan och de är båda mycket mer mångfacetterade i det inre, där judendomen är en viktig del.
De är också nästan jämngamla, då Katowice fick stadsrättigheter 1865, alltså när Mahler var fem år. Men platsen var givetvis bebodd flera hundra år innan den blev stad. Därför vet ingen varför Katowice heter som den gör. Kanske kan det ha varit ett namn från den första som bosättaren på platsen. Eller så härrör det från ordet “kąty” som betyder vinkel, och som också anspelar på de torparhus som tillhörde den första bebyggelsen.
Dagens Katowice präglas dock inte av torparhus. I centrum trängs vackra byggnader som tillkom när staden växte fram och årtiondena därefter. Alltså under Gustav Mahlers levnadsår. Kyrkor och hus i nygotisk stil samsas med vackra fasader i bästa jugendstil. (Idag har också flera skyskrapor börjat torna upp sig, men låt oss denna gång lämna dem därhän.) Jag är förresten säker på att Gustav Mahler hade tilltalats av Katowice, (eller Kattowitz som det hette då) om han hade fått möjlighet att besöka staden, men det lär han inte ha gjort. Däremot framträdde han i nedre Schlesiens största stad Breslau (alltså dagens Wrocław) år 1905 och 1906.
Och jag vågar också påstå att Gustav Mahler hade blivit förtjust i kvällens framförande av hans femte symfoni från 1901-02. Shemet lyckades skickligt föra fram den oroliga spänning som finns mellan de ljusa och mörka partierna i symfonin, och han var som brukligt inte rädd för att ta ut svängarna. För egen del kulminerar dessa känslor i den tredje satsens nära nog schizofrena känsloväxlingar. Denn sats är således också min favorit, dels beroende på det brutala sätt som man kastas mellan upprymdhet och desperation, och dels på grund av det hänförande valthornsolo som dominerar satsen, vilket framfördes med bravur under kvällens konsert. Att det blev stående ovationer förvånade mig inte, och inte heller att Shemet själv fick de varmaste applåderna.
När jag så travar genom Katowices gator för att hinna med tåget till Kraków, erfar jag hur en bit av Mahlers oroliga själ följer med mig. Ja, precis så närvarande var han ikväll. Och inte gör det något att han är lite orolig till sinnes, ty det är ju ett tillstånd som vi delar.