viewpoint-east.org

Om man skulle hejda mig på gatan och fråga mig om jag kände till något finsk-ugriskt ord som spridit sig vidare mellan olika språk, skulle jag antagligen skaka nekande på huvudet. Och då är det ju kanske desto mer förvånande att ett sådant ord kan tillhöra en av de växter som jag hyser en särskild ömhet för. Ordet, och växten, som här åsyftas är humle. Fast egentligen kan man inte med säkerhet försäkra att det verkligen är ett ord som kommer från finsk-ugriska, då det även kan vara sprunget ur något annat språk. Det finns helt enkelt många humleliknande ord i flera språk. Men det där med finsk-ugriska är en teori bland flera.

Efter närmare efterforskning visar det sig att det är ganska mycket som jag inte visste om humle. Som exempel att även dess ursprungsland är omtvistat. Den kan möjligen ha kommit från Kina, och sedan förts vidare över jordklotet, men man vet alltså inte helt bestämt om det förhåller sig så. Nuförtiden växer den både odlat och vilt, vilket gör att man kan undra om humle inte är en tidig invasiv art. Men jag har inte funnit några källor som verkar vilja påskina att humle är någon slags bov eller inkräktare.

Man vet inte heller när den första ölen med humle bryggdes, men vissa källor menar å det bestämdaste att det kan ha varit sedan mycket länge. Kanske är det en helt korrekt förmodan, ty man har ju exempelvis hittat humle vid utgrävningar i Birka. Det första dokumenterade glaset öl kryddat med humle dracks redan på 700-talet i dagens Tyskland, och då hade humle faktiskt också blivit en ganska vanlig växt i klosterträdgårdarna. Men det var först 300 år senare som den första skriftliga källan beskriver orsaken till tillsättningen av humle vid bryggning av öl, och upphovsmannen, eller snarare upphovskvinnan, var ingen mindre än tonsättaren, mystikern och abbedissan Hildegard von Bingen (1098-1179). Hon beskrev nämligen i ett bevarat dokument att humle tillsattes vid bryggning av öl för att hindra förruttnelse. Det här var dock ingen gängse kunskap under von Bingens tid, och det skulle dröja till 1400-talet som bryggning av humleöl blev vanligt.

Trots att vikingarna i Birka alltså hade tillgång till humle så är det tydligen inte troligt att de odlade den. Man tror istället att den första humleplantan i Sverige sattes i marken någon gång på 1200-talet. Att brygga öl på humle var inte den vanligaste skälet till att man lät denna livskraftiga växt gro, då man främst använde humle inom läkekonsten, bland annat för sin lugnande och till och med bedövande effekt. Om det var därför som man år 1442 lagstiftade att varje svensk bonde var tvungen att hålla sig med minst 40 stänger av humle, låter jag däremot vara osagt. Denna lagstiftning skulle för övrigt bestå i över 600 år.

Vidare hade jag ingen aning om att det som vi kallar för humlekottar egentligen består av ungefär 20 till 60 honblommor, och vid varje blads fäste sitter en körtel som ger ett gult, klibbigt pulver vars kemiska sammansättning man tydligen inte helt utforskat ännu. Och det är främst humle med honblommor som odlas, eftersom hanblommorna praktiskt taget är helt oanvändbara. Det finns också flera olika sorters humle, där vissa är mer beska än andra.

Men även om humleöl är gott, föredrar jag te bryggt på humle. Den lugnande effekten är väl en trevlig följdföreteelse för oss nervöst lagda, men främst är det smaken jag uppskattar. Och om man inte vill dricka upp dem, kan man ju alltid sitta och studera kottarnas enkla skönhet.