(Läsningstid: 3 minuter)“Vad är det för kaka?” frågar jag, på polska, tjejen som står bakom bardisken på mitt favorithak.
“Tårta”, (“Ciasto”) svarar hon föga upplysande. Hmmm, tänker jag. Vi får nog anfalla det här på ett annat sätt. Gå rakt på sak, helt enkelt. “Kremówka?”, frågar jag trevande. “Ja!” svarar hon glatt.
Jag sneglar misstänksamt på bakverket, som verkligen inte ser ut som någon kremówka, utan som snarare påminner om bakverket napoleon (Наполеон). Ett bakverk som jag lärde mig att älska under min tid i Lviv. Jag beslutar mig för att slå till och beställer in en tårtbit, som hon kallar för kremówka, men som jag misstänker för att vara en napoleon, samt en kopp kaffe.
Redan efter det att jag satt gaffeln i tårtbiten slår jag fast att det inte rör sig om någon kremówka, utan är just en napoleon. Trots att kremówka faktiskt kallas för napoleonka, så är den mycket olika en napoleon. Polackerna har en vaniljkräm i ett sjok i mitten, medan napoleon har tunna lager av deg, med tunna strimmor av vaniljkräm emellan. Med andra ord är det två mycket olika sätt att se på Napoleon. Den svenska napoleonbakelsen är väl en avlägsen släkting till den polska varianten, men den är just avlägsen och inte alls samma sak. Och ännu längre bort från den svenska släktingen finns napoleon, som ursprungligen kommer från den tsarryska tiden.
Nåväl, mina tankar går nästan dagligen till Napoleon. Fast egentligen är det nog inte honom jag tänker på, utan Ludwig van Beethoven. Han var i mitt tycke mycket viktigaste för Europa än Napoleon (ja, jag vet att jag är en nörd). Alla vet att Beethoven först vurmade för Napoleon, men att han senare vände honom ryggen. Och som av en händelse har jag fått tänka alldeles särskilt mycket på Ludwig van Beethoven idag. På Krakóws konserthus gavs nämligen en konsert med Beethovens fjärde pianokonsert (op 58), med den skickliga pianisten Aleksandra Świgut, under ledning av dirigenten Karen Kamensek.
Beethovens fjärde pianokonsert hade premiär 1806 under en legendarisk fyra timmars konsert i Wien år 1808. Beethoven dirigerade den kvällen och på programmet återfanns hans fjärde, femte och sjätte symfoni, samt mässa i c-dur. Dessutom var han solist på nämnda pianokonsert.
Mottagandet av den fjärde pianokonserten var mycket positivt, men trots det föll den i glömska. Det skulle dröja fram till 1830-talet innan Felix Mendelssohn lyfte fram den igen. Orsaken till det går möjligtvis att finna i att dåvarande kejsaren (Frans II) var extremt klåfingrig och styrde allt med järnhand. Wien lär ha varit en stad som präglades av stenhård censur och hemlig polis. Kanske var det därför som Beethoven skrev den musik som han gjorde, ty om du lyssnar riktigt noga kan du faktiskt höra att musiken vill ingjuta mod hos oss som lyssnar på den.
Tidigare inlägg om napoleonbakelse
Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne
Like this:
Like Loading...
