viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över nejden har en kuslig vind dragit in och till sällskap har den tagit med sig ett ihållande regn, som med sina små, ettriga droppar tränger ner genom markens ytskikt till växternas rötter. Där, under marken, dricker växterna nu ivrigt för att snart släppa ut sin vårliga skrud. Några har redan haft kraft att veckla ut sina blommor, så som körsbärsträdens och magnolians vita kronblad. Men där slutar också likheterna mellan de två, skulle jag vilja säga. Körsbärsträdens små och spröda blommor tycks inte vilja veta av en endaste droppe som landar på dess kronblad. Medan magnolian däremot verkar trivas som fisken i vattnet när de isande regndropparna slår sig ner på deras vita blad.

Men det finns också andra skillnader mellan de två. Som att körsbärsträdens blommor inspirerat till flera musikverk, som exempelvis Puccinis “Madame Butterfly” eller körstycket “Sakura” av Tōru Takemitsu, för att bara nämna några få.

Men magnolian har, enligt vad jag kan hitta, bara förärats med en enda tonsättning, nämligen en pianosvit från 1912 av den afrokanadensare tonsättaren Robert Nathaniel Dett (1882-1943). Om du inte hört talas om Dett tidigare, ska du inte känna dig förlägen, ty han har tyvärr hamnat lite i skymundan av mer namnkunniga afroamerikanska tonsättare, så som Scott Joplin eller Florence Price. Men även Dett var en banbrytande tonsättare. Han föddes i Ontario och ska tidigt visat prov på stor musikalisk begåvning. Musiken i hans barndomshem var präglad av den afroamerikanska spirituella musiken, och den skulle också följa honom genom livet.

När han var fem började han studera piano, och studierna gick så väl att han tjugo år gammal blev antagen till konservatoriet i Ohio. Under denna tid kom han i kontakt med tonsättningar av Antonín Dvořák, och då kanske särskilt dennes tolfte stråkkvartett kallad “Den amerikanska stråkkvartetten” (op 93). Dvořák ska i sin tur hade inspirerats av de afroamerikanska musiken när han skrev det verket, samt även den kanske mer kända symfonin “Från Nya världen” (op 95).

Robert Nathaniel Dett påverkades alltså i hög grad av Dvořák, vilket är tydligt i hans pianostycken, så som ovannämnda pianosvit. Men man kan även urskilja ett lätt, nästan impressioniskt tonspråk som för tankarna till Debussy. Dett skulle dock inte tillåta sig att stagnera, utan studerade vidare under större delen av sitt liv. Detta innebar att hans senare verk präglades mer av modernism och här går det tydligt att höra inflytande från den legendariska Nadia Boulanger, som också var en av hans många lärare. Han skulle därtill skriva flera verk för kör, samt ett oratorium, “The Ordering of Moses” från 1937.

Robert Nathaniel Detts pianosvit “Magnolia” består av fem satser, som alla har olika olika karaktär. Den första satsen, “Magnolias”, är ljus och varm, ja, faktiskt lättsam. Stämningen är dock något mörkare i andra satsen, “The deserted cabin”, där det ruvar någon slags sorg, men det hindrar inte att några danssteg tas. I den tredje satsen, “My Lady Love”, dansar vi istället ut på en blomsteräng med om armarna vår stora kärlek. Vi förundras över världens skönhet och fåglarnas sång. “Mammy” heter den fjärde satsen och här gungas vi tryggt fram och åter in i ro och vila. Denna sats finns också i en orkesterad version vars partitur nyligen upptäcktes. Den sista satsen, “The place where the rainbow ends”, är en i alla avseenden livlig avslutning, fylld av muntra upptåg och leenden.

Dagens anteckning – 25 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan fråga sig om det finns någon endaste krake här på jorden som inte tänker “da-da-da-daam” när de hör Ludwig van Beethovens namn, alltså inledningen till hans mest kända symfoni, den femte (med opusnumret 67 från 1808). Finns det överhuvudtaget någon annan symfoni som så slagkraftigt hamrat sig in i vårt medvetande? Jag vågar nästan drista mig till att svara nekande på den frågan.

Symfonin kallas, som alla vet, “ödessymfonin” och ursprunget till smeknamnet kommer från Anton Schindler, som var Beethovens första levnadstecknare samt tillika sekreterare åt den samme. Enligt honom ska Beethoven ha svarat att “det är ödet som knackar på min dörr” på frågan vad de tre korta noterna och den långa avslutande noten handlade om. Men det är dock tveksamt om påståendet är sant. Anton Schindler lär ha varit en obotlig romantiker (alltså påverkad av idérörelsen romantiken) och man kan därmed förmoda att han la till delar för att få en mer slående berättelse. Med sagt går det inte att vifta bort som ett utslag av Schindlers alltför livliga fantasi. Det är nämligen helt rimligt att anta Beethoven kände sig jagad av något slags öde under tiden för symfonins tillkomst, då hans tilltagande hörselnedsättning gav honom allt större problem.

Men trots det symfonin har en så slagkraftig inledning var det inte någon succé vid uruppförandet. Orkestern hade bara repeterat en endaste gång, och de som känner symfonin i sin helhet förstår nog att en så krävande tonsättning fodrar flera repetitioner. Dessutom framfördes symfonin samtidigt som flera andra nyskrivna verk av Beethoven och konserten var fyra timmar lång, vilket innebar att publiken måhända bara lyssnade med halva örat. Dessutom innehöll symfonin flera nymodigheter, så som exempelvis att det ingår tre tromboner, vilket dåtidens åhörare inte alls var vana vid att få uppleva mitt i en symfoni. Därtill spelas tredje och fjärde satsen attacca, alltså utan paus mellan de båda satserna, vilket också var något av en nymodighet på den tiden, som man möjligen rynkade på näsan åt.

Men sedan dess har Beethovens femte symfoni taktfast hamrat sig in i praktiskt taget allas medvetande och blivit något av ett kännetecken för klassisk musik. Det är kanske också förklaringen till varför jag har ett mycket kluvet förhållande till denna symfoni. I mitt tycke tillhör den inte en av hans bättre symfonier (om någon undrar skulle jag i dagsläget svara “åttan”, men eftersom jag är ombytlig är det inte hugget i sten), och den ingår enligt mig i kategorin “symfonier som spelas för ofta”.

Det var också med den inställningen som jag igår satte mig för att höra Sinfonietta Cracovia under ledning av Jong-Jie Yin, framföra femman. Under första och andra satsen lyssnade jag helt enkelt med halva örat. Men någonstans under de inledande takterna av tredje satsen hade min misstänksamhet förbytts mot ren entusiasm. Ty där någonstans brukar Ludde fånga in mig i sin väv, vilken i fjärde satsen kulminerar en ytterst medryckande och känslomässig höjdpunkt. Något som nämnda orkester och dirigent också lyckades framföra med all önskvärd elegans.

—

Konserten ingick i den pågående Beethoven-festivalen, och de framförde också uvertyren till Mozarts Don Giovanni samt Robert Schumanns pianokonsert.

Dagens anteckning – 24 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En dam med röd, glansig täckjacka går genom Planty med sin hund. Mobilen håller hon mot örat och hennes tankar tycks långt borta, någonstans där rösten ur mobilen finns. Men hunden lever i sitt nu, med nosen tryckt mot stigens kullerstenar, med siktet inställt mot den optimala platsen att lätta sin blåsa. Damen i täckjackan möter en barnfamilj, med en något större modell av hund och med en pappa som för dagen har valt short. En bit härifrån hörs Wawels katedral slå sina dova slag sju gånger.

Allt är så vardagligt och helt befriat från oro och ängslan, men bara några mil härifrån, i Lviv, störtar ryska drönare mot marken, rakt in i hus och med sig sprider de skräck, slår planer och framtidshopp i spillror. Men det är också i sådana här stunder som Lviv visar sin styrka, med sin sammanhållning som motståndskraft och bärkraft.

En nunna cyklar förbi i Planty. Hennes långa kjol (om det nu heter så i nunnornas värld) slingrar sig förrädiskt omkring hennes ben och nunnedoken fladdrar som en osalig ande efter henne. Hon cyklar förbi en grupp brittiska turister på ostadiga ben som med sina mobiler i högsta hugg skrockar förnöjt för det tycks som om Google Maps äntligen har lyckats visat rätt väg till nästa bar där de kan släcka törsten. Mannen längst bak i sällskapet vinglar och fladdar hit och dit. Som en osalig ande, måhända.

Men i Lviv släcker man inte törsten. Man släcker bränder efter ryska drönare. Man sopar man upp glaset från de krossade rutorna. Tröstar någon som förlorat sitt hem. Försöker säga några lugnande ord till varandra.

Klockan i Wawels katedral slår ett slag och förkunnar således att klockan är kvart över sju. Och där kommer damen med den glansiga täckjackan släntrande med hunden i släptåg. Promenaden är tydligen redan över. Kanske är någon kvinna i Lviv ute på kvällspromenad med sin hund i detta nu. Kanske bär hon också en glansig röd täckjacka. Kanske har hon precis talat med någon i mobiltelefonen och försäkrat att allt är bra. Ingen är skadad. Fysiskt vill säga. Kanske går en sådan kvinna just nu i en park i Lviv. Med en liten hund i släptåg.

Ty Lviv ligger ju bara några mil härifrån.

Dagens anteckning – 23 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På en bänk mot en husvägg sitter en kvinna och tittar ut över sin trädgård. Eller så kanske betraktar hon rondellen som hennes trädgård vetter mot, där bilar och cyklister färdas med ljusets hastighet mot för henne okända mål. Nedanför hennes fötter har trädgården redan vaknat ur sin vintersömn, och rabatterna är lukade på ogräs. Ja, faktum är att det nog är det hon granskar. Snart kommer hennes rabatter prydas av en blomsterprakt som ofta kännetecknar trädgårdarna häromkring. Men i själva verket har hennes trädgård redan smyckas med blomster, ty lejonparten av hennes gräsmatta är täckt av små, vita blommor. Ja, exakt. De vita blommorna som syns sticka upp ur hennes gräsmatta är tusenskönor.

De tillhör kanske inte de mest eftertraktade av blommor. Det är rentav så att vissa mot bättre vetande gör allt för att bli av med dem, vilket är fullkomligt förkastligt för man borde istället vårda tusenskönorna. Det främsta skälet är kanske att de är ett utmärkt skafferi åt alla insekter, men de ska tydligen också vara välsmakande för oss människor. Så varför inte plocka en knippe tusenskönor och krydda till exempel stekt potatis, en soppa eller gryta, klippa ner lite i en sallad, dekorera ett bakverk, eller varför inte göra te på blommorna? Enligt gammal folktro ska ett avkok på tusenskönor dessutom bota både hosta och vara slemlösande, och romarna använde tusenskönor till att lägga om sår eftersom de menade att blommorna hade antiinflammatoriska egenskaper. Vem vet, det kanske är sant?

För mig har tusenskönor dock främst en antidepressiv egenskap, ty de har nämligen den beskaffenheten att de motar bort kvardröjande rester av vintermelankoli. Det räcker med att studera deras små vita kronblad, som i sin tur ibland omges av kantblommor, som ofta lite ljust rosa, och sedan flytta blicken till den pigga, gula mitten, som faktiskt också är en blomma i sig. Diskblommor kallas de. Tillsammans bildar de ett tusenskönornas mikrokosmos. Men inte är det därför som de kallas tusenskönor, men man kan gott tro det.

Nu vet jag inte om kvinnan på bänken vid husväggen kontemplerar över just tusenskönor, men det kan heller inte uteslutas.

Dagens anteckning – 22 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Tessie” ropar kvinnan över fältet. Hon formar sina läppar till ett litet “o”, och en tunn och spröd vissling letar sig lite vilset ut ur hennes mun. “Tessie”, ropar hon igen, men ingen som kan lystrar till det namnet vill uppenbara sig. På fältet syns däremot en myriad av hundskepnader fara åt olika riktningar. De fladdar hit och dit i den slags symmetri som bara hundars nosar begriper sig på. Men ingen av dessa är Tessie, det går tydligt att förstå, ty de vandrar oberörda av kvinnan med den spröda visslingen och istället går på enligt sitt hundlika förstånd.

Men så plötsligt dyker ett svart och vitt litet klot upp bland de höga kvistarna som i somras var gräsvippor, men som nu mest liknar grå lämnar av det liv som en gång var. Det lilla klotet är med största sannolikhet den efterfrågade Tessie, men hon verkar inte vilja ge sig till känna riktigt ännu. Istället för att springa mot kvinnan med den spröda visslingen, tar hon en lunkande lov diagonalt, och rör sig i en slags riktning mot kvinnan, men sidleds. Varje grästuva måste undersökas ingående. Den nosas från vänster. Lite från höger. Innan den överges för en annan grästuva med några tussilago. Även dessa undersöks grundligt. Man kan dock skönja av Tessies huvudrörelser att hon understundom kontrollerar var kvinnan med den spröda visslingen befinner sig, men Tessie gör inga ansatser på att meddela sin närvaro.

Ett tu tre förändras spelreglerna. Det dyker nämligen upp en hund som kanske bäst kan beskrivas som en vit trasselsudd iklädd ett färgglatt hundtäcke. Tessie spelar först ointressad, men trasselsudden är väldigt angelägen om att få säga goddag. Snart är de i färd med att utföra de piruetter hundar gör när de hälsar på varandra. Lite nosande där fram. Lite nosande där bak. Och Tessie är avslöjad. Kvinnan med den spröda visslingen har fått syn på Tessie som efter hälsningsproceduren med trasselsudden börjar knata i långsamt tempo över fältet mot kvinnan.

Men hoppsan, Tessie stannar upp, där var nämligen en fläck på marken som måste kartläggas. När Tessie efter en stund tittar upp från den viktiga fläcken har kvinnan med den spröda visslingen fått sällskap av ett annat fä till hund. Det går inte för sig, tycks Tessie mena, för nu har hon fått fart med siktet inställt på kvinnan, som alltså är matte.

De två återförenas långt från den plats jag står, och jag kan inte urskilja vad som avhandlas, men något i deras rörelseschema säger mig att detta är en föreställning de ofta sätter upp på detta fält.

Dagens anteckning – 21 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Någon gång under min högstadietid drabbades jag av Jean Sibelius violinkonsert i d-moll (op 47) från 1904-5. Jag var så svårt angripen av denna konsert att jag stundtals hade svårt att tänka på någonting annat, och när jag lyssnade på den var det som om jag ville krypa in i högtalarna och förenas med musiken. Ända sedan dess har jag ett mycket särskilt förhållande till Sibelius violinkonsert. Nu är det inte så att jag lyssnar på den särskilt ofta, men jag återkommer till den då och då, som man gör till en kär och välbekant gammal vän, och jag kan fortfarande varje nyans, varje tonbild, den skapar.

Det var därför med spänd förväntan som jag ikväll satte mig på min invanda plats på konserthuset i Kraków för att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra verket under ledning av dirigenten Sasha Goetzel, med solisten Pawel Wajrak, som tillika är konsertmästare i nämnda orkester. Framförandet var i mitt tycke fulländat på fler sätt än jag kan ta upp här, men något som jag verkligen uppskattade var solistens lyhörda inställning till tonsättningen. Klangen var både mjuk och inkännande, utan kantiga uddar, som annars lätt förekommer i framföranden av denna mycket tekniskt krävande och känslomässigt svåra konsert.

Man skulle därför kunna tro att det vore svårt för den andra punkten på programmet att engagera lika fullt. Men eftersom det handlade om Johannes Brahms första symfoni i c-moll (op 68 1855–1876) förelåg det inga hinder för att träffas av inlevelse. Till skillnad från Sibelius har Brahms musik kommit till mig ganska sent. Jag har försökt undvika honom, av någon för mig själv inte helt klar anledning, men kanske berodde min misstänksamhet mot honom på att jag erfor att han skulle kunna dominera, och till och med konkurrera ut andras musik. Ty så har det också blivit, sedan Brahms kom in i mitt liv har många andra tonsättare helt enkelt fått ta ett steg åt sidan.

Brahms första symfoni tog också lång tid på sig innan den kom till Brahms, skulle man kunna säga. Det gick 21 år mellan den första skissen och den slutförda symfonin. Brahms var 43 år när han la sista handen på partituret, och under arbetets gång hade han drabbats av vankelmod fler gånger än han erfarit eufori. Och det är inte för utan att man kan förnimma denna tvekan, vars uttryck innehåller allt från försiktighet, upprymdhet till direkt ilska. Vad jag särskilt uppskattar med Brahms första symfoni, och som gäller alla hans tonsättningar, är avsaknaden av programmusik. Här är det klangerna, tonspråket och instrumenten som härskar. Och av det skälet lyssnar man på ett helt annat på hans tonsättningar. Man söker sig helt enkelt inte utanför musiken, ty den är som ett eget himlavalv, ett Brahms universum.

Under kvällens konsert framfördes denna symfoni med sedvanlig virtuositet av Krakóws filharmoniska orkester och när sista tonerna klingade ut blev det som väntat stående ovationer från en hänförd publik. Särskilt varma applåder tillägnade jag både förste hornistens och första flöjtistens fina solo i sista satsen.

Dagens anteckning. – 20 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bakom glaset i montern ligger ett handskrivet notblad, som med sin yviga och lite ilskna uppenbarelse röjer att det rör sig om Ludwig van Beethoven. Mina ögon följer notlinjerna, hur hans smala noter stiger och sjunker i sin böljande dans över pappret. Plötsligt erfar jag hur en brännande ilning löper genom mitt inre. Det är en alldeles äkta handskrift av Beethoven. Hans händer har rört vid det där pappret, och jag kan nästan höra honom nynna med i noternas dans. Tid och rum löses upp. Vi befinner oss plötsligt i samma takt, i samma tidsrymd.

Handskriften jag tittar på ingår i en utställning som pågår på Jagellonska universitetsbiblioteket, med anledningen av den stundande Beethoven-festivalen, som inleds i dagarna. Tyvärr är större delen av festivalen förlagd till Warszawa, men några få konserter kommer också ske i här i Kraków. På utställningen kan man vid sidan om Beethovens handskrifter studera verk av bland annat Felix Mendelssohn, Johannes Brahms, far och son Bach (alltså Johann Sebastian och Carl Philipp Emanuel) och Fryderyk Chopin. Men min vana trogen fastnar jag för Beethovens olika handskrifter, och då särskilt op 130.

Stråkkvartett nr 13, som alltså har opusnumret 130, skrevs under de sista månaderna av Beethovens liv, då han var plågad av en fruktansvärd sjukdomsbild som vi inte ska gå närmare in på här (ty det är sannerligen bara något för den själsstarka). Första versionen av stråkkvartetten skrevs 1825 och hade sitt uruppförande i mars 1826 (alltså för exakt 200 år sedan). Med sina fem satser och 45-50 minuter var den för sin tid osedvanligt lång. Uruppförandet blev inte heller någon succé, och det berodde särskilt på den sista satsen, “Große Fuge”, som till sin karaktär är både oerhört modig och, som så ofta med Beethoven, utomordentligt nyskapande. Dessa nymodigheter föll dock inte publiken på läppen och Beethoven ombads att skriva om sista satsen. Große Fuge blev sålunda ett eget verk med ett alldeles eget opusnummer (133). Beethoven tvingades, nästan på sin dödsbädd, därmed skriva en ny final (kallad just “Finale”) till stråkkvartetten. Tilläggas bör att “Große Fuge” anses idag tillhöra en av de viktigaste tonsättningarna av Beethoven.

Efter Beethovens bortgång tillföll handskriften av op 130 hans sekreterare. Den skulle efter det vandra mellan olika ägare innan den köptes av en rik judisk-tjeckisk familj vid namn Petscheks. Handskriften var i deras ägor till Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien. Petscheks tvingades då fly till USA och planerade att få handskriften skickad till sig. Men den beslagtogs istället av Gestapo. De tyska myndigheterna var dock inte helt säkra på om det var en äkta Beethoven de hade att göra med och bad därför ett museum i Brno granska handskriften. De som studerade partituret förstod att det rörde sig om en alldeles äkta handskrift av Beethoven, men de underhöll sanningen för nazisterna och fick därför ha kvar den i sina samlingar.

Efter andra världskrigets slut försökte familjen Petscheks få tillbaka handskriften, men de kommunistiska myndigheterna beslöt sig för att trilskas. Det skulle dröja ända till 2022 innan en arvinge till familjen Petscheks fick handskriften från Slovakien. Två år senare skulle de donera den till Beethoven-Haus i Bonn. Och just nu går alltså handskriften att beundra på Jagellonska universitetsbiblioteket i Kraków.

—

Op 130 syns längst ner i bild.

Och här kan ni höra op 130 med “Große Fuge”.