viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 20 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty råder det lugn som jag främst förknippar med mina promenader hem från jobbet. Jag vet inte var folk håller hus, men de har i alla fall överlämnat Planty till mig och alla de, mer eller mindre vidkommande, tankar jag helst fyller mitt huvudet med. Men idag är det inte bara lugnt utan även extremt disigt. Eller för att vara mer konkret, smogen har slutit ett kompakt lock över staden och någon frisk luft släpps överhuvudtaget inte in. Olika varningar har gått ut, som att barn, äldre och känsliga personer inte ska vistas utomhus. Dessutom avråder man från ansträngande fysisk aktivitet.

Men vardagens behov kan vara svåra att anpassa efter dylika dekret. Genom Planty syns flera cykelbud fara fram i sin egna fartblinda tideräkning. De cyklar så snabbt de bara kan. Och tro jag det, annars blir ju maten kall. Jag ser flera mammor och pappor ute med sina barn, och det är väl klart att de måste gå ut! Hur ska de annars komma hem från förskolan? Eftersom jag går genom Planty efter kl 18 är det förhållandevis många ute med sina hundar. Medelåldern på dem som rastar sina hundar i Planty ligger över pensionsåldern. Själv har jag väldigt ömtåliga luftrör och borde nog inte vara ute och röra på mig idag, men jag har i alla fall inte valt att inte springa, som hen därborta som verkar vara ute på sin dagliga löprunda. Livet pågår alltså som vanligt, trots Europas sämsta luft. En jämförelse med mitt moderland visar på att där finns Europas bästa luft. Alltid något att yvas över, eller hur?

Så varför har Kraków och Polen så dålig luft? Jo, svarar den vitsige polacken, det är för att vi har så många mätare som mäter luftkvaliteten. Nå, de flesta känner nog till Polens alla kolkraftverk, så de tänker jag inte fördjupa mig i denna fråga. Istället kontemplerar jag över om tonsättaren Arthur Honegger hade så många pipor för att han var besatt av lokomotiv? Eller var det månne så att han blev intresserad av lokomotiv för att han hade så många pipor? En tankebana som lämpar sig väl när man ångar fram genom alla giftiga småpartiklar som luften innehåller idag.


Planty i smog.


Luftkvaliteten idag i Kraków.


Och Sverige.


Och Arthur Honegger med pipsamlingen.

Dagens anteckning – 19 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Isen ligger i små flak i den södra sidan av badsjön Bagry, och vid strandbrynet syns några barn och hundar leka, medan ett par vinterbadare stönar besvärat, till åskådarnas stora förtjusning. Allt återspeglar en trivsam söndagsfrid som bara ett besök vid Bagry kan ge.

Men i mitt huvud pågår något annat, ty där spelas fortfarande opera. Det är Puccinis opera “Flickan från Vilda Västern” (eller “La fanciulla del West”) från 1910 som är i görningen i mitt inre. Trots att den tillhör en av de minst kända av hans operor, har jag en särskild förkärlek för denna, och anledning torde vara dess något annorlunda upplösning. Ty i “Flickan från Vilda Västern” överlever hjältinnan Minnie, även om hon tvingas genomgå flera vedermödor innan hon lyckas ta sig helskinnad till operans slutscen. Och inte nog med det, hon lyckas dessutom rädda berättelsens hjälte undan att avrättas.

Om det vore operan Tosca hade hon tvingats bevittna hjältens avrättning och sedan kasta sig ut för ett stup. Och om det vore La boheme hade hon väl kvävts i en hostning. Ja, det kan vara därför jag tycker om “Flickan från Vilda Västern”. Men det kan ju lika gärna vara det melodiska tema som återkommer flera gånger under operan, och som jag förknippar med Minnies viljestyrka och hennes outtröttliga tro på godheten och att kärleken ska segra (vilket den också gör).

Är det förresten är ett märkligt sammanträffande som gör att hjältinnorna dör i de mest kända av Puccinis operor – alltså, La boheme, Tosca, Madam Butterfly, Turandot och Manon Lescaut, frågar jag mig när jag kommer till Bagrys norra ände där isen ligger mer tät än den gör i den södra delen av sjön. Är det kanske så att deras död också bidrar till att vi engageras mer i berättelsen? För inte kan det väl vara så att vi föredrar att se starka kvinnor brytas ner och förgöras? Nej, så kan det inte vara. Och själv har jag dessutom fått se en uppsättning där Tosca överlever, vilket varken förtog dramats spänning eller dess fängslande musik. Snarare tvärtom, faktiskt.

Dagens anteckning – 18 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var en sådan där het sommardag, när luften dallrar över asfalten och solen euforisk strålar från sin himmel, som den äldre bilen gled in på parkeringen vid Lidl i Höganäs och ur de nedvevade rutorna dånade Giacomo Puccinis opera “Madam Butterfly”. Bakom ratten satt en äldre man med bakåtkammat hår som redan övergått från grått till vitt. Det är i alla fall så jag minns honom.

Hela scenen, som bröt av mot den alldagliga omgivningen, gav mig en rysning av välbehag genom hela kroppen och känsla av fulländad frihet. Kanske var det kontrasten mellan mannens opera och parkeringens inrutade uppenbarelse, som skapade känslan. Eller så var det rätt och slätt bara musiken. Jag vågar inte svära på det ena eller andra. Hur som haver, det var nog då som jag insåg att jag är, och kommer alltid att vara, något av en romantisk kuf, och jag känner evig tacksamhet till den okände mannen, som fick mig att komma till den insikten.

Samma känsla av frihet erfor jag ikväll, när sopranen, och tillika världsstjärnan, Aleksandra Kurzak sjöng valda arior, tonsatta av Giuseppe Verdi, nämda Giacomo Puccini samt Francesco Cilea, ackompanjerad av Krakóws filharmoniska orkester som leddes av Alexander Humala. Och det var just i ariorna från Puccinis Tosca, Madam Butterfly, Manon Lescaut samt i extranumret “O mio babbino caro” från enaktaren Gianni Schicchi, som hon tog ut svängarna och lät sin röst blomma ut till fullo. Orkestern briljerade också vid flera tillfällen, så som i intermezzot till tredje akten i Manon Lescaut.

Och precis som den där gången på parkeringensplatsen utan Lidl i Höganäs, kände jag en välbekant rysning genom hela kroppen och känslan av fulländad frihet. En frihetskänsla som bara operor kan skapa, hos mig bör jag kanske tillägga. Det är till och med möjligt att jag flög på den känslan hela vägen hem genom ett lördagsfestande Kraków, i sinnet några oktaver högre än brukligt.

Dagens anteckning – 17 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen går ner bakom husen och för sin yviga pensel upp mot himlen och färgar den i ett slag i en mild laxrosa ton. Mellan huskropparna i gamla stan färdas människorna mot fredagskvällens och helgens mysterier, yra eller möjliga besvikelser. Och i horisonten vakar Wawels torn över stan. Förväntansfulla turister spejar upp mot husfasaderna men vrider otåligt sina huvuden mot något annat som stjäl deras uppmärksamhet.

En av alla dessa Kraków-resenärer var en kvinna som figurerar på en av världens mest kända målning. För ni har nog alla någon gång betraktat hur hennes långa, svarta hår letar sig ner över hennes axlar, och månne har vi försökt följa hennes blick, hur den sträcker sig ner, och ut ur målningen. På hennes huvud vilar en röd hätta, men i övrigt är hon naken. Några av er har nog redan identifierat att det rör sig om Edvard Munchs målning “Madonnan”, från 1894-5.

Kvinnan på målningen är den norska författarinnan och pianisten Dagny Juel (1867-1901). Hon föddes i Kongsvinger och började tidigt intressera sig för musik och 15 år gammal reste hon till Tyskland för att studera musik. Det var under hennes tid i Berlin som hon skulle bli något av en bohemisk ikon. Och hennes skönhet skulle vrida om huvudet på många män, däribland hennes besynnerlige make, den polske författaren Stanisław Przybyszewski. Hon hade en kortvarig relation med lika besynnerlige August Strindberg, som efter att hon valt bort honom kallade henne för en uppsjö av okvädingsord. Hon beundrades även av Edvard Munch som målade den ovannämnda målningen.

Dagny Juels äktenskap med Stanisław Przybyszewski var tumultartat och de hade det alltid svårt ekonomiskt. Han försökte dessutom kontrollera hennes liv in i minsta detalj och var våldsamt svartsjuk, samtidigt som han inte ville ge henne den uppmärksamhet hon önskade. Hon hade också svårt att få tid över till sitt eget skapande. Trots detta hann hon med att skriva fyra dramer, en novell och flera dikter. Därtill översatte hon sin mans pjäser från tyska till norska. Przybyszewski i sin tur översatte flera av Dagnys texter till polska, som publicerades i kulturtidskriften Życie.

Egentligen passaerade Dagny Juel inte genom Kraków, utan bodde här med sin man, när han fick en tjänst på Życie. De bodde på Karmelickagatan. Stanisław Przybyszewski hittade snabbt sin umgängeskrets i staden, men Dagny hade svårt att hitta vänner. Kraków var en oerhört konservativ stad vid denna tidpunkt och tolererade inte den bohemiska Dagny. Hon rörde sig förstås med dåtidens intellektuella och konstnärliga jetset, men kände sig aldrig hemma i staden. Snart börjar det skvallras om hennes kärleksliv och hon lär ha haft flera älskare, däribland en viss Władysław Emeryk, ung poet och son till en rik familj med gruvor i Kaukasus.

Situationen började bli ohållbar för Dagny, och hon kände sig alltmer övergiven av sin man och beslöt sig därför för att följa med Emeryk på en resa till Tbilisi, med löfte om att maken Stanisław Przybyszewski skulle komma efter med deras två barn. Men han dök aldrig upp i Tbilisi. Dagny Juel gick varje dag till stationen för att telegrafera till sin man, som inte svarade. Under tiden blev Władysław Emeryk alltmer besatt av Dagny, och en mörk sommarnatt 1901 mördade han henne med berått mod. Världen bedrövades därmed hennes framtida konstnärskap.

Hennes barndomshem i Norge hyser idag Kvinnemuseet, och en av de fasta utställningarna handlar om Dagny Juels dramatiska liv.


Edvard Munchs målning “Madonna”.

Dagens anteckning – 16 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var mitt under den mörkaste och mest instängda tiden av pandemin som jag hörde Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll (op 34) för första gången, och den drabbade mig med våldsam kraft. Egentligen var det meningen att jag skulle ha fått uppleva konserten på plats, men pandemin satte käppar i hjulet och jag fick nöja mig med att få höra den strömmad från den konsertlokal där jag skulle ha suttit, om det inte vore för pandemin. Just då kändes som om jag kanske aldrig skulle få uppleva en konsert live, få gå på kafé eller att jag skulle få återse mina kära kollegor och studenter. Det var svart, med andra ord, och Zarębskis musik trängde in i varje por av mitt medvetande. Jag tyckte också att jag tydligen kunde skönja att pianokvintetten hade skrivits under Zarębskis sista år i livet. Han dog i sviterna av tuberkulos blott 31 år gammal.

Efter det tillfället har jag fått höra Zarębskis pianokvintett på plats en gång, men kvällens konsert med musiker från Krakóws filharmoniska orkester, är hittills det finaste framförandet jag fått äran att bevista. Jag upplevde det som att musikerna hade tolkat den precis som jag gjorde första gången. Hur dansinslagen pendlar mellan eufori och galenskap. Hur glädje byts mot sorg, och i nästa andetag precis tvärtom. Som om tonerna återspeglade den kamp mot döden han som han måste erfarit. Verket är tillägnat hans lärare Franz Liszt, och man kan dessutom tydligt urskilja läromästarens syn på komposition. Det är dramatiskt, och med tydlig instrumentell virtuositet för alla stämmor. Det kommer säkert inte som någon överraskning för någon att Liszt ansåg att Zarębski tillhörde en av hans främsta studenter.

Som andra stycke framfördes ikväll Robert Schumanns pianokvintett i ess-dur (op 44) från 1842. Kvintetten är tillägnad Clara Wiek, senare Schumann, och det kan tyckas som ett märkligt beslut att spela detta verk, efter ett verk som tillägnats Robert Schumanns antagonist Franz Liszt. Men jag vill tillstå att det var ett ypperligt val. De båda verken ackompanjerade varandra väl och man kunde tydligt höra inslag i dem som talar till varandra. Jag tänker då kanske främst på de dansanta och nationalistiska anslagen. Schumann verkade förvisso i en tysk kontext, vilket på vissa plan står i kontrast med Zarębskis uttryck som bär spår av polsk folkmusik. Men eftersom de båda ingår i den romantiska traditionen talar de ändå samma språk, trots de att de verkade i olika delar av denna stilart.

När jag ikväll satt och lyssnade på hur musikernas briljanta framförande av dessa två verk, erfor jag en stark rörelse över att få träda in i den förtrollande tilldragelse som en konsert med kammarmusik innebär. Och den positiva känslan trängde in i var por av mitt medvetande. Härmed förknippar jag ingalunda Zarębskis pianokvintett med pandemin.

—
Musikerna:
Sławomir Cierpik piano
Paweł Wajrak volin
Justyna Dybek-Boczek violin
Anna Migdał-Chojecka viola
Franciszek Pall cello

(Tilläggas bör att det mellan verken hölls en mycket intressant föreläsning om tvister i judiskt familjeliv i Kazimierz, Kraków, under 1700-talets andra hälft, men jag vågar mig dessvärre inte på att sammanfatta denna föreläsning.)

Dagens anteckning – 15 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man säger ju att själens spegel är ögonen, men jag vidhåller att i mitt fall är det fel. Min själ sitter i mina öron. Det är genom att höra jag även kan se. Dagarna i ända lyssnar jag på studenterna och genom att höra vad de säger kan jag också se allt mycket tydligare. När jag inte lyssnar på studenterna lyssnar jag på musik. Det är inte en passiv aktivitet. Om man verkligen kan lyssna på musik, alltså på allvar höra vad som spelas – och inte spegla sin egen förförståelse av vad man tror sig höra – då ägnar man sig åt en konst, om än inte riktigt lika raffinerad som den musikerna ägnar sig åt.

Jag skulle önska att jag med det svenska språket kunde göra sådana vackra diminutiv, som exempelvis polska språket har förmågan att göra av ordet för öra. På polska kallas öra för “ucho”, och dess diminutiv blir “uszko”. Lilla örslingen, skulle man kunna översätta det med. (Jag vet att jag varit inne på samma tankebanor i andra frågor, men det här med diminutiv är något av en lidelse för mig.) Men mitt språk äger inte denna förmåga, vilket också tyvärr innebär att jag inte lika lätt kan uttrycka min vördnad för detta viktiga organ. Jag får istället ägna mig åt att smaka på, och njuta av, vackra ord kopplat till örat, så som hörselsnäckan, städet, örontrumpeten, hammaren och trumhinnan. Man får nöja sig med det lilla.

Tilläggas bör att jag hyser, som ni säkert redan förstått, en fruktan för att bli döv, och jag läser historier om Ludwig van Beethovens dövhet med hjärtat i halsgropen. Likaså är berättelserna om den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetanas (1824-1884) dövhet efter en komplicerad halsinfektion, ytterst uppskärrande.

Med andra ord har jag ett väldigt ömt förhållande till mina öron och min hörsel, vilket också innebär att det uppstår något av ett nödläge varje gång jag får problem med öronen. När jag därför fick en öroninflammation i höstas kände jag mig verkligen ynklig. Problemen med lockkänsla och susningar höll dessutom i sig ovanligt länge. Till råga på allt elände fick jag ytterligare en förkylning precis innan jag skulle flyga till Sverige, och jag kan meddela att flyga med pågående infektion i luftvägarna inte är tillrådligt, i synnerhet inte om man dessutom känner besinningslös skräck inför att ha problem med hörseln och öronen.

Idag gick jag således till doktorn för att beklaga mig över mina problem med mina örslingar. Det visade sig att det inte fanns något att klaga på gällande mina öron eller hörsel. Den felande länken är tydligen mina bihålor, som jag inte alls har någon särskild relation till. De är väl nödvändiga, men inte lika fängslande. Och inte känner jag något behov av att skapa något diminutiv av denna glosa. De får helt enkelt förlika sig med att jag bara ser dem som tomma hålor.


Illustrationen är från 1793 av Thomas Holloway (1748–1827).

Dagens anteckning – 14 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren öppnas till ambulansen och mannen på passagerarplats hoppar av och rusar till bilen som står framför ambulansen i den oändliga bilkö som härbärgerar varje större gata i Kraków. Han fångar in en liten borste som ligger på biltaket. Kvinnan i bilen skrattar förläget när hon får syn på borsten. Hon har tydligen glömt den när hon borstade bort snö från hennes bil. Innan någon vet ordet av har mannen sprungit tillbaka till ambulansen och bilkön börjar sakta maka sig framåt genom stan.

Det är givetvis ingenting konstigt med själva händelsen, jag tror att den skulle kunna hända nästan var som helst, och inte minst i Sverige. Trafiksäkerhet är ju något vi värdesätter. Men frågan är om situationen med ambulanspersonalen och damen med borsten, hade något alls med säkerhet att göra. Det troligaste är att handlingen var en avkomma av den polska artigheten. Ty det är alltid något som slår mig när jag kommer till Sverige, hur trevliga polackerna faktiskt är.

Man håller upp dörrarna för varandra, oavsett om man är kvinna eller man. Om man är yngre reser man sig upp, utan tvekan, för äldre på bussen eller spårvagnen. Och i kollektivtrafiken sitter man dessutom aldrig med fötterna uppe på sätet framför, eftersom man utgår från att någon snart ska sitta där. Man säger “ursäkta mig” när man måste tränga sig av bussen eller spårvagnen. Och man ursäktar sig likaledes om man råkar knuffa till någon annan. Man säger “god dag” till varandra när man kommer in i mindre affärer och adjö när man går därifrån. Och så vidare och så vidare. Listan över den polska artigheten kan göras mycket längre, men detta är ett axplock med exempel på hur man i Polen gör det offentliga rummet lite trevligare. Ovanstående exempel är, tyvärr, inte alltid en självklarhet i Sverige.

När jag är i Sverige märker jag att jag blir lite tagen på sängen av den svenska kärvheten. Det händer inte alltför sällan att jag får en dörr i ansiktet när jag går in i en butik. När någon råkar gå in i mig, blir jag alltid lika förvånad när jag hör ordet “oj” istället för ett “ursäkta”. Och så vidare och så vidare. Listan kan göras mycket längre för att beskriva den svenska kärvheten.

Nå, det finns givetvis situationer där polacker har skapat en sämre ordning än den som inrättats i Sverige. Som i biltrafiken till exempel, där den polska otåligheten tyvärr får råda helt tygellöst. Där skulle man önska ett större mått av artighet.

Man kan givetvis också ha åsikter om polackernas lite buttra uppsyn, men jag tycker själv att man har närmare till leendet än man hade när jag (någon gång på mitten av 1990-talet) besökte Polen för första gången.

Men var finns roten till den polska artigheten, kan man undra. Jag har inget givet svar på den frågan. Någon kanske menar att det är den svenska du-reformen som gjort att svenskar har glömt takt och ton i det offentliga rummet. Men jag är inte helt övertygad om det är den enda förklaringen till att polackerna är mer artiga än svenskarna. Andra kanske säger att det handlar om uppfostran, men jag är inte rätt kvinna att uttala mig om uppfostran. Själv tror jag att det handlar om folktäthet, att man måste vara artig mot varandra om utrymmet är trångt, samt att den polska artigheten ligger djupt inbäddad i den polska folksjälen.

Ambulansen och bilen som hade borsten på taket är sedan länge borta, och nya bilar har samlats i kön. Och som ur ett töcken väcks jag av att min buss kommer in på hållplatsen. På bussen möts jag av samma artighet som jag möter varje dag, och jag hinner precis sätta mig innan busschauffören sätter gasen i botten och kastar sig ut i trafiken som en vettvilling med eld i baken.


Kollaget är av Wisława Szymborska och titeln “Wolne miejsca” betyder “Ledig plats”.