Dagens anteckning – 4 januari 2026
Category: by sophie engström
Tags: Białucha, Dagens anteckning, Ludwig van Beethoven, Vår, Vinter
På fälten vid vattendraget Białucha vilar höstsådden under ett tunt lager av snö. Men på sina håll kikar de tunna små plantorna upp genom den frusna marken. Deras fysionomier ser hopplöst klena ut, och man kan inte låta bli att känna ett sting av oro för om de någonsin ska kunna växa upp och få de starka stjälkar som utmärker dem strax före skördetid. En hund på fältet får plötsligt korn på något, och sliter sig ur sin ägares grepp. Med sina långa och graciösa kliv flyger den fram över fältet, i en närmast eterisk flykt. Kopplet, som släpar efter hunden, dansar fram över fältets fåror och vivlar upp små molntussar av snö. Väl framme vid det som lockade till flykt, stannar hunden plötsligt upp och vänder tillbaka lika snabbt mot sin ägare, som med andan i halsen rusat efter hunden i en inte lika smidig sprint. De båda möts halvvägs, utan att för den sakens skull nudda vid varandra. Hunden tycks nu ha fått korn på något annat.
Nere vid Białucha flyter vattnet inte lika ledigt som under andra årstider. Vattnet ser nästan ut att vara av gelé. Virvlarna flyter långsammare och kanske till och med motvilligt. Som om även de vore stadda i vinterns slummer. Gräset runt bäcken, som i våras och somras vajade högt och iklätt i grönt, ligger nu rufsigt och besegrat av vintern, i gulbruna drivor. Det är svårt att övertyga sig om att de om någon månad åter kommer att spira i grönt.
Våren är mycket avlägsen, men i musiken går det alltid att färdas till våren. Som med hjälp av Ludwig van Beethovens femte violinsonat, op 24, från 1801. Den kallas ofta för “Frühlingssonate” (Vårsonaten) men faktum är att Ludde aldrig kallade den så, då den namngavs efter hans död och att det först var på 1860-talet som beteckningen dök upp. Det troligaste var att man ville beskriva styckets uppsluppna, modiga och positiva karaktär, några egenskaper som kännetecknar just våren. Men det är ändå inte helt osannolikt att Beethoven faktiskt hade våren, eller i alla fall naturen, i tankarna när han tonsatte verket, ty kärleken till naturen var ett tema som ofta förekom i Beethovens tonsättarkonst.
Vårsonaten tillkom i skärningspunkten mellan det som man brukar kalla för Beethovens första och mellersta period. Han var i trettioårsåldern, hade precis flyttat till Wien från födelsestaden Bonn och han var redan en etablerad tonsättare. Under samma period skrev han bland annat även sina första stråkkvartetter, Månskensonaten och han hade precis fullbokad sin första symfoni och skulle året därpå avsluta arbetet med sin andra symfoni. Han hade också märkt av de första tecknen på att han hade en hörselnedsättning, vilket senare skulle leda till att han blev nästan helt döv. Det är därför häpnadsväckande att Vårsonaten är så sprudlande. Det är som om fjärilar skjuter upp ur hjärtat när man lyssnar på den (och då särskilt första satsen). Men som så ofta med Beethoven lurar något mörkt, farligt och även vemodigt i hans tonsättarkonst. Kanske är det också därför som han aldrig upphör att fascinera och drabba.
