viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 16 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Krakóws utkanter är fälten sedan länge skördade, och böndernas drömmar om nästa sommar syns redan i form av höstsådd. De små, sköra skotten tittar yrvaket och nästan räddhågset upp ur den mörka marken. En svag doft av den raps som skördades här i somras går faktiskt ännu att urskilja. Över fälten syns markens andedräkt svepa fram som tunna sjok av dis, ackompanjerade av det svaga solljuset som skvallrar om att skymningen snart ska ta vid. Och där borta hörs vattendraget Białucha strila fram i den fåra som den dikat ut genom jorden. Runt Białucha står gullriset kvar. Dess gula blommor har dock åldrats och deras kalufs skimrar nu i grått.

Området häromkring kallas för Witkowice och nämndes första gången på 1400-talet av historikern Jan Długosz. Platsen var länge en viktig bricka i försvaret av Kraków, med jordfästningar, och under 1800-talet etablerades krut- och vapenlager. Men 1927 inträffade här en katastrof som berörde en stor del av området och till och med centrala Kraków. Efter en intensiv värmebölja utbröt det nämligen ut en brand i ett av krutlagren. Branden blev, som ofta när krut är inblandat, explosionsartad och två stora lager flög bokstavligen i luften. Explosionen var så kraftig att den åsamkade de omkring liggande byarna enorma materiella skador. På sina håll påverkades hälften av alla byggnader. Personskadorna skulle också visa sig omfattande, och över 400 fick uppsöka akutvård. En av orsakerna till de många skadade var att det låg en infektionsklinik för unga flickor bara några hundra meter från lagret. Mirakulöst nog omkom endast en person, soldaten Józef Wawro, som vid tillfället höll vakt vid lagret. Explosionen hördes och kändes även inne i centrala Kraków, där människorna var på gudstjänst eftersom detta inträffade under pingsthelgen. På stora torget, Rynek główny, bröt det snart ut ett rykte om att det rörde sig om en jordbävning och paniken spred sig som en löpeld över staden.

På platsen där krutlagret en gång stod finns idag imponerande jordfästningar kvar, och med lite fantasi, som jag dessvärre har alldeles för mycket av, kan man enkelt föreställa sig hur livet tedde sig här när det en gång var fästning brukad av den polska armén. Och om det vill sig illa springer fantasin hela vägen tillbaka till 1400-talet. Men jag blir snart väckt ur mitt dagdrömmande, ty på håll hörs nu stadens puls slå och bilarnas rytande stämmor.


Dagens anteckning – 19 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Lyftkranarnas halsar skjuter upp hur marken som om de vore ogräs. Varthän man än spejar ser man dem. Med sig för de nya byggarbetsplatser. Marken görs redo för nya huskroppar och enorma slingrade vägnät och tågspår som bryter fram genom landskapet, som på det hela taget både förenar och avskärmar oss från varandra. Men vid det lilla vattendraget Białucha råder ännu så länge en slags märklig stillhet som snart inte går att påträffa någonstans i den växande staden. Fridfullt brusar den lilla ån genom en sträng sv lummig skog. Här har upprättats en form av symbios mellan människornas längtan efter närhet till naturen och själva naturens strävan efter överlevnad.

Białucha rusar knappast fram likt en fors gör när den bryter genom landskapet. Białucha låter sitt vatten färdas i små portioner, enligt ett mönster av slingrighet som är format efter detta vattendrags unika förstånd. Även den smala stigen som löper längs med vattnet har formats av sitt eget huvud. Ibland går stigen farligt nära ån, med risk för att uppslukas av vattnet, men oftast håller den ett artigt avstånd från Białucha blöta lekamen.

Den lilla ån har fått sitt namn efter den vita kalksten som finns längs med dess stränder, men vid en närmare granskning visar det sig att Białucha tydligen också är namnet på vitval, eller beluga, som lever i det artiska havet. Man undrar ju vem som har kommit fram till att ett lämpligt namn på detta lilla vattendrag bör vara samma som en fyra till fem meter lång val väldigt långt härifrån. När tog man det beslutet och vilken användning av Białucha kom först? Det kan väl ändå inte ha varit under medeltiden, då de första bosättningarna växte fram längs med ån?

Ja, det är sådant man kan grunna på när man går under det gröna bladverket längs med Białucha. Och ingen finns det att fråga, ty jag tvivlar på att det där gänget som sitter därborta och grillar, med lite rosiga kinder efter att möjligen ha druckit några glas för mycket, har ett bra svar på frågan. Fast man kan ju aldrig veta.


Om fåglarnas musikaliska gnosis

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen har Polen firat sin 233 år gamla konstitution, en konstitution som klubbades 3 maj 1791 och som var tänkt att få bukt med århundraden av politiska slitningar och låsningar. Tyvärr fick den gälla i blott 19 månader. 1793 skulle Polen nämligen delas upp mellan de tre stormakterna Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Det hindrar dock inte polackerna för att varje år fira denna uråldriga, men på sin tid ytterst moderna, konstitution. Följaktligen ställs de vanliga göromålen in, och däribland konserter med konstmusik, vilket är till förtret för undertecknad. Det krävs nämligen musik för att just denna hominid ska vara själsfrisk.

Vad göra? Jo, ut i naturen för att lyssna till naturens symfoniska verkförteckning. Skogen i all ära, men egentligen är det vid flodbäddarna, som de riktiga storverken skrivs. Här kan man höra rörsångaren med sitt lustiga och lite vimsiga läte. Man kan vidare höra vassångaren tjippa lite gräshoppslikt, men den får allt konkurrera med mästaren av gräshoppsimitation, som framförs av gräshoppssångaren själv. En sävsångare sippar på sina toner i någon tuva, innan den bryskt avbryts av en flodsångare. Tillsammans med svarthättor, alldagliga koltrastar, rödstjärtar och andra mesar och skönsångare, skapar de ett oemotståndligt musikaliskt mästerverk, som vi människor helt enkelt oftast går bet på att överträffa eller imitera.

Många tonsättare har förvisso försökt att imitera dessa musikalitetens specialister. Olivier Messiaen (1908-1992) lyckas komma snubblande nära att imitera dem i Catalogue d’oiseaux (1956-58), men faktum är att hans uppsåt nog inte var att imitera dem, utan snarare skriva en hyllning till fåglarnas sång. Han var ju trots allt ornitolog, och dessa hyser ofta en nästan religiös vördnad för fåglar. Det finns nog andra exempel på tonsättare som skrivit lyckade hyllningar till fåglarna och dess sånger, men de flesta har nog bara snuddat vid deras läten, så som exempelvis Gustav Mahler, som förefaller ha varit ganska upphängd på göken…

Nåja, nu står i alla fall undertecknad vid en flodbädd och lyssnar på fåglarnas musikaliska gnosis. Just denna flodbädd tillhör en biflod till Wisła, och kallas för Białucha. Namnet (biała betyder vita) anspelar tydligen på flodens mjölkaktiga färg, som kommer av att sedimenten i flodbädden är riktigt på kalk. Lite längre norrut kallas samma biflod för Prądnik, och det ska enligt uppgift få de polska tankebanorna att associera till snabb ström. Även Białucha är väldigt snabb, men tyst och smidigt elegant. Men vem är det som sjunger där bort? Hallå, vänta på mig… En annan måste ju helst ordna in dig i ett fåglarnas sång-kartotek. Vänta. Ila inte så snabbt. Hallå…