viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Framför mig rör hon sig. Lång, smal och ståtlig. Hon har allt det jag inte riktigt har, och ändå skulle hon inte klara sig en dag utan mig. Min smäckra skuggbild.

Just under senare tid har jag fått ovanligt många timmar till att få njuta av hennes vackra fysionomi. Solen slänger långa och låga strålar över vår stad. En del kallar det här för brittsommar. Andra talar om några okända indianer. Själv vet jag sanningen. De här varma och ljusa höstdagarna föds i Centraleuropa. Det är ur vårt sköte den föds som vackrast.

Egentligen är det förunderligt att förruttnelse och död kan vara så oemotståndligt vackert. Träden exploderar i färger, i sitt avskedstal till sommaren. En del bär både höstskrud och sommardräkt samtidigt. Grönt, gult, rött och brunt samsas på samma gren. Nu rasslar det till igen i vårt päronträds lövverk. Några löv faller till marken, och lyser upp den grå asfalten. Så sorgligt och vackert på en och samma gång.

Ännu några dagar ska vi få njuta av solens hälsningar. Sedan tar regnet de sista löven från träden. Och vi går in i trädskelettens tid. Vacker på sitt spartanska och spretiga vis.

För vilken årstid jorden än tvingar in oss i, så föds varje årstids skönhet här, i det centralaste av Europa.