viewpoint-east.org

Om att urskilja en svensk medbrottsling

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer att jag får den fulla insikten om att jag bott en tid i Lviv. Oftast händer det av ingen anledning alls. Men ibland är det som idag. När jag plötsligt ser en man trava förbi uteserveringen jag sitter på.

Iklädd rosa pikétröja, blåjeans som hänger lite för lågt och på fötterna skymtar några nötta seglarskor fram. Och då händer det där som bekräftar att jag bott här en tid. För hör mig själv tänka: “Det är då för väl att ukrainska män klär sig som folk”.

Fast jag kan ju inte veta vilken nationalitet han bär, tänker jag vidare. Det sitter ju förhoppningvis inte i tröjan, eller skorna.

Har jag då bott här så länge att jag inte kan urskilja om det är en svensk medbrottsling, eller bara en stilförvirrad lock-a-like? Jag tvekar. Han rör sig både tafatt, som de flesta av min art gör här, men samtidigt hemtamt.

Efter en stund vandrar han iväg med ett typiskt ukrainskt barn. Borta är villfarelsen att han kunde vara en vilsen svensk.

Men den rosa pikétröjan och seglarskorna har i alla fall lämnat kvar en fast och äkta övertygelse i mig, och det är att nog de två fulaste plagg jag känner till.

Och det leder till en något överrumplande insikt om jag uppskattar ukrainska mäns val av utstyrsel. Hur enahanda de än kan vara. Jag antar att det betyder att mitt stilsinne är fullkomligt assimilerat. Men samtidigt blir jag varse att jag har fullt utvecklade svensk-tentakler. Jag kan fortfarande urskilja en svensk bland andra. Ungefär som en haj som känner doften av en enda droppe blod på flera kilometers avstånd.

Vissa ränder går tydligen aldrig ur. Synd bara att det är en pikétröja och seglarskor.

Alfa Jazz 2016 III
Några som har allt och inget med saken att göra. Några ukrainska män utanför Potiski palatset. Foto Sophie Engström.


Om de som lånar Stalins penna

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är inte helt ovanligt att jag möter påståendet att Ukraina leds av en fascistisk regering. Ofta hör och läser jag också påståenden om att landet i sin helhet är xenofobiskt. Oftast är det de subtila uttalandena som är de mest svåra att argumentera emot.

Jag tillhör inte de som försvarar Ukrainas regering i allt det gör. Det finns de internationellt som faktiskt försöker göra det. Det tillvägagångssättet hjälper inte Ukraina. För faktum är att många beslut som tas av regeringen och presidenten är svåra att försvara, om man tror på ett öppet och demokratiskt samhälle. Jag tycker till exempel (notera att jag väljer ett exempel och inte slår ner på var eviga punkt) att Rebecca Harms gjort rätt i att kritisera den nya e- deklartionslag som tvingar organisationer att redogöra för sina finansiärer. Det är rätt att kritisera den lagen, då dess udd kan användas på fel vis. Avsikten med den är att komma åt de organisationer som får pengar för att sprida desinformation i Ukraina. Det är alltså Kremls inflytande i landet man vill komma åt, men det kan också betyda att andra organisationer kan drabbas.

Men det är inte den kritiken jag syftade på inledningsvis. Jag syftar på den kritik som oftast trampar på i gamla beprövade fotspår. Sina belägg för Ukrainas felaktiga agerande finner de i de mörkaste hörn av vår närhistoria. Ett sådant exempel är en artikel som nyligen publicerades Aftonbladet Kultur. Denna artikel, som publicerades dagarna före Eurovision song contest i Kyjiv, valde att enbart belysa en argumentation som byggde på att det finns en nedärvd böjelse för fascism och nazism i Ukraina. Artikelförfattaren gick så långt att han nästan försvarade deporteringen av tusentals Krymtatarer, med att de sympatiserat med Nazityskland.

Det står utom allt tvivel att flera krymtatarnerna verkligen såg nazisterna som befriare, men det innebär inte att 1) alla sympatiserade med nazisterna 2) att de sympatiserade med hela den nazistiska ideologin. Vi vet väldigt lite om vad de faktiskt visste om Nazityskland. De hade även skäl att känna skräck för sovjetiska styrkor. Före det hade de sovjetiska styrkorna inte gett någon anledning att tro att de var vänligt inställda till krymtatarerna, som faktiskt ville få ett egenstyre. 1930-talets svältkatastrof, Holodomor, var en konstruerad svält, som måste satt skräck i de flesta folkgrupper i regionen. Det är därför inte helt osannolikt att fler krymtatarer hört talas om den katastrofen, än om den katastrof som drabbade judarna i Europa.

Vi kan ju gå till Sverige för att få bekräftat hur svårt många hade att tro på tankarna om judeförföljelser i Europa. Vår egen utrikesminister under andra världskriget,  Christian Günther, hade inga svårigheter att blunda för de rykten om Nazitysklands brott mot mänskligheten. Om vår egen utrikesminister kunde göra en sådan felbedömning, varför skulle inte ett fattigt och isolerat folk kunna dra samma felslut?

Att en svensk journalist, på en av de mest inflytelserika kultursidorna i Sverige, tycks försvara Stalins illgärningar mot ett folk är egentligen groteskt, men inte helt oväntat. Argumentationen bottnar i en syn på folken i Ukraina som potentiella fascister. Istället för att genom dialog och diskussion, försöka vägleda ett lands mödosamma väg mot ett bättre och mer demokratiskt​ samhälle, väljer man att undergräva varje steg mot positiv förändring, samt att använda sig av retorik som är lånad från Stalin.

Genom att låna sin penna till en sådan våldsverkare lär framtiden endast leda till skyttegravspositionering inom samtalet om Ukraina. Det tjänar ingen på. Och kanske allra minst Aftonbladet Kultur.

Ett kuvert jag inhandlade idag, tillverkat av ukrainska Postverket. Kuvertets motiv skulle kunna stå i bjärt kontrast med tanken om Ukraina som fascistiskt, men jag tänker inte slänga ut en sådan brandfackla​, utan bara upplysa om detta också är Ukraina.   


Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!


Lviv – vår kloka lejonkung

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För någon kväll sedan stod jag och tittade ut från ett fönster i en lägenhet på Svobody avenyn i Lviv. I huset rakt över gatan kunde jag se ner på nattklubben Splits dansgolv. Vackra ljusformationer lekte över dess golv. Klubben är nog inte så beskedlig som man kan tro. Vissa rykten säger att här pågår koppleri, och att vissa högdjur inom Lvivs undre värld dras dit. “Men så här på avstånd ser det gemytligt ut. Nästan lockande, för någon som gillar nattklubbande. Själv tillhör jag inte den sorten,” fastslår jag.

Jag lyfte blicken, och såg upp mot husets övervåning. Där huserar Samopomitj, partiet som grundades av Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyj. Det är ett parti med ambitionen att städa ut all korruption, och med ut ska också kvarlevorna från den sovjetiska nomenklaturan, och de postsovjetiska monstren som växte upp ur de rabatterna.

När jag stod där och tittade på huset, och funderade på de mystiska våningsplanen mellan nattklubben och stadens mest inflytelserika parti, kom jag att tänka på TV-serien Boardwalk. På ena våningen pågår festande av eventuellt skumma individer eller grupperingar, och på det andra ska Ukrainas politiska framtid utformas. En framtid som förhoppningsvis går från korruption och annat mygleri.

För mitt inre illustrerade huset hur svårt det är för politiker i Ukraina att undvika att komma i kontakt med personer eller organisationer som gjort sig skyldiga till oegentligheter. På varje plan kan du möta dem. Om du har riktig osis måste du gå förbi dem varje dag du går till jobbet. Hur gör man det utan att något skräp smetar av sig på dig? I Boardwalk lyckades väl ingen att vara ren. Alla blev nerskräpade.

Och i Lviv har vi dessutom mycket skräp. Soptunnorna är fortfarande överfulla, särskilt om man tar sig ut från centrum. Den här skräphistorien som snart pågått i ett år, har verkligen smetat av sig på borgmästaren. Rykten säger att han utsätts för utpressning av illegala ligor som vill roffa åt sig förtjänsterna från, samt tvätta smutsiga pengar Lvivs turistnäring. Andra rykten menar att han också är insyltad i någon korruptionshärva och har koppling till olika ligor. Sådana här ligorna trivs på ställen som Split. Faktum är att de växer snabbt och bäst i anslutning till dansgolv som dessa. Det har jag fått lära mig av Boardwalk.

Oavsett orsaken till att skräphögarna fortsätter att frodas vågar jag inte uttala mig om. Men jag kunde inte låta bli att fantisera, när jag stod där i fönstret och tittade ner på nattklubben Split, och sedan vidare upp mot fönster Samopomitj. Tänk om det det är lite som i Boardwalk… Och tänk vad som kan utspela sig i trapphuset som Split och Samopomitj samsas om. 

Men Lviv, som är en gammal och erfaren vän, har med sina 761 år sett så mycket. (Mycket mer än vad Atlantic city hade gjort innan ligorna slog sig ner på dess träpålar.) Och nog ska vårt Lviv, vår vackra och kloka lejonkung, som segrat över så många krig och farsoter, även överlista denna kris. Om det är jag fullt och fast övertygad om.

Foto: Sophie Engström.


Ukrainarna – världens lyckligaste folk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För en tid sedan gjorde jag en postning om tolerans. Jag beskrev hur jag under mina​ år i Lviv blivit mer tolerant mot mina grannars ljudström. Kaxigt utnämnde jag Lvivs invånare till världens mest toleranta folk. Jag tänker inte fördjupa mig i om mitt påstående bär någon sanning. Det som däremot gladde mig var att så många ukrainare reagerade positivt. Eller rättare sagt, hur oerhört tacksamma och glada de blev av mina ord. Jag blev själv lite överraskad, och generat skrapade jag med foten och sa, “äsch, det var ingenting”.

Det här fick mig att fundera. Varför tycker jag att det är så häpnadsväckande? Varför förundras jag över ukrainarnas glädje av att beskrivas i goda ordalag? Jag beslutade mig för att undersöka saken närmare.

Genom en mini- (och fullkomligt ovetenskaplig) studie, kom jag fram till att det här är en avgörande skillnad mellan mig, mina landsmän och ukrainarna. Folket som bor på de ukrainska slätterna och i bergen har ett nästan omåttligt behov av att höra positiva betraktelser av det egna landet.

Mitt undersökningsunderlag var min facebookström, min Twitterström och samtal med lite löst folk. (Visst skrev jag väl att studien var ovetenskaplig?) När jag jämförde mina ukrainska kontakter med mina svenska dito såg jag en slående skillnad. Ukrainarna delade bilder på vårblommor, glada fester, tankeväckande teckningar, konst, musikvideos och givetvis mängder av selfies framför diverse turistattraktioner eller utsikter etc etc. Jag såg givetvis även länkar till olika politiska problem, bilder och texter från det ofattbart otäcka kriget i östra Ukraina (samt bilder från andra oroshärdar i världen). Men summa summarum var de positiva postningarna om det egna landet överrepresenterat. 

När jag så vände blicken mot mina svenska kontakter såg jag raka motsatsen. Faktum är att jag bara hittade några fåtal positiva postningarna om det egna landet. Sverige framstod genom mitt flöde som ett synnerligen farligt, oroligt och hemskt land. Bland mina kontakter hittade jag bara några socialdemokrater som verkade nöjda med landet. Annars var det mest skräp. (Och så finns den en tjej på Brännö som verkligen utmanar bilden av Sverige som världens mest dystra plats.)

Eftersom jag har bott större delen av mitt liv i Sverige vet jag att mitt flöde är orättvist. Så dåligt är inte Sverige. Eller mer korrekt, Sverige är ett förbaskat bra land. Visst kan allt alltid bli bättre. Men Sverige är fantastiskt (för att använda en gammal dänga från reklamvärlden), i alla fall om man jämför med många andra länder på vårt klot. 

Vad säger nu min lilla (helt ovetenskapliga) studie? Jag är inte helt säker på att jag vet svaret på det, men en sak är säkert, det är uppenbart att “du inte ska tro att du är bättre än vi“… Nej, vänta nu. Det där blev ju helt fel! Äsch, jag försöker igen.

Mina ukrainska kontakter har kanske skäl att vilja belysa landets positiva sidor. Handen på hjärtat, när läste du senast något positivt om Europas största land? Om du hade bott i ett land som nästan enkom beskrevs som ett betonggrått krigs- och korruptionsträsk, hade du inte då önskat att få läsa lite trevliga saker om ditt land? Kanske främst eftersom du troligen känt till massor av positiva skeenden i ditt land.

Det blir därför ganska beklämmande att de som då har det mycket bättre, i stor utsträckning ägnar sig åt beskriva den egna hemvisten som hemsökt. Blir det inte ett slag i ansiktet på de som verkligen har det dåligt? Ja, så kan man tänka… och inte är det sagt att jag tänker som jag skriver, även om så ofta är fallet.

Det får mig även att undra, tillhör verkligen svenskarna världens lyckligaste folk? Eller håller ukrainarna på att gå om?

Och eftersom detta kanske är en negativ betraktelse av Sverige och svenskarna, borde den ju delas i parti och minut, som min mor säger.

(Enligt en helt ovetenskaplig studie är detta) en lycklig hund på piedestal. Foto: Sophie Engström.


På besök i judarnas stad

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, poland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under mitt första år i Lviv sökte jag dem. Spår efter dem. Men det jag hittade var bara tomma platser.  Skuggor av en svunnen tid. Till slut slutade jag leta, efter spåren av de judar som en gång levde i stan.

Egentligen är det svårt att förklara varför jag sökte så. Jag är själv inte av judisk börd, eller har några andra kopplingar till judarna i Lviv. Jag brukar tänka att det är min far som påverkat mig. Hans största förebilder har alltid varit judar. Som exempelvis Benny Goodman eller Artie Shaw.

En annan orsak kan vara att jag hade läst att judarna utgjorde ungefär 30% av Lvivs befolkning fram tills​ det att nazisterna marscherade in i stan. Så många människor måste ju ändå satt sina spår…

Vad det berodde på, vet vi alltså inte, men nu förhöll det i alla fall så, att jag under mitt första år sökte efter de judar som bott i Lviv. Lemberg. Lwów. Lemberik. En av de största besvikelserna var att det inte fanns något judiskt museum i Lviv. Eller riktigt museum. På ukrainsk-judiska centret finns ett rum, men jag är osäker på om jag skulle kalla rummets sammelsurium för museum. Fint är det, men museum… Nja. Nåväl, för två år sedan fick i alla fall Lviv sitt första riktiga judiska museum.

Museet ligger på på Starojevrevska gatan, vilket betyder gamla judiska gatan. Lite längre upp på den gatan kan man finna minnesplatsen efter synagogan Gyllene rosen. Det är ett mycket fint museum, som trots få källor, ändå försökt återskapa bilden av hur judarnas liv kunde te sig före förintelsen.

Det är ändå svårt att få en fullständig bild av hur livet i stan lät före det att judarnas plats i stan utraderades. Hur lät det på gatorna? tänker jag när jag går mellan de tre små rummen. Ja, inte talades​ det jiddisch i varje hörn i alla fall. Ett vittnesmål på utställningen påpekar att många lärde sig jiddisch först i gettot. Hemma hade de talat ryska, polska eller ukrainska, men inte jiddisch.

Det enda jag har att invända mot museet är att jag tycker det är lite för stort fokus på Andriy Sjeptytskiys insatser. Ja, det är riktigt att han öppnade dörren till sitt kloster och lyckades på så vis rädda många judar, och det är givetvis inte fel att belysa hans roll. Men problemet är att det ger skenet av att fler judar räddades än vad som i praktiken gjordes. Man kan också tillägga att han inte var ensam. Det fanns flera​, och de nämns endast i förbifarten.

Trots min lilla brasklapp vill jag uppmana alla som besöker Lviv att gå på museet. Om man vill förstå Lviv och dess historia, så är ett besök helt enkelt ett måste. 


Någon mer kunnig än jag kan kanske förklara varför massakern i Katyn finns som exempel på antisemitism.


EU kontra radarparet rasism och sexism

Category: by sophie engström, krönika
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte exakt när det började, men någon gång under tidig tonår blev jag övertygad om att rasism och sexism är det fulaste jag känner till. Det har väl inte hänt mycket med mig sedan dess, för jag tycker fortfarande att det är något som är viktigt att motarbeta. Eller rättare sagt, att med vettiga argument slå hål på illasinnade synsätt.

Men på senare tid har en nykomling seglat upp på min lista. Den heter EU-skeptiker, eller EU-kritikern, eller varför inte EU-missbelåtenhet.

Hur kan då det komma sig att en så främmande fågel plötsligt får dela plats med de två syskonen rasism och sexism? Svaret på det är inte helt enkelt, men jag ska nu göra ett försök att förklara mig.

Rasism och sexism är som jag skrev ovan, besläktade med varandra. De bygger på att man försöker nedvärdera eller missgynna någon annan för att de inte tillhör den grupp man själv tillhör. Man tycker troligen att ens egen grupp är bättre än de andra grupperna, som man därför har bestämt sig för att nedvärdera. EU är visserligen en grupp, men den är ju frivillig på det sätt att man kan lämna den om så behagas. Se bara på Storbritannien.

Men EU-skeptikern, EU-kritikern, eller den EU-missbelåtna bygger ofta sin retorik på snarlik argumentation. Man väljer att lyfta enbart de negativa sidorna, och undanhåller de goda effekterna. Beroende på om du är höger eller vänster så kan du använda olika argument, men något som förenar är synen på EU som ett liberalt projekt som stjäl arbete, slår hål på de nationella gränserna osv. Något annat som förenar är att man är negativ till den fria rörligheten. Och det är här som man nuddar vid radarparet rasism och sexism.

Frånsett några undantagsfall bygger man sin tanke på att det finns de som är sämre, mindre lämpade, fulare eller helt enkelt dummare. Man sätter sin egen grupp framför andra, och tycker att den egna gruppen är bättre och värdigare än de andra. Argumentationen är ibland lika ful som den jag läser bland rasister och sexister. Man bygger sin argumentation alltför ofta på okunskap och käpphästar som inte har med verkligheten att göra. Det mest häpnadsväckande är faktiskt att höger och vänster kraxar precis lika illa. De går i en gemensam gåsmarsch mot avgrunden. Vår avgrund. För de nöjer sig inte med att sänka sig själva. De vill helst dra med oss andra i fallet också.

Det är dock viktigt att tillägga att EU har sina brister. Det finns massor som kan bli bättre. Men om vi ska nå dit hän, måste vi sluta stirra oss blinda på det som är dåligt. Vi måste arbeta och förstärka det som är bra, och samtidigt förändra det som är dåligt. Vi måste sluta inbilla oss att EU inte är vi. Det är väldigt tröttsamt med argumentet att EU är ett elitprojekt. Vad är inte ett elitprojekt? Universiteten är elitprojekt. Fabriker är elitprojekt. Sjukhus är elitprojekt (tur det, för vem vill bli opererad av en amatör?).

Istället för att gnälla på EU, engagera dig. Ta kontakt med organisationer som jobbar med att göra EU bättre. Och framförallt, läs på. Inbilla dig inte att EU är något man förstår framför TVn, på första majdemonstrationen eller genom att skrolla genom Facebook. Det enda sättet är att läsa EUs egna ord, och efter några kämpiga veckor kommer du förstå att du faktiskt har mer att tacka EU för än vad du tidigare förstått.

Bild lånad från Healthier in the EU.