viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 24 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den tredje årsdagen av Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Tre år av mardröm som bara tycks eskalerar. Det är klart att inte alla upplever det som att verkligheten har upplösts och ersatts av en ondskefull tillvaro fylld av mörker och osäkerhet, men för de flesta i Ukraina är det just så som dessa tre år har upplevts. Varje dag har inneburit smärta, sorg och oro.

Ibland är det kanske lätt att hemfalla åt tvivel som kanske främst beror på utmattning, men ingen har rätt att vackla. Det räcker med att låta tanken förflytta sig till någon skyttegrav i östra Ukraina för att bli varse att ingen äger den rätten. De har inte möjligheten att tvivla och tveka. Sådant skulle i ett slag kunna ända deras liv. Vi måste därför kunna hämta krafter utan vila. Inte för våra egen skull, utanför för deras.

Varför hittar jag inte de rätta orden? Det är vid sådana här tillfällen som jag vill kunna skapa precisa och exakta formuleringar, men istället drabbas jag av en form av blockering. Orden stockar sig. Ty jag vill inte sätta mina tankar och känslor i centrum, eller skapa mig ett namn (eller för den delen äras) på bekostnad av Ukrainas lidande. Och jag ber inte om några tack för mitt engagemang. Mitt stöd är villkorslöst. Ibland känner även jag en trötthet och blir desillusionerad,men när jag kommer till Rynek główny i Kraków och till den demonstration för Ukraina som arrangerats här av ukrainare och polacker, möts jag av tusentals. Ukrainare, polacker, georgier, belaruser och några svenskar.
Våra gemensamma skall och rop om ett fritt Ukraina, gjuter energi i mig. En energi som jag hoppas kan föras vidare till dem som finns vid fronten. Jag hoppas vårt stöd hörs hela vägen dit!

Leve Ukraina!

Dagens anteckning – 23 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom molnet från rökelserna ser man blott en liten del av dansarnas kroppar, men det går inte att tvivla på att de är nakna. Deras rörelser ser nästan smärtsamma ut, då de böjer sina kroppar på de mest oroväckande sätt. Mellan dem rör sig skådespelerskan som ska gestalta Rosalind Franklin, DNA:ets okrönta drottning. Kören ligger i mörkret på golvet och sjunger Johannes Brahms Nänie beundransvärt vackert. I bakgrunden av denna märkliga scen syns dirigenten Jan Tomasz Adamus vackert mejsla ut musiken ur orkestern Capella Cracoviensis. Jag befinner mig alltså på operafestivalen Opera Ra Ra och har just bevittnat en resa, eller snarare elegi, genom en negligerad kvinnas liv.

Nåväl, jag vet inte om Rosalind Franklin (1920-1958) egentligen var så negligerad som festivalens hemsida vill påskina. Men det var onekligen så att hennes förtida död innebar att hon inte tilldelades Nobelpriset för sin upptäckt av bland annat DNA, samt forskning om RNA-virus. Rosalind Franklin fick nämligen cancer eftersom man på den tiden använde radioaktiva ämnen för att forska inom detta område. Fyra år efter hennes död tilldelades tre av hennes manliga kollegor Nobelpriset för att ha upptäckt DNA. De utelämnade dock hennes namn i sina vetenskapliga material, vilket också ledde till att det skulle dröja decennier innan hon fick upprättelse.

Föreställningen på Opera Ra Ra, som bär namnet “Elegi. Brahms“, om Rosalind Franklins liv ackompanjerades av Johannes Brahms musik, närmare bestämt Alto-Rhapsodie op 53, med fenomenala alten Justyna Rapacz som solist, Gesang der Parzen op 89, Schicksalslied op 54 och slutligen alltså Nänie op 82. De två sistnämnda verken hade jag också förmånen att höra förra veckan men vill inte jämföra dessa två framförande eftersom de var väldigt olika till sin karaktär. Förra veckan var en sedvanlig konsert med samtida instrument, medan kvällens uppsättning framfördes som ett skådespel samt på tidstypiska instrument. Med andra ord två helt olika slags framförande.

Man kan dessutom tycka att de är omaka, feministikonen Rosalind Franklin och den skäggige och möjligen misogyna Johannes Brahms, men faktum är att de har en gemensam nämnare; de båda hängav sig nämligen helt åt sina passioner, som i detta fall var deras arbeten, och bildade således aldrig familj.

Kvällens föreställning inleddes dock med Brahms första symfoni op 68, som det var en särdeles njutning att få höra med tidstypiska instrument. Klangen och känslan blir en helt annan, och dirigenten Adamus tolkning var precis sådär känslosamt mjuk och samtidigt starkt och energiskt som jag uppfattar detta verk, som är min favorit bland Brahms symfonier. Extra krydda åt upplevelsen gav Adamus genom att dirigera i strumplästen.

Dagens anteckning – 22 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur tonsätter man förtryck och motstånd? Det förra är kanske något lättare att kreera i ett inre, med utgångspunkt från skärande och skriande toner och ihållande disharmonier. Och det var också det som den polska tonsättaren Piotr Peszat hade utgått från under dagens konsert med Spółdzielnia muzyczna Contemporary ensemble, en ensemblen för samtida musik med hemvist i Kraków. Peszat utgick i sitt första verk (Untitled folder #4) från förtrycket under den kommunistiska folkrepublikens Polen, och de betydelsenyanser han tangerar är troligen helt bekanta och lättbegripliga för en polack, men för någon som inte kan all symbolik tedde sig verket förhållande lösryckt och lite ytligt. Där fanns referenser och betydelsebärande associationer som jag inte kunde relatera till. Och trots att han lyckades skapa en förlamande ljudmatta som borde gripa tag i åhöraren, så kändes tillvägagångssättet en aning väntat och föga överraskande. Med sitt andra verk (Real life proof) valde Peszat att ta sig an bland annat Trump. Jag borde ju vara mer hemma i denna symbolik och bland dessa associationsbanor, men även här upplevde jag att jag aldrig riktigt släpptes in i verket. En orsak till denna negativa upplevelse tordes kunna härledas till att de akustiska instrumenten drunknade i den elektroniska del som också ingick i verket.

Konsertens andra del tilltalade mig dock mer. Den schweiziska tonsättaren Daniel Glaus verk “Sing against the breaking night” utgick från den ukrainske poeten Serhij Zjadans dikt “співай проті ночі, яка заступає”. Glaus verk skulle kunna beskrivas som en samtida lieder, med tonsatta dikter av nämnde Zjadan, Lesja Ukrajinka, Taras Sjevtjenko, Tanja Maljartjuk, Paul Celan och Selma Meerbaum-Eisinger, vilka alla är födda i det som idag är Ukraina.

Betoningen i verket låg på det ukrainska motståndet mot förtyck och den ryska aggressionen. Även om det var en i många stycken minimalistisk tonsättning föreföll den äga en större spännvidd än verken under konsertens första del. Om det berodde på att jag har lättare att relatera till det ukrainska motståndet eller om tonsättningen var mer sammansatt låter jag vara osagt. (Men tilläggas bör att jag aldrig har levt i en diktatur, men däremot upplevt det ukrainska språket.)

Den enda kritik jag skulle vilja framföra mot framförandet av Glaus verk var att arrangörerna hade valt att bara återge dikterna i översättning till polska och engelska, och inte på dess originalspråk. Detta förtog något av det intressanta möte som uppstod mellan Glaus verk och dikterna, som förövrigt framfördes på orginalspråken av den skickliga mezzosopranen Christina Daletska.

Dagens anteckning – 21 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Wisła flyter några få isflak. De ligger strax under ytan, knappt märkbara för blotta ögat. Utspridda så här ser de bräckliga ut, som om de saknade ett sammanhang där de hörde hemma. Synen får mig att associera till en känsla jag fick igår när jag passerade gränsen mellan Ukraina och Polen. När tåget från Lviv gled in på perrongen i Przemyśl inleddes en hektisk sysselsättning med att pussla ut bagage med hjälp av olika akrobatiska övningar från de små kupéerna. Vi ställde oss därefter lydigt på rad för att få stiga av vårt långa tåg, vars lok drog en lättnadens suck efter att ha släpat alla vagnar genom praktiskt taget hela Ukraina.

Till vår stora besvikelse visade det sig att tåget var för långt och den utgång som anvisats oss hamnade utanför perrongens slut, och där kunde vi ju inte hoppa av, ty då hade vi hamnat i Polen direkt utan att passera tull eller passkontroll. Och det är ju inte möjligt enligt rådande tankestil. Så vi fick helt enkelt kånka vårt bagage till nästa vagn för att komma av tåget.

Alla hjälptes åt, surar miner gjorde sig inte besvär. Ingen gick heller fri från att erbjudas hjälp, oavsett gammal, ung, stark eller svag. Det var den ukrainska samarbetsandan som spelade upp sitt vackraste scenario. Vi satt ju i samma båt, enär vi skulle alla nagelfaras av den buttra och tyvärr inte alltid särdeles vänliga personalen vid den polska gränskontrollen.

Den flitiga samerbetsandan fortsatte i kön in till kontrollen. Det var många som fick hjälp, men det var i synnerhet den unga kvinnan med alla väskorna och tillhörande katt i bur som upptog min uppmärksamhet. Alla tycktes redo att hjälpa henne, även om det innebar att det egna bagaget hamnade på efterkälken.

Väl framme vid kontrollen fortsatte samarbetet och de vänliga skratten och ropen till varandra. Men när vi slutligen kom ut efter att ha kontrollerats, våra bagage sökts igenom på otillåtna föremål, med särskilt fokus på ostar och korvar, och slungats ut på polsk mark, tystnade kommunikationen oss emellan. Det var den tystnaden som idag fick mig att associera till isflaken på Wisła. Nu försöker jag inte framhärda att ukrainarna är kyliga som is. Ty ingenting är så olikt detta varmblodiga folk så som is. Nej, känslan jag syftar på var den bräcklighet och sammanhangslösa synen som isflaken alstrade.

Av alla dem som igår vandrade ut från tåget, och som spreds över hela Europa, tillhörde några av dem de 5,2 miljoner ukrainare som idag lever som flyktingar utanför Ukraina. Enligt de senaste undersökningarna vill blott 43 % av dem återvända hem till Ukraina när den ryska aggressionen mot landet kullkastats. 2022 var andelen ukrainare som ville återvända efter krigets slut runt 74 %. Det nedslående resultatet av den senaste undersökningen illustrerar inte ukrainarnas avsaknad av tilltro till sitt eget hemland, utan är snarare ett resultat av att de inte ges möjlighet att tro på ett fungerande Ukraina i fredstid. En sådan tilltro kan dock de europeiska samarbetspartnerna ge, genom att göra Ukraina till en fullvärdig medlem av EU. Och enligt min mening är det också det enda rimliga svaret på de provokationer som just nu strömmar från Vita huset i Washington DC.

Dagens anteckning – 20 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Som varje morgon när jag vaknar ser jag efter om det har varit något flyglarm över Ukraina. Jag har det som en slags morgonritual oavsett var jag befinner mig. Kanske beror det på att jag inte vill låta mig invaggas i ett tillstånd av normalitet och fred. Det är nämligen fasligt lätt att förtränga något så otäckt som krig, och tro att det inte rör dig, utan istället någon annan helt olika dig. Men krig kan drabba alla, som känt är. Och alla jag känner i Ukraina har drabbats av krigets konsekvenser, ty man behöver inte förlora hem, anhörig, bli sårad eller stupa för att drabbas av ett krig. Det finns så många sätt att skadas.

När jag tittar på appen över flyglarm ser jag till min förvåning att jag hade sovit mig genom flyglarmet. Jag som trodde att jag hade ytlig sömn, mumlar jag förstrött för mig själv och drar bort gardinerna från fönstret för att titta på staden som vaknar upp. Boulevarden Svobody är vackert klädd i snö. En liten trubbnost hund leker i snön och försöker nafsa en nunna i kjolen (om nu deras plagg kallas kjol). Högtalarna på Svobody rasslar till och den djupa mansrösten ber oss att hålla en tyst minut. Idag ser jag att flera står stilla. Ja, faktum är att alla fotgängare och cyklister jag ser står stilla. Till och med bilarna har stannat. Det är bara den lilla hunden som hoppar runt i snön.

Idag den tjugonde februari hedras de himmelska hundra, de som föll offer under Euromajdan. Jag tror nog att någon även tänker på dem.

På min promenad mot stationen genom Ivan Franko-parken möter jag en grupp hundar med ägare. Ja, i detta sällskap tycks det som det just är den ordningen på ägandeskapet. Alla hälsar de på varandra. Hundarna på sitt sätt. Människorna på sitt sätt.

Väl framme på stationen i Lviv råder samma nervösa förväntan som ofta bor i dessa utrymmen. Alla tittar storögt på tavlan som anger ankomster och avgångar. Alla halvspringer till sina tåg. Jag står en stund och tittar på konstverket “Instrument” av konstnären Zjanna Kadyrova. “Instrument ” är en fungerande orgel vars pipor är samlade från fragment av ryska raketer.

I mitt tåg mot Polen råder dock en sömnig stämning. Tåget har snirklat sig genom nästan hela Ukraina och kommer från Zaporizjzja. Flera sover ännu, men några tjejer pladdrar frenetiskt på. När tåget rullar ut från perrongen hörs hur någon knackar ett hårdkokt ägg mot bordet. Ett välkänt ljud för den som åkt tåg i Ukraina.

Vid den ukrainska gränsen möts vi av den ukrainska flaggan som hänger sida vid sida om den EU-flaggan. Vänskapligt slår de mot varandra. På den andra sidan gränsen hänger EU-flaggan med den polska, och likaså här rör de vänskapligt vid varandra. Frånsett pass- och tullpersonalen är det inte så stor skillnad på var sida om detta streck på kartan. Ukrainare är artiga precis som polacker. Men ukrainska pass- och tullpersonal har den fördelen att de gärna visar att de har en gnutta humor.

Polen möter oss med en grårosa solnedgång, som spelar förföriskt över det vackra polska landskapet. Och det slår mig att allt här också känns som hemma.

Dagens anteckning – 19 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över boulevarden Svobody faller snöflingor trött mot marken. När de lagt sig till rätta blir världen för en stund en aning ljusare. Men i mitt inre ljuder en dov klang. En oro. Kanske är det bara avskedets ledsna anlete, som träder fram och tar plats.

I Lviv är det redan midnatt. Rådhustorgets klocka slår vemodigt tolv slag. Bilarna ilar hemåt, för nu har utegångsförbudet trätt i kraft. Snart kommer Svobody ligga öde och mörk, och snön kan regera över gatorna. Inlinda världen i sin luddighet.

Men den där oron finns kvar. De vackra vyer vill tydligen inte bota känslan av vanmakt inför det som sker. Men människorna kan bota den, ty det är här i Lviv som jag ser den ukrainska motkraften som tydligast. Svenska medier ger ju främst bilden av Ukraina som ett offer, men bilden är så mycket mer mångfacetterad. Genom århundradena har man kämpat för sin överlevnad, och den kraften lever kvar än idag. Jag har tänkt på det när jag idag vandrat genom Ivan Franko Museet, Solomija Krusjelnytska museet, när jag lyssnat till ukrainsk avantgarde musik från 1920-talet och umgåtts med vänner som jag brinner för. Och således skjuter jag bort de fatalistiska tankarna och sätter siktet mot den ukrainska kraften.

Dagens anteckning – 18 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Några minuter före klockan nio på morgonen rasslar det till i högtalarna som finns längs med boulevarden Svobody i Lviv. En mörk mansröst ber den framrusande morgontrafiken att stanna upp under en minut och skänka en tanke till krigets alla offer. De flesta bilar och bussar brusar förbi med oförminskad fart. Antagligen förmår inte den låga mansröst tränga igenom plåtskalet som omger chaufförerna. Från mitt fönster ser jag även att många av fotgängarna rusar vidare mot dagens alla bestyr. Skulle en minut kosta på för mycket, tänker jag, men i nästa ögonblick säger jag till mig själv att jag inte borde döma.

Men en kvinna stannar. Hon står alldeles blickstilla i den kyliga morgonluften. Den gröna täckjackan når ända ner till marken. Mössan är nogsamt neddragen över öronen. När så den tysta minuten är över går hon vidare, med små små steg. Så som en mycket gammal människa går.

Det var i höstas som Lviv med dess borgmästare Andrij Sadovyj i spetsen, bestämde att det skulle hållas en tyst minut varje morgon klockan nio. Jag förstår tanken med ett sådant påbud, men det är alltid svårt med den typen av daglig manifestation, eftersom det är svårt att efterleva. Och kanske är det så att kriget ibland känns långt bort, teoretiserar jag för mig själv.

Men kriget är ständigt närvarande. Det blir jag varse när jag träffar min vän Wito Nadaszkiewicz, som också är iniativtagare och grundare av organisationen Poland helps. Med privata donationer från Polen sprider Wito och Poland helps glädje åt barnen längs med fronten. De arrangerar läger och olika aktiviteter för barn. Några av dessa aktiviteter har resulterat i mängder av teckningar. Halyna Tretjakova från Charkiv, som också är engagerad i Poland helps, är i Lviv för att hjälpa till med att ställa samma en utställning med dessa teckningar. Halyna berättar att de flesta barn i östra Ukraina ser kanske ut att må bra, men i deras psyke har såren från kriget skurit djupt. Nästan alla barn lider av psykisk ohälsa, säger hon och tar en av teckningarna. “Se på den här,” säger hon. “Den ser väl ut att skildra en lycklig familj, men titta på föräldrarna. De är båda klädda i uniform, och i varje teckning syns spår av krig.” Hon berättar också att det som barnen behöver mest är att lära sig social interaktion, ty både pandemin och kriget har inneburit distansundervisning för barnen längs med fronten. Det är mer än fyra år med distansundervisning.

Jag försöker samla tankarna, men alla intryck vill inte samla sig. De har ingen ro. Det är först när jag kommer till Lvivs friluftsmuseum Skansen (ja, uppkallat efter Skansen i Stockholm), som mina tankar landar. Bland träkyrkor och trästugor, under tallarnas beskydd, slutar tankarna rusa. Några talgoxar hoppar mellan grenarna och sjunger sina vårsånger, trots den envetna kylan. Tankarna pendlar mellan historia och framtiden, och någonstans där emellan finns nutiden. Denna nutid, som verkar så hopplöst upptagen av sig själv, och som tycks oförmögen att förstå att den egentligen bara är en bricka mellan historia och framtid.