viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

I Hittarps hamn vandrar gässen på vågornas ryggar. Men gässen är inga riktiga gäss, utan består av havsskum som bildats av den styva kuling som råder idag. Öresund har nämligen, som hela västkusten, fått besök av “Stormen Floris”. Stormen är inte heller riktigt någon storm, då dess kraft har försvagats sedan den färdasts över Nordsjön och Danmark. Om denna storm hade haft oturen att födas i Polen, hade den fått tillägget “den polska stormen Floris”. Fast då hade den väl fått heta Danuta eller Dorota istället för Floris. I vilket fall som helst säger valet av utebliven nationell bestämning en hel del om de svenska mediahusens syn på brittiska öarna, som tycks anse att något som kommer England inte är att frukta. Annat är det tydligen med de polska ovädren, som bara för någon vecka sedan skapade feta och skräckinjagande rubriker i svensk media.

Nåväl, i Hittarps hamn har undertecknad fått lära sig både att simma och segla, och enligt min erinran blåste det alltid så här mycket när jag företog mig dessa vattensysslor. Fast å andra sidan var jag mycket mindre då, och även små vågor föreföll så förfärligt mycket större än de gör i dag.

Första gången Hittarp syntes på en karta var 1684. Namnet Hittarp är en sammansättning av ändelsen -arp, som betyder ungefär “torp”, och förledet som tydligen komma av ett mansnamn. Kanske var Hitt ett vanligt namn under 1600-talet i Skåne, men för mig ter det sig som främmande.

Som ni nog förstår var Hittarp i begynnelsen ett fiskeläge, och bebyggelsen bestod av fiskelängor. Dessa revs med tiden för att ge plats åt de sommarstugor som byggdes då Hittarp blev populärt som sommarvistelse bland förmögna helsingborgare. Idag har dessa sommarstugor bytts ut mot diverse skrytbyggen och de flesta av husen är åretruntboende. Något fiske syns inte till, frånsett några efterlämnade fiskeredskap (som säkert inte använts på decennier). Och Hittarps hamn har så länge jag kan minnas inte varit någon hamn, utan består av två badbryggor varifrån man kastar små livrädda kottar i vattnet så att dessa ska lära sig att simma eller segla optimistjolle.

(Läsningstid: 3 minuter)

Egentligen är det bara den lätta vindbrisen som hörs riktigt tydligt när den färdas över de skånska åkrarna. Men understundom avbryts ljudbilden av någon koltrast som ännu sjunger sin sensommarsång. De ackompanjeras av ringduvorna som hoar sin molokna skala. Ute på ängarna går korna och fåren mellan de olika grästuvorna i en ständig jakt på de godaste stråna.

Det är svårt att veta om alla kossor och får har samma tycke och smak, men några kanske tycker att åkervädd smakar särskilt gott. Det tycker i alla fall humlor, fjärilar och bin, och dessa insekter kretsar också girigt kring åkervädden. Denna ört, ty det är snarare en ört än en blomma, har en sen blomning och dess gredelinblå blommor pryder nästan varje dikesgren så här års. Åkervädd har sedan urminnes tider använts som medicinalväxt mot allt från hosta och eksem till syfilis, med oklart resultat. Tidigare kallades den även för “djävulens avbett”, eftersom man förr trodde att djävulen bet av en bit av roten för att försöka hindra växten från att bota människor. Roten är nämligen klyvd, men detta har givetvis ingenting med djävulen att göra, utan kommer sig av åkervädden förnyar sitt rotsystemet för att växa vidare.

Åkervädden har, där jag står, också fått sällskap av rallarrosen, som enligt många källor ska ha fått hjälp av järnvägsarbetarna att sprida sig över Sverige. Och det passar ju bra att den växer just här, ty jag står uppe på det som en gång var järnvägen mellan Åstorp och Mölle. Första delen av detta spår öppnades 1882, med start i Åstorp och slutstation i Höganäs. Under början av förra seklet seglade Mölle plötsligt upp som mycket populär badort. Orsaken var att kvinnor och män tilläts bada tillsammans på samma strand, en företeelse som i folkmun kallades för “Synden i Mölle”. Många av badgästerna kom långväga ifrån, och för att underlätta resan till Mölle lät man bygga Möllebanan som invigdes år 1910. Under en tid skulle det till och med gå direkttåg från Berlin till Mölle. Man körde persontåg till Mölle fram till 1963, då linjen lades ner. Samma öde skulle ett decennium senare möta sträckan Höganäs till Åstorp. På 1990-talet lät man bygga en cykelbana på den gamla banvallen, så att någon dagdrömmare skulle ges möjlighet att stå där och filosofera om åkervädd, kossornas, fårens och insekternas gastronomiska preferenser, tåglinjer och syndare i badkläder.

Åkervädd

Kossorna

Rallarros

Gamla banvallen

(Läsningstid: 3 minuter)

På kullersten längs med Sandgatan i Lund skramlar en ensam cyklist, i shorts och kortärmat, nerför slänten mot universitetsplatsen, eller Lundagård som många föredrar att kalla området. Annars är det tomt, så när som på några turister iklädda regnjacka och med paraplyerna uppfällda. Utanför universitetshuset är det också förhållandevis tomt. Här syns inte en student till, och husen runt omkring universitetsplatsen tycks ha gått i ide under sommaren.

Det stora universitetshuset ritades på 1880-talet av Helgo Zettervall, och det är också hans som är upphovsman till den vackra fontänen, som nog varje turist vill fånga på bild. Vid sidan om universitetshuset ståtar Palaestra et Odeum, som byggdes av samme arkitekt, samt Kungahuset från 1500-talet. Det kallas så eftersom den danske kungen lät sin länsman ha sitt säte där.

Det är förresten kanske inte alla som vet att man på 1740-talet anlade en botanisk trädgård på den plats som idag kallas universitetsplatsen. Parken fick dock flytta efter ungefär 100 år, för att ge åt universitetets byggnader. Vid mitt besök idag på botaniska trädgården var det full aktivitet. Bin och humlor snurrade mellan de olika blommorna, och en nyckelpiga hade tagit en tupplur på en blomkrona.

Domkyrkan avbryter mina tankar med sitt dova och respektingivande klockspel, som tränger in varje vrå av Lund. Till min förvåning ser jag flera personer traska med bestämda steg mot kyrkan för att delta i gudstjänsten som vankas därinne. Man vet faktiskt inte riktigt när arbetet med att bygga domkyrkan i Lund inleddes. Några källor menar att det byggdes en kyrka på platsen på 1080-talet, men mycket talar för att det är en tidigare kyrka, och att arbetet med att bygga dagens domkyrka påbörjades någon gång under 1100-talet. Vilket var under Lunds storhetstid. Därefter skulle stadens betydelse och inflytande minska, och under tidigt 1800-tal beskrevs Lund som en sömnig akademisk bondby av Esais Tegner. Det skulle dröja ända till 1800-talets senare hälft, när Södra stambanan drogs genom Lund, som staden åter skulle skulle börja blomstra.

(Läsningstid: 2 minuter)

På Strandvägen 5 i Mölle har det bott en konstnär. Ja, det är vad jag antar, enär jag inte med bestämdhet kan säga om så är fallet. Anledningen till att jag landar i slutsatsen att det har bott en konstnär i huset är att dess uthus har en vindflöjel med form av en palett och pensel stucken genom hålet i paletten. Vilken konstnär som bott i huset är dock okänt för mig, men låt oss fantisera en stund om vem det månde kunde ha varit.

Det skulle kunna ha varit Lars Norrman, som föddes i Helsingborg år 1915. Han lär nämligen efter egen utsago ha bott en del i Mölle, och just nere vid hamnen. Norrman var son till en sjökapten, och skulle själv också gå ut till sjöss. Men det hindrade honom inte från att studera konst, och han ska bland annat ha studerat för Fernand Léger innan han åkte till Grönland och även till flera afrikanska länder. Många av motiven har han lånat från just Grönland och Afrika. Men utöver det verkar han ha varit förtjust i nakna damer, för det är mest tavlor av sådan art som dyker upp när jag söker på hans namn.

Om det inte var Lars Norrman som huserade i uthuset, så var det kanske Carl Fredrik Hill (1849-1911). Han har nämligen avbildat Kullens vackra siluett, och den syns klart och tydligt från uthusets lilla glugg. Men han var bara i Mölle under några få veckor sommaren 1873, så det är väl inte särskilt troligt att han hade tid att sätta upp en vindflöjel.

Min personliga favorit bland spekulationer om vem som kan ha bott i uthuset är dock konstnären Victoria Westberg (1859-1941). Hon föddes i Malmö, men fick sin utbildning i Stockholm och levde därefter ett kringflackande liv under några år. I Paris träffade hon bland annat Agda Næsman-Nordström som skulle bli hennes följeslagare under flera år. De skulle tillsammans också driva en målarskola i Stockholm, och det är möjligt att de båda var bland de drivande i att grunda Föreningen Svenska Konstnärinnor år 1910. Men om de var i Mölle tillsammans är mycket ovisst. Fast det är inte heller helt omöjligt.

(Läsningstid: 2 minuter)

Öresunds smalaste plats återfinns, som bekant, mellan Helsingborg och Helsingör. Man skulle kunna se den smala passagen som Öresunds hals, och det är också av den anledningen som namnen på de båda städerna bär förledet Helsing-. Ordet är nämligen besläktat med det fornnordiska ordet för hals. Helsingörs efterled, alltså -ör, syftar antagligen på de grusiga strandbäddarna som omger platsen för staden. Förledet i Öresund syftar antagligen också till dessa strandbäddar. Helsingborgs efterled syftar däremot på en borg, och då troligen på den första borgen som man lät uppföra under vikingatiden på 900-talet för att skydda båttrafiken från rövare eller varna för oväder. Några år senare byggde man Kärnan på platsen för den tidigare borgen. Helsingborg syntes således i skrift första gången år 1085, och är därmed äldre än systerstaden på andra sidan sundet. Helsingör nämndes första gången först 200 år senare.

På 1400-talet beslöt Erik av Pommern att bygga en borg, eller Krogen som han kallade den, på danska sidan. Borgen fick senare namnet Kronborg. På andra sidan ståtade alltså redan den 30 meter höga Kärnan från vilken man kunde skönja varje fartyg som kom från norr eller söder. För att passera genom sundet infördes en tull, något som varje större fartyg fick punga ut med mellan år 1429 och 1857.

Idag skär färjorna över Öresunds hals och förenar de båda städerna. Färjornas fysionomier skapar ett ljust skum rakt över sundet, som en skummande bro av mänskliga förbindelser. Och de för vidare en gammal tradition, då de första färjorna korsade sundet redan på 1800-talet. Öresunds betydelse som ekonomisk motor för regionen tilltog också ytterligare när man slutligen avskaffade tullarna (något för den amerikanska presidenten att begrunda).

Om man inte vill skära halsen av Öresund kan man ta sig till Öresunds fotända och ta bron. Men uppe vid dess huvud, där Öresunds hår flyter ut i väldiga Kattegatt, finns inga förbindelser som förenar Skåne (eller Östsjälland som det kallades under den danska tiden) med Danmark. Men kan undra vad ön Ven kan vara i den öresundska kroppen. Är den naveln måntro?

Kärnan syns på kullen

Kronborg, forstås

Utsikt norrut. Kullen syns i horisonten

(Läsningstid: 2 minuter)

“Jag somnade halv nio precis som en gammal tant”, tänkte jag, för att citera bob hund, när jag satt bakom husknuten med katten i knät och studerade tornseglarnas skådespel mot kvällshimlen. (Och kanske berodde det på att jag under dagen hade sett en av medlemmarna i bob hund.) Fast nu somnade jag inte riktigt, utan hade bara trätt in i ett sådant där trivsamt halvslummer som ofta infinner sig en varm sommarkväll under det som kallas semestertider. Himlens skira blå nyans förgylldes av små gulrosa molntussar som trevade sig, ja, nästan famlade, fram över skyn, månne på jakt efter andra molntussar att förena sig med.

Kattens varma kropp blev tyngre och tyngre, vilket skvallrade om att hon hade för avsikt att ta sig en av alla dagens olika tupplurar som katter tar. Om det nu är tupplurar de tar. Det borde kanske kallas för kattlur när det rör sig om katter.

Min halvdvala avbryts av en grupp tornseglare som tar en snäv gir rakt ovanför våra huvuden. Deras snabba vingslag låter som om någon prasslar med ett stort sjok av siden. De mindre tornseglarna i sällskapet, årets ungar skulle jag tro, måste slå dubbla vingslag för att hinna med de äldre. Och jag lyfter blicken mot himlen ser jag hur de äldre instruerar sina ungar till att öva flykt, jakt, vila i luften, snabba störtdykningar och så vidare. För mitt inre övergår deras glada tjut till att bli konversationer om tornseglarnas varande och karaktär. Någon gör en utläggning här, en annan lägger ut en tornseglartext där.

Katten rycker till. Någonstans i hennes kropp har en matklocka ringt och hon kommer på att hon är hungrig. Vår gemensamma stund att kontemplation är tydligen över, för nu har hon pinnat iväg med bestämda tassar mot matskålen. Tornseglarnas konversation har också tystnat. Julimånads sista sommarkväll har sålunda lämnat över till sommarnatten, och på andra sidan väntar augusti.