viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Plötsligt får jag syn på en träfigur strax under orgelläktaren i Mariakyrkan i Helsingborg. Han är uppenbart musikant, ty han håller ett stadigt grepp om en viola da gamba. Vid hans sida syns en annan träfigur spela en dubbelpipig flöjt av något slag. Med sina små träögon tittar den lille musikanten med sin viola da gamba bestämt i riktning mot altaret. Och mina tankar för givetvis till organisten och tonsättaren Dietrich Buxtehude som föddes i Helsingborg år 1637. Anledningen till att mina tankar söker sig till honom beror på att det enda (för mig) kända portättet av honom visar honom just med en viola da gamba.

Buxtehude efterträdde som 20 åring sin far som organist i Mariakyrkan och han skulle verka där under tre svåra år. Posten innebar nämligen inte att man blev rik, och han lär ha skuldsatt sig rejält under sin tid i staden. När Helsingborg blev svenskt efter Roskildefreden 1658 tog han till flykten, och den främsta orsaken till det var att han uppfattade Sverige som en främmande makt. Det här var nog en uppfattning som han delade med många andra helsingborgare vid den tiden. Han skulle därför flytta till Helsingör och under sin tid där skulle nådde han stor ryktbarhet för sin skicklighet att bemästra orgeln som instrument samt för sina tonsättningar. Snart spred sig ryktet om den fenomenala organisten i Helsingör, och han bjöds sålunda in till en provspelning i Lübeck, där han skulle stanna fram till sin död år 1707.

Buxtehude var därtill en mycket eftertraktad lärare och en av hans mest kända elever var ingen mindre än Johann Sebastian Bach, som lär ha vandrat över 40 mil för att få lyssna till den stora mästaren i Lübeck.

Den orgel som Buxtehude spelade på i Mariakyrkan byggdes 1628 av den tyske orgelbyggaren Johan Lorentz den äldre, som bland annat har byggt orgeln i Roskilde. Orgeln i Mariakyrkan såldes dock på 1800-talet till Torrlösa kyrka i Svalövs församling, och där finns den ännu kvar idag. Som en parantes (utan att för de sakens skull göra det till en parantes) kan man också nämna att astronomen Sophie Brahe, syster till den mer kända Tycho Brahe, är begravd i Torrlösa kyrka.

Det finns faktiskt lite kvar av interiören i Mariakyrkan från Dietrich Buxtehudes tid. Dopfunten är till exempel från 1300-talet, följt av altarskåpet från 1400-talet samt predikstolen från början av 1600-talet. Man har på senare tid även plockat fram några av de äldre väggmålningar som tidigare prydde väggarna. Men mycket annat har givetvis tillkommit, så som glasmålningarna vilka uppfördes under mitten av 1900-talet. Detta gäller även den lilla ukrainska flaggan som möter en vid entrén. Och trots att jag inte är utövare av kristen tro, gjorde jag idag som jag brukar göra när besöker Mariakyrkan, nämligen tända ett ljus till minne av alla som fått sätta livet till i det ryska aggressionskriget mot Ukraina.

(Läsningstid: 3 minuter)

Lika säkert som att A följs av B, drabbas jag understundom av en särdeles stolthet och glädje över att Sverige är mitt fosterland och svenska språket mitt modersmål. Ja, det gör jag trots att det finns de som inte tycker det är särskilt tillrådligt, och därtill oerhört provocerande, att man kan känna så. Det är dessvärre svårt att med bestämdhet säga exakt när denna känsla uppkommer, men det finns en årlig ritual som nästan garanterat utlöser denna sinnesstämning hos mig, och det är Svenska institutets lektorsdagar.

Ett av skälen är att jag under dessa dagar träffar kollegor från hela vida världen som inte alls räds tanken att Sverige och dess språk är något att värna. Jag blir ju förvisso varse detta även på min arbetsplats i Kraków, men ibland blir man lite hemmablind och därför förbiser denna min kärlek. När jag sålunda träffar kollegor som arbetar i andra språkmiljöer lyfts min blick från min blinda fläck, och jag låter min kärlek blomma helt förbehållslöst.

När jag sedan, efter denna vår årliga sammankomst, vandrar genom Sveriges vackra huvudstad och, tillsammans med alla andra turister, låter min blick girigt glida över dess skönhet, och sedan färdas vidare söderut mot Skåne, förnimmer jag denna kärlek som starkast när jag färdas genom landskapet Småland. Detta landskap (som jag dessvärre inte lyckades fånga på bild) har nämligen en särdeles stark dragningskraft på mig, vilket dock är nästan helt oförklarligt enär jag knappt satt min fot där. Det finns förvisso ett gammalt släktband, då min mormors mor kom från Väckelsång i nämnda landskap. Men denna dragningskraft har nog inte alls något med släkten att göra, utan kommer sig av alla de fascinerande ortsnamn som man färdas förbi när man åker genom Småland. Smaka bara på Hönstorp, Hökön, Gnubbarp, Marestorp, Killeberg eller min personliga favorit Östanböke. Och låt oss för den sakens skull inte glömma att skänka en tanke åt alla dessa små samhällen som bär efterledet -hult.

Till och med namnet Småland är väldigt intressant. Småland är ju nämligen inte alls smått, utan till ytan är det Sveriges fjärde största landskap. Namnet kommer sig av att Småland under tidig medeltid bestod av flera, möjligen tolv, landskap eller länder, med egna lagar och ting. Dessa integrerades under 1200-talet med övriga svenska landskap, men hade trots det stort självbestämmande. De skulle sedermera förlora sin självständighet efter det att ett uppror mot Gustav Vasa (som hade initierats av den småländska bonden Nils Dacke) hade kuvats.

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är möjligt att ingen annan svensk skärgård aktas så mycket som den utanför Stockholm. Folk från avlägsna länder står i timmar i oändliga köer för att få åka en liten tur mellan skärgårdens öar och skär. Stockholmarna tycks nästan spricka av högmod när de talar om “sin” (utropstecken) skärgården. Och det är inte att undra på, enär den är intagande även om vädrets makter gör allt för att försöka dämpa dess skönhet. Den är inte bara vacker utan sägs även vara Sveriges största, men dessvärre är den inte den största skärgården i Östersjön, då den måste se sig passerad av det finska Skärgårdshavet, som enligt källor faktiskt är större.

Trots att Stockholms skärgård alltså inte är störst i Östersjön består den ändå av runt 24 000 öar, kobbar och skär, men alla dessa är ju förstås inte beboeliga. En av de öar som faktiskt är beboeliga befinner jag mig just nu på. Ja, Nacka betraktas sedan 2014 faktiskt som ö, och orsaken till att man först då kom fram till den slutsatsen kan sägas vara att SCB beslöt sig för att tolka begreppet ö mer bokstavligt. En ö omgärdas, som alla och envar redan vet, av vatten, vilket är en beskrivning som stämmer bra in på Nacka.

Man tror att Nacka kan ha varit bebodd i över 4000 år. Här finns nämligen stenrösen och andra lämningar som tyder på det. Och ett fynd av en silverskatt visar också att den kan ha varit mycket viktig på vikingatiden. Fram till industrialiseringen var lantbruk och fiske den viktigaste källan till försörjning, men på 1800-talet etablerades flera stora industrier på ön och Nacka gick från att vara landsbygd till att bli en del av storstaden Stockholm.

Industrier är dock ingenting man märker av om man kommer med en skärgårdsbåt och hoppar av på Hasseludden. Området häromkring domineras av vackra och välbevarade hus med sann snickarglädje, så som vackra Villa Gustafshäll, som syns kika fram bakom grinden på en av bilderna här nedan.

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag färdas över sömnlöshetens ryggås, med bergskammar som förs genom min vågiga blick. Jag ser hur Skånes ombytliga landskap blir småländska ekar, steniga gärden och röda stugor med vita knutar. Och i ett huj har jag kastats ut på Östgötaslätten, där horisonten kröker sig bakom en skogsdunge, som om den ville göra sig osynlig. Den östergötska slätten Bermudatriangeln skulle kunna ligga mellan Linköping, Motala och Ödeshög, ty det är där som slätten är som mest flack. Jag vet faktiskt inte med bestämdhet, men min gissning är att den äldsta av dessa orter tordes vara Ödeshög, som har anor från stenåldern. I mitten av denna, den östergötiska Bermudatriangeln ligger Mjölby. Om detta samhälle finns det säkert mycket att säga, men vad det än månde vara har det lyckats undgå mina öron.

Nåväl, innan jag vet ordet av träder jag slutligen in i det som är målet för mitt resande, nämligen årets upplaga av svensklektordagarna, som i år går av stapeln i Nacka.

(Läsningstid: 2 minuter)

Oenofobi är en fobi som undertecknad inte lider av. Som ni säkert redan misstänker kan förledet oeno- härledas forngrekiska, men ni kanske inte visste ordet är “oînos”, och att det betyder vin. Hur pass vanlig denna dystra åkomma tordes vara vågar jag inte svara på, men eftersom den har ett namn är det inte helt osannolikt att den faktiskt existerar. Bästa sättet att bli av med fobier lär ju vara att ha ett nära umgänge med föremålet för sin fobi, och kanske var det så att jag i begynnelsen närde en sådan sjuka. Men den är, tack och lov, sedan länge förbi, bortskämd och botad.

Nåväl, låt oss lämna frågan om oenofobi därhän och bege oss in i vinets upphovsman, alltså vindruvorna. Jag har ju varit inne på det här med vin och vindruvor tidigare, och egentligen vill man ju inte upprepa sig i onödan, men vin och vindruvor är nu faktiskt något som tål att upprepas. Vi kan därmed fundera lite över världens äldsta vinflaska, och den lär ha hittats i Tyskland och visade sig vara över 2000 år gammal. Det är dock oklart om vinet gick att förtära, men moget lär det säkert ha varit. Vindruvor har med andra ord odlats under tusentals år, och de tillhör dessutom en av världens mest odlade bär, men majoriteten av dessa bär blir dessvärre inte vin, utan får istället nöja sig med att bli russin eller helt enkelt bara druvor som inmundigas som de är skapade, alltså som bär. Om de däremot har glädjen att göras till vin måste de uppoffra sig med råge. Det behövs nämligen över 75 druvor till ett enda glas vin och över ett kilo om de ska lyckas bli en flaska vin. En frodig vinstock kan åstadkomma uppemot 10 flaskor, men då ska den bära minst 10 kilo bär.

Vindruvorna som porträtteras nedan ska dock inte bli vin, utan ska pressas till juice och kommer sedemera bara titeln som Höganäs godaste dryck. Det vet jag, ty vindruvorna i fråga tillhör min morbror Bo och hans Marie, vilka varje år pressar sina egna vindruvor till en formidabelt välsmakande juice.

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är någonstans i Punjab som resan tar sin början. Över en tallrik med utsökt daar, tofu och rykande färsk naan förs vi som noviser genom matlagningskonsten i de olika delarna av Indien, vidare till flygplanet som är på väg att lämna Teheran, där ölen öppnas redan på landningsbanan och hijabar tacksamt dras av, så att vi i nästa sekund kan hamna i Nagorno-Karabach, eller Artsach, och vidare till Armenien, galoppera över den ukrainska stäppen, och genom Adolf Fredrik Lindblads stråkkvartetter till tolvtonsmusiken, för att på ett ögonblick släppas in i jazzen med dess avantgarde, och en stund senare fördjupa oss i japanska dialekter, innan vi ställer cykeln utanför Anderssons lanthandel i Rickarum för att äta åtta frallor med ost och skinka serverat med en termos med kaffe, och därefter söka oss vidare genom Malmös olika stadsdelar där staden växt som årsringar på ett träd. Och allt detta sköljs ner med en tjeckisk öl.

Fast egentligen har vi inte rört oss längre än mellan Möllan, Södervärn och Triangeln i Malmö. Och farkosten heter Henrik och Yoshiko. Tack återigen för en fantastisk dag! Med er reser man både i hjärnan och hjärtat.