viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är möjligt att det undgått er, men idag är dagen då tonsättaren Richard Strauss föddes i München för 161 år sedan. Det finns mycket att skriva om Strauss, men jag tycker att vi istället vänder blicken mot den kvinna som aldrig vek från hans sida, nämligen hans fru Pauline de Ahna. Pauline föddes den fjärde februari året innan Richard i Ingolstadt. Hennes pappa var en framstående general, och tycks inte ha varit särdeles musikalisk. Men i hennes familj fanns både en hovoperasångerska, vid namn Eleonore de Ahna samt en känd violinist som hette Heinrich de Ahna. Hon skulle själv välja att utbilda sig till sopran och år 1887 träffade hon Richard Strauss som då var biträdande dirigent på Bayerska statsoperan. Troligen uppstod kärlek vid första ögonkastet, men om vad som händer vid deras första möte verkar det inte finnas några återgivelser från.

Pauline de Ahna följde med Richard Strauss till Deutsches Nationaltheater und Staatskapelle i Weimar då han tog över posten som chefsdirigent. Hon skulle i sin tur utbilda sig på nämnda opera till sopran. I maj 1890 debuterade hon i rollen som Pamina i Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten. Och något år senare skulle hon inneha rollen som Elisabeth i Richard Wagners opera Tannhäuser. Dirigent vid dessa tillfällen var givetvis Richard Strauss.

Paret gifte sig 1894, men det skulle inte hindra Pauline de Ahna att försätta sin karriär. Hon skulle göra flera bejubladen insatser i Bayreuth, Bryssel, Berlin, Madrid för att bara nämna några av hennes stora framgångar. Hon ansågs dessutom vara den främsta av tolkarna av makens sånger och tonsättningar och båda skulle turnera ihop både i Europa och USA.

Jag har dock inte funnit några källor som beskriver hur Pauline förhöll sig till nazismen. Hennes make var ju initialt smickrad av deras intresse för hans musik, men verkar delvis ha vänt när han förstod nazismens antisemitism. Den främsta orsaken till hans förändrade attityd till nazismen var hans nära samarbete med författaren Stefan Zweig, samt att Richards och Paulines son var gift med en judinna, vars mamma deporterades till koncentrationslägret Terezin.

Det är lättare att hitta källor som beskriver Pauline de Ahnas personlighet, och hon beskrivs inte alltid i positiva ordalag. Alma Mahler lär bland annat ha tyckt direkt illa om Paulines burdusa och (enligt henne) lite manhaftiga sätt. Alma Mahler menade att man borde vakta sin tunga när man umgicks med Pauline, ty hon var helt orädd för att ge uttryck för sina åsikter. Andra vittnesmål om Paulines rättframma sätt skildrar hur hon inte skrädde orden om hon inte fick som hon ville. Vid ett tillfälle lär hon ha skällt ut en stackars hovmästare som inte kunde servera hennes favoritfisk, utan föreslog en annan fisk, med orden “Jag vill ha din skitfisk”. Och vid en repetition tillsammans med sin make ska hon en gång ha kastat partituret rakt i Richards ansikte, till musikernas stora förvåning (dirigenter är ju en auktoritär, och det är inte brukligt att kasta partitur i ansiktet på dem). Pauline beskrivs dessutom som allt från kokett, extremt feminin men alltså även som manhaftig, komplicerad och extremt ombytlig, med enorma humörsvängningar. Med andra ord var hon en riktig diva värd namnet.

Richard Strauss lär i alla fall ha uppskattat hennes raka sätt, och framhållit att: “Min fru är lite brysk, men du vet, jag behöver det”. Och många menar även att Richard Strauss aldrig hade skrivit sina storverk om det inte vore för Pauline. Hon hjälpte honom inte bara rent musikaliskt, utan stöttade honom även mentalt. De var helt enkelt som ler och långhalm. Richard Strauss gick bort i september 1949, och blott åtta månader senare skulle Pauline de Ahna också den vägen vandra.

Dagens anteckning – 10 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

“Det är viktigt att ha ett arbete så att man inte ligger någon till last” var ett av min mormors favorituttryck. Jag minns hur förargad jag blev varje gång hon drog den där harangen. Kanske främst för att jag tyckte att det var fel förhållningssätt till att arbeta. Arbete skulle väl också vara kul, framhärdade jag. Jodå, svarade mormor, det är alltid angenämt att dra sitt strå till stacken. Jag skakade på huvudet. Nej, jag och mormor hade väldigt olika syn på arbete, som givetvis berodde det på att vi var formade av tidsandan under våra respektive uppväxtår. I ordet arbete lägger jag in både att utvecklas och att göra nytta. För mormor var det egentligen bara betydelsefullt att man genom sitt arbete gjorde nytta.

Det här får mig att fundera över etymologin till ordet arbete. Till min stora överraskning visar det sig att det svenska ordet arbete, som givetvis inspirerats av germanska “arbeit”, går att härleda till den indoeuropeiska förledet “orbh-” som tydligen ska ha betydelsen föräldralös och då med betoning på en fattig sådan. Ja, det är tydligen så det förhåller sig. Tänk bara på ordet orphan på engelska, och ni ser sambandet. Men hur det blev så att vi beslöt att använda detta ord för sysselsättningen arbete är dock höjt i dunkel. Varken min eller min mormors tolkning av ordet är med andra ord korrekt.

Rent historiskt betraktades arbete tydligen inte heller som något positivt, och det kanske var därför som man valde ett negativt betonat ord när man valde ett ord för arbete. Fransmännen går givetvis längst och deras ord för arbete, “travail”, går faktiskt att härledas till ett medeltida tortyrredskap. Och det slaviska ordet för arbete, “robota”, har sin rot i det protoslaviska ordet för slav, alltså “rab” (“раб”).

Nåväl, i mitt dagliga värv känner jag mig varken som en slav eller som om jag ens vore i närheten av några medeltida tortyrredskap. Jag har nämligen glädjen att nästan alltid känna mig tillfreds och känner att de mödor det innebär alltid ger mig något tillbaka. Ja, det är sådant jag tänker på nu när undervisningen för läsåret lider mot sitt slut, och då det väntar en (både för lärare och studenter) prövande tentaperiod.

Dagens anteckning – 9 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sömn. Det är det som är sömmarna som håller ihop sinnet. Nitar förståndet på plats. Men jag har alltid varit dålig på sy ihop det som är trasigt och likaledes har jag alltid haft problem med sömnen. Eller det är kanske snarare tvärtom, sömnen har problem med mig eftersom den inte gärna uppehåller sig i samma rum som jag finns i. I dagens prestationsinriktade samhälle är det nästan omöjligt att yppa att man har problem med sömnen (till och från). Det förefaller nästan vara förenat med en slags osynlig skam som kletas på den drabbade så att de får förstå att den de pratar med minsann är en något fullkomligare människa, som inte har problem med sömnen.

När jag således ligger där i sängen och vänder andra sidan av kudden för att få en sval yta att vila min sömnlösa kind mot, tänker jag, som jag nämnt tidigare, på Johann Sebastian Bach och hans hushåll. Hur man under hans tid sällan sov en hel natt, utan att man istället delade upp sömnen för att gå upp och se till att elden hölls vid liv i eldstaden, be en bön, äta en bit eller älska.

Men trots att de flesta faktiskt delade upp sömnen i två delar, så fanns det ändå de som led av sömnlöshet. Det vet vi, då Bach fick i uppdrag av att skriva ett stycke för en rysk ambassadör i Sachsen som led av sömnlöshet, eftersom han var sjuk i tuberkulos.

Stycket kallas idag för Goldbergvariationerna, BWV 988, efter Johann Gottlieb Goldberg, som var den cembalist som troligen spelade verket första gången det framfördes. Men på Bachs tid kallades verket för Clavierübung IV och det var först på 1800-talet som man började kalla tonsättningen för Goldbergvariationerna. Nå, själv tycker jag är det är ett uselt musikval om man vill sova. Det finns ju så mycket intressant att lyssna efter!

Bättre då att tänka sig att man är i en lummig oas, långt från jakten på perfektion.

Dagens anteckning – 8 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Många tycks redan ha noterat att Robert Schumann föddes på denna dag år 1810, men inte särskilt många verkar känna till att det på Robert Schumanns sista födelsedag år 1856 föddes en liten flicka i Warszawa som hette Natalia Janotha. Natalia föddes rakt in i en musikerfamilj, hennes pappa var tonsättare och lärare vid musikaliska akademien i Warszawa, så att hon skulle välja samma bana var ingen överraskning för familjen. Hennes mamma hade varit vän med den store Fryderyk Chopin. Natalia inledde sin musikaliska bana i hemmet, där hon studerade piano för sin far, men snart visade hon stor begåvning, och sändes därför till Berlin för att studera för ingen mindre än Clara Schumann och även för Johannes Brahms.

Efter avslutad examen åkte hon ut på sin första turné, och nådde snart berömmelse. Och berömmelsen växte när hon fick hoppa in för Clara Schumann på hennes turné i England, eftersom Clara var för sjuk för att uppträda. Natalia Janotha spelade även tillsammans med både den då mycket kände violinisten Joseph Joachim samt förstås Johannes Brahms. Natalia Janotha var en så pass eftertraktad pianist att många jämförde henne med hennes landsman Ignacy Paderewski, som verkade ungefär samtidigt. Paderewski var under denna tid kanske världens mest efterfrågade pianist. Precis som Paderewski skulle Natalia Janotha också skriva musik, fast hon skrev dock enbart pianostycken. Hon lär ha åstadkommit över 400 tonsättningar, var av de flesta tyvärr verkar ha fallit i glömska.

Genom sin mor fick hon år 1883 kontakt med hertiginnan Marcelina Czartoryska, som i sitt hem hade bevarat Fryderyk Chopins alster efter hans död. Chopin var vid denna tid inte särskilt känd. Natalia Janotha stannade flera månader i Kraków för att studera Chopins verk och med hjälp av hertiginnan blev hon snart känd som en ytterst skicklig tolkare av Fryderyk Chopin. Så det var på detta sätt som Chopin blev känd för en vidare krets. Under sin tid i Kraków gav hon också flera konserter på musiksällskapet (som senare skulle bli Krakóws filharmoniska orkester) och framförde flera verk av Schumann, men givetvis också Chopin. År 1885 utnämndes hon till hovpianist vid det kejserliga hovet i Berlin, en tjänst hon förlorade först vid första världskrigets utbrott. Under hela sitt liv skulle hon turnera land och rike runt och hon var mycket eftertraktad ända till hon var på sin ålders höst.

Nu skulle man ju kunna tycka att ovanstående räcker för att göra Natalia Janotha märkvärdig, men det förefaller som om hon var en person som inte nöjde sig med sin lott. Hon var nämligen även en styv bergsklättrare, och väckte stor uppmärksamhet när hon iklädd byxor besteg de högsta topparna i bergskedjan Karpaterna. Tilläggas bör också att hon var en mycket stolt kattägare. Hennes svarta katt hette “White Heather”, vilket betyder vit ljung. I vissa kretsar anses vit ljung tydligen bringa tur och det var av den anledningen som Natalia Janotha hade gett sin katt detta namn.

Natalia Janotha gick ur tiden dagen efter sin 76:e födelsedag, så man kan ju anta att festen kvällen innan var spektakulär.

Dagens anteckning – 7 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Mahler lär en gång lite skämtsamt ha sagt (ja, jag vet det är förfärligt tjatigt med Mahler, men det är festival här i stan och jag kan inte låta bli skriva om dagens konsert, men istället för en bild på konsertsalen får ni bilder på rosor, jasmin och den första egna tomaten) att hans tredje symfoni var ett stort gapskratt av eufori rakt i ansiktet på hans samtid, och att han hoppades att med den att han äntligen skulle kunna tjäna pengar och nå berömmelse. Men något senare tog han tillbaka detta och framhöll istället att folk som vanligt ändå inte skulle förstå de glädjeyttringar som kan höras i den.

Nå, jag vet inte om jag tycker att den är särskilt munter, men den är storslagen och vissa avsnitt sprudlar den av glädje och upprymdhet. Instrumentationen är också vidunderlig. Slagverket består av åtta timpani (det är två som spelar dessa), bastrumma, virveltrumma, cymbaler, tamburin, tamtam, traingel, käppar (!) samt två klockspel. Bland slagveket finns också fyra eller sex stämda klockor. I bleckblåset är det åtta valthorn, fyra trumpeter samt posthorn, flygelhorn därtill fyra tromboner och en tuba. I träblåset sitter fem klarinettister, en stämd i B en annan i A, två basklarinetter samt tre bess-klarinetten. Fyra flöjtister med två på piccolaflöjt, fyra på oboe samt engelskt horn. Därefter har vi förstås första och andra violin, viola, cello, kontrabas och två harpor. Vi får inte heller glömma altsångerskan (som ikväll sjöngs av Małgorzata Pańko-Edery), damkören och barnkören. Mahler hade sannerligen bestämt sig för att ge oss vad vi tål.

I vilket fall som helst är det den längsta av Mahlers symfonier och brukar, just beroende på dess längd, framhållas som den svåraste att ta till sig. Sammanlagt är den ungefär 90 minuter lång. Första satsen är över 30 minuter och kan därmed suga musten i den mest ihärdiga Mahlerian (även om det inte gäller mig). Mahler tar ut oss på en promenad i bergen. Sedan följer tre satser där vi språkar med fälten, blommorna, djuren i skogen (och så många fåglar: göken, gransångaren och så många andra) och slutligen har vi ett samtal med kärleken. Helt naturlig dialog enligt Mahlers tankestil.

Och när jag under kvällens konsert, med den helt fantastiska orkestern Sinfonia Iuventus samt filharmonins damkör och ukrainska barnkören, som vanligt brast i gråt när de små änglabarnen sjöng ding-dong från sin himmel, eller när jag lät mig genomljudas av de två fenomenala unga männen på timpani, som unisont slog sin fanfar för vad kärleken säger oss, tänkte jag att för att uppskatta detta måste man tillåta sig att vara lite förryckt och inte så kontrollerad. Kanske är det just det som får mig att älska Gustav Mahlers musik.

Som tillägg kan jag säga att det var andra gången som jag hade möjligheten att få höra trean framföras levande och kvällens konsert var långt mycket mer gripande än den tolkning jag hörde tidigare. Vad det beror på vet jag inte, men jag uppskattade verkligen kvällens dirigent, Gabór Hollerung, som hade en klassisk europeisk stil, utan alltför yviga gester.

Dagens anteckning – 6 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En av de största Mahler-upplevelserna jag har haft inträffade för ganska exakt två år sedan. Det var nämligen då som Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av dirigenten Alexander Humala, framförde Mahlers andra symfoni. Upplevelsen var så stark att luften inne i själva konsertsalen tycktes vara elektrifierad av intryck, och efter konserten var jag helt slut, som om jag hade simmat genom den störtflod av känslor som jag erfor under konserten. Och det var också då som jag blev som uppfylld av Mahlers musik.

Sedan dess har den konserten blivit som en slags referenspunkt för mina olika Mahler-upplevelser, och trots att jag sannerligen fått möjligheten att njuta av flera av Mahlers symfonier så har ingen av dessa olika tillfällen påverkat mig i samma utsträckning. Det är kanske därför som jag med viss bävan nu ska gå in på samma konserthus för att återigen lyssna på Mahlers andra symfoni, men nu under ledning av legendariska Antoni Wit.

Man kan med viss rätt hävda att Mahlers andra symfoni i c-moll, kallad Uppståndelsesymfonin, möjligen skrevs just i ett försök att lämna ett oförglömligt intryck på åhörarna. Kanske är det därför som instrumentationen ser ut som den gör. Bleckblåset innehåller till exempel 10 valthorn och 10 trumpeter, men delar av dessa spelar bakom scenen och hörs bara svagt (förutom under de avslutande satsen då de kommer upp på scenen). Vidare är det en herrans massa träblås (enligt partituret ska det vara fyra piccolaflöjter), percussion och stråk samt två harpor (men däremot inte mandolin, som i flera av hans senare symfonier). Sedan är det två solister, sopran och alt samt en fullstor kör. Om det var beroende på denna instrumentation som symfonin var den mest omtyckta symfonin av honom under hans livstid, låter jag vara osagt. Men visst imponerar det!

Symfonin skrevs mellan 1888 och 1894 och det sägs att han hade vissa problem med finalen, vilket inte alls är svårt att förstå med en så intensiv första sats, där vi får gå genom drömska och förtrollande inre landskap, kastas in en svärm av känslor eller tassar ömsint på tå. Andra satsen är väl den jag tycker minst om, men det bekommer mig inte för snart tar tredje satsen över där färdas vi mellan svulstiga och svärmiska teman. Helt yra av alla känslor rusar vi blint in i fjärde satsens altsolo som är så oemotståndligt vackert, men det är i den sista satsen som mitt hjärta slits ut och i stycken. Och så även under kvällens konsert.

Min upplevelse av de två konserterna går inte att jämföra. Under första konserten leddes jag som en novis genom symfonin, medan jag denna gång kunde varje ton och vet numera exakt vilka partier jag uppskattar mest. Precis som förra gången kändes det som jag hade simmat genom en störtflod av emotioner, och jag erfor ännu en gång hur fullkomligt förryckt vacker Mahlers musik är. Men om jag tvingas välja mellan de två konserterna väljer jag ändå den för två år sedan, och det har att göra med att det var den som på allvar väckte mitt intresse för Mahlers musik. Jag hade ju uppskattat Mahler tidigare, men med den konserten förändrades allt. Jag blev en nörd.

(PS. Jag kan faktiskt inte komma på ett bättre sätt att fira Sveriges nationaldag!)

Dagens anteckning – 5 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Är ni i åskmånaden? Åh, det är den bästa av årstider”, utbrast min polske hyresgäst glatt, när vi talades vid på telefon en gång för några år sedan. Han hyrde min lägenhet i Göteborg och jag bodde på den tiden i Lviv. Jag hade så sakteliga börjat vänja mig vid de tvära och ursinniga kast vädret kan företa sig här i Centraleuropa. Från stekande hetta till skyfall. Min polske hyresgäst var däremot inte särskilt imponerad av vädret på västkusten, och längtade tillbaka till vädrets ursinniga skepnad i Centraleuropa.

Vädret i Kraków skiljer sig inte nämnvärt från det i Lviv, men en sak har Polen gett mig som Lviv aldrig riktigt lyckades med, och det är att uppskatta chłodnik. Chłodnik, eller rättare sagt Litewski chłodnik, är en kall soppa rödbetssoppa som bokstavligen serveras i varje gathörn under sommarhalvåret. Ty det är svårt att tänka på varm mat under sådana dagar. Någon fann därför en lösning på detta problem redan under det Polsk-litauiska samväldets tid. Ja, det förhåller sig faktiskt som så att litewski chłodnik kanske började servas redan under 1600-talet, men det var först på 1700-talet som den hamnade på pränt av kocken till samväldets siste härskare, Stanisław II August.

Som ni kanske förstår av namnet har den ett litauiskt förled (litewski), medan chłodnik kan kanske sägas betyda ungefär “avkylare” (min hemsnickade översättning). Således kan man översätta litewski chłodnik till litauisk avkylare, om man så vill. Märkvärdigt nog har polackerna inte valt att använda sitt favoritord, nämligen “barszcz”, som betyder rödbetssoppa. På litauiska finns det däremot inget litauiskt i namnet, och rätten kallas för Šaltibarščiai. Šalt betyder kall och barščiai betyder borsjtj, eller på polska barszcz.

Det finns tydligen vissa skillnader mellan litauisk och polsk kall rödbetssoppa. Dessa skillnader är dock försumbart små och man kan praktiskt taget kan säga att det är samma rätt. Basen i soppan är kefir eller liknande syrad mejeriprodukt, som man spär med buljong. Sedan tillsätter man kokta rödbetor som rivs fint. I Polen inkluderas ofta den kokta rödbetsblasten. Sedan finhackar man syrad gurka, dill, gräslök, rädisor och blandar allt. Som tillbehör serveras oftast ett kokt ägg, men som ni ser på bilden går det faktiskt också bra utan.

Rätten finns givetvis också i Ukraina. Där kallas den holodnyk (голодник), men den ukrainska varianten är något mer robust och man kan tillsätta till exempel morötter. Men enligt min mening är den inte riktigt lika vanlig i Ukraina som den är här i Polen. Den troligaste förklaringen till det är att russifieringen av Ukraina under 1800- och 1900-talet gjorde att många ukrainare glömde bort denna rätt med anor från det Polsk-litauiska samväldet.