viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 18 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det polska ordet för hosta är “kaszel” får mig nästan alltid att tänka på en get. Det hela är givetvis ganska befängt för “get” heter “koza” på polska och kan blott bara med en hel del illvilja förväxlas med hosta. Ikväll satt jag i alla fall på Krakóws konserthus och kände mig lite som en get. En enveten hosta som dök upp igår kväll ville inte ge med sig, men musik är ett starkt konstuttryck. Snart hade jag helt glömt bort min hosta, även om jag nog hostade en hel del.

Dagens musikaliska magiker var den franska organisten och tonsättaren Olivier Latry, som också skulle visa sig vara en musiker av världsklass. Alla stycken han spelade var värda att nämna, men det var för Olivier Messiaen som jag hade köpt biljett. Han är en tonsättare jag hyser enormt mycket respekt för. Latrys framförande av styckena La Nativité du Seigneur, Les Anges och Dieu parmi nous var vidunderligt och verken var också intressanta då de snarare tycktes kommentera orgeln som instrument än att vara tänkta i en särskild musikalisk tradition. Det här kan givetvis vara helt fel, men en slags vision jag fick.

Det avslutande verket var en fenomenal improvisation av Latry, där han utgick från “Hejnal Mariacki”, vilket är den trumpetsignal som blåses varje heltimme från tornet i Mariakyrkan i Kraków. Det blev stående ovationer, förstås.

Medan jag applåderade tänkte på alla dessa fantastiska konseter jag har fått vara med om under året, ty detta blir årets sista konsert på Krakóws konserthus för min del. Och jag känner en så innerlig tacksamhet för alla upplevelser jag har skänkts. Frågan är om inte Krakóws konserthus är min käraste vän i staden. Jag återkommer ständigt dit och när jag inte är där tänker jag ganska ofta på huset, all musik, alla framförande, alla musiker.

Dagens anteckning – 17 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

I höstas lyste de alla med sin kunskapstörst från sina bänkrader. Nyfiket, och kanske lite frågande, tittade de mot mig. Vad ska det bli av detta, tycktes de undra, när jag berättade för dem vad som förväntades av dem. Och det blir ju alltid sensationellt och alltid lika fint. Varje grupp har sin styrka. Ja, jag syftar förstås på våra ettor och deras stora och modiga framförande av den svenska traditionen lucia. Ty det är lika fascinerande varje år att få följa med på deras resa, från noll till etthundra procent lucia.

Men nu är lucia över och vår samvaro innebär nya seglatser på kunskapens oändliga ocean. Som tur är behöver de inte bara hålla sig i min reling, utan de får också stöd av alla fantastiska kollegor på min arbetsplats.

Och trots att deras resa blott är i begynnelsen, lyser de starkt som riktig julstjärnor. Kanske är det allt sjungande om juleljus och strålande stjärnor som är skälet till att det tycks stråla som en aura kring dem.

Nåväl, kanske var det också så att det idag strålade lite kring mig, enär jag nästan blev rörd till tårar när ettorna idag kom med en dylik vacker bukett blommor (som syns på bilden) och en kanelbulle från Bageri Stockholm för att tacka mig. Det borde ha varit jag som skulle ha kommit med blommor och blader, för att tacka dem, för deras mod och för att de sprider en ljus i vår samtid, som tyvärr rymmer en del mörker.

Dagens anteckning – 16 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En hund med en lampa fastspänt på halsbandet tassar lätt genom Planty. En bit längre bort hörs en barnvagn gnissla. Bilarnas baklyktor lyser misstroget röda när deras förare kör ut från centrum och arbetsplatserna till hemmen. En vind tar tag i mitt hår, och sveper vidare fram över Planty och ruskar lite bryskt om ett par träd. Det tillhör inte vanligheterna att det blåser här, så visst känns det nästan lite uppnosigt eller rentav rebelliskt med alla dessa kaxiga vindbyar.

Det hela får mig att tänka på Beethovens tredje symfoni, kallad “Eroica” (op 55) vars skisser faktiskt finns förvarade på Jagellonska universitetets bibliotek. Och det är ju inte alls konstigt att jag tänker på dessa skisser, till en de mest fascinerande symfonierna genom tiderna, enär det idag är 254 år sedan Ludwig van Beethoven föddes. Skisserna ger en alldeles unik möjlighet att se in Beethovens skapande stil (för dem som lyckas tyda dem). Gesterna är yviga, nästan vilda. Och är det inte lite så att de tycks dansa fram över notraderna?

Skisserna kallas för “Wielhorski skissböcker” efter den ryske tonsättaren Michał Wielhorski (1787-1856) som hade polskt ursprung och som också vurmade för polsk tonsättarkonst. Han var god vän med Beethoven och tog hand om skisserna någon gång under 1800-talets början.

Om jag minns rätt hittades skisserna av en händelse under andra världskrigets slutskede. Av rädsla för att de skulle beslagtas av sovjetiska myndigheter gömde Jagellonska universitetets bibliotek materialet och det var först efter murens fall som det framkom att skisserna besvarades på biblioteket i Kraków.

Ja, så tänker jag medan jag lyckas undkomma ännu en ivrig och sällskapssjuk vindpust.

Dagens anteckning – 15 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er tredje advent, men jag inledde den med denna lilla pärla, Joseph Haydns (1732-1809) tonsättningar för stränginstrumentet baryton, även kallat Viola di bordone. Haydn skrev verken till sin främste beskyddare och mecenat med det galanta namnet Nikolaus I Joseph Esterházy de Galantha (1714-1790).

Det är svårt att tillräckligt väl understryka denne ungerske prins betydelse för Haydn. Det var under Nikolaus beskydd som Haydn skrev flera av sina 106 symfonier, inklusive de mest kända såsom Parissymfonierna och Londonsymfonierna, samt flera andra viktiga verk. Nikolaus understödde också att hans protegé fick experimentera och utforska nya former och uttryck, vilket ger att det är knappast en överdrift att mena att utan Nikolaus hade Haydn nog inte riktigt varit Haydn så som vi känner honom. Och man kan gå ännu längre och postulera att klassisk musik nog inte hade varit sig riktigt lik utan Nikolaus. Haydn anses ju vara symfonins fader, och till och med Ludwig van Beethoven lär vid något tillfälle menat att Haydn var den främsta av alla dittillvarande och kankse också efterföljande tonsättare.

Nåväl, Nikolaus lär ha varit en duktig musiker och han spelade cello, viola gamba och alltså baryton med bravur. Han var därtill duktig på affärer och ska ha ökat på familjen Esterházys förmögenhet ansenligt under sin livstid. Vidare beskrivs han som en liten, välformad och elegant man, utan att för den delen vara arrogant eller snorkig, i alla fall om man ska tro Johann Wolfgang von Goethe som träffade Nikolaus i Frankfurt någon gång i mitten av 1700-talet.

Dagens anteckning – 14 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De syns överallt så här års, dessa män med sina följeslagare. Man ser dem stå på nästan varje hållplats, på spårvagnarna och bussarna, och hur de vandrar fram på trottoarerna eller hur de genar över nästa varje torg. Man kan se hur de öppnar portar och lyckas med stor vånda och därtill lika omfattande vedermödor att ta sig in i portarna. Männen håller sina armar kring följesagarnas burriga fysionomi, som om männen kramade dem eller hoppades på extra stöd och hjälp. De finns nästan något kärleksfullt över hela bilden av dessa polska män och deras införskaffade julgranar. Ty det är nästan alltid män som tycks få denna syssla – att välja och inhandla årets upplaga av julträd.

I mitt inre spelas Franz Liszts (1812-1886) “Weihnachtsbaum” från 1873–76 (reviderad 1881). Verket skrevs till Liszts barnbarn Daniela von Bülow (1860-1940). Daniela hade följt med sin sjukliga morfar, alltså Franz Liszt, till Rom, och det var där som verket uruppfördes för första gången i ett hotellrum i Rom på juldagen år 1881. Daniela von Bülow, kallad Loulou eller Lusch av vänner och familj, var en inte helt oäven pianist. Hennes mamma var Liszts dotter Cosima och hennes biologiska pappa var pianisten och dirigenten Hans von Bülow. Men Cosima skulle lämna Hans för tonsättaren Rickard Wagner, och Daniela von Bülow stannade hos sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa.

På nämnda resa till Italien år 1881 träffade Daniela en tysk historiker vid namn Henry Thode. De båda skulle senare gifta sig, men det hindrade henne inte från att arbeta med kostymdesigner på styvfaderns operafesrival Bayreuth Festival.

Men det finns en mörkare sida av Daniela von Bülow, enär hon tillhörde de tidiga anhängarna av nationalsocialismen. Precis som hennes mamma, Cosima, och hennes styvfar, Richard Wagner, närde hon alltså antisemitiska åsikter. Ibland framhålls det att det främst var Cosima som var nationalsocialist, och att Richard Wagner inte lika fullt omhuldade dessa åsikter, men bland hans skrifter finns flera texter som tydligt visar på motsatsen. Vissa går till och med så långt att de menar att man kan utläsa antisemitism i hans operor, men härom tvistar de lärda.

I mitt huvud spelar Franz Liszt vidare på sin julgran. Han har nu kommit in på “Scherzoso: Man zündet die Kerzen des Baumes an“, som handlar om hur man tänder ljusen i granen. Jag frågar mig hur det var ställt med Liszts antisemitism, men när jag frågar internet visar det sig att frågan inte är enkel att besvara. Slutsatsen man kan dra är att han var ett barn av sin tid, som i många stycken var rasistisk och följaktligen också antisemitisk, vilket inte är smickrande för honom.

Nåväl, så vandrar mina tankar en lördag i december. Från intet ont anande polska män med deras julgranar till Liszt och han dotterdotter och vidare till den europeiska antisemitismen, som dessvärre syns till allt oftare i dessa tider.


Bilden föreställer en man med sin gran, inslagen i vitt nät, i väntan på spårvagnen.

Dagens anteckning – 13 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är inte rädd för tredje världskriget, för det är redan här. Ja, många av er som läser håller nog med, men några kanske ännu lever i förnekelsens skugga och hoppas att om vi bara motar griniga Putin i grinden, så kommer allt gå fint. Men så är det inte. Han kommer inte att sluta hata oss för att vi kliar honom bara örat.

Så gick mina tankar idag på morgonen efter att ha vaknat och läst nyheterna om att Ryssland hade utsatt Ukraina för en av de mest massiva angreppen med 193 drönare och 94 missiler. Efter anfallet hade hälften av landets invånare ingen ström, vilket inte bara innebär att man inte kan tända i taket, utan kan också betyda att man inte har värme eller får vatten när man vrider på kranen.

Det här är bilden som ges av Ukraina i media och andra publikationer. Och den stämmer överens med verkligheten, men är också bara en bit av den ukrainska verkligheten.

Jag försöker vaccinera mig mot att det ryska mördandet upptar hela mitt medvetande, genom att fokuserar på den ukrainska kulturen, så som på kören Homin från Lviv som är på turné i Sverige, och givetvis gör succé. Jag tänker på det nyskapande bandet Pyrih i Batir från Lviv som har kommit ur med några härligt egensinniga jullåtar. Jag tänker på alla författare och översättare som trots ringa medel fortsätter att arbeta för att bevara och stärka det ukrainska språket. Och givetvis tänker jag på alla musiker, tonsättare, bildkonstnärer som trots alla hinder fortsätter att skapa, som för att bära Ukraina mot en bättre framtid. Jag tänker också på alla barn och ungdomar som studerar för ett Ukraina i fred. Och givetvis tänker jag på deras lärare som lotsar dessa barn och ungdomar till deras kunskaper.

Och jag kan inte låta bli att tänka på julgranarna på torgen runt om i Ukraina, som med sin blotta existens riktar ett särdeles långt finger mot krigsherrarna i Ryssland.

Allt det här innebär dock inte att jag inte tänker på alla jag känner som är vid fronten, alla dem som har sina nära och kära där och ni som söker svar på om era anhöriga finns i livet ännu, eller om de har stupat. Ni finns ständigt närvarande i mina tankar.

—

Bilderna visar drönarna och missilernas väg, bild från Pyrih i Batirs nya video samt kören Homin i Sverige.

Dagens anteckning – 12 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Uppför berget vid Rabka Zdrój, över kullarna och vidare in mot skogen ligger ett litet hus som nästan ständigt behöver repareras. Ja, det har alltsedan dess att det byggdes varit i behov av reparation. Huset kallas Orkanówka, eller Dom W. Orkana, ty det var här som Władysław Orkan (1875–1930) bodde.

Orkans liv är lite som hans hus, som ständigt behöver repareras, och som aldrig någonsin tycks bli befriad från elände. Han föddes som Franciszek Ksawery Smaciarz i en fattig góral- och bondefamilj i byn Poręba Wielka, som ligger norr om Zakopane. (Góraler är den folkgrupp som lever i bergen söder om Kraków.) Förhållandena var svåra och det var bara två av sönerna, Władysław inkluderat, som fick utbildning. Deras mamma var en kvinna som, till skillnad från pappan, trodde på utbildning och snart skickades de båda sönerna till Kraków för att studera vidare. Hon skulle, som en sann hjältinna, fotvandra en gång i veckan från Poręba Wielka till Kraków med matpaket till sina söner.

Władysław började skriva tidigt, och med sin bakgrund som góral gjorde han snart succé i Kraków. Det var också under tiden som han studerade i Kraków som han tog pseudonymen Orkan. Han ville gärna stanna i Kraków (vem vill inte det), men han misslyckades med att få en tjänst i staden och fick återvända hem till bergstrakterna igen. För ett litet honorar från sin roman “W Roztokach” beslöt han sig år 1903 för att bygga ett hus, det som skulle bli Orkanówka. Det var också vid denna tid som han träffade sin första fru. Maria Zwierzyńska, som hon hette, kom från Lviv och var ukrainska. Władysław blev så småningom också mycket intresserad av det ukrainska språket, vilket skulle leda till att han började samla ukrainska texter. Hans samling finns idag bevarad på Jagellonska universitetets bibliotek.

Maria dog tyvärr när deras dotter, Zosia, blott var tre år, och han skulle senare gifta om sig. Hans andra fru var dock inte särskilt förtjust i huset Orkanówka, och hon besökte det nästan aldrig.

Władysław Orkan var både före och efter första världskriget aktiv som författare, poet och dramatiker och tillhörde under sin tid en av de mest inflytelserika litterära personligheterna, med sitt uniku författarskap som behandlade de fattiga betrgsfolkens situation.

Men hans ekonomiska situation var trots hans framgångar alltid mycket ansträngd. Strax före hans död försökte hans vänner få till stånd att han skulle tilldelas en fast lön för sitt kreativa arbete. Deras ansträngningar var dessvärre förgäves. Han skulle inte heller hinna ta del av det stora stipendium som han tilldelades av polska staten, enär han gick bort i en hjärtinfarkt före han hann ta emot det.

Jag vet inte varför det förefaller som om Władysław Orkan söker upp mig. Han hittar massor av olika sätt att nå mig. Idag gick jag exempelvis förbi en bänk som bar hans namn. Det är som om han vill säga mig något.


Porträttet av Władysław Orkan är från 1917.


Målningen är från huset Orkanówka och är målat av Władysław Orkan själv år 1908.