viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis när jag ska cykla över bron Most Kostlarski hör jag ett välbekant tjatter, ty uppe på elledningarna sitter en grupp starar och för sin starliga livsstil. Det är en strid ström av kommentarer till varandra och möjligen också en del synpunkter på andra fåglars förehavanden och kanske till och med något om oss människor. Ingen annan cyklist eller fotgängare tycks dock hänföras av dem lika mycket som jag, och ett cykelbud plingar till och med ilsket när denne ser mig stå som förstenad mitt på bron, med min blick fäst på statarna. Kanske beror omgivningens ointresse på att starar tillhör de vanligaste bland våra starfåglar.

Familjen starar är stor och det finns över hundra olika arter som breder ut sig över nästan hela jordklotet. Stararna på bron bär det latinska namnet Sturnus vulgaris, och är förhållandevis utbredd på våra breddgrader. Den kan säkert ibland förväxlas med en koltrast, eftersom de är ungefär lika stors, men istället koltrasthannens helsvarta fjäderdräkt och honans bruna, har den vanliga staren vackra vita streck i den mörka purpurfärgade fjäderdräkten. Det gör att den nästan ser ut som en stjärnhimmel. De unga stararna har en ljusare fjäderdräkt med beige hals, och i gruppen som sitter på elledningarna vid Most Kostlarski kan några definitivt ungfåglar. Kanske hann de helt enkelt inte med första vågen av flykt söderut. Men de är egentligen inte försenade, då statar kan, vid gynnsamma förhållanden, vara kvar ända till november.

Starens sång brukar ofta karaktäriseras som omusikalisk, alltså i avsaknad av en tydlig melodi, men om man lyssnar noga kan man höra en fantastisk uppfinningsrikedom. Det blir nästan som att lyssna på en liten orkester, men mig veterligen har ingen skrivit någon symfoni tillägnat stararna.

Men det visar sig att Karol Szymanowski faktiskt har skrivit några barnvisor (Rymy dziecięce op. 49, från 1922 eller 1923) där en av visorna handlar om en elak liten stare (“Nikczemny szpak”). Szymanowski skrev sångerna ursprungligen till systern Stanisławas yngsta dotter Krysia, men när den äldre dottern Alusia gick bort i en tragisk olycka i hemstaden Lviv (hon krossades av en staty på en skolgård) beslöt han sig för att dedikera verket till henne istället. Texterna till sångerna bygger på en diktsvit kallad “Barnramsor” (“Rymy dziecięce”) av poeten och författarinnan Kazimiera Iłłakowiczówna (1892-1983), och handlar om en liten flicka som vid läggdags skapar olika ramsor tillsammans med sin docka. Under mellankrigstiden tillhörde Kazimiera Iłłakowiczówna en av de mest hyllade poeterna, och hon är faktiskt även känd för att hon var Józef Piłsudskis sekreterare.

Det finns kanske en och annan som höjde lite förvånat på ögonbrynen när jag skrev att Karol Szymanowski hade skrivit barnvisor, och det är riktigt att det går att ifrågasätta. Om man lyssnar på sångernas melodier hör man nämligen de att knappast kan betecknas som några trallvänliga visor för barn. Sin elitistiska vana trogen har han nämligen skapat elegan och stilfull musik, med kreativa lösningar för att framhäva olika händelser. Sången om den elaka staren är den sista i sångcykeln och jag tycker mig inledningsvis kunna höra statarnas tjatter, precis som stararna på Most Kostlarski. Och det abrupta slutet är faktiskt riktigt oväntat och visar både på Szymanowskis konstnärlig finess och hans humor.

—

På fotot syns Stanisława med dottern Alusia och i bakgrunden skymtar Karol Szymanowski. År och plats okänt.

Dagens anteckning – 4 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund hos Karol Szymanowski (1882-1937). Eller ni gör ju som ni vill, men det är i hans sällskap jag tillbringat dagen, och då kanske främst kvällen. Ty ikväll har jag fått höra hans underbara första violinkonsert (op 35) framföras av den litauiska violinisten Dalia Kuznecovaite tillsammans med Krakóws filharmoniska orkester och under ledning av Antoni Wit.

Violinkonserten tillkom år 1916 när Karol Szymanowski vistades hos sin vän Józef Jaroszyński på den senares herrgård i Zarudzie, på ukrainska Zaruddja (Заруддя), strax söder om Kyjiv. I Europa rasade första världskriget, men Karol var helt avskärmad från krigets fasor på herrgården. Inne i honom pågick det istället en kreativ eufori som hade uppstått några år tidigare under en resa i det man då kallade för Orienten. Ett helt nytt tonspråk hade under resan fötts inom honom, och med violinkonserten skulle ha realisera de musikaliska visionerna. På plats fanns också hans goda vän, violinisten Paweł Kochański, som hjälpte honom att finna rätt uttryck för solostämman. Violinkonserten är dessutom tillägnad Paweł Kochański.

Under sin livstid tillhörde Paweł Kochański (1887-1934) en av de mest uppskattade violinisterna. Han föddes i Odesa i en fattig judisk familj, och började tidigt spela violin. Hans musikaliska begåvning var av ett sådant slag att han snart plockades upp av meriterade lärare, och han skulle sedermera bli efterfrågad världen över som solist och lärare vid musikkonsetvatorier. Det sägs att publiken ofta blev helt förstummad av den vackra klang han kunde åstadkomma. Enligt vittnesmål ska han ha ägt en mjuk och öm, ja, faktiskt till och med sensuell klang. Något som också har gett avtryck i violinkonserten.

Paweł och Karol kom således från olika samhällsklasser, med mycket olika erfarenheter, men de fann varandra genom musiken, och i arbetet med Karol Szymanowskis första violinkonsert skulle de skapa något som många anser tillhöra den första moderna violinkonserten. För mig, som lekman, låter den oerhört svårspelad, med tempoväxlingar och abrupta förändringar i uttryck. På några sekunder kan man kastas från total eufori rakt ner i den mörkaste av alla hålor. Violinisten Dalia Kuznecovaite framförde konserten med stor inlevelse och empati. Det finns säkert de som bara noterade den lilla fadäs, där stråken under bråkdelen av en sekund fastande mellan strängarna, men just det illustrerade med önskvärd tydlighet hur krävande stycket är. Vi i publiken måste faktiskt ibland bli påminda om något så uppenbart.

Kvällens konsert avslutades med Alexandr Skrjabins (1872-1915) tredje symfoni (op. 43) från 1906, med titeln “Le Divin Poème” (“Den gudomliga dikten”), vilket i mitt tycke var ett utmärkt val av programsättarna. Skrjabins symfoni och Szymanowskis violinkonsert har nämligen det gemensamma att de upphäver tonaliteten. Men trots det kan man i de två verken finna stora skillnader. Skrjabins symfoni kan nästan ses som ett slags epos över andlighet, där han med sin säregna teknik (han använde färganalys när han tonsatte) skapade en nästan extatisk klangväv. Szymanowskis klangvärld i violinkonserten är i mitt tycke istället mer sensuell, men även elegant och också världsvan (med blicken riktad mot Orienten).

Sålunda landade denna dag i sällskap med Karol Szymanowski hos hans husgud Skrjabin. Och det var ett mycket fint framförande av Krakóws filharmoniska orkester, där särskilt konsertmästaren Joanna Konarzewskas vackra solon under Skrjabins tredje symfoni bör omnämnas.

—

På fotot syns Paweł Kochański och Karol Szymanowski ta en rökpaus under arbetet med violinkonserten. År 1916. Plats Zaruddja/Zaruddja.

Bifogar även en bild på kvällshimlen över Wisła. Bakom träden skymtar Wawel

Dagens anteckning – 3 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För exakt 143 år sedan idag föddes den polske tonsättaren Karol Szymanowski i byn Tymosjivka (Тимошівка) som ligger i dagens Ukraina. Familjen han föddes in i var en polsk adelsfamilj, som hade hamnat i denna del av den polska periferin efter Kościuszkoupproret 1794. Karol Szymanowskis farfar ska nämligen ha engagerat sig och i upproret, och när det slogs ner av tsarens styrkor tvingades familjen att lämna Warszawa. När Szymanowski föddes låg byn i det tsarryska imperiet och det är troligt att administrationen använde det ryska namnet Tymosjovka (Тимошовка) före det polska Tymoszówka. Det ukrainska namnet användes nog bara i inofficiella sammanhang av de ukrainskspråkiga i byn.

I Karol Szymanowskis barndomshem var musiken ständigt närvarande. Pappa Stanisław var en hygglig pianist och cellist, och hans intresse för musik skulle sedermera också smitta av sig på flera av barnen (de var fyra till antalet). Det är oklart om mamman (Dominika Teodora Anna) spelade något instrument, men hennes stora intresse för kultur ska ha bildat ett viktigt fundament till barnens bildning.

Godset i Tymosjivka/Tymoszówka hade bara ett plan och den ska enligt källor ha varit ganska mörk, med långa korridorer som sträckte sig som en ryggrad längs med husets kropp. På ena sidan av godset stod en dunge med lind, och på andra sidan stod två valnötsträd mellan lindarna. Valnötsträden ska, enligt minnesanteckningar från familjen, ha gett god skörd varje år. På en av gavlarna ska det ha funnits en veranda, där vinrankor klättrade. Inne i huset var det fyllt till bredden med gamla vackra möbler som adelsfamiljen hade samlat på sig genom århundradena. Här fanns handsnidade möbler av ek, elfenenshorn, pistol- och sabelsamlingar, handskrifter som var hundratals år gamla, och förstås flera instrument. Men familjens inredning visade egentligen inte på något extremt materiellt överflöd, utan var förhållandevis genomsnittligt för en adelsfamilj under denna tid.

Bland alla instrument som familjen hade fanns givetvis en flygel och det var vid den som Karol Szymanowski började lära sig spela, förstås med pappan som lärare. Redan som mycket ung började han komponera stycken för piano och sång, men inga av dessa har överlevt. Det första publicerade verket (op 1) skrevs när han var 17 år och publicerades något år senare (1906). I dessa tidiga verk var han influerad av Fryderyk Chopin och den ryske tonsättaren Alexkandr Skrjabin. Dessa båda skulle följa honom genom hela hans tonsättarkonst, trots att hans tonspråk skulle gå genom tre mycket olika faser. Han inledde senromatiskt, gick vidare till ett impressioniskt, eller orientaliskt, tonspråk och avslutade livet med den nationalromantiska, eller goralfasen (uppkallad efter bergsfolket goralerna), men det som bestod var Chopin och Skrjabin.

Och jag tror att förklaringen till varför det förhöll sig så kan hittas i hans födelseplats, Tymoszówka/Tymosjivka. Karol Szymanowski älskade nämligen “sitt” Tymoszówka och det var där han fann sina första klanger. Det var också där som han formades av sin familjs polska anor, kultur och tradition, men samtidigt levde, och till viss del även kuvades, i ett tsarryskt imperium. Och det är också i den skärningspunkten, mellan öst och väst, som man kan finna det som fascinerar i Szymanowskis tonspråk.

Men hösten 1917, under den ryska revolutionen, skulle Tymoszówka/Tymosjivka ryckas ifrån honom. Godset brändes ner av de röda styrkorna och han skulle aldrig återvända till platsen. Denna förlust av hemvist ledde också till att han under några år genomgick en kris där han tvivlade på musikens betydelse. Och när han väl började skriva musik igen, hade hans tonspråk genomgått en transformation, och klangerna från Tymoszówka var nu borta.

—

På fotot syns Karol Szymanowski med mamma och vännen Harry Neuhaus på en roddtur på sjön i Tymoszówka/Tymosjivka. Året är 1905 och fotograf antagligen systern Zofia (Zioka).

Dagens anteckning – 2 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På kattens framtassar finns fem tår. Fyra på själva tassen och två längre upp på benet. Baktassarna har däremot bara begåvad med fyra tår på vardera tass. Det ger 18 tår totalt, vilket också är lika många år sedan dessa framtassar tillkom. Katter går faktiskt vanligtvis på tå genom livet. Uttrycket “tassa lätt på tå” kan alltså möjligen härledas till kattens tassar. Denna försiktiga gångstil har ju också gjort dem till mycket goda jägare, vilket dessvärre inte är lika roligt för våra småfåglar. Tassarna på bilden har mig veterligen aldrig lyckats sätta klorna i någon stackars fågel, men däremot har tyvärr en och annan fjäril fått sätta livet till.

Det är givetvis inte bara gångstilen som ger katten dess tysta gång, utan även trampdynorna, som består av bindväv och hud. Dessa skulle nästan kunna liknas vid små krockkuddar som skyddar katten från att sätta ned tassen för hårt. Och trots att de tassar så lätt passar deras tassar på att sätta små doftmarkeringar i marken, ibland till olika rivalers förtret. Därtill reglerar katten sin temperatur genom tassarna, men jag har förvisso också hört att de gör detsamma med hjälp av sina öron.

I dessa små tassar finns också sensorer som kan känna vibrationerna i marken. Det finns de som menar att katter därför kan känna i marken när någon tyngre kommer mot dem, men detta kan ju förvisso också förklaras av katternas exceptionellt goda hörsel. Hur det än förhåller sig med den saken så har i alla fall denna katt någon slags sensorer som gör att hon kan ana när det vankas ett veterinärbesök eller resa. Det är nästan så att man skulle kunna tro att hon har ett sjätte sinne.

Men igår slapp hon inte undan, trots försök till ljudlös flykt. Hon hamnade alltså trots motstånd i sin transportbur för avlägga en visit hos veterinären. Där lämnade hon ytterst motvilligt ifrån sig ett blodprov, som idag visade på häpnadsväckande framsteg. Till veterinärens stora förvåning har hennes njurvärden nämligen förbättrats, vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna hos vare sig människor eller djur, så som katter.

Man skulle nu kunna tro att ett sådant resultat vore nog med glädjeämnen för en dag, men under förmiddagen hade jag också en rendezvous med våra nya studenter. Och jag kan intyga att ingenting är lika stimulerande som att få se så många nya ansikten som vill lära sig svenska. Mycket snart kommer de ta stora kliv genom det svenska språket, och bara tassa lätt på tå i luciatåget.

Dagens anteckning – 1 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På nästan varje matmarknad i Kraków med någon slags självaktning finns nu ett överflöd pumpor. Deras väldiga, runda kroppar ligger nogsamt uppstaplade i välorganiserade pyramider. Pumporna ligger där och väntar tålmodigt på någon styv matlagare som förstår sig på vad man kan göra med dem. Själv tillhör jag inte det släktet, då jag nästan drabbas av panik när jag försöker föreställa mig hur jag skulle sätta kniven i pumporna. Och vad gör man när man väl har styckat dessa vackra entiteter? Den enda anrättning jag kan åstadkomma med pumpor som ingrediens är soppa, och man skulle ju kunna tycka att de förtjänar ett mer fantasifullt öde.

Pumpan tillhör, som alla vet, gurksläktet och så vitt man vet är de faktiskt bland de äldsta grödorna som har odlats av människor. De första pumporna kan ha kultuverats för mer än åtta tusen år sedan i det som idag är Mexiko och de andra Centralamerika länderna. Därefter dök den upp i Nordamerika och spreds sedan över praktiskt taget hela världen. Med undantag av mitt kök, alltså.

Jag vet inte hur det kommer sig, men det tycks som att vi genom århundradena har haft en särdeles förkärlek för att försöka få fram så stora pumpor som deras fysik tåler. Förra året ska en bonde i USA ha lyckats övertyga en pumpa om att växa till att väga hela 1 121 kilo. Det är dock mycket oklart huruvida dess smak var, då den snällt fick ägna sig åt att karvas ur och bli en Halloween-pumpa i Kalifornien. Man kan med rätta tycka att även den pumpan torde förtjäna ett mer fantasifullt öde (det gäller alltså inte bara de stackars krakarna som hamnar i mitt kök).

Pumporna har alltså funnits med oss länge, men trots det har ingen tonsättare skrivit någon symfoni om pumpor. Visst är det konstigt! Låt oss sålunda föreställa oss hur en sådan symfoni skulle kunna låta. Nej, jag vet, det går inte.

Då det inte finns några symfonier på temat pumpor, får vi istället rikta vår uppmärksamhet mot en orkester som faktiskt inte helt sällan tar sig an utmaningen att spela på pumpor. Och om man inte har något bättre för sig kan man nu titta på en video om hur London Vegetable Orchestra tillverkar sina instrument av pumpor, deras släktingar squash samt andra grönsaker.

Dagens anteckning – 30 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett litet blad singlar ner från ett träd i Planty och landar på asfalten med en liten blöt suck. Kraków har sålunda svepts in i de första höstregnet, lagom till att höstterminen ska dra igång på stadens universitet. Det regnar förhållandevis ofta i Kraków. Man kan givetvis inte jämföra regnets frekvens med det som försiggår längs med den norska kusten, eller för den delen i Göteborg, men regnmolnen söker sig av någon anledning gärna hit. Kanske beror det på att de lätt halkar ner för Beskiderna hit. Kanske beror det på att Kraków ligger i en dalgång som är skiljelinjen mellan bergen och slätten norr om stan. Eller så tycker regnet bara att Kraków är vacker och vill passa på att ta sig en extra lång titt på stan. Hur det än förhåller sig så hänger de gärna häromkring.

Men trots allt regnade är Kraków inte uppkallad efter regn. Namnets härkomst är dock svår att precisera, men vissa menar att Kraków kan syfta på dess grundare, kung Krak. Men frågan är om han någonsin har funnits, ty han är mest troligt en legend. Andra teorier säger att det kommer från alla kråkfåglar som gärna vistas i vår stad. Som bekant säger krak-krak-krak. Var -ów kommer in i bilden vågar jag inte uttala mig om.

Mig veterligen finns det inte många platser som uppkallats efter regn. Flera av er sträcker nu säkert upp handen, som en lydig student, och säger “regnskogen” i munnen på varandra. Men visste ni att ni inte behöver åka till andra sidan jordklotet för att hitta platser som kan vara uppkallade efter regn? Nä, tänkte väl det, ty även jag var till helt nyligen också ovetande om att Lettland och Litauen kan ha fått sina namn efter regn. På lettiska och litauiska kallas regn nämligen för “lietus”, som har sin rot i urbaltosvaviskan, och betyder “att hälla”. Enligt den lettiska lingvisten Konstantin Karulis kan alltså de båda ländernas namn kunna härledas till det ordet. Tydligast syns det kanske i Litauen, som kallas för Lietuva på litauiska. Lettland heter Latvija på lettiska, och här syns kanske inte släktskapet särskilt tydligt.

Men denna teori av Karulis kan säkerligen ifrågasättas. Andra källor hävdar till exempel att Litauen kommer från ordet “leičiai” som var undersåtarna i Storfurstendömet Litauen från mitten av 1200-talet till första hälften av 1500-talet. Varifrån letternas namn på sitt land härstammar från kan jag för tillfället inte uppbåda energi till att undersöka. En regnig dag, som dagen har varit, är nämligen ett krävande tingest.

Dagens anteckning – 29 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En äldre man skumpar fram på en traktor strax utanför Kraków. De tycks båda ha haft samma syssla under flera decennier. Med en van handrörelse över ratten svänger han abrupt längs med åkerns kortsida, för att påbörja arbetet med att färdas nedför branten längs med fältets långa långsida för att skörda grödor. Förankrat till traktorns bakre del syns någon slags skördetröska, där hela familjen står beredda att ta emot det som gömmer sig i marken. Man kan nästan tro att det är en släktträff, ty det är minst tre generationer som trängs på flaket. Vad exakt de har för avsikt att ta upp från marken vågar jag dock inte sia om, då min kunskap om olika grödor är alltför klen. Men det rör sig bestämt om någon beta av något slag.

Och när jag sveper blicken över nejden ser jag hur praktiskt taget varje åker är pyntad med traktorer, olika jordbruksmaskiner med tillhörande människor helt upptagna av sitt arbete. Scenen får mig att tänka på målningen “Skördemän” (1545) av Pieter Bruegel den äldre, trots att jag inte kan skönja en endaste som ligger på latsidan (som några kan ses göra på Bruegels målning). Här är det uppenbart att det varken är rast eller ro. Jag blir så betagen av scenen jag bevittnar att jag inte ens kommer mig för att ta en bild.

Mina tankar har nämligen övergått till att begrunda om scenen kan vara det mest polska av allt polskt. Och det månde så vara, emedan “Polen” ska enligt vissa teorier kunna härledas till det ordet slaviska för fält, som är “pole”. Det finns givetvis flertalet andra teorier, men det är denna teori som jag associerar till när jag ser de polska böndernas arbetande fysionomier.

Det många språk tycks också bruka ordet “pole” för att namnge Polen. De flesta, men givetvis inte alla, och som så ofta blir jag överraskad av litauerna och deras egensinniga och självrådande språk. De kallar nämligen Polen för Lenkija, vilket är ett namn som går att härleda till en folkstam vid namn Lędzianie som befolkade området på 600- till 1000-talet. Litauerna är förvisso inte ensam om denna tankegång, utan får gott sällskap av ungrarna som dessutom passar på att krångla till saken med en extra knorr på ändelsen, för att landa i namnet Lengyelország.

Det finns flera intressanta namn på Polen bland andra språk, men vi lämnar dessa därhän i skrivande stund då de alla kräver sina långa och, i vanlig ordning, tillkrånglade förklaringar. Ungefär som förklaringen till varför finnarna kallar Sverige för Ruotsi, som tycks kunna härledas till det fornsvenska ordet roþs- som kan översättas med “rodda”, vilket syftar på svearna som färdades i österled, och som genom sitt ihärdiga roende väl också kan antas ha gett upphov till namnet Kyjiv Rus och så vidare och så vidare.