viewpoint-east.org

“Må bra…” tänker jag när jag tittar på bina som jobbar på bland lavendeln i mammas trädgård, “…det är inte så lätt.” Det låter så enkelt. “Ha det så bra!” säger man när man vinkar av någon inför deras semesterresa. Det är ju knappast något man kan beställa. Man kan bli magsjuk första kvällen efter skaldjursbuffén på hotellet, eller få migrän av väderomslaget. Att må bra är inte något man ordnar. Det är något man ska vara tacksam för.

Ändå är det så svårt att förstå att man mår bra, när man verkligen gör det. Oftast snubblar det där “bra” bara förbi helt obemärkt. I efterhand säger man att “då hade vi det bra.” Mer sällan hör jag “nu är ju allt bra.”

Så här i semestern är det en tanke-rebus jag brottas med. Och det får mig osökt att tänka på en grupp studenter jag hade för några år sedan. Varje gång de knatade in i vårt föreläsningsrum på Ivan Franko-universitetet i Lviv, frågade jag dem “hur mår ni?” De svarade alltid unisont “Inte så bra”.

Trots att jag under fem år försökte förklara för dem att det inte var helt bra svar att möta en svensk med, lyckades jag aldrig helt omvända dem från “Inte så bra”-stadiet. Jag försökte beskriva att om engelsmännen har “stiffer upper lip” , så har svenskarna ledsenhetsallergisk underläpp. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska svara på svaret “inte så bra”. “Oj då!” är väl det närmaste en känsloyttring vi kan sträcka oss till.

På frågan “hur mår du?” svarar man helt enkelt “bra!”. Om något är fel lägger man till, efter en djup inandning, “men…”.

Kanske är det för att vi faktiskt har det väldigt bra här i Sverige. I alla fall i jämförelse med de flesta andra människorna i världen. För i hur många länder åker pensionärer omkring i cabriolet (jo, på Kullahalvön är det en vanlig syn), eller ens har en rullator? I hur många länder är bussarna blankt nya, eller kör snudd på helt tomma? I Ukraina stuvar vi in oss i överfulla dödsmaskiner, något vi kallar “buss”, men där slutar likheterna med de svenska syskonen.

Så på många sätt är det mer rättvisande att man i Sverige lär sig att svara “bra” på frågan hur man mår, för i jämförelse med de flesta andra har vi det oförskämt bra! Men frågan är om det är därför som vi svarar så. Antagligen handlar det mer om vår nedärvda rädsla att vara besvärliga. Den rädslan finns inte hos de ukrainare jag möter. En vanlig dialog innehåller ofta väldigt mycket besvär. Men där tangerar vi ett annat ämne, så jag lämnar er med ett otydligt slut på en på en luddig tanke-rebus.

Och inte vet jag om jag egentligen mår så bra. Om du frågade skulle jag nog svara “inte så bra”. Möjligen har jag bott så länge i Ukraina att jag inte längre är rädd att besvära. Och hur bina mår vet jag helt enkelt inte. Men bland lavendeln är det i alla fall fest.

Inte lavendel, men ändå en srmestervy från Skåne. 

Tanken är att jag ska vila. Försöka återhämta mig själv. Som om jag vore borttappad. Vilse. Eller hoppat av en station för tidigt.

Semester. Ett så underligt begrepp. Jag är uppväxt i en familj där pappa alltid övat på klarinetten. Även på semestern. En professionell musiker kan inte vila fingrar och hörsel. De får inte slumra. Vara borttappade. Är de så lär de vara ständigt vilse. Med min mamma är det samma sak. En forskare vilar inte upp sig. Semester betyder att man ska hinna med allt det som annars inte hinns med. Och då avses inte husliga göromål, utan böcker som ska läsas. Sakutlåtanden som ska skrivas. För er som tror att forskaryrket är en dans på rosor. Tänk om. Det är fasligt mycket mindre lyxigt än vad som ofta framställs.

Gemensamt för mina båda föräldrar är att de inte tar semester. Det gör jag. Men den förvirrar mig så otroligt. För det tycks som om semester innebär att man ska hinna så mycket som möjligt i resor, bad, upplever. Jag jobbar hårt för att göra allt det där. Men det funkar inte så bra. Jag är usel på att känna mig ledig. Det är alltid något jobbmoln som spökar. Nytt för i år är att jag hade tänkt att jag inte skulle skriva. Som ni ser gick det ju inte så bra.

För tankar gnager och stör när jag kommer tillbaka till Sverige efter 10 månader. Det är så mycket jag undrar över. Saker jag ler igenkännande åt. Företeelser som är vana, trots att jag inte sett dem under en så lång tid. Det är också under de första dagarnas krispiga möte som de egentliga frågorna växer fram i mig.

Den fråga som de första dagarna stört ut allt, likt ett ilsket radiobus, är “vart tog alla bullbakande mormödrar och farmödrar vägen?” När jag växte upp fanns de överallt. De där kvinnorna med papiljottlockat grått hår. Som iklädda vida kjolar kanade runt med kundvagnar på stormarknader, köpte vetekransar på konditorierna, spelade bingo eller canasta med sina vänner. Med runda sina höfter och stora barmar fyllde de vår tillvaro. Jag tog dem för givet, men nu finns de inte mer.

Deras ersättare finns, men de är oftast trådsmala med blåjeans och vågade toppar. Det sista jag tänker på när jag ser dem är bullar. Jag tror inte att ersättarna är sämre eller mindre mormödrar eller farmödrar. De är bara väldigt annorlunda mot dem jag minns.

Och väldigt ungdomliga.

Något som jag faktiskt uppskattar i Ukraina är att det är tillåtet att bli gammal. Det är inte fult att vara gammal. Har man uppnått en viss ålder har man ska man tacka de högre makter som man brukar tacka. En hög ålder betyder att man behandlas med respekt.

Är det så här? frågar jag mig, i samma ögonblick som jag beslutar mig för att låta bli att svara på den frågan. Något som är säkert är att evig ungdom tycks vara allas förhoppning här. Om det är bra eller dåligt överlåter jag till läsaren att svara på.

En semrsterbild. Foto: Sophie Engström.