viewpoint-east.org

Jag sjunger de fyllda ytornas lov

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det är nog ett av de största problemen för Ukraina. Att vi inte tolererar tomma ytor,” säger min kollega Julia Petriv, när vi sitter på bussen till Busk. Vi har precis reflekterat över chafförens alla ikoner och utsmyckningar i förarhytten.

Mina tankar glider givetvis iväg, för det där går att applicera på så mycket. Ett fenomen, som jag aldrig förstått, är ukrainarnas förkärlek för presentatörer. Det är givetvis inget ont i att exempelvis inleda en konsert med några väl valda ord, och att det görs av en presentatör är ju inte otrevligt på något vis. Men som svensk kan den pratglada presentatören lätt bli ett irritationsmoment. Som när man pladdrar på om tonsättaren och dess musikbild, men ändå glömmer att 1) säga att man ska stänga av mobilen 2) påpeka att man ska ge katten i att applådera mellan satserna. Eller som när presentatören rusar ut på scenen samtidigt med de avslutande applåderna, och i vild eufori hänge sig åt ett extatiskt pladder som får publiken att helt tappa koncentrationen, och således sluta applådera. Det leder ju bara till en känsla av att någon snodde festen från musikerna.

Och det är sant, det finns inte många ytor som är tomma i Lviv. Det mesta är belamrat med information. Även människorna har för mycket information på sina kroppsytor. Halsbanden är för stora. Håren har för mycket färg, eller så är det bara för kortklippt. (Det förra bärs mycket sällan av en man, och det senare utvecklas bara i mycket sällsynta fall hos kvinnor.)

När jag flyttade hit tyckte jag att allt det här var mycket irriterande, och till och med upprörande.

Men nu har jag bott här ett tag, och har på något underligt vis börjat uppskatta den här oviljan att erkänna de tomma ytornas rättigheter. För vad är de bra till egentligen? Blir vi lyckligare av att alla sitter med näsan i ett programblad istället för att lyssna på en presentatör? Blir vi verkligen finare av att sätta på oss ett halsband som knappt syns? Eller inbillar vi oss att vi ser naturligare ut med en hårfärg som inte pockar på uppmärksamhet? Och nuförtiden uppskattar jag faktiskt de ukrainska männens kortklippta hjässor. De känns mycket mer påklädda​ än de nakna huvuden som många svenskar män valt att (inte) iklädda sig i. För det om något är ett ett exempel på en mycket tom yta.

Fast det finns ändå något som är sant i det Julia Petriv påpekar, tänker jag. Om man fyller alla tomma ytor slutar man kanske se, och i värsta fall, lyssna. Man stänger helt enkelt av. Hur mycket orkar man ta in? Men att byta ut det mot tomma ytor? Nja, jag har lärt mig att uppskatta den ukrainska orädda kakafonin. Den är otroligt uppiggande för någon som blivit uppfostrad med att “tala är silver, men tiga är guld.”

communication with the sky
Även himmeln är fylld av information. Tänk om man skulle missa något viktigt? Foto: Sophie Engström.


Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!


Stefan Löfvens statsbesök i Kyjiv

Category: by sophie engström, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I tisdags kom Sveriges statsminister till Kyjiv. Hans program under de två dagarna var späckat och jag har samlat lite länkar från hans besök.

Det första Löfven gjorde, när han anlände, var att besöka Majdan. Det är en synligt tagen statsminister som ser bilder på de som dödades under demonstrationerna förra året. Klippet är från engelskspråkiga Ukraine Today. Löfven guidas runt av journalisten Natalja Gumenyjuk, som arbetar på Hromadske TV.

Igår morse besökte Löfven Kyiv School of Economics. Här en artikel av Elin Jönsson, SVTs Moskva korrespondent. Och här kan ni läsa hela talet Löfven höll. Mycket fokus ligger på jämställdhet och energibesparing.

Därefter bar det av till president Porosjenko och premiärminister Jatsenjuk. Det är härligt att se dem samspråka när de möts på den röda mattan och inför mötet.

Sedan var det dags för presskonferens. Jag har tyvärr inte hittat några klipp från detta tillfälle. Här kan ni läsa vad Ukrainas regering skriver om avtalet.

Vid signeringsceremonin, när Porosjenko och Löfven signerar samarbetsavtalet länderna emellan, finns det en underbar bild. På något vis är den så underbart ukrainsk-svensk. Längst till vänster står Sveriges ambassadör Andreas von Beckerath.

11043149_10153190189149600_466728211114278858_o
Bilden är från Sveriges ambassad i Kyjivs facebooksida.

Övrig mediebevakning av vikt:

Maria Persson Löfgren, SRs Moskvakorrespondent, redogör tydligt för vad avtalet innebär.

Och från Majdan.

Engelsk språkliga Kyiv Post hade en lång artkel om Löfven och avtalet.

Vissa svenska tidningar har inte skrivit något om Löfvens besök. Hans besök överskuggades helt av Saudiaffären. Mycket tråkigt. Jag hade ju hoppats att svenska tidningar faktiskt förstår vikten av att Sverige står bakom Ukraina.

SvD hade dock en bra artikel, samt intervju med Löfven.

Sammantaget kan man säga att det är skönt att Sverige visar att Ukraina är viktigt för oss, och att vi på ett tydligt sätt visar var vi står. Mycket bra arbete av Sveriges ambassad i Kyjiv. En eloge till Andreas von Beckerath och hans duktiga personal!

UPD: Ambassaden har gjort en heltäckande sammanställning med många, många fler länkar än vad jag skrapat ihop.