Category: Sverige

  • Att dansa i takt med nationalister gör dig lätt taktlös

    Att dansa i takt med nationalister gör dig lätt taktlös

    Läsningstid: 3 minuter

    Det är så lockande. Jag har lätt att förstå det. Att försöka få dessa på sin sida, de som nu flockas kring olika nationella totempålar. De som hellre ser olikheter än söker förlikning. Det är lätt att hoppas att man genom små eftergifter kan få över dem på sin sida. Men med hälsningar från Centraleuropa kan jag meddela att varje sådant försök är dömt att misslyckas.

    Jag funderar på om jag ska dra hela harangen igen – om att Ukraina införde en lag som säger att man inte får kritisera deras befrielsearmé, och hur Polen svarade med ursinne och sedan trampade man ner sig i det där träsket av nationalistiska floskler – men jag beslutar mig för att avstå. Kanske för att det finns så många andra, säkert mycket bättre förskaffade att förklara detta än jag. Nu har jag inte läst någon sådan text, som ser helheten istället för att snöa in på några detaljer, men den ligger säkert i någons skrivmaskinsvalsar och bara väntar på att leta sig ut till dig.

    Nå, jag har alltså läst många tankar i frågan, men väldigt få som ens tangerar kärnan. Det finns de som försöker sprida ljus över ämnet genom att förklara det som sker nu som en polsk-ukrainsk konflikt. Det är inte en polsk-ukrainsk konflikt. Första stafettpinnen i klavertrampet tog Ukraina när man ville reta upp Ryssland. Lagen behövdes för att markera mot grannlandet som invaderat Ukraina. Istället blev Polen förbaskade, som svarade och fick Israel ilsket gläfsande efter sig. Kärnan som alldeles för få tangerar är att allt det här hade inte hänt om de olika länderna inte försökt charma en nationalistisk svulst. Kanske trodde man att man skulle kunna hålla tillbaka att svulsten växte till sig om man kastade till den ett litet köttben att mumsa på. Så trodde säkert Ryssland när man beslöt sig för att invadera grannlandet Ukraina. Om de som ville se blod fick se lite blod skulle de säkert nöja sig. Problemet med Ryssland är bara att den nationalistiska svulsten sitter inne i huvudet på självaste makteliten. Man matade alltså sig själv med att invadera Ukraina.

    I Ukraina såg det annorlunda ut. Landet genomgick en slags nationell födelse. Man började forma det som man hoppades skulle bli det nya Ukraina. Hörnpelarna i detta var för majoriteten att de mångkulturella landets identitet skulle manifesteras. Men i folkhavet hördes också nationalistiska röster, och kardinalfelet som gjordes att man trodde att man kunde vinna över dem på sin sida om man gick dem tillmötes på en punkt, den om befrielsearmén. Så här i backspegeln ser vi att det var fel. Man kan inte mota bort ett annat lands ondska med att företa sig samma manöver. Med det lilla steget man tog då öppnade man en dammlucka. Mycket vill ha mer… Omkring mig ser jag idag uppskrämda ansikten som frågar sig hur exempelvis en fascistisk vaktstyrka kunde skapas i Ukraina.

    Och nu Polen, där regeringspartiet ägnar sig åt allt märkligare krumbukter. Deras senaste lag om att man inte får nämna ordet “polska dödsläger” är kanske det som de flesta hört talas om, men i samma veva har man antagit en lag som säger att man inte får uttala stöd för ukrainska befrielsearmén. Den sistnämnda lagen är den som särskilt är avsedd för att göda polska nationalister.

    Plötsligt börjar jag tänka på Sverige. Jag ser samma mönster i mitt hemland. Att man tror man kan locka till sig röster från SDs följare. Både regeringen och alliansen gör samma kardinalfel. Sedan börjar jag tänka på Danmark… Jag vill säga er (men troligen för döva öron) att ni kan inte locka över någon med att försöka ta deras agenda. Förr eller senare dansar ni också kring den där nationalistiska totempålen. En dans som ni inte styr och ovillkorligen kommer tappa bort takten i. Runt omkring trampar ni sedan. I en fullkomligt taktlös dans.

    Ja, jag vet. Jag tuggar om. Men så länge jag är en oavlönad bloggare har jag den friheten. Och så handlar det väl lite om att träna geniknölarna så att min analysförmåga inte helt slammar igen i dessa tidevarv av kortsiktigt tänkande.

    summer fades
    En flaggstång någonstans i Sverige.

  • Ny helgdag i Ukraina firas omsorgsfullt

    Ny helgdag i Ukraina firas omsorgsfullt

    Läsningstid: 3 minuter

    När jag först hörde att Ukraina skulle få en ny helgdag, den 25 december, tänkte jag att det var väl ett fånigt tilltag av presidenten. Som om han trodde att en liten helgdag skulle få Ukraina att närma sig Europa. Men nu går denna första helgdag mot sitt slut, och jag vet att jag hade fel. Det är svårt för mig att sia om hur det var i resten av landet, men här i Lviv svalde befolkningen denna nya julhelg med hull och hår. Hela stan var verkligen i julfrid.

    Efter flera år i Ukraina har jag vant mig vid att när jag vill vara ledig, så jobbar alla omkring mig. När sedan ukrainarna tagit julledigt har Sverige rivit igång det nya året. Det har lett till att jag aldrig känt mig helt ledig. Nyårsafton har varit den enda egentliga julledigheten. Jag har vant mig vid att det ska vara de här två dagarna som är min årliga vinterledighet. Det har ändå funnits några fördelar med att fira jul vid annat tidpunkt än alla andra runt omkring mig. Jag har fått känna på hur utanförskap känns. Många är de nya svenskar, eller de som inte firar den kristna julen, som står vid sidan av vårt firande. Ungefär som jag gör varje år vid ukrainarnas firande. Det spelar nog mindre roll om man blir introducerad till firandet. Man blir lätt en observatör snarare än en deltagare. Vissa beteenden går djupt ner i våra socialt inlärda mönster. Julen är väl en sådan sak. Kan man inte relatera till sina barndomsminnen, är det svårt att fästa julen i någon speciell känsla. (Kanske skulle några SDare testa på det där utanförskapet. Det är väl troligt att det skulle leda till lite mer ödmjukhet till hur svårt det faktiskt är att integreras.)

    Men nu har jag, och alla andra som envisas med att fira jul efter den gregorianska kalendern i Ukraina, fått en extra ledig dag i samband med vår jul. Och det tackar jag herr president för! Dessutom hjälper det här att stärka Ukrainas mångkulturella identitet, vilket är viktigt, men som synes även trevligt.

    När jag gick upp i morse, tänkte jag att det nog inte var så många tog den här nya helgdagen på allvar. Men en liten fingervisning hade jag ändå fått om att ukrainarna faktiskt tog det hela mycket seriöst. Under gårdagen och idag har det strömmat in julhälsningar från julglada ukrainare. Det är helt nytt. Förr om åren fick jag kanske en eller två hälsningar från mina nuvarande landsmän.

    Kanske är det så att en så liten åtgärd, som att införa en ny helgdag, faktiskt kan föra landet närmare Europa. Nu är ukrainarna med i den europeiska julfesten. Och man har det dessutom extra förspänt, för att den ukrainska julen lurar ju runt om knuten.

    Egentligen tror jag att allt handlar om att ukrainarna älskar att festa. Nej, inte på det där svenska “gå ut på stan och supa”-viset. Man älskar familjefest-festandet. Och inte heller det är som det svenska. Familjefesten betyder ofta att man är ute tillsammans och promenerar runt. Tar en kaffe här. En glintwein där. Och så lite sockervadd till barnen. Idag strövade tusentals jullediga ukrainska familjer omkring på stan. Alla med ett saligt julleende på läpparna.

    Själv firade jag den nya helgdagen med att gå på julkonsert på orgelsalen. Killarna bakom Collegium Musicum har tagit över ledarskapet för konsertsalen, och det betyder att programmet är fullt av konserter. (Deras energi och entusiasm är beundransvärt.) Och när tonerna av Händels “Halleluja” ljöd genom lokalen, fylldes jag av en flera års efterlängtad julfrid. Halleluja!


    Från dagens julkonsert i orgelsalen.

  • Bland Lvivs alla pratbubblor

    Bland Lvivs alla pratbubblor

    Läsningstid: 4 minuter

    “Vem är det som sjunger?” säger en man i plufsig utstyrsel och tillika slängig fysionomi, till en liten tanig figur med skinnkeps och för stor överrock. “Det kommer därifrån. Från det huset”, svarar den lille och pekar upp mot Lvivs musikhögskola, konservatoriet som det kallas. “Och vem är där?” replikerar den plufsige. “Den som sjunger”, förkunnar den lille. Mer än så hinner jag inte höra före det att jag tvingas streta vidare mellan regndropparna. Ett fullkomligt vanligt samtalsutbyte, kan man tycka. Och i Lviv är det så. Det mals på om ditten och datten, ofta helt utan någon signifikativ betydelse. Tystnad göre sig inte besvär i Lviv. Här finns det alltid något att gaffla om.

    Nu kan det låta som om jag raljerar över det lvivianska småpratandet, men så är det inte alls. Jag har till och med utvecklat ett beroende av det här småtjasandet. Det finns tillfällen jag kommer på mig själv med att jag klistrar mig på några stackares ryggar, när jag banar väg på trottoarerna, bara för att få ledas in i deras tillvaro. Låta mig uppslukas av deras tankemönster, om än bara för en kort stund.

    På spårvagnarna och på de mördarmaskiner som envist kallas bussar, infinner sig ett paradis för sådana som jag, som älskar att snylta på andras samtalsämnen. Här kan jag överhöra nästan allt av intresse: grannar som hastigt insjuknat och försvunnit, maträtter som borde inmundigas, husdjur som behöver extra omsorg, hus som ska renoveras eller bara rätt och slätt om vädret. Det vanligaste är ändå att det handlar om pengar. Priser som gått upp men aldrig ner, eller varför inte om det där klippet någon gjorde häromdagen. “Oh lala, du skulle varit där!”

    Det fanns nog en tid då jag retade mig på dessa pratbubblor, som dyker upp överallt. Jag tyckte att de inkräktade på min bubbla. Men jag har alltså ändrat uppfattning. Det har till och med gått så långt, att när jag besöker Sverige måste slänga in någon talkrok för att se om någon nappar. Det är dock inte lika lätt där som här. Folk nappar inte. De slänger iväg något halvhjärtat svar, som inte alls har någon hake jag kan hänga upp mig på. Jag står där, talför men osamtalad. Särskilt beklämmande är det att åka kollektivtrafik i Sverige. Det är tyst som om alla färdades mot någon avlägsen twilight-zon. Det hela känns mycket ödesmättat och gruvligt. Men mest känns det tyst. Så oerhört ödsligt. Har folk verkligen ingenting att prata om? har jag tänkt fler än en gång i Sverige. Därför ropar jag alltid “hejdå” till chauffören. Ibland får jag faktiskt svar.

    Här har man egentligen inte heller någonting att prata om, men för den delen är det sällan tyst. Det händer ofta att jag blir avbruten i mina fotspår av någon som akut måste veta vägen till en plats som bara ligger några skosulor från platsen frågan yttras. Om man mot all förmodan skulle befinna sig på en plats där det inte finns fler än jag och den mötande personen, så kan man alltid fråga om vad klockan är. Om man möts så där på en ödslig plats måste man ju visa att man är vanligt sinnad. Det gör man med prat. Eftersom jag alltid svarar att jag inte vet vad klockan är, så kan ju samtalet få ny näring: “Va?! Har Ni ingen klocka? Det är väl inte så praktiskt?” Nej, men så är det, svarar jag. Då kan man man alltid slå ut med armarna och slå några talrovor över hur opraktiskt det är att inte ha klocka. Ett pågående jag skulle kunna bestrida, för vad ska vi annars fråga folk om på ödsliga ställen?

    Nå, man kan ändå undrar lite över det här pratandet. Det finns något kärvänligt, bondskt över det hela. Som om vi alla befann oss på någon åker som borde plöjas. Och istället för att göra det så pratar vi. Och det är kanske så, att här i västra Ukraina har vi närmare till bonden i oss. Som de två männen utanför konservatoriet, som ser ut att egentligen har någon åker att plöja, men istället står de och gafflar om någon som sjunger.

    För övrigt så leder ju den här postningen egentligen inte till någon slutsats alls. Det är bara en tankebubbla bland alla pratbubblor.

    dog who wants to say something
    Någons hund som kanske behöver extra omsorg, eller så har den bara något osagt.

  • Något som katten har släpat in

    Något som katten har släpat in

    Läsningstid: 3 minuter

    På pin kiv sådär, säger jag det ibland. Trots att jag vet att det inte precis ger några pluspoäng i andras kapitalräkning av mig. För inte ger mig titeln “bloggare” några tungviktarkilon. Idag är det väl kanske snarare ett skällsord.

    Den här utvecklingen är både skrämmande och sorglig. Det fanns en tid då bloggaren blotta existens sågs som en port till en mer mångfasetterad bild av verkligheten. Jag minns för en tid sedan då någon kallade den lysande skribenten Margit Richert för “matbloggare”. Epitetet förväntades ge läsaren en negativ bild av nämnda skribent. För mig verkade utfallet i motsatt riktning. En bloggare för mig är en person med ofta utomordentligt god förmåga att uttrycka sig, och med många genomtänkta, och berikande texter. Ofta står deras fokus något utanför det som det de etablerade medierna koncentrerar sig på. Bloggaren är enligt min mening inte ett alternativ till etablerade medier, utan ett komplement. De ger oss möjlighet att bredda vår kunskap om olika områden.

    Men ofta anses vår verksamhet vara lite skum. Varför vill vi lägga så mycket obetald tid på något så få tar del av? kanske någon frågar sig. Eller vilken är din agenda? undrar säkert någon annan. Svaret på det är givetvis olika. I mitt eget fall handlade det om att jag behövde få publicera texter andra medier inte ville ta. Det var främst texter om Ukraina jag hade svårt att sälja in. Jag antar att felet låg i att jag min vana trogen försökte hitta positiva exempel i ett samhälle med många sår. Det tilltalar inte alla redaktörer. Alster i skrivbordslådan kanske passar vissa, men hos mig skapade de bara frustration. De brände hål i mitt självförtroende, tills det läckte som ett såll. (Och jag kan försäkra er att dåligt självförtroende skriver väldigt usla texter.)

    I Ukraina var bloggarna essentiella för all demokratisk utveckling. Deras energi och kunskap fyllde ukrainarnas lungor med luft. Gav dem syre, och fick drömmen om en bättre framtid att framstå som möjlig. Trots att bloggarna idag har mindre betydelse, främst eftersom många före detta bloggare har lyckats skapa kanaler som ses som etablerade nyhetskällor, finns deras positiva kraft och engagemang ändå kvar i ett kollektivt minne. När jag säger att jag är bloggare till en ukrainare kräver de genast adressen till mina ordkrumbukter. Att jag skriver på svenska avskräcker inte, menar de.

    Det här har givetvis att göra med att de ukrainska medierna inte är lika fria som de svenska, men det är ändå rörande att se hur mycket de uppskattar mina blogginlägg, trots att de är författade på det obegripliga språket svenska.

    Och så som det är i Ukraina, var det även i Sverige i begynnelsen. När jag inledde min bana som bloggare sågs det som ett tecken på min kreativitet och att jag var driven. Idag tycks det som om bloggaren ses som någon grälsjuk person med skumma avsikter och möjligtvis med fett konto i något skatteparadis. Och man frågar för allt i världen inte efter adressen till de där ordkråkorna.

    Man skulle därför kunna tro att bloggarnas dagar är räknade, men jag är böjd att utmana den föreställningen. I en värld där etablerade skribenter lägger mer och mer tid på att ordbajsa på varandra på exempelvis Twitter eller Facebook, så kan bloggarna anta rollen som den vise och fagre konkurrenten. Men då behöver vi nog ändå lite hjälp. Ännu så länge tycks det mer lockande att screendumpa någon snubbes/snubbas Twitterramsor, än att dela någon bloggtext.

    Summa summarum är att det inte finns någon summa att summera från dessa rader. Frånsett att jag kanske borde skriva på ukrainska. Och det borde faktiskt alla svenska bloggare göra! För då hade vi kanske sluppit att känna oss som något katten släpat in…

    För övrigt är det som katten släpat in allt en gåva till husbonden/husmor.

    spring sleep
    En ukrainsk (katt)bloggare tar igen sig efter ännu en kommentarsstorm.

  • Om en svettig baguette och en försvunnen vaktkur

    Om en svettig baguette och en försvunnen vaktkur

    Läsningstid: 3 minuter

    På den valnötsfärgade brickan i fanér står en vit kaffekopp på ett nött fat. Det svarta kaffet oljar sig på ytan. På en tallrik bredvid ligger en baguette som svettats alldeles för länge i sin plastsarkofag. Det vattnar sig inte i munnen. Jag vill inte äta eller dricka det här. Men nöden har ingen lag. Särskilt inte om man befinner sig på Coop Forums brickfik på Hisingen. Utanför fönstret glider en bil förbi. Det regnar. Det är jag alldeles säker på.

    Ja, för jag minns faktiskt inget exakt sådant här tillfälle. De var för många under mina år i Göteborg. Dessa tillfällen då jag desperat försökte få de små medel jag lyckades inbringa på min hopplösa frilanssituation att räcka längre genom att storhandla på Coop Forum.

    Jag tror det fungerade, eftersom jag mirakulöst överlevde varje månad. Men det skrämde inte iväg tristessen. Den som infann sig när jag tittade ner på den där brickan. Eller när jag försökte komma på vad jag skulle äta en månad framöver.

    Hur underligt det ändå kan låta, så finns det stunder jag saknar de där ögonblicken av total tristess. Nej, inte saknar jag tillvaron jag genom led då. Men brickan. Det oljiga kaffet. Den fullkomligt oärliga baguetten. Det fanns nämligen en känsla av att “härifrån kan allt bara bli bättre”. En slags dov känsla av att livet inte kan vara en svettig baguette och oljigt kaffe. Det bara måste bli bättre, men då måste man vara villig att själv hugga i. Snarare än att hugga in på baguetten, i det här fallet.

    Ungefär så kände jag i förra veckan när jag plötsligt såg att vaktkuren till vår fakultet som bortblåst. “Herregud”, tänkte jag, “var ska nu tanterna och gubbarna titta på TV när de låtsas vakta entrén?”

    Det var då jag började tänka på den där baguetten. Att den faktiskt hade ett syfte i mitt liv. Att få mig att förstå att allt kan bli bättre. Den lilla vaktkuren på vår fakultet hade just det syftet. Som en sovjetisk markering stod den där, och bara genom sin fysionomi bekräfta att “det här har i alla fall varit ett sovjetiskt land.” Nu när den är borta lämnar den en underlig obalans bakom sig. Nu måste ju reformerna bli på riktigt. Det räcker inte med att demolera en vaktkur.

    Egentligen borde den vara kvar. Den borde kanske ha K-märksts! För att påminna oss om att det fanns en tid då vi tyckte den var det största problemet.

    Ungefär som den där baguetten, som genom sin blotta existens poängterade att något var fel i mitt liv. Utan den är det inte säkert att jag rört mig bort från den positionen jag befann mig i då.

    Och det var egentligen det som var det svåraste.

    Suddig bild på försvunnen vaktkur.