viewpoint-east.org

Det finns något mycket fascinerande med gamla fotografier från förra sekelskiftet. De som känner mig vet att jag älskar dem. Jakob Riis var en fotograf, vars skildringar från New York aldrig upphör att fascinera.

Genom att se på gamla fotografier öppnas för mig en dörr i mitt medvetande. Man kan se människor, som jag, men med andra förutsättningar. Det är så priviligerat att få se in i deras tid. Även om jag givetvis aldrig kommer att fullständigt kunna förstå hur det var att leva där och då. 

Det var därför som jag blev extra exalterad när jag fick höra att kulturpalatset i Lviv skulle hysa en utställning med gamla fotografier från stan. Det är nämligen så att en av alla mina stora fritidsintressen är att samla fotoböcker med fotografier från gamla Lviv. 

Utställningen visade sig att vara precis så exalterande som jag hoppats. Printarna var mycket bra gjorda, och vi kunde med lätthet utläsa de okända ansiktena. Det var nästan som om vi kunde ta på deras sinnesstämning. Lägg därtill att jag går på dessa gator dagligen. Gator där okända människor i århundraden gått. Det blir så fascinerande att våra blickar möter varandra. Över tid. Genom krig. Genom glädje och sorg. Att vi får några sekunder befinner oss i samma rum.

Det är märkligt hur mycket vi tror oss veta om vår samtid. När man blickar in i någon annans tid och rum, förstår man hur lite vi vet. Och hur snabbt något som vi trodde skulle vara för evigt, kan smulas sönder. Lviv har bestått, men många språk och människorna har lämnat oss. Vi är hänvisade till att minnas dem genom fotografier. Och det är inte så bara. Tänk bara att de aldrig fick den förmånen. Att färdas i tid som vi kan.