viewpoint-east.org

Om sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När jag idag gick in genom porten till vår fakultet på Lvivs universitet, så kände jag direkt att stämningen var mer dämpad än vanligt. Inga hysteriska ungdomsfnitter hördes. De som annars brukar fylla gången och hela trapphuset. Det var inte tyst, men mer stilla. Och ganska snart förstod jag varför. Ett fotografi av en ung man, dekorerat med svart sorgeband, stod på ett bord med ett ljus framför.

Det är en av studenterna i årskurs 1 som gått bort. Lika mycket som han stod i trapphuset och skattade med sina kamrater för några dagar sedan, lika borta är han nu.

Han var inte en av mina studenter, men skulle kunna ha varit. I höstas var han faktiskt på en av mina lektioner. Lite tveksamt stod han i dörren. Visste inte riktigt om han ville, och han beslöt nog att svenska inte var i hans intresse.

Egentligen spelar det ingen roll om han kommit till mina lektioner eller inte. Det är inte därför jag skriver det här.

Jag skriver för att det alltid är fruktansvärt och, som min chef sa idag, oerhört dramatiskt när en ung människa rycks bort. Och något av lärarens mardröm.

Ty det är alltid lika svårt att veta hur man ska förhålla sig till situationen. Att inte göra något, är verkligen inget alternativ. Man måste vara där. Lyssna. Svara på oroliga frågor. Och försöka säga något som förstås på rätt sätt.

Det senare är svårt. Kulturbarriärerna växer plötsligt upp som gigantiska monster, som törstar efter att jag ska trampa snett. Vingla till, och uttrycka mig på ett banalt eller oacceptabelt sätt.

Jag tror inte att någon pedagogisk utbildning skulle kunna hjälpa mig att besegra det monstret. Den enda kunskap som gäller är den man kan införskaffa på plats. Under Euromajdan fick jag flera gånger försöka trösta hela grupper som föll i gråt. Det var givetvis mycket svårt, och något jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva när jag åkte ut som lektor i svenska.

Något jag lärde mig då var att förstå att det inom alla kulturer finns olika sätt att handskas med döden. Visst, det vet de flesta. Men det är en avgrundsdjup skillnad mellan att verkligen förstå vad det innebär och bara känna till att det förhåller sig så.

I Sverige tycks det som om vi räds att träda fram och ta i sorgen. Här i västra Ukraina är man mer direkt. Givetvis räds man döden även här, men man verkar inte rygga tillbaka för sorgen. Min älskade granne, Anja, talar ofta högt och innerligt om sin son som dog ung.

Ibland får jag känslan av att vi i Sverige skäms för döden. Som om det vore ett personligt misslyckande, att någon i ens närhet besegrades och dör. Så är det inte här. Man talar om det. Det är inte ovanligt att man har öppet hus efter ett dödsfall, så att vänner och bekanta kan komma och säga ett sista farväl. Det är inte heller ovanligt att man går klädd i svart flera månader efter ett dödsfall i familjen. Jag kan inte komma på att någon av mina svenska vänner gått klädda i svart efter ett dödsfall. Inte ens jag brukar göra det.

Och gråta? Ja, även det upplever jag att man är bättre på här. Det är väl till och med så att jag känt att jag inte vågat gråta på en begravning i Sverige. Mest kanske för att jag upplevt det som att andra tyckt att det vore obehagligt med någon som gråter. I Sverige har vi inte den engelska traditionen med “Stiffer upper lip”. Men vi är förfärligt rädda att vara till besvär. Och en lipande tant eller gubbe kan ju ses som besvärlig.

Jag tänker nu på den unge mannen på vår fakultet. Jag tänker med sorg på att han aldrig fick resa till alla de där platserna han antagligen ville besöka. Eller att han inte får lyssna på sina favoritband något mer. Jag tänker på alla de böcker han aldrig får läsa. Jag tänker på alla kärlekar han inte kommer få möjlighet att uppleva. Jag tänker på hans föräldrar, på hans vänner och släktingar. Och jag känner sorg, med dem.

Trots att jag inte kände honom närmare än att han var ett ansikte i trapphuset på vår fakultet.

fade fade away

Share

Ett annat nytt Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nya Lviv. När ni läser det tänker ni nog på hipsters iklädda välansade skägg, trendiga klädbutiker, smarta bilar eller smarta telefoner. Men även om det nya Lviv finns, så är själva namnet “Nya Lviv” (på ukrainska Noviy Lviv/Новий Львів, och på polska Nowy Lwów) upptaget sedan 1930-talet.

Då, på 1930-talet, bestämde man att man skulle bygga bostäder på den plats som idag kallas Nya Lviv. Fast då kallades området Krasuczyn, efter den egendom som legat där. Krasuczyn var en herrgård som hade haft ett jordbruk med livegna. Jag har inte lyckats få fram något årtal när man upphörde att bruka marken på platsen.

Nå, på 1930-talet tyckte stadshuset i Lwów att området skulle bli bebyggt. Arkitekten Tadeusz Wróbel la ett förslag om att man skulle bygga funktionalistiska en- och tvåplanshus. Man tog också beslut om att bygga flerfamiljshus. Förslaget antogs, och en febril aktivitet utbröt. Det gamla namnet Krasuczyn föll i glömska, och man började istället använda tilltalet Nowy Lwów på området.

Tanken var att villorna skulle vara på c:a 140 KVM, samt ha en tillhörande trädgård. Man inrättade ett statligt lån, som låntagarna fick tio år på sig att betala igen. Lite som våra svenska Egnahem, faktiskt. Fast i funkisstil. Byggnationerna påbörjades 1931, och man lovade att vara klar till 1934.

De familjer som beställde husen kunde få vissa önskemål tillgodosedda, och varje hus skulle vara unikt. Arkitekterna tog dessutom på sig att försöka följa den specifika terräng som finns i området. Strax nedanför för Nowy Lwów låg (och forfarande ligger) nämligen parken Järnvatten. (På polska Park Żelazna Woda, på ukrainska Zalizna voda/Залізна Вода). Det här är en park med en brunn med mycket järnrikt hälsovatten, och har varit känd för lvivianerna sedan 1830-talet.

Men projektet Nowy Lwów blev inte riktigt som Tadeusz Wróbel och hans kollegor tänkt sig. Ganska snart började man även bygga andra hus, som de föraktfullt kallade “standardhus”. Dessa hus hade inte alls de finesser och innovativa arkitektur som arkitekterna förespråkade. Men området blev ändå populärt bland Lwóws konstnärer och arkitekter.

Ett exempel är Eugeniusz Borzemskis villa. Huset ritades av Tadeusz Wróbel, och byggdes mellan 1933-34. På fasaden mot gatan finns en mycket intressant relief, med en lättklädd flicka som är i något slags samspråk med ett rådjur och en häger. Formerna är strama och faller fint in i husets funktionalistiska fysionomi. Reliefen är unik i Nowy Lwów. Inget annat hus bär en sådan utsmyckning. Kanske ritades reliefen av Eugeniusz Borzemski, ty denne var konstnär. Eller så var det Tadeusz Wróbel hyllning till den samme.

Vi finner också Tadeusz Teodorowicz-Todorowskis villa i Nowy Lwów. Denna villa (som ni ser nedan), var tänkt som bostadshus, men när det var klart beslöt Tadeusz Teodorowicz-Todorowski att istället använda huset som arkitektkontor till hans nystartade firma.

Tadeusz Teodorowicz-Todorowski hus är fortfarande förföriskt, och trots att de nuvarande ägarna bytt ut de gamla fönsterkarmarna av trä, till nya förhatliga i plats och metall, så har huset fortfarande en air av 1930-talets glansdagar. Orsaken är att husägarna annars lämnat huset och trädgården åt sitt öde. Det står där i sorglig majestät och blickar ut mot de andra funktionalistiska husen. En del har fått ny rappning som gör att de är svåra att bestämma ålder på. En del har byggs om så att de är omöjliga att känna igen. Ett fåtal är renoverat med någon form av kärlek till originalet. Andra står och trasas bit för bit. Tegelsten för tegelsten.

Mitt bland de funktionalistiska husen står ett äldre hus. Lite bortglömd ser det ut, men vi noterar att man faktiskt reparerat delar av fasaden. Vad är detta för hus, undrar vi och tar en svängom runt huset. Långt uppe på fasaden ser vi en märklig vapensköld. Nästan lite skrattretande, faktiskt.

På vapenskölden ser vi en arm, utan tillhörande kropp, riktar ett svärd hotfullt mot skyn. Armen lutar sin armbåge mot en riddarhjälm. Under riddarhjälmen finner vi ett kors som genomborras av en pil. Kors som detta återfinns på vapensköldar kallade Prus I, vapensköldar som bars av många olika polska adelsätter, alltså szlachta. Vapensköldarna användes främst under Polsk-Litauiska samväldet. Huset vi står vid är definitivt inte från 1700-talet, men de som byggt huset har i alla fall kostat på sig en flört med minnet av gamla tiders storhet. Vi gissar på att det är från artonhundratalet… Väldigt precist, eller hur? Huset är ganska litet, och därför inte den herrgård som låg här innan Nowy Lwów/Nya Lviv tog över. Kanske var det grindstugan till herrgården Krasuczyn, skämtar sambon, innan vi traskar vidare på vår outtröttliga resa genom Lviv och dess historia.


Tadeusz Teodorowicz-Todorowskis villa.


Vapenskölden.

Share

En yngling från förr

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag nöter ut minst ett par skor i kvartalet. Det är möjligt att ingen annan än jag och sambon vandrar så outtröttligt på Lvivs gator. Ofta är våra promenader helt spontana. Ingen rutt är lagd. Och ingen loggbok förs, utom vissa spridda anteckningar här på viewpoint-east. De tjänar heller inget syfte. Vi gör det inte för att motionera. Inte heller förväntar vi oss att upptäcka något nytt.

Det enda som förenar våra olika spår vi gör i staden är att de löper ut från centrum. Bort från Gamla stan. Bort från myllret av turister som törstar efter turism.

Det gör oss inte heller något att de äldre husen byts ut mot postsovjetiska vidunder. Eller att vi trasslar in oss i sovjetiska sovstäder.

Det händer att jag får frågan: “Varför går ni inte i gamla stan? Det är ju så mycket vackrare än i förorter så som Sychiv“. Svaret på den frågan fanns ju redan i inledningen. Turisterna. Nu först förstår jag hur det är att bo i exempelvis Venedig. Ty nu vet jag hur det är att bo i en stad som nästan helt upphört att vara en stad, och förvandlats till en tillrättalagd kuliss för turister.

Nej, Lviv är inte där Venedig är. Inte på långa vägar. Men gamla stan har förlorat mycket av sin själ. Sin identitet. Det som var unikt.

Runt Rådhustorget, Plotjsja rynok, finns idag kanske tjugotal caféer och restauranger. Turisterna behöver aldrig vara törstiga eller hungriga i Lviv. När jag flyttade hit fanns det en grekisk restaurang… Nåja, en grekisk sylta. Där luktade det frityrolja. Sedan fanns det några fåtal ukrainskan syltor, kanske tre allt som allt. Caféerna hade inte stolar, utan var ståfik. Bara den grekiska syltan släpade ut några stolar och bord när solen sken.

Runt Rådhustorget fanns det även butiker. Så som knapp- och tygbutiker, en butik som sålde fiskeredskap, och många andra som jag praktiskt taget glömt helt och hållet.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag saknar den tiden. Vårt liv då var ofta mer komplicerat. Bara att hitta stearinljus till vår adventljusstake var ett äventyr. Ett äventyr som innebar att vi blev tvungna att slå oss i slang med präster och munkar, ty det var de som sålde stora fina blockljusen. De fann vi på TsUM (цум), ett varuhus från sovjettiden. Här kunde man hitta allt mellan himmel och jord.

Men jag känner ändå ibland en saknad. Eller lite sorg över att det där speciella lugnet som rådde i gamla stan som är för evigt utrotat. Att gå runt Plotjsja rynok innebar då en stund av frid. Ett uppehåll från vardagens jäkt. På Plotjsja rynok rådde nämligen en tidlöshet. Så nog saknar jag den tiden en aning. Och alla de verksamheter som vilar i de bortglömdas grav. De, som tidigare ofta var min räddning. Och mina skosulor nöter därför alltmer sällan kullerstenarna på Plotjsja rynok.

Om det inte vore för Juniy Technik (Юний технік). “Ung teknik”, betyder det. I folkmun kallad Jut. (Ett utslag av ukrainarnas förkärlek för att förkorta.) Och sanna mina ord, man känner sig särdeles ung och pigg när man kommer in i denna kvarleva från tiden före turisterna. Här kan man köpa allt som har något släktband med teknik. Bland USB-sladdar, ficklampor, kikare, eluttag och telefonjacket, lampor av alla möjliga valörer, penslar och målarfärg, sandpapper med olika sorters riv, lim för varje önskvärd klistrighet, alla upptänkliga verktyg, hundratals fjärrkontroller hittar du även till synes helt nya VHS-kassetter. Clas Ohlson kan slänga sig i väggen.

När jag kommer in hit till Ung teknik, som ju bevisligen även öppnar sin famn för lite ålderstigna produkter, så känner jag åter det där stinget av frid. En frid som bara fullkomlig tidlöshet kan inbringa. Och jag hoppas innerligt att Ung teknik inte tvingas ut ur gamla stan, så som många av dennes släktingar fått göra. Även om de är anspråkslösa så tillhör de en del av Lvivs själ. Platser som Ung teknik var en av anledningarna till att gamla stan och Plotjsja rynok kändes levande.

Utanför gamla stan lever Lviv vidare. Där finner vi nu Ung tekniks brödrar och systrar, på våra långa vandringar, som löper som tentakler rakt ut från stadens centrum. Det är också där Lviv finns på riktigt. Bortom gamla stan. Bortom turisternas jäkt. Den stad bara vi som bor här finner. Vi som känner lejonstaden riktigt väl.

Share

Victorias lilla gröna hemlighet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För ett år sedan förändrades vyn som möter mig när jag träder ut från hemmets borg, ut i den lvivianska verkligheten. Två nya näringsidkare slog nämligen upp portarna rakt framför utfarten från min gård. Och för mig åskådliggör deras existens något av hur det nya Ukraina, efter revolutionen på Euromajdan, har kommit att te sig. De är båda uttryck för vars en riktning. Om de står inställda på kollisionskurs eller om de drar iväg åt två olika håll, är jag inte kvinna att svara på.

Den ena näringsidkaren som letade sig till mitt hörn av en av Lvivs mest trafikerade gator, var Little Green. Den lilla gröna är ett vegetariskt och veganskt snabbmatskök. Tidigare huserade här en liten sylta som kallade sig något med korv, eller var det döner… Burrito… Något med burrito var det bestämt.

Nå, eftersom jag inte äter kött fallerar mitt minne. Det luktade i alla fall väldigt starkt av frityrolja. Nu kan jag tydligt komma ihåg hur det luktade där. Idag luktar det fullkomligt vegetariskt. Och maten är god, det kan jag intyga, ty jag går dit förfärligt ofta. På Little Green har de inte wi-fi, något de stoltserar med på dörren. Det hade nog inte den där burriton heller, men det berodde nog inte på att de tänkt ut någon nisch, utan snarare beroende på oförstånd.

I Little Greens fall är det genomtänkt, ty Little Greens urmoder heter Green, som är en välbesökt vegetarisk och vegansk restaurang i gamla stan i Lviv. En av deras idéer är att man inte ska sitta med sina sällskapsdjur smartfånen, utan samtala med varandra och koncentrera sig på maten. Det funkar si så där, ty väldigt många sitter ändå och stryker sina smartfåns medhårs över skärmen.

Den andra näringsidkaren som slagit ner sina bopålar i mitt hörn av staden är Victoria’s secret, en amerikansk underklädeskedja som satsar på något de menar är erotiska underkläder för kvinnor. Vad Victoria försöker hålla hemligt är dock för mig en gåta, ty hennes underkläder tycks inte vara tänkta till dem som vill hålla sina mest intima delar hemliga. Tvärtom faktiskt.

Skyltfönstren som Victoria lagt beslag på är stora, och har utrustats med bilder av jättelika, men lika fullt, trådsmala kvinnor som hotfullt riktar sina enorma barmar och halvklädda underliv mot oss förbipasserande. Sedan Victoria har kommit till min gatuhörna har jag blivit fenomenalt duktig på att titta åt andra hållet. Ni ska veta att huset på andra sidan är väldigt vackert och faktiskt kan beses hur många gånger som helst!

Det är inte bara jag som går förbi Victorias dåligt bevarade hemligheter. Alla studenter som pluggar på det intilliggande universitet passerar också Victoria och hennes lättklädda kamrater. Ah, ni tänker nu att jag ska skriva något förutsägbart, där jag blottlägger att jag är feminist. Ja, jag är feminist, men däremot inte helt förutsägbar.

Med att nämna studenterna vill jag bara belysa vilken typ av område det är som Victoria flyttat till. Studenter i Ukraina har väldigt sällan slantar i tusentals, så varför man placerar en sådan affär just där är faktiskt en gåta för mig. Jag ser väldigt sällan kunder i den. Och när jag gjort det har det faktiskt inte varit studenter, utan stora karlar. Hur de har tänkt att få plats i de där pyttesmå trosorna är för mig höljt i dunkel.

Något som jag däremot kan säga är att Little Green och Victoria’s secret inte riktar sig till samma målgrupp. Det är visserligen helt möjligt att någon som besöker Little Green har på sig underkläder från Victoria’s secret, men deras estetik är ändå så fullkomligt olika. Det är som om de inte alls talar samma språk.

Samtidigt är bådas existens ett uttryck för att Lviv förändras. Jag är inte säker på att de står inställda på kollisionskurs, som sagt, men de ger i alla fall uttryck för olika tolkningar på varthän Ukraina ska ta sig. Det här kan jag se vart jag än går på min gata i Lviv. Gamla butiker har fått flytta på sig för mer exklusiva kusiner.

Och det går fort. När jag öppnar gatuvyn på Google Maps är det ett helt annat Lviv jag ser. Där Victoria’s secret var fanns tidigare ett apotek, där Little Green bor fanns alltså en viss Casa Burrito, och länge ner på gatan har de små postsovjetiska butikerna förvandlats till exklusiva kaféer eller trendiga klädbutiker. Det går så fort, att både Victoria’s secret och Little Green snart kan tillhöra historien, och falla ner i glömskans djupa brunn.

my street mess and snow
Min gata, men inte mitt hörn.

Share

En centraleuropeisk grå skönhet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Är det här normalt?” frågade min tyska kollega för en tid sedan. Ja, är det normalt, tänkte jag, innan jag svarade “vad är normalt här?” Hennes fråga gällde något så odramatiskt som vädret. Ty det har ställt till det för oss här i Lviv. Sedan vi gick in i 2019 har vi bara haft några små fläckar av blå himmel. Solen har inte gjort sig besväret att besöka oss i vår centraleuropeiska periferi.

Det är vinter, intalar jag mig. Men trots det har jag svårt att uppbringa en liknande vinter under den ändå begränsade tid jag tillbringat här. Mitt inre spelar upp massor av soliga vinterdagar under tidigare vintrar. Sådana där när snön gnistrar som om den gömde en eftertraktad skatt. Kanske spelar minnet mig bara ett spratt.

Märkligt nog klagar jag inte. Det har börjat kännas hemtamt. Den här centraleuropeiska grå himmeln. Ty den är särdeles säregen, den grå himmeln här på våra breddgrader. De grå nyanserna är som en egen palett. I varje nyans finns en egen klang som ljuder märkbart centraleuropeiskt. Allt är tydligt, utan att för den sakens skull plåga oss med att bära en enda skarp linje.

Det är också lite som att färdas i tid. På mina vandringar genom staden ser jag helt tydligt hur det varit. Nuet och dåtiden har sammanstrålat på ett föredömligt sätt. Jag är både här och då på samma gång. Fotografier från förr känns nu helt aktuella.

Min eviga, och uttjatade dröm, om att få resa i tid, har således förverkligats genom att vädret spelar oss ett intressant spratt. Det har till och med gått så långt att jag räds den dagen solens strålar letar sig genom vårt centraleuropeiska grå töcken. Då måste jag kliva in i nutiden. Böja mig för dess skuggor och skarpa linjer.

Då, när solen träder in, och fräter ut alla grå nyanser, kommer jag att sakna denna tid, den där vi får vandra utan att hotas av skuggornas dal.

Och frågan om det är normalt, är på sitt sätt fullkomligt irrelevant, ty både jag och min tyska kollega vet ju innerst inne att vi befinner oss här eftersom vi ändå tycker att “normalt” kan bli ganska tjatigt.

the silent streets
Nu som då.

Share

Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.

Share

Bertha Kalich – en judisk Sarah Bernhardt från Lemberg

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Teater
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är inte så att jag inte vill skriva om kvinnor ur den lvivianska historien. De är bara så förfärligt svåra att skrämma fram dem från historiens dunkel, dit de tagit sin tillflykt i brist på uppmärksamhet och ovationer. Men det finns de som ändå inte räds att träda fram för att nagelfaras av en nyfiken själ som jag. En av dessa kvinnor är Bertha Kalich.

Den sjuttonde maj 1874 såg hon dagens ljus för första gången. Och hon gjorde det alltså i vår lejonstad, som då lystrade till namnet Lemberg. Hennes far var borsttillverkare, men trots att Lembergs gator nog behövde sopas en del, så var han fattig. Han var även hängiven violinist, men endast som amatör. Hennes mor var frilansande sömmerska, vilket betydde att hon mestadels arbetade hemifrån.

Moderns trognaste kundkrets var teatersällskapen i staden, och den teater- och operaälskande modern tog ofta med sig lilla Bertha för att åse spektaklet på scenen. Dottern lärde sig därför tidigt att älska teatern. Så det var kanske ingen som höjde ögonbrynen i förvåning när Bertha som 13-åring blev medlem i en kör på en polsk teater. Senare blev hon också antagen till polska operateaterns kör, där hon medverkade i just kören under uppsättningen av Verdis opera La Traviata.

Bertha Kalich var nog något utöver det vanliga, ty en annan skådespelare fick upp ögonen för Bertha i kören. Han hette Max Gimpel och hade precis startat den jiddischspråkiga teatern Yankev Ber Gimpel i Lemberg. Han erbjöd henne snart att bli hans primadonna. Hon hade tidigare aldrig talat jiddisch från scenen, utan det hade varit polska, ryska och tyska som hon haft som scenspråk. Men det var tydligen inga problem för henne att fästa ännu ett språk till sin teaterskrud. Ty efter några öronbedövande succéer blev hon tillfrågad om hon ville bli del av Avrom Goldfadens legendariska jiddischspråkiga teatersällskap i Budapest. (Avrom Goldfaden skapade världens första jiddischspråkiga teater.)

Det tog henne bara några månader att lära sig rumänska, och hon lyckades med konststycket att även trollbinda publiken i Budapest. Det sägs att hon var så formidabelt duktig att till och med antisemiterna tog av sina hattar och bockade djupt för det unga teaterlejonet från Lemberg.

Men ingen framgång är smärtfri, och det fanns även de som var så avundsjuka på hennes framgångar att de planerade att mörda henne. Hon var ju inte ens fyllda 20, men hade redan framträtt i tre länder på minst fyra språk. Och med flera succéer i bagaget.

Därför fanns det de som uppmanade henne att lämna Europa och bege sig till USA, vilket hon efter viss tvekan valde att följa. När hon kom till New York fick hon genast uppdrag på en av stadens mest legendariska teatrar, Thalia teatern. Här hade hon flera bejublade roller i jiddischspråkiga föreställningar.

Det alltid den jiddischspråkiga teatern som fick hennes hjärta att slå. Därför beslöt hon sig för att försöka ge denna teater ett bättre rykte. De antisemitiska stämningarna i USA hade nämligen lyckats inbilla folk att judarna inte ägde någon egen originalitet. Hon började därför slipa både sina musikaliska och gestaltande begåvningar, och med den kunskapen var hon en av dem som la grunden för en livaktig och unik jiddischspråkig teaterscen i USA. Bertha Kalich blev så framgångsrik att hon till och med konkurrerade ut sina manliga kolleger, och fick till exempel rollen som Hamlet när den uppfördes på jiddisch på Thalia teatern. Bertha Kalich tyckte annars om att spela starka kvinnor, och bland hennes favoriter hörde Leo Tolstojs Kreutzersonaten.

Det var också vid denna tid som Bertha fick sitt smeknamn, en judisk Sarah Bernhardt. Nu strömmade anbuden in, och Bertha var med i flera mycket framgångsrika jiddischspråkiga uppsättningar, som mot alla odds lyckades ta sig hela vägen till att sättas upp på Broadway.

Trots att hon måste ses ett språkligt underbarn, så lärde hon sig aldrig att tala engelska utan brytning. Det här skapade vissa begränsningar, och gjorde att hon aldrig hade någon riktigt stor framgång gång på de engelskspråkiga teatrarna, även om hon ändå rönte viss framgång. Men viktigt är att hon var den första jiddischspråkiga skådespelerskan som lyckades etablera sig på den engelskspråkiga teaterscenen. Hon medverkade även i några filmer, som blev väl mottagna, utan att för den delen bli några exceptionella succéer.

Men nu blev det plötsligt svårt för henne att hitta lämpliga roller. Orsaken var att man under 1910-talet hade fått nya ideal för hur skådespelarna skulle agera, och hennes melodramatiska stil var inte lika eftertraktad.

Under 1920-talet drabbades hon dessutom av en okänd ögonsjukdom, och det blev helt enkelt mycket svårt för henne att befinna sig på scenen. 1931 gick hon slutligen i pension, oförmögen att utföra det skrå hon älskade så högt. Åtta år senare gick hon bort. Endast 1500 personer följde henne till hennes sista vila. Bertha Kalich från Lemberg hade ju varit en riktig super primadonna, drivkraften till att skapa en jiddischspråkig teaterscen i USA, så visst hade man förväntat sig några tusen sörjande. Vad det berodde på träter kanske de lärda om ännu, men troligtvis berodde det på att hon hade varit oaktiv flera år. Men hon hade dessutom haft en förkärlek för vissa divalater, vilket gett henne oförtjänt många fiender.

Om man går runt på gatorna i dagens Lviv, Berthas födelsestad, så finner man inga spår av henne. Det finns inga plaketter som säger att “Här framträdde den stora stjärnan Bertha Kalich, den judiska Sarah Bernhardt“. Jag har aldrig hört någon guide nämna henne, eller läst om henne i någon guidebok om stadens historia. Det är underligt, ty Bertha Kalich var en unik skådespelerska, med en fenomenal begåvning. Hon spelade runt 125 roller på sju olika språk. Det är få skådespelare som kan stoltsera med en sådan CV, och Lviv skulle kunna ha mycket glädje av att lyfta fram en sådan unik pärla som Bertha Kalich.

Källa: Jewish Women’s Archive.

Share

%d bloggers like this: