viewpoint-east.org

En mänsklig sifferexercis

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nyårsafton! Då är det ju lätt att hänfalla åt att försöka sammanfatta året. Det gör sig sällan lätt, inte heller detta år. Kanske har det att göra med att alla år egentligen bara är årstidernas cykler och siffran vi hittat på har väldigt lite med något att göra över huvud taget. Frånsett att det är ett lysande exempel på mänsklighetens duglighet i att utöva olika sifferexerciser. Något som vi för övrigt visat med all önskvärd tydlighet under den senaste tiden.

Generellt verkar folk vara väldigt övertygade om att de senaste årstidernas cykler har varit sämre än alla andra härförinnan. En del gör till och med gällande att det inte funnits några glädjeämnen över huvud taget under de senaste cyklerna.

Men undertecknad vill å det bestämdaste opponera sig mot detta påstående, ty då har man inte träffat grönsakshandlaren i vårt kvarter. I denna lilla stuga är det hart när omöjligt att vara på tjurigt humör. Med ett leende tar han emot alla och envar. Leendet visar han med att försynt dra ner munskyddet en bit så att man får se hans glada mun.

Hos grönsakshandlaren har vi gjort många trevliga bekantskaper under de senaste årstiderna, så som att vi fick köpa hans egenhändigt odlade persikor, äpplen av massor av olika sorter, chili som alltid leder till ett skratt från grönsakshandlaren (oklart varför), samt äggen från frigående (och enligt grönsakshandlaren) även roliga höns. Hans arbetstider kan dock få den mest enträgna smilfink att lipa, enär han inleder dagen kl 6 om morgonen och avslutar den tolv timmar senare. Men inte ens det inte får honom att hänga läpp.

Glädjeämnena återfinns även på andra håll, så som hos vår lokala pryljocke, som alltid gör sitt bästa med att hitta på fiffiga lösningar till hemmet, samt piffa upp det hela med härligt hemskickad engelska, ett slags polsk-engelskt fikonspråk som man lär sig att behärska med tiden. Grönsakshandlaren håller sig till polska, men har någonstans snappat upp lite svenska. Han skrattar alltid gott åt att att det polska ordet för ja (alltså “tak”) betyder “dziękuję” (alltså “tack”) på svenska.

Bland de kvinnliga solstrålarna finner vi äggtanten, som säljer ägg från frigående höns, det råder däremot viss ovisshet beträffande om de är roliga eller inte.

Ibland finner man även glädjeämnen på de mest oväntade ställen, så som här förleden på Lidl. Plötsligt utbrast kassörskan “och, uśmiech!”, vilket betyder “åh, ett leende”. Utropet spirade då hon fick syn på undertecknads leende mun bakom visiret.

Men som ni märker har glädjeämnena främst varit koncentrerade till kommersen, ty våra politiker har dragit slutsatsen att kultur är mer smittsam än att trängas i köerna i affärerna. Kanske finns det något vetenskapligt belägg för det, men härvidlag kan man månne tvivla.

Nå, för att summera nuvarande sifferexercis, den hade inte riktigt varit till sin fördel utan grönsakshandlaren, pryljocke och äggtanten. Och javisst, det är så lätt att glömma kassörskan på Lidl, men just i denna stund är hon väldigt hågkommen.

Men låt oss nu blicka framåt, vilket är en möjlighet som jag, i egenskap av lärare, ges varje dag. Det är där, i studenternas blickar och trevande formuleringar (för övrigt också ett annat mycket stort glädjeämne för undertecknad), vi finner framtiden. En framtid vi måste lära oss att värna och älska lika mycket som vi älskar att vältra oss i nostalgi och tillbakablickande. Ty det är något som både framtiden, och de som kommer att få bära den, förtjänar.

Med det tillönskas alla läsare några synnerligen trevliga, underbara, fantastiska, och givetvis berikande årstidsväxlingar!

Eller för att säga det rent ut:
Gott nytt år!
Szczęśliwego Nowego Roku!
З новим роком!
Happy New Year!


Litografen är vaken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2020
Dagens polska affisch
Zakład Art. Litograf. A. Pruszyński (kalendarz)
Karol Frycz
1905

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast litografen är vaken. Ja, så var det nog många gånger när affischerna skulle bli färdiga i tid. Konstnärer är ju som folk är mest, och de skjuter väl också upp allt till sista minuten. Därför fick de anställda på Aureliusz Pruszyńskis litografiska verkstad låta flitens lampa lysa hela natten, så som Karol Frycz skickligt återgett. Men det var nog sällan de som fick mottaga lovord över verkets förträfflighet, de föll oftast i glömska när konstnärerna sög i sig allt beröm.

Det är väl också därför som det endast går att finna mycket lite information om Aureliusz Pruszyński. Verkstaden tycks i alla fall ha öppnat 1873, och de har jobbat med de allra största, så som Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer med flera. Flera av affischerna som återfinns i årets adventskalender har kommit i tryck hos Aureliusz Pruszyński, däribland Abdera. Det var också hos Aureliusz Pruszyński som bland annat Krakóws konstnärsförening tryckte sin katalog.

Aureliusz Pruszyński gick ur tiden någon gång runt 1905, och då tog hans son, Zenon Pruszyński, vid. Zenon gjorde sig snabbt känd hos den mondäna eliten i Kraków. På internet kan man finna att denne Zenon hade en stor samling av ekivoka exlibris (alltså, bokägarmärken). Något som han kanske snappade upp när de med fet plånbok kom för att få sina saker tryckta hos honom.

Zenon Pruszyński samarbetade också gärna med bohemerna och konstnärerna inom Młoda Polska (Unga Polen). Han var nämligen knuten till Den gröna ballongenJama Michalika, och det lär vara hans litografiska verkstad som tryckte första programmet när deras kabaré hade premiär. Den innehöll också satiriska teckningar från tidskriften Liberum veto. En tidskrift som även Kazimierz Sichulski, gårdagens affischkonstnär, var knuten till.

1941 gick Zenon Pruszyński bort, men elva år tidigare hade han av någon anledning stängt sitt tryckeri. Orsaken till det vill inte internet avslöja, men troligen fick han konkurrens av modernare tryckerier.

Aureliusz Pruszyński litografiska verkstad låg på Pijarska 17, en adress i gamla stan i Kraków, ett stenkast från Jama Michalika. Den har inte nämnvärt ändrat karaktär genom åren. Nå, det var väl en sanning med modifikation. Till det yttre är sig allt likt (som ni kan se här), men idag rymmer lokalen en restaurang. Restauranger har för övrigt varit ett tema under året, då de praktiskt taget varit stängda för besökare.

Nu återstår det bara att tacka för ert tålamod med allt pladdrande som undertecknad har åstadkommit. Ni tillönskas därmed en from jul och ett särdeles gott nytt år.


En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


Några hötappar

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

19 december 2020
Dagens polska affisch
Lechistan
Konstanty Maria Sopoćka
1930-tal

Ibland är det helt enkelt svårt att veta vilket av alla spår som affischerna pekar ut, som man lämpligast bör följa. Som i det här fallet. Är det pennorna, eller namnet på pennorna, eller kanske vilken utbildning som pennorna var knutna till, eller varför inte konstnären själv? Man står ju som en åsna och velar mellan hötapparna. Det är nog så svårt beslut att det får leda till att vi tar några nyfikna tuggor av var och en.

Pennorna Lechistan tillverkades i lokaler på den stora tekniska universitet i Kraków, Akademia Górniczo-Hutnicza im. Stanisława Staszica (i folkmun kallat AGH). Universitetet är ett av de största inom sitt område i Europa, och är det största i Polen. Lechistan var under en tid en betydelsefull tillverkare av pennor. Det här var en tid som pennor ansågs oerhört essentiella för människors existens, och inte bara en tuff accessoar att hänga i bröstfickan till den hippa kavajen köpt på någon najs vintage-butik. Nåväl, Lechistan hade i alla fall lyckats ta åt sig tillräckligt med marknadsandelar för att få konkurrenterna att snegla på deras fabrik på Ulica Czarnowiejska 70 i Kraków. Snart blev de uppköpta av Koh-i-Noor Hardtmuth a.s., och slukades in i deras koncern. Namnet Lechistan försvann från pennorna, men idag är askarna, som pennorna låg i då de var nyproducerade, ett samlarobjekt.

Men namnet Lechistan återkommer i andra sammanhang. Det var nämligen så Polen kallades av turkarna, nå, nästan i alla fall, de kallade tidigare Polen för “Lehistan”. Armenierna har snarlika tilltala till Polen, och litauerna säger Lenkija. Ungrarna tar ut svängarna riktigt ordentligt, och kallar Polen för Lengyelország. Ja, så där kan man hålla på, men någonstans måste man ju fråga sig varifrån det här märkliga tilltalet kommer. De flesta namnkunnig hävdar att det kommer från stammen Lędzianie, som från 600- till 1000-talet levde i det som idag är gränslandet mellan östra Polen och västra Ukraina. Man vet väldigt lite om denna stam, frånsett då att deras tilltal på något vis har blivit namnet för Polen i vissa länder. Lech är för övrigt ett väldigt vanligt polskt mansnamn som kanske har anor så långt tillbaka som till denna tid.

Konstnären då? Jo, om Konstanty Maria Sopoćka kan man läsa att han var en polsk konstnär, som inledde sin bana med att jobba i olika grafiska tekniker (så som litografi), men från 1930-talet lämnade han den tekniken och gick över till träsnitt. Han var en anlitad affischkonstnär, men så mycket mer får vi inte veta om denne man.

Ja, det var de hötappar som stack ut från den här affischen. Det finns säkert fler, men här får vi ändå ta lite paus och hämta andan.


Ljusets fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

18 december 2020
Dagens polska affisch
Wystawa sztuki żydowskiej w sali kało Miłośników sztuki we Lwowie
Zygmunt Sperber
1919

Idag är alla ljusen tända i hanukka-ljustaken. Den judiska högtiden Hanukka är ljusets fest och firas till åminnelse av att Jerusalems tempel år 164 f.Kr. befriades från de seleukidiska härskarna. Enligt Talmud ska det under denna tid bara ha funnits olja för en dag till templets lampor, men Gud gjorde helt enkelt underverk och fick oljan att räcka i åtta dagar, vilket var tillräckligt för att få ny olja till templet. Därför tänder de judiska familjerna ett ljus varje dag under hannuka.

En hanukka-ljustake har nio armar. Åtta ljus för de åtta dagarna, och ett ljus som man använder för att tända de övriga med. Så dagens affisch visar ingen hanukka-ljustake. Den är istället en affisch för en mycket unik utställning.

Mellan 1910 till 1925 verkade det en livaktig förening i Lviv (då Lemberg/Lwów). Föreningen ville synliggöra judisk konst i Galizien. Deras slutgiltiga mål var att få ett judiskt konstmuseum i staden. (Här kan ni läsa mer om museet.) 1919 var det dock dags för föreningens första utställning. Den kom till med hjälp av bland annat dagens affischkonstnär, Zygmunt Sperber. Utställningen hade ett stort axplock av judisk konst från regionen, och därtill hade man föreläsningar och diskussioner med de mest namnkunniga inom området. Zygmunt Sperber bidrog inte bara med affischen, utan även teckningar av Lvivs äldsta synagoga, Gyllene Rosen (även kallad Nachmanowicz-synagogan).

Zygmunt Sperber föddes 1886 i Stanislau, idag Ivano-Frankivsk i västra Ukraina. Han skulle 1915 utexamineras från Lvivs tekniska högskola, och han må ha varit något av en föreningsmänniska, ty han var både verksam i ovanstående förening om judisk konst, samt i den tekniska högskolans förening. Den senare var mycket inflytelserik, och lyckades med sin verksamhet knyta de flesta ingenjörer i regionen till sig fram till andra världskriget.

Till yrket var dock Zygmunt Sperber arkitekt, och flera av hans skapelser finns kvar än idag i Lviv. Till deras yttre doftar de alla gott av funktionalism och modernism, och ligger längs med de fashionabla gatorna i Lviv. Kanske träffade han även Diana Reiter, den arkitekt som återges i Steven Spielbergs film Schindler’s list. (Ni kan läsa mer om henne här.) Hon skulle nämligen utexamineras från Lvivs tekniska högskola ungefär då Zygmunt Sperber engagerade sig i dess förening.

Vad som hände med Zygmunt Sperber under andra världskriget och Förintelsen är tyvärr oklart. Några källor gör gällande att hans död kan dateras till 1944. Andra hävdar att det inte finns några säkra bevis för vad som hände med honom. Och det är ett öde som han tyvärr delar med så många andra som mördades i Förintelsen.


Spilld mjölk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2020
Dagens polska affisch
My pijemy tylko pasteryzowane mleko
Wasyl Diadyniuk (Василь Дядинюк)
1936

Ja, polsk affischkonst är ofta oerhört svår att motstå, men ibland blir resultatet inte så lyckat, så som med dagens affisch.

Ty vad är det vi ser här? En lintott, som kan föra tankarna till Trump i Vita huset, dricker mjölk. Med sorgsna, och kanske lidande, ögon låter lintotten mjölken rinna ner i knät. Där slickar en svårtolkad varelse girigt upp mjölken. Det ska väl föra tankarna till en katt, men den har något oroväckande råttaktigt över sig. Om någon blev lockad av att köpa pastöriserad mjölk genom denna affisch, så lär det ha varit någon med en väldigt annorlunda uppfattning om estetik, eller helt enkelt en präst.

Ty Wasyl Diadyniuk (eller Vasyl Djadynjuk på ukrainsk) visste vad som behagade en präst, enär Diadyniuk egentligen var mästare i ikonmåleri. Vasyl föddes 1900 i Lutjynets (Лучинець) en liten by, som idag balanserat på gränsen mellan Ukraina och Moldavien. Han kom från en religiös familj, och både hans farfar och far hade inrett flera kyrkor i regionen.

Det skulle dock dröja ända till efter första världskriget som Vasyl började studera konst i Lviv. 1926 började han studera vid konstnären Oleksa Novakivskyjs privata konstskola. Novakivskyj tillhörde en av de mest tongivande ukrainska konstnärerna vid denna tid (och hans gärning är aktad än idag). Vasyls skicklighet drog till sig metropoliten Andriy Sheptytjkys uppmärksamhet. (Sheptytjky var ärkebiskop för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan.) Genast gav Sheptytjky Vasyl Djadynjuk i uppdrag att åka till bland annat Volynien och Vilnius för att smycka kyrkor. Vasyl Djadynjuk fick även i uppdrag av nämnde Sheptytjky att grunda en skola i ikonmåleri, en nobel befattning, som gjorde honom till en av de mest inflytelserika ikonmålarna i regionen. Han ansvarade för skolan mellan 1930-33, men varför han slutade på sin post anges inte av några källor.

Det finns inte heller några källor som ger svara på vad som fick honom att ge sig in i affischkonstens värld. Kanske trodde han att det var lätt förtjänade pengar, eller så hade han tröttnat på ikonmåleriet och ville vidga sina vyer. Men resultatet blev föga genialiskt. Det är kanske inte så lätt att byta bana. Om man en gång har lärt sig att försöka få folk att tänka på Jesusbarnet genom sin konst, känns nog mjölk ganska pyttigt. Fast att det faktiskt finns de som hävdar att det är nyttigt. (Med det grötrimmet stänger vi luckan för idag.)


Fotnot: Vasyl gick ur tiden 1944 i Wien efter en lång tids sjukdom.


När Eryk mötte Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december 2020
Dagens polska affisch(er)
Witaj słoniu!
Eryk Lipiński
1952

samt

Zuzanna Ginczanka. Only Happiness is Real Life
Aleksander Modzelewski (?)
2018

Låt oss stanna en stund vid Zuzanna Ginczanka. När hon mördades i Kraków, troligen januari 1945, skulle minnet av henne kunna ha bleknat bort. Så hade det varit om det inte vore för Eryk Lipiński. De hänger därför sida vid sida, på väggen i vid signatärens matbord, för att skapa en påminnelse om att kärlek och altruism på sitt sätt alltid kan besegra uselhet och ondska.

Eryk Lipiński tycks nämligen ha ägt en fenomenal förmåga att agera bortom sin egennytta. Under andra världskriget fungerade hans hem som fristad och gömställe för flera judar. Han tillverkade identitetshandlingar till dem, och såg till att de kunde undgå att deporteras till koncentrationsläger eller förintelseläger.

Efter en tid blev han själv arresterad och skickad till det ökända fängelset Mokotów i Warszawa, innan han skickades vidare till Auschwitz, där han befann sig vid befrielsen.

Det är troligen inte känt exakt när Eryk Lipiński träffade Zuzanna Ginczanka, men det bör ha varit någon gång under 1937, när hon publicerade alster i den satiriska tidskriften Szpilki, som han grundade. Dikten Zuzanna Ginczanka publicerade i Szpilki var ett statistiskt porträtt av hennes första möte med den store poeten Witold Gombrowicz på kaféet Mała Ziemiańska i Warszawa.

Eryk Lipińskis möte med Zuzanna Ginczanka måste ha satt djupa spår i honom, ty han skulle spela en avgörande roll för att bevara hennes dikter för eftervärlden. Om det inte vore för honom skulle hon kanske inte fått möjlighet att på senare tid möta nya läsare. Idag råder det nästan en kult kring Zuzanna Ginczanka. Teaterpjäser om och av henne uppförs. Hennes dikter kommer ut i nytryck, och det skrivs biografier, samt görs utställningar. En av dagens affischer kommer från en utställning som handlade om hennes liv och verk. Utställningen har visats i både Polen och Ukraina.

Men Eryk Lipińskis tillgivenhet och beundran för Zuzanna Ginczanka skulle inte sluta vid att han bevarade hennes dikter. Han döpte även sin dotter efter henne. Zuzanna Lipińska föddes ett år efter att hennes namne mördades, och hon verkar idag som… ja, du gissade rätt, affischkonstnär. Vi kommer kanske återvända till Zuzanna Lipińska senare.

Det finns en härlig friskhet i Eryk Lipińskis affischer. Jämför bara Eryks affisch till vänster här nedan, med originalet till den italienska filmen som ni ser här. Eryk Lipińskis stilrena linjer, och enkla uttryck är helt enkelt geniala. Så som det så ofta förhåller sig med polsk affischkonst.


%d bloggers like this: