viewpoint-east.org

Batalj på två hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Alltsedan jag flyttade till Kraków har jag intresserat mig för cyklisterna. Deras förfarande har förefallit mycket besynnerligt. Snabbt har de ilat fram, och gärna på trottoarerna. Det här retade tidigare gallfeber på mig, och jag har otaliga gånger utgjutit verbala hämndaktioner på dessa cyklister. Huruvida det överensstämde med rådande polsk lagstiftning påverkade inte min hållning. Ur det avseendet är jag mycket svensk. Vart än vi kommer verkar vi ha en uppsjö av förslag på hur ordningen på den utländska plats vi befinner oss skulle kunna vara bättre instiftad. “Varför gör de si?” “Varför gör de så då?” “Hade det inte varit bättre om de gjorde så här istället?” säger vi, och har Sverige som förlaga för hur saker och ting ska samverka.

Nå, nu är jag ju med cykel, och det har gjort att jag har förändrat förhållningssätt något. Jag har insett att det här med att cykla på trottoaren faktiskt inte enkom är av ondo. I synnerhet inte om man visar respekt för de fotgängare som också vistas på trottoarerna.

Det förhåller sig också så att den polska biltrafiken sägs vara ganska, låt oss säga, lynnig. Folk kör som vettvillingar, och statistiken talar dessutom sitt tydliga språk. Polackerna tillhör de sämsta chaufförerna i EU. Ja, om man ska tro statistiken, alltså. Själv har jag ännu inte mött på så många lynniga bilister. Jag kan till och med tillstå att jag är ganska positivt överraskad. De bilister jag möter på min väg här i Kraków, tar det väldigt varsamt med cyklister. De stressar oss inte vid korsningarna. De försöker inte heller smita förbi oss i trånga passager. Jag skulle vilja säga att de bilister jag har mött, när jag farit fram på min stålhäst, faktiskt har visat mer hänsyn än deras svenska kollegor. Märkligt, ty det är en respekt som jag faktiskt var helt oförberedd på att få erfara.

Det finns också andra saker som är förbryllande för en svensk. I Kraków får man cykla mot enkelriktat. Ja, nästan överallt, vill säga. Vid sådana vägar återfinns oftast en skylt som förkunnar följande “Nie dotyczy”. Det betyder ungefär “cykla här, men det är inte vidare praktiskt”. Man ska med andra ord vara ganska kaxig och fräck för att ta upp kampen med bilisterna om det skrala utrymme som finns mellan de parkerade bilarna och de som susar fram i motsatt riktning. Själv är jag inte så kaxig, utan cyklar helt sonika upp på trottoaren, vilket är mycket mer praktiskt. (Det borde förresten stå på en annan skylt.)

Fotgängarna är dessutom medgörliga. Inga sura miner (om de inte är svenska turister, vill säga), och det är en ganska god samarbetsvilja på trottoarerna.

Nej, det är inte mycket jag kan beklaga mig över… Om det inte vore för de andra cyklisterna. Något cykelvett har de flesta inte. Man räcker till exempel sällan ut armen när man ska svänga. Själv praktiserar jag Köpenhamns cykelregler. Jag sträcker ut armen när jag svänger, samt markerar när jag bromsar in genom att lyfta upp handen (ungefär som indianerna hälsade på varandra i vilda västern-filmerna) och jag pekar framåt när jag ska ta mig rakt genom en korsning. Det här har jag fått lära mig den hårda vägen i Danmarks huvudstad. Med andra ord, ungefär så här: “Hvad læver du? Dit forpulede fjols!” (Det där får du själv översätta.)

Det kommer dock dröja ett tag innan jag har lyckats förmå Krakóws tusenhövdade cykelkår att anta samma danska logik som jag när. (Jag syftade alltså på det där med armen, och inte på svordomarna.) Men jag vill ändå hysa hopp om bättring, ty det börjar bli tröttsamt att genom mina tänder sila vokabeln shmuck till mina tvåhjuliga medresenärer. (Det där får du googla på, om du inte vet vad det betyder.) Så något är ändock sig likt sedan tiden före jag införskaffade cykel. Jag avser alltså min inställning till (andra) cyklister.


Varning för cyklister, säger den knappt synbara skylten.

Share

Om en trofast vän

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vid slottet Wawel finns en staty, som många kanske missar när de strövar förbi. Men faktum är att de borde stanna upp en stund, ty den som står staty är någon som uppvisade enorm tillit och trofasthet. Något som vår tid annars inte premierar särdeles mycket.

Statyn heter Pies Dżok (hunden Dżok). Ja, du läste rätt, det är en staty över en hund. Dżok var en särdeles otursam jycke. 1990 förolyckades Dżoks husse vid rondellen Grunwaldzki. Under ett helt år vankade den trogne vännen runt på platsen där husse gått bort. Han lär ha blivit något av ett samtalsämne i staden. Först efter ett år lät han en annan människa komma honom in på livet. Dżoks nya marmor hette Maria Müller, och de två levde lyckliga tillsammans i hela sju år.

Men så var det åter dags för Dżok att bli lämnad. Maria gick bort, och Dżok rymde. De sista åren tillbringade han kring centralstationen i Kraków, där han lär ha blivit överkörd av ett tåg.

Historien om Dżok är på en och samma gång både oerhört ledsam och vacker. Ledsam för att Dżok förlorade två ägare. Vacker eftersom den är en påminnelse om djurs kärlek och känslor till sina ägare. Därför är det särskilt fint att det finns ett monument över denna trofasta jycke.

Men monumentet lever inte säkert. Sedan flera år har Kraków stad diskuterat var man ska bygga ett stort monumentet över Hemmarmén. Hemarmén (på polska Armia Krajowa) var den motståndsrörelse som bekämpade nazisternas ockupation av Polen under andra världskriget. Ett förslag är att platsen för ett sådant monument ska vara precis där Dżok står staty. Det här något som retar många krakowiter. Dessa tycker att det redan finns ett monument över hemarmén (som ligger på andra sidan Wawel), och det behövs inte ett till. Andra anser att platsen där Dżok står staty är en idealisk plats. Diskussionen lär fortsätta.

Det har skrivits böcker om Dżok, som har blivit en riktig legend, och 1991 gjordes en dokumentärfilm om honom. På filmen ser vi hur Dżok oroligt vankar runt. Ständigt sökande efter sin husse. Han tycks inte särskilt bekymrad över allt stök som pågår runt omkring. Filmen är inte bara en fin hyllning till en trofast vän, utan också ett fantastiskt tidsdokument. Det Kraków som syns på filmen känns mycket fjärran. Spårvagnar skramlar förbi. Bilar som spyr ut svarta moln av avgaser. Människan med nötta kläder, trötta ansikten och tidslösa frisyrer. Och mitt bland dem finns Dżok, som förefaller vara helt upptagen med sitt eget sökande och andra hundbestyr.

Idag vankar han inte längre runt på platsen, utan står staty. Med sina ledsna ögon ser han ut över mänskligheten. Människans bästa vän… Och hans metalliska fysionomi påminner oss om våra sällskapsdjurs utsatthet. Något som vi faktiskt behöver påminnas om lite oftare. Monument över krigens hjältar har vi nog faktiskt så att det räcker, och blir över.


Filmen om Dżok.

Share

Historien bakom ett slott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kollektivtrafik i all ära, men nu har jag införskaffat cykel och jag måste tillstå att jag föredrar att vara ute i friska luften (när vädret tillåter).

Idag satte jag mig därför på min nyinköpta cykel och trampade iväg. Det visade sig dock snart att väderprognosen jag tittat på var en riktig lögnhals. Trots att den hade lovat att det inte skulle regna, fick jag nog skula minst två gånger. Vinden var dessutom enveten och hade lagt ut en bana rakt in i mitt ansikte.

Den utvalda banan gick västerut, längs med Wisła. Jag har visserligen promenerat och åkt kollektivtrafik åt detta håll, men nu ville jag testa på cykelvägen som leder ut mot Tyniec (som jag skrivit om tidigare). Det är en vacker tur, där man kan ta sig fram nästan helt utan att komma i närkontakt med några bilar.

På min högra sida ringlar sig Wisła, och bortom den tornar ett berg upp. Det finns två landmärken på detta berg. Det enda är spirorna till en kyrka med tillhörande kloster. Men mellan kyrkan och mig skymtar ett slott vars utseende ger mig något av kalla kårar.

Slottet heter idag Zamek w Przegorzałach (slottet i Przegorzały) och är det enda exemplet på nationalsocialistisk arkitektur i Kraków. 1928-29 byggde den polske arkitekten Adolf Szyszko-Bohusz en villa på platsen. Adolf Szyszko-Bohusz var inspirerad av modernism inom arkitekturen, men palatset han byggde på platsen liknar mer ett torn, med brant och toppigt tak. Det står fortfarande kvar, men skyms av ett mycket större åbäke.

När nazisterna intog Kraków 1939 blev Otto Wächter guvernör i distriktet Krakau (Kraków). Han fick då möjlighet att välja sitt eget boende, och som sommarresidens valde han Adolf Szyszko-Bohuszs villa. Denne vägrade dock, vilket resulterade i att Adolf Szyszko-Bohusz kastades i fängelse 1941.

Ett år senare beordrade Otto Wächter att man skulle bygga ett nytt intilliggande palats. Det var dock så att Wächter inte var helt ärlig. Under förevändning att palatset skulle byggas som sanatorium för SS-män lät han tredje riket bekosta byggnationen, som han hade tänkt att ha som sitt eget palats.

Palatset, som nu skymmer Adolf Szyszko-Bohuszs villa, fick namnet Schloss Wartenberg (vakttornsslottet). Slottet skulle byggas i en romantisk stil, och arkitekterna var inspirerade av slotten kring Rhendalen i Tyskland.

När Otto Wächter förflyttades till Lemberg (Lviv), där han blev guvernör i distriktet Galizien, övergavs bygget, men återupptogs ett år senare när Himmler kom på besök. Man planerade bland annat att det skulle finnas en linbana upp till slottet, men planerna på ytterligare utbyggnader gick om intet när sovjetiska trupper intog Kraków 1945.

När jag cyklar förbi slottet känner jag ett starkt obehag. Slottets hela fysionomi andas nazistisk ideologi. Redan innan jag förstod vad det var för slott, kunde jag nosa till mig att det rörde sig om ett nazistiskt skrytbygge. Jag frågar mig vilka det var som byggde slottet. Det är ju inte omöjligt att man använde tvångsarbete – politiskt oliktänkande polacker och judar – till att bygga upp det, och jag tycker mig nästan känna deras närvaro. Det måste ha varit ett farligt arbete, ty slottet står längst ut på klippan som stupar brant. Otto Wächter var för övrigt den som låg bakom förintelsen av de galiziska judarna. Och ett verk från hans sinne måste föraktas.

Det är nästan lite underligt att det har fått stå kvar. Att ingen har kommit på tanken att rasera det. Men det är samtidigt förståeligt att det står kvar, då polackerna efter kriget hade annat att tänka på än ett slott på en klippvägg.

Idag är det Jagellonska universitetet som äger slottet, och Centrum för europastudier har delar av sin verksamhet här. Tidigare fanns även centret för förintelsestudier i slottet, men de har flyttat till ulica Romana Ingardena, som ligger vid Jagellonska universitetsbiblioteket. Det finns också en restaurang i Zamek w Przegorzałach. Restaurangens specialitet är… hör och häpna, rätter från det kurdiska köket. Man får ju hoppas att Otto Wächter vrider sig riktigt ordentligt i sin grav. Om han nu har någon grav, vilket jag ändå innerligt hoppas att han inte har.

Jag cyklar bort från detta gruvliga slott, och efter en stund skymtar jag ett vackrare dito. Ett slott som alltid ger mig glädje, nämligen Wawel.


Med Wisła.


Slottet längst upp till vänster, och bakom det skymtar Adolf Szyszko-Bohuszs villa fram. Med sitt toppiga tak.

Share

Ingen klagovisa värd att sjunga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I tre veckor nu har mitt kvarter inte riktigt varit sig likt. Det taktfasta dunket från spårvagnarnas hjul har nämligen inte ljudit. Kalwaryjska kändes ödslig och naken, trots att både bilar och bussar försökte knö sig fram på den smala gatan.

Även om jag inte nyttjar kollektivtrafiken i Kraków särskilt ofta, känner jag en stor vördnad inför denna inrättning. Bussar och spårvagnar går stup i kvarten, och nästan alltid i tid. Dessutom beter sig folk som de borde göra i kollektivtrafiken. Med det menar jag att de 1) väntar med att stiga på tills de som ska av har fått komma ut 2) de sitter inte med fötterna uppe på sätet mittemot 3) när en äldre kommer på reser sig de yngre upp 4) osv osv. Folk har alltså vett i kollektivtrafiken här. Fortsättningsvis kan jag intyga att bussarna och spårvagnarna nästan aldrig är proppfulla. Till och med i rusningstrafik finns det plats att röra sig. Jag är till och med benägen att säga att den krakowitiska kollektivtrafiken har extremt lite att göra med den svenska. De lystrar kanske till samma tilltal, men där slutar likheterna.

Nu finns det nog någon som knorrar att den fina kollektivtrafiken i Kraków kommer sig av att bland annat vi svenskar betalar en enorm avgift till EU, som sedan slussas ut till exempelvis Polen. Jovars, det stämmer förvisso, men det förklarar ändå inte varför vi i Sverige har så förbaskat svårt att ta hand om det som är vårt tillsammans! Jag är nämligen så ålderdomlig att jag inte kan förlika mig med snusket på kollektivtrafiken i Sverige. Varför lämnar man sin gamla medhavda matsäck nedtryckt mellan sätena? Och varför sitter man med fötterna uppe på sätet mittemot? Listan kan göras längre, men jag slutar här för att inte trötta ut mitt tålamod.

Här i Kraków har jag faktiskt inte sett något av det snusk jag beskrev ovan. Varför vi i Sverige inte klarar av att vårda vårt gemensamma innehav är faktiskt obegripligt. Här har vi en hel del att lära sig från polackerna.

Om jag nu skulle hitta något att beklaga här i Krakóws kollektivtrafik skulle det möjligen kunna vara priset. Det är förhållandevis dyrt (om man ser till en polackernas genomsnittliga lön). Men det är ändå inte oförsvarligt dyrt. Så jag tycker att det inte är någon klagovisa värd att sjunga.

Men vid närmare eftertanke finns det faktiskt en omständighet som jag kan klaga på, och det är de polska chaufförerna. De kör som de har eld i baken allesammans. Ja, det här har jag visserligen klagat på tidigare, men det förefaller vara något jag inte lyckas vänja mig vid. I vissa situationer har de kört så aggressivt och hetsigt att jag inte klarat av att hålla inne ett skratt. Det blir lite fånigt nämligen, att sätta gasen i botten, för att sedan kasta sig på bromsen lika fort. Vari ligger nyttan med det? Samtidigt är ju detta inget fenomen som är avgränsat till kollektivtrafiken, enär alla här kör lika paradoxalt fånigt. Det må vara något i det polska kynnet som jag aldrig kommer att (eller ens vill) förstå.

Men eftersom det här inte är något som gäller enkom kollektivtrafiken, tycker jag inte att någon större skugga ska falla på den i detta avseende.

Summa kardemumma, så har jag således ingenting att beklaga mig över, och kan endast lovorda Krakóws formidabla kollektivtrafik. Och det är i sanningens namn ett rent nöje att ta spårvagnen till ändhållplatsen, och från den få vandra rakt ut i spenaten. Något som jag gjorde i helgen. Och där ute mötte jag nyplöjda åkrar och ett böljande landskap som fick mig att tänka på Sveriges vackraste plats, nämligen Bältebergavägen som slingrar sig fram från Vallåkra upp till Belteberga bruk, och vidare mot Ottarp och dess fina kyrka.


Den enda skillnaden var att jag skymtade Tatrabergen i horisonten, vilket man ju inte kan sikta strax utanför Vallåkra.

Share

Om när jag tjuvlyssnar

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Någonstans i läroboken Rivstart A1-A2 ger författarna de hugade studenterna ett tips, lyssna på svenskarna på bussen, tunnelbanan, spårvagnen osv. Boken riktar sig främst till studenter som studerar svenska i Sverige, och jag brukar alltid försöka komma på alternativa lösningar till mina studenterna som studerar svenska utomlands. De kan ju lyssna på P3 eller P4. Där pladdrar de ju på ungefär som folk gör i fikarummen, säger jag full av entusiasm. Men jag tror tyvärr inte att mina artificiella förslag är lika givande som att lyssna på svenskarna när de pratat helt avslappnat, utan en mikrofon i ansiktet.

Nåväl, det här tipset har jag i alla fall tagit med till mina egna polska studier. Jag tjuvlyssnar på nästan vart enda krakowit jag möter. Det är lärorikt så tillvida att jag får höra satsmelodi och de olika egenheter som polska språket besitter, så som de nasala ljuden eller alla uppsättningen av tj-ljud (som jag i sanningens namn inte alls kan höra så stor skillnad mellan).

Samtalsämnena är däremot inte alltid lätta att böka fram, men ganska ofta verkar de handlar de om helt vardagliga ting, och om Kurwa. Nej, kurwa är ingen högt uppsatt politiker, eller någon annan känd person (även om deras namn ibland ackompanjeras av kurwa). Kurwa är ett skällsord som jag helst inte vill översätta. Eller rättare sagt, jag kan inte översätta det, ty det verkar verkligen betyda allt från prostituerad till både det kvinnliga och manliga könsorganet, och mycket annat däremellan. Jag skulle alltså således aldrig ta det i min mun, trots att det kurrar härligt i mitt inre. (Jag lägger särskilt betoning på r:et. Kurrrrrwa. Ungefär så.)

Någonting som gatans språk i alla fall förtäljer är att kurwa är en del av den polska folksjälen. Det uttrycks nog oftare än man säger żurek, en surkålssoppa som är en polsk specialitet. Praktiskt taget varje dag hör jag kurwa. Vissa dagar ofta. Som idag till exempel, då de kraftiga vindarna och det piskande regnet ställde till det för oss i Kraków. Jag hörde de två orden kurwa och wiatr (vind) väldigt många gånger.

Jag uppskattar verkligen hur man säger ordet kurwa. Ofta drar man lite på munnen, och med ett snett leende säger man “kurwa”. Jag är faktiskt väldigt ledsen att jag aldrig kommer att kunna säga det där ordet på ett trovärdigt sätt. Man måste ha polskt blod i ådrorna för att få det att låta äkta, antar jag.

Nå, varifrån kommer då detta ord, undrar du nu. Om det tvistar de lärde. Det finns flera teorier, men en är att ordet bär släktskap med det slaviska ordet för kycklingar (kury). Men det finns andra forskare som menar att ordet härstammar från ett gammalt ord för “ensam kvinna”. Det är därför som kurwa nu associeras med prostituerade, menar denna teori som ändå får mig att skratta till. Ordet har däremot ingen koppling till det latinska ordet curvus, som betyder krokig. Ordet förekommer för övrigt inte bara i polska, utan återfinns även i bland annat ukrainskan och jiddisch!

Ordet har vidare mycket gamla anor, och uppstod i sin nuvarande form redan under 1500-talet. Beslutsfattare har vid många tillfällen försökt att förhindra polackerna från att använda detta deras (förefaller det mig) älsklingsord. Under den kommunistiska tiden censurerades det från skönlitteratur och film. Det hindrade dock inte exempelvis författaren Marek Hłasko. I en novell från 1954 skriver han följande mening: “A cóż ty, kurwo, wiesz o życiu? Czy ty, kurwo, czytałaś Dostojewskiego?” – vilket betyder ungefär “Och vad vet du din prostituerad/kvinnligt alternativt manligt könsorgan/etc (=kurwo) om livet? Har du fan (=kurwa) läst Dostojevskij?”

Idag är dock kurwa ett de mest frekventa skällsorden. Sedan 1990 har dessutom användningen gradvis ökat, och tillhör ett av de viktigare inslagen i polackernas kommunikation. Ja, det slår i alla fall lingvisten Magdalena Hądzlik-Dudka fast. Och jag kan utan svårighet hålla med henne. Kurwa hör jag nästan lika ofta som dziękuję (tack) och do widzenia (adjö/hejdå). Fast bara nästan, ty jag hör det främst när jag rör mig på gator och torg. På universitetet har jag bara snappat upp det vid några enstaka tillfällen. Det som är märkvärdigt dock, är att jag nästan uteslutande hör det i nominativ. Kurwa kan faktiskt böjas i både i plural och i alla kasus! Marek Hłasko använde ju kurwa i vokativ, alltså kurwo, men det har jag aldrig hört. Och varför hör jag det aldrig det i exempelvis lokativ singularis, “w kurwie”. Ganska snyggt, men frågan är vad det förmedlar… Hmm….

I vilket fall som helst, nu förstår ni nog varför polackerna alltid ler lite i mjugg, när de hör Kungens kurva. (Som visserligen ska ha en ganska ekivok historia.) Och man kan ju undra om författarna till Rivstart A1-A2 verkligen tänkte på alla svenska svordomar som far genom luften i det offentliga rummet, när de kom på att tipsa studenterna om att tjuvlyssna. Något får mig att tro de inte tänkte på det, men jag tycker ändå deras tips är alldeles förträffligt. Ty man lär sig ju i alla fall något nytt om språket när man djupdyker bland svordomar. Jag har till exempel lärt mig att det finns 14 former av kurwa och att ordet faktiskt har en väldigt gedigen historia. Trots att det inte ens finns med i min ordbok…

Share

Hemma på Nowy Kleparz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Osiemnaście i pięćdziesiąt, säger hon med ett leende, och jag erfar omedelbart en känsla av att vara hemma. Jag står på marknaden Nowy Kleparz och räcker över de arton och femtio (som de inledande orden betyder) till den vänliga damen. Hon som gav mig den där känslan av att äntligen vara i min hemvist. Ty det är på matmarknader jag känner mig som mig själv på riktigt.

Ja, det har varit något av ett dilemma för mig här i Kraków, något har fattats mig. I min stadsdel Podgórze finns ingen marknad. Vi har bondens marknad varje lördag, men det är inte riktigt samma sak. Deras utbud är begränsat, och varorna ofta lite dyrare, och ibland tyvärr även något sämre än vad jag är van vid. I Lviv ratade jag alla stora matvarubutiker, och vande mig därför vid att handla på marknader. Sådana som matvarukedjan Auchan fick väldigt sällan besök av mig. Jag höll mig på Halytskij rynok, Dubrobot eller Krakivskij rynok. Den senare dock mer sällsynt, då den är belägen på det som en gång var Lvivs gamla begravningsplats. Efter att nazisterna hade tvingat judarna att krossa varje gravsten, stod resterna av den kvar utan att de sovjetiska myndigheterna visste vad de skulle ta sig till med den. Men under 1960-talet kom man på den usla idén att göra en marknad på platsen. De sista gravstenarna slängdes ut och på det som en gång var en av Galiziens judiska stoltheter byggde man upp en marknad som alltså finns än idag. Trots att de stackars försäljarna inte har något med det att göra, hade jag alltid en klump i magen när jag gick dit för att företa mig mina veckoinköp. Därför gick jag hellre till Halytskij rynok när jag bodde i Lviv. Den gav mig verkligen ingen klump i magen, utan genererade ett saligt leende på mina läppar.

Nå, det här var då en förfärligt lång och förvirrande parentes, ty jag ville egentligen inte berätta om bortglömda eller vanhedrande begravningsplatser, utan om njutningen med att handla på en matmarknad. Enda sedan jag kommit till Kraków, har jag saknat den där mycket speciella angelägenheten det innebär att handla på en marknad.

Därför tog jag idag min dramaten på bussen för att ta mig till Nowy Kleparz. Det här är en marknad med mycket gamla anor. Redan på 1300-talet förde man handel på platsen. Nowy Kleparz ligger norr om Krakóws centrum, och på den tiden var Kleparz en egen stad. Ungefär tvåhundra år senare kallades platsen för portem lądowym ziemi krakowskiej, vilket kan översättas med “Krakóws landhamn”. Genom Kleparz fram till platsen för dagens matmarknad gick den stora vägen från norr. På den kom bönderna till Kraków med bland annat spannmål, som de sedan sålde på den plats som idag är Nowy Kleparz. Det måste ha varit ett fasligt oväsen och kackel av människor och djur på denna Krakóws landhamn.

Och det är lätt att ana att det här var en mycket betydelsefull plats för krakowiterna och kleparziterna, ty strax norr om marknaden finns ett fort beläget, Forty Kleparz. Den är idag det bäst bevarade fortet i Kraków.

Nå, nu hamnade vi återigen på ett sidospår. Vad jag ville berätta var egentligen inte allt det där jag präntat ovan. Min avsikt med det här röriga, eller rörliga, inlägget var att försöka berätta om tjusningen med att handla på en marknad. Att det är genom handlingen att handla på en marknad, som jag känner mig hemma. Men när jag skriver det här inser jag hur oerhört privat, fånigt subjektiv och måhända även perifer min berättelse är. Vem vill höra om hur jag, med ett leende på mina läppar, traskar mellan de olika bänkarna med grönsaker och frukt i prydliga högar? Ingen är väl intresserad av att läsa hur jag hänförs av de handgjorda korgmöblerna. Eller hur jag står och tittar på hur bagaren friterar pampuchy (en slags munkar), och känner hur den söta doften sprider sig över praktiskt taget hela marknaden. Inte heller vill ni läsa om hur jag står och tittar på hur fiskhandlaren lägger upp de färska forellerna i raka vackra rader. Nej, det tror jag inte ni vill läsa om. Inte heller tror jag att ni intresserar er särskilt mycket för min hemmasnickrade teori, som säger att det är på matmarknader som dessa man möter det riktiga Kraków. Matvarukedjan Biederonka i alla ära, men den fattas ett eget habitus. Den har lika lite själ som ICA Kvantum i Höganäs. Nowy Kleparz, däremot, har en själ, en vilja, en karaktär. Och ibland ler den också lite försiktigt. Ungefär så som den trevliga damen log. Hon som till mig sålde morötter, potatis, äpplen, brysselkål, lök, vitlök och rödbetor för det blygsamma sunman 18.50 zloty (≈ 46 SEK).

Share

Fotoblock – centraleuropeiska fotoböcker

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är nog flera av mina läsare som när samma passion som jag gör för centraleuropeisk fotografi. Själv har jag otaliga gånger suttit försjunken i någon fotobok som speglar livet så som det tedde sig i regionen under 1900-talet. Det finns en särskild nerv och närvaro i denna form av konst. En slags närhet till vanliga människors liv som annars är svår att återskapa.

Det var därför som jag med ivriga steg idag begav mig till Internationella kulturcentret i Kraków (Międzynarodowe centrum kultury w Krakowie). Temat för den pågående utställningen är nämligen centraleuropeiska fotoböcker.

Redan i första rummet blir jag varse att den här utställningen egentligen skulle kunna vara dubbelt så stor. Med långa kliv tar den oss besökare genom fotokonsten från 1900-talets början till samtida ursnitt. Men det är också deras urval som gör den så tilltalande.

Varje rum kretar kring ett tema, men man har ändå inte låtit sig begränsas, utan här förekommer även projekt som kanske inte vid en första betraktelse har något med de övriga fotoprojekten att göra. Vi får exempelvis möta tjecken František Drtikols studier av nakna kvinnokroppar. Fotografier där kropparna ter sig både organiska och slimmat maskinella i samma andetag. Mot dessa ställs Natalia Lach-Lachowiczs verk Consumer Art från 1976. Det en serie fotografier där Natalia Lach-Lachowicz äter en banan på ett minst sagt briljant och tillika provocerande vis. Denna serie fotografier, med tydligt feministiska budskap, provocerar än idag. Så sent som förra året togs de ur en utställning i Warszawa.

I samma rum återfinns även fotografier av den polske fotografen Edward Hartwig, som med sina svartvita fotografier sökte kontrasterna mellan ljus och mörker. De kontrastrika fotografierna är fascinerande främst eftersom de ibland inte ger betraktaren många ledtrådar till vad vi egentligen tittar på. Vi trevar oss fram mellan de skarpa linjerna, och en slags centraleuropeisk mysticism uppstår mellan arken i boken.

Här finner jag även en annan pärla, både sorglig och ytterst vacker. Ein ghetto im Osten (Wilna) (Ett getto i öster (Vilnius)) är en fotobok från 1930-talet av fotografen Mojżesz Worobiejczyk. Det är uppriktiga fotografier som möter oss. Fattigdom och misär har inte lyfts ut, men samtidigt finns här en familjär atmosfär, som om han möter gamla bekanta som han har beslutat sig för att föreviga, och situationerna återges utan främlingskap. Genom hans lins uppstår ett möte, snarare än avbild, och trots att han själv inte syns i bild förfaller han mig vara märkbart närvarande. Jag tittar inte på det han fotograferat, utan ser med hans ögon. Ett decennium senare ska alla dessa människor ha mördats, i vissa fall av sina egna grannar. Var det vad Mojżesz Worobiejczyk såg, och ville förmedla och bevara minnet av dem till oss?

Två rum bort finner vi flera fotoprojekt som fokuserat på att dokumentera andra världskrigets förödelse. Det pulvriserade Warszawa. Barn som blivit krymplingar. Förskräckta blickar ser på mig hela vägen från Budapest efter krigets slakt. Bilder från 1970-talets Auschwitz, en plats som ingen visste vad de skulle göra med. Men här finns det också ljuspunkter, så som arbetet med att dokumentera judiska begravningsplatser som inleddes under 1980-talet. 1982 kom Monika Krajewska ut med fotoboken Czas kamieni (Stenarnas tid). Ett arbete som blev startskottet för Polens minnesarbete över den judiska historien i landet. I en jämförelse med de andra centraleuropeiska länderna utmärker sig Polen i detta avseende.

Från andra världskrigets skugga går vi vidare genom en korridor, där vi ser bilder från dagens Belarus. En viktig, men sorglig påminnelse om att vi tillåter en diktatur mitt i Europas hjärta.

På andra sidan korridoren finner vi den kommunistiska vardagen. Det finns en uppsjö av bilder på detta tema från tiden. Orsaken var att de kommunistiska diktaturerna i Centraleuropa ville få befolkningen att tro att de levde ett helt normalt liv. Det är bjärta färger, lyckliga arbetare och framgångsrika byggnationer som möter oss. Men i ett hörn av rummet finns ändå något som tyder på att det lurar ett uppror i folkdjupet. Zbigniew Rybczyńskis kortfilm Nowa książka (Ny bok) från 1975 är en tio minuters upprorisk kavalkad uppdelad på nio rutor. Ja, mer tänker jag inte förtälja, ty den förtjänar att ses.

Utställningen avslutas med upptakten till slutet på det kommunistiska Centraleuropa. Flera välkända bilder från Solidaritets (Solidarność) demonstrationer i Gdańsk, med Lech Wałęsa i centrum. Men vi får även möta samtida fotografer, och i koncentrat uppleva den våldsamma förändring som de centraleuropeiska länder genomgått sedan 1989.

Utställningen på Internationella kulturcentret i Kraków gör inga anspråk på att täcka hela den enorma mängd av fotokonstböcker som producerades sedan 1900-talets början. Man har helt enkelt utgått från det man har i sina arkiv, och adderat med några inlån från bland Wrocław och Łódź. Enligt mitt tycke är det ett sympatiskt sätt att bygga upp en förståelse, att helt enkelt avstå från de storslagna ambitionerna, och istället gräva där man står.


Natalia Lach-Lachowicz “Consumer art”.


Från Mojżesz Worobiejczyks fotobok “Ein getto im Osten”.


Rummet för den kommunistiska vardagen.

Share

%d bloggers like this: