viewpoint-east.org

En rapport från krigets utkant

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ryssland, sociala medier, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett flygplan mumlar bakom molnen. En hund skäller på avstånd. En polisbil brölar på någon bil bortom huskropparna. Kvällen är lugn, tänker jag. Men så bedrägligt.

En komplott att mörda presidenten och flera andra högt uppsatta har just avslöjats. Mängder av vapen beslagtagna. Attacker mot flera städer i Ukraina planerade. Beredskapen i Ukraina har inte varit så hög sedan landet blev självständigt för mer än tjugo år sedan.

På ett ögonblick kastas mina tankar in i det kaos som jag upplevde under revolutionen. Den rädsla jag kände då, blir återigen så påtaglig att jag nästan kan ta på den. Plötsligt är den inte ett hjärnspöke, utan livs levande. Den där rädslan för att Europa ska kastas in i ett fullskaligt krig.

Du tycker kanske att jag bara är melodramatisk. Kanske lite pompös och självupptagen. Men när man lever i ett land som ständigt hotas av sin granne. Där död och sorg blivit lika vanligt inslag på sociala medier och i vardagen som bilder på fredagsmyset och helgens glädjeämnen, så ter det infernot inte som en apart omöjlighet, utan ett plausibelt samtidsscenario.

Massor av tankar strömmar genom mitt huvud. Varför just nu? Är det för att det snart är presidentval i Ryssland? Eller är det ett straff för att Ukraina inte vek ner sig när Ryssland ströp gasleveranserna? Är det nu som den slutgiltiga uppgörelsen kommer? Den, om vilken väg som Ukraina ska få ta?

Jag märker att jag lystrar efter ljud från vapen. Jag undrar om säkerhetspolisen (SBU) verkligen lyckades fånga alla. Tänk om det finns fler celler av kuppmakare?

Som en protest mot min oro vivlar en minnesbild från förra våren upp för mitt inre. Det var en vacker dag. Fåglarna sjöng ivrigt. Alla träden stod i skör och ungdomlig grönska. Med varje por av min kropp vill nu ta mig dit. Bort från oro och ångest över att vi står inför ett europeiskt blodbad. Jag vill dit igen. Till vårens ljuva vindar. Till optimismen och glädjens stund. Jag vill inte sitta, hukad över min domedagsmaskin, smartphonen, och vänta på rappoter om en ny kull vettvillingar, som endast tycks känna glädje om de skapar misär.

Flygplanet har sedan länge tystnat i skyn. Hunden har avlagt sin kvällsbön. Och polisen har tillrättavisat färdigt. I alla fall för stunden. Det är så där lugnt som det kanske är hos dig just nu. Men ändå där bortom nuet, bland framtidens skuggor, ruvar infernot. Det inferno som redan härskar på allt för många platser.

the beauty


Om att jag städar före städerskan kommer

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har en städerska, och säger så utan att skämmas. Ja, nu var det sagt. I vissa kretsar innebär det inga höjda ögonbryn, men i de kretsar jag umgåtts i hemma i Sverige, kan det inte enbart leda till höjda ögonbryn, utan till och med till förhöjt blodtryck.

När jag som liten besökte min farmor i Skoghall utanför Karlstad, skrattade jag alltid så att jag kiknade när hon förkunnade att nu blev hon tvungen att städa, för snart skulle hemhjälpen komma för att städa. “Det måste vara fint när hon kommer, förstår du väl”, förtydligade farmor. Det här var en logik jag inte förstod. Jag trodde att det egentligen handlade om att farmor ville få en stund över, så att hon och hemhjälpen kunde fika tillsammans. Men idag vet jag så mycket bättre hur farmor tänkte.

Det är inte mitt eget val att ha städerska. Min hyresvärd har tagit det beslutet, och jag tror att det främst handlar om att jag ska vara nöjd och inte flytta. (Varthän skulle man kunna undra, då alla lägenheter är snuskigt dyra i denna fattiga del av Europa.) Vid några tillfällen har jag lyft frågan om att jag inte behöver städhjälp, men jag har alltid fått till svar att hon inte är dyr och att det är bra för underhållet av lägenheten.

På senare tid har jag slutat fråga om att slippa städerska. Det inleddes med att jag började tänka på Irynas situation. Iryna är pensionär. Det är omöjligt att leva på sin pension här. De flesta försöker bo med sina barn och barnbarn. Det gör Iryna, men det räcker ändå inte riktigt till. Utan de få hryvnia hon tjänar extra på att städa min och andras lägenheter hade hennes livspussel inte gått ihop. Med galopperande inflation blir det dessutom otänkbart att mormor Iryna inte skulle bidra till familjens skrala kassa.

Efter det att jag funderat på Irynas situation fortsätter mina tankebanor och jag frågar mig varför det är så viktigt för mig att inte ha städerska. Svaret jag ger mig själv är föga smickrande. Det visar sig nämligen att jag inte vill ha städerska då det stör min uppfattning om vem jag är. Min självuppfattning är tydligen att jag inte tillhör de som har städerska, eftersom jag då skulle tillhöra en ekonomisk överklass, som jag under inga omständigheter vill framstå som att jag tillhör. Det spelar tydligen ingen roll att jag försöker intala mig själv att jag aldrig kommer tillhöra någon ekonomisk överklass, först och främst för att jag inte vill, men mest för att jag är förhållandevis dålig på att göra pengar. (Göra av med pengar är jag dock mycket duktig på.) Dessutom är jag, sedan mina studieår, skuldsatt upp över öronen och ska vara förbaskat glad om jag lyckas hålla min näsa över ytan. Nå, det där ynkliga och självömnkande svaret jag gav mig själv, om varför jag inte vill ha städerska, framstår nu som en förolämpning mot Irynas situation. Vem är jag, som tror att jag genom att avvisa henne, blir en bättre människa?

Jag sitter nu här och ser ut över min nystädade lägenhet, och hoppas att Irynas ögoninflammation snart blir bättre. Jag hoppas att hon inte är alltför trött, ty precis som min farmor städade jag ju ändå innan hon kom. Och jag önskar att det kommer en dag när Iryna och alla de andra ukrainska äldre får tillräckligt höga pensioner, så att de slipper torka damm hos andra. Men fram tills dess tänker i alla fall inte jag stjäla hennes förutsättningar till att dryga ut familjens kassa.

Jag har nämligen äntligen förstått att bara för att jag vill att världen ska se annorlunda ut, så kan jag inte blunda för att det finns de som inte har samma möjlighet att välja sina liv. Det är fel att det är så, men jag hjälper dem inte med att ta deras levebröd ifrån dem.

Kanske var det också så min farmor tänkte när hemhjälpen (läs= hemtjänsten) kom? Uppväxt i Ådalen, med rötter i en socialdemokratisk familj, visste hon nog vad fattigdom innebar. Och hon visste nog att alla inte har samma förmån att slippa städa hos andra. Att tiderna hade förändrats, och att hemtjänstens situation är olik den som städerskorna hade när hon växte upp, var inte relevant information för henne. Farmor städade helt enkelt i solidaritet med städerskorna. Så som jag gör varje gång före Iryna ska komma för att städa hos mig.

PS. Om nu någon skulle tro att detta är en text till RUT-avdragets försvar, då föreslår jag att du skrollar upp till textens början och läser den igen.


Till Iryna och farmor.


Med musikens farkost

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, hon reser inte mycket, tänker du kanske om mig. Så är det helt säkert. Sällan ser mina följare på sociala medier att jag loggar in på flygplatser eller på olika exotiska tillhåll. Så på många plan är jag nog den miljömedvetne läsarens dröm.

Men givetvis är den slutsatsen fullkomligt fel. Jag reser vansinnigt mycket och ideligen. Jag reser över nästan hela jordklotet stup i kvarten, och jag reser i tid. Fram och tillbaka från barocken till nutid. Och min farkost är musiken.

Något bättre transportmedel finns överhuvudtaget inte. Inte behöver man trixa på sig tunga ryggsäckar, eller släpa runt på de där bröliga och uppmärksamhetssjuka rullväskorna. Man kan sitta helt stilla, med ett glas vin eller en kopp kaffe och färdas i en rasande hastighet. Eller så sjunker man ner en fåtölj i en konsertsal, och långsamt låta sin fysionomi och tankebana skjutas ut på en resa i musikens farkost genom geografin.

Med några toner kan man förflytta sig mellan kontinenter, så tänkte kanske också programrådet för Lvivs akademiska filharmoni när de spikade reportoaren för fredagens konsert. Under Taras Krysas ledning reste vi från Lviv till Smetanas Tjeckien, och lyssnade till Vltava, där floden Moldau speglade galopperade jaktlag och svindlande landskap. Sedan lyfte vi och flög över Atlanten och fick följa med Charles Ives, som skickligt utmejslade Tre platser i New England. Ett intressant verk, som uppfördes för första gången i Lviv. Symfonin kan närmast beskrivas som en impressionistisk kraschlandning i modernismen. Harmonier bryter sig loss, men pulveriseras i en tonkaskad. Ives gör det inte lätt för åhörarna. Man måste vara ordentligt fastsurrad i farkosten för att inte åka av, men med Krysas inlevelsefulla introduktion vet vi vad vi ska leta efter, för att inte tappa orienteringen i Ives tonsättning.

När Ives tystnat tar Ottorino Respighis Roms pinjer vid. Det finns de som felaktigt försökt koppla detta verk till diktatorn Mussolini, men det finns egentligen inte mycket som tyder på att Respighi hade något som helst politik libido, trots att han var medlem i ett fascistiskt parti. Något som han tydligen hade svårt att förklara både för sig själv och andra. Verket ska, enligt Respighis hustru, istället skrivits till två litauiska systrar som tonsättaren förälskat sig i under 1910-talet. Respighi inspirerades dessutom mer av äldre tiders musik samt av den ryske tonsättaren Rimskij-Korsakovs berättarteknik, än av sin egen samtid. Enligt många fick Respighi ett oförtjänt dåligt rykte, och hans hustru lyckades aldrig rentvå hans namn, något som hon arbetade med oförtrutet livet ut.

Roms pinjer är ett symfoniskt verk som öppnar upp för de inre bilderna. Varje sats leder oss allt längre in i Roms myllrande gränder. Jag ser framför mig staden, en stad jag fram till fredagens konsert endast haft ett kortvarigt möte med. Den sista satsen, som tycks mig avslutas med stadens uppvaknande, är ett öronbedövande musikaliskt narrativ. Jag hör hur staden, det gamla Rom, motvilligt välter sin kropp ur sängen för att ta sig an en ny dag. Jag hör hur kärrorna med varor till marknaden rullas fram på kullerstenarna, hur fönsterluckorna slås upp för den nya dagen, hur restauranger och caféer drar ut sina bord och stolar. Och jag hör kärleken till staden, till människorna och till deras gemenskap. Trots det starka tonläget är det ömt. Kärleksfullt. Och understundom hör jag ett kittlande fnitter. Kanske är det de två litauiska systrarna…

Så visst är det så att jag reser. Med musiken, genom länder och städer. Över kontinenter och väldiga hav. För det behöver jag inga incheckningar på flygplatser eller dyra hotellrum. Det enda som behövs är den musikaliska farkosten och en gnutta fantasi.


Hur lång tid tar det att gå till Polen?

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen hade värmt upp oss. Efter en lång och skön promenad, där vi hade tagit av oss jackorna för första gången den våren, satt vi nu med vars ett glas kall öl och en sallad framför oss på restaurang Datja. Det var den första mars 2014.

Jag kommer aldrig glömma den där stunden på restaurangen. Det fanns ett stiltje, dock inte att förväxla med ett lugn. Inne i våra själar bråkade erfarenheterna från fyra månaders revolution. En revolution som slutade i blodutgjutelse. En revolution som krossade delar av min, och många andras, drömmar och framtidsförhoppningar. De tidigare drömmarna låg nu som blodiga bylten under den ukrainska flaggan.

Vid bordet sidan om vårt stojade en grupp överförfriskade män. De hade spelat fotboll och avslutade motionen med feta grillspett, saschlik, och massor av sprit. Vid varje skål skanderade de “Slava Ukrainy. Herojam slava” (“Ära till Ukraina. Ära till hjältarna”). En fras jag hört så många gånger veckorna före att jag oavsiktligt mumlade med.

Plötsligt stannade hela verksamheten upp. Inget stojande. Inga skålar till någons ära. Våra blickar stannade som förstelnade vid TV-skärmen på väggen. Där såg jag dem för första gången. De “gröna männen” som ledde annekteringen av Krym.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte just då. Kanske var det någon tanke om att “så här skulle det inte vara” som virvlade upp till ytan. Det enda jag minns är att den första känslan av rädsla snabbt förbyttes mot ilska. Det var så oerhört groteskt, fräckt och samtidigt löjeväckande i sitt försök att påskina att dessa “gröna män” tillhörde någon slags folklig resning.

Det var först några dagar senare som skräcken hann upp mig. Den där natten när jag stod i bara nattlinnet i hallen och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta för mig att packa ner det väsentligaste i ryggsäcken, och hur lång tid det skulle ta för oss att ta oss till polska gränsen. Min överslagsräkning fastställde att det skulle ta ungefär två timmar med bil, men ungefär två dygn till fots.

Så här i backspegeln ter sig säkert min nattövning som något löjeväckande, men det var så jag upplevde det. Efter månader av katastrofläge fanns det inte mycket plats för logiskt tänkande. Jag tror att vi alla här fortfarande lever i en slags posttraumatisk situation. Man kanske skrattar lite generat över sina dramatiska planer, men då var de inte absurda idéer, utan en reell verklighet.

Jag har däremot vänner som fick lämna allt de där dagarna. De flydde till fots från Krym. Ja, de fick verkligen gå. Inga andra färdmedel fanns att uppbringa. De tog med sig det mest nödvändiga.

Före de “gröna männens” ankomst trodde mina vänner lika lite som du att de skulle bli tvungna att lämna allt de ägde, alla vänner, gamla mammor och pappor. Men nu sitter de här i Lviv, med nära och kära bortom räckhåll. Att förklara för någon som tror sig leva på behörigt avstånd från katastrofen kräver ett vokabulär som jag i detta sammanhang inte besitter. Kanske beror det på att jag befinner mig för nära, och att jag efter revolutionen 2014, annekteringen av Krym och invasionen av östra Ukraina vet att den typen av katastrof alltid bor bland oss människor.

För det är vi allena som besitter förmågan att hemsöka varandra med våld.

March 1, 2014
En bild jag tog på Restaurang Datja, den där dagen, den första mars 2014.


Några ord om ord på ukrainska och polska tåg

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är något visst med att rulla ut från en tågstation i de där järnsnablarna vi kallar för tåg. När man känner den första ryckningen i sätet och världen utanför långsamt börjar röra på sig. Fortare och fortare.

I Ukraina går tågen sällan fort. Inte ens de tåg som etikerar sig som snabbtåg. Det är ingen nackdel. Den godmodiga farten ger ögat ett lugn. Man kan stilla blicka ut över de vidsträckta fälten och hinner till och med fantisera om vad som kan föregå i de hus och byar som fladdrar förbi.

Samma tjusning är det att färdas med tåg i Polen. Där lunkar visserligen tågen på i lite raskare takt, men jag lämnas aldrig med en känsla av att jag tappar orienteringen, vilket annars lätt händer mig på snabbtåg. Min fantasi ges därför fullt spelutrymme och jag har ofta fyllt mitt inre med så många varddagsbetraktelser att de skulle kunna fylla en tjock roman med bunden pärm, och med tryckhäfta som doftar gott av olästa ord, om jag nu hade tänkt att skriva en bok.

Det finns procedurer på polska och ukrainska tåg som jag är särskilt förtjust i. På de ukrainska tågen hinner vi inte gnissla särskilt långt förrän det börjar prasslas och grejas i packningen. Upp på borden kommer smörgåsar, korvar, ostar, saltgurkor och det ovärderliga ägget. Så snart tåget kommit upp i den fart som kallas fart här, men skulle kallas avstannande i Sverige, börjar det knackas ägg mot bordsskivorna. Med stor aptit slukas de i hela sin härlighet. Det här är en procedur jag finner mycket fascinerande. Ägget är som resandet i sig. Utan ägg, ingen riktig tågresa.

På de polska tågen har jag aldrig mött några ägg. Om de inte är ukrainska, vill säga. Och de borde egentligen inte få vara där överhuvudtaget eftersom ägg tillhör de produkter som de polska tullarna tycks vara väldigt förtjusta i. Det samma gäller smörgåsar (kanapki). När man åker tåg från Ukraina till Polen kommer alltid dessa förtjusande damer och herrar från tullen som vill lägga vantarna på ukrainska matsäckar. Eftersom ukrainarna är ett artigt folk lämnar de alltid ifrån sig hälften av matsäcken. Den andra delen gömmer de flitigt. Den kvarvarande delen är det som tydligast gestaltar den ukrainska folksjälen. Den delen är nämligen “förhandlingsdelen”. Allt som sker i Ukraina är förresten del av en episkt lång förhandling. Du kan inte ens gå över en gata utan att förhandla. Om du tvekar, ja, då riskerar du att bli påkörd, eller ännu värre, få din promenadpartner påkörd. Förhandling är allt här. Även smörgåsar, vilket de polska tulldamerna eller tullherrana inte har förstått. De tycks tro att ukrainarna räcker över hela matsäcken, men det gör man givetvis inte utan någon förhandling. Hur skulle det se ut? undrar ukrainarna. Om jag ger bort mina smörgåsar utan förhandling har jag ju snart inga smörgåsar kvar. Det tycks dock ha undgått dem att just i det här fallet är det exakt det som är avsikten. Att alla ska beträda polsk mark fullkomligt smörgåsfri.

Jag saknar ofta äggen på de polska tågen, men jag sörjer inte länge. För polackerna har också en mycket trevlig egenhet. När de kommer på tågen säger de oftast goddag (Dzień dobry) till sina medpassagerare. Första gången jag var med om det erfor jag en märklig känsla av att de pratade med någon annan än mig, trots att jag var den enda varelse just mot den plats dit goddaget riktades. Jag är annars ganska mycket för att språka med främlingar, men på tåg har jag i Sverige fått lära mig att jag ska ha en lätt stressad och irriterad blick. Jag ska gärna frusta frustrerat och jag ska nonchalera att det finns andra omkring mig. I synnerhet när jag söker upp min plats på tåget. Man ska helst inte säga någonting under resans gång. Bara om tåget är försenat. Då ska man fnysa föraktfullt och säga några inövade fraser som inte förändrar situationen, men ändå skapar en trygghet i att alla ändå vet sina fraser och repliker.

På de polska tågen verkar det finnas olika sätt att vara och reglerna verkar inte vara helt entydiga. Korrekthet är viktigt, men den tycks se lite olika ut i olika regioner. Jag reser ju främst i Galizien, och där avslutas alltid resan med en hälsning och ett tack för sällskapet. Det spelar mindre roll om man inte sagt annat än goddag till varandra. Man tackar ändå. Den här gesten tycks komma med den galiziska modersmjölken, för oavsett ålder, socialgrupp, kön så yttras denna fina fras.

När jag nu sitter här och försöker minnas vad som sägs, så kan jag bara inte minnas hur den är konstruerad. Trots att när jag från första stund jag hörde den, lätt kunde urskilja och förstå hela dess fysionomi av polsk ordning och korrekthet. Det är för övrigt den korrekthet som inte förstår det där med den ukrainska förkärleken att förhandla om smörgåsarna.

Båda företeelserna tillhör något av det vackraste jag känner. Båda har sin charm, och trots att de är så olika så finns det hos båda en kärlek till kommunikation och en förhoppning om att få röra vid varandra med våra ord. Det är lätt att vara i Galizien och samtidigt tillhöra den skara på jorden som älskar samtal och ord. I synnerhet när det sker i samband med att skutta fram i en järnsnabel genom det böjande galiziska landskapet.


På den polska järnvägen.


Om ukrainarnas rätt till deras judiska historia

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det som var mest förvånande var att det bodde så många judar här”, sa en ung student från Lviv till mig för många år sedan, efter det att hon gått på en sommarkurs arrangerad av Center for Urban History of East Central Europe. Ja, svarade jag. Det visste du väl ändå? Nej, menade hon. Ingen hade berättat i skolan att så många judar hade bott i hennes hemstad.

Jag skakade inbordes på mitt huvud, och utgick från att hon kanske varit sjuk de veckor som hon fått undervisning om judarnas historia i Lviv. Själv hade jag under mina första år i Lviv sökt upp alla platser som var knutna till de judar som inte längre finns här. Den första bok jag, som nyinflyttad till Lviv, läste var dessutom “Ett mord i Lemberg“. En bok jag ofta återkommer till i mina tankar, då den bättre beskriver hur stadens judar levde, än någon annan förintelseskildring.

När jag nu bott här under många år, har jag tyvärr blivit varse att hennes påstående nog ändå var fullkomligt riktigt. Väldigt få berättar om de judar som bodde här, hur deras liv såg ut, vad de levde av och hur de roade sig. Deras liv har i staden har förvandlats till ett tyst minustecken, förvillande likt ett utropstecken som fallit till marken av år av negligering och avsaknad av stöd.

Det finns de, som med elaka tungor, vill påskina att den här avsaknaden av berättelsen om judarnas liv beror på ett inneboende förakt mot judar, eller direkt antisemitism. Det vanligaste är nog ändå att man utgår från att det finns ett genuint ointresse för hur judarnas liv tedde sig här. Ett exempel på en sådan bok är Omer Bartovs bok “Erased. Vanished traces of Jewish Galician present-day Ukraine” från 2007.

Boken, som är en noggrann förteckning över hur judarna mördades under förintelsen och vilka minnesmärken som finns kvar idag, innehåller bitvis en underton av bitterhet och dåligt återhållen ilska. Med tanke på Bartovs personliga koppling till regionen blir det lätt att förstå, hans mor hade rötter i Galizien. Det måste vara frustrerande att se i vilket skick återstoden av det judiska arvet befinner sig. Och att därtill se att det saknas minnesmärken, måste innebära ytterligare påfrestningar.

Det är inte tu tal om att det här i västra Ukraina råder brist på minnesmärken över alla de som mördades under förintelsen. Men slutsatsen, att det råder en inneboende motvilja mot judarna, behöver inte vara sann.

I min inledning lyfte jag en ofta förekommande förundran. Många, även bildade, ukrainare har faktiskt aldrig fått rätten (för det är en rättighet) att få lära sig sin historia. De kan förvånas över hur många polacker som bodde här. De lyfter häpet på ögonbrynen när man säger att denna regionen var något av en judisk hotspot före andra världskriget. Det var en rik och energiskt sprudlande judisk kultur som hade sitt säte här.

Avsaknaden av kunskap, leder också till att judarnas minne i området långsamt tynar bort. Det finns de som försöker bygga upp kunskapen på nytt. Deras arbete är i många fall helt ideellt, eller bygger på donationer. Center for Urban History of East Central Europe finns i navet på detta hjul, som försöker förändra människornas perception av platsen. Andra som arbetar vid deras sida är Rohatyn Jewish Heritage.

Det kommer att ta tid att återskapa den historiska lucka som Sovjetunionen gröpte ur. Alla minnesmärken från den tiden kännetecknas av en och samma tystnad, den att judarna inte fick nämnas. (Man använde begrepp som “sovjetiska medborgare” för att undvika ordet judar.)

Om man utgår från att avsaknaden av minnesmärken enkom beror på en illvilja eller ett förakt, lär man inte komma någonstans. Att skuldbelägga i detta avseende skapar bara nya barriärer som gör förutsättningarna för att återbörda det kollektiva minnet av judarna än mer komplicerat. Den ukrainska 1900-tals historien (och in i nutid) är ett trauma, och människorna som tillhör den är del av detta trauma. För att återinföra kunskapen om judarna i regionen kvävs lyhördheten och dialog. Genom att misstänkliggöra kommer ingen plats för förlikning att ges.

Det här ska dock inte läsas som en kritisk av Omer Bartovs bok. Tvärtom! Ett viktigare verk för att förstå vidden av problematiken med det förlorade minnet av judarna, är svårt att finna. Min enda invändning är att jag inte tror att avsaknaden av minnesmärken beror på illvilja, utan snarare okunskap (och i viss mån avsaknad av medel att avsätta till sådana).

Jag återkommer ofta i minnet till det där samtalet med studenten som förvånades över att det bott så många judar i Lviv före andra världskriget. Och jag försöker uppbringa ett minne av mitt ansiktsuttryck. Jag hoppas så att jag inte såg förfärad ut, utan att jag istället gav henne ett uppmuntrande leende.


Minnesmärket över de mördade judarna i Busk.


Kort om orgelmusikens historia i Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, hutsuls, krönika, music
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För en tid sedan skrev jag om ukrainsk vokal kyrkomusik som skrivits om för orgel. Jag skrev där att man inte använde orgeln i den östslaviska kyrkan. Nu måste jag korrigera mig, för det stämmer inte helt.

I Sofiakaterdralen i Kyjiv har man funnit fresker med personer som troligtvis spelar på en orgel. Freskerna i katedralen, som byggdes på 1000-talet, visar på ett rikt musikliv med flera instrument. Det här var under Kievriket, som hade sin höjdpunkt under just denna period. Riket föll sedan samman, och det ska enligt min kännedom inte finns några partitur kvar av orgelmusik från den tiden.

Under gårdagens konsert i Orgelsalen fick vi istället höra verk som framförts just i Lviv. Lviv ligger i ett slags gränsland, och det blir man varse när man blickar bakåt i historien. De äldsta verken som framfördes var tonsatta av Marcin Leopolita, vilket fantastiskt betyder “Marcin från Lviv”. Han levde mellan 1537 och (troligtvis) till 1584, och var en polsk tonsättare, skolad i Kraków. Under sin samtid var han den mest betydelsefulla tonsättaren i Polen.

Det finns inte många av hans verk som är intakta idag, frånsett några fåtal, som vi fick ta del av under gårdagens konsert. Särskilt vackert är Missa Paschalis som anses vara den enda polska mässa från 1500-talet som finns kvar idag att anvjuta.

Otäckt nog fanns flera av Marcin Leopolitas verk kvar fram till andra världskriget, men de förstördes under bombningarna av Warszawa. Det är i det närmaste penibelt att inse att det är vår 1900-tals historia som raderade många av hans verk.

I musikens värld kan man ta långa kliv, och det var vad gårdagens organist, Nadija Velytjko, gjorde. Plötsligt befann vi oss i 1900-tals musiken. Även här blir vi påminda om att Lviv var en polsk stad fram till andra världskrigets slut. Tadeusz Machl, Mieczysław Sołtys samt bröderna Stefan och
Mieczysław Surzyński var alla polacker, med födelseort Lviv, eller Lemberg. Jag blev mycket förtjust i Tadeusz Machls Etude nr 5. Ett suggestivt verk, med tydliga och vackra harmonier som bröt genom de modernistiska inslagen.

Det ukrainska bidraget till gårdagens konsert stod Lvivs stolthet Mykola Kolessa för. Han var son till en av Ukrainas främsta etnomusikologer, och faderns intresse för folkmusik formade även sonen. I det stycke som framfördes igår, Passacaglia, kan man tydligt urskilja ukrainska folksånger. Understundom är det nästan svårt att tro att verket skrivit på 1900-talet. Det finns en karaktär av 1800-tal och något rustikt över hans tonsättning. Som om det skrivit i någon stuga som tillhör en huzul. På spisen puttrar en banosj och det doftar gott av osten brynza.

The organ at Lviv Organ Hall
Konserten inleddes för övrigt med en mycket intressant föreläsning om de olika tonsättarna.