viewpoint-east.org

Dagens anteckning 21 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en liten rumänsk stad, med det fantasieggande namnet Gura Humorului (betyder det “mun av humor” på rumänska?), föddes den 27 november 1863 en liten flicka som döptes till Olha Julianivna. Hennes pappa, Julian Jakovytj Kobyljanskyj, var ukrainare av börd och jobbade som bokhållare och skatteindrivare. Mamman hette Marija Josypivna Werner och hon hade både polskt och tyskt påbrå, vilket innebar att lilla Olha var flytande på tre språk – tyska, polska och ukrainska – redan vid barnsben.

Det skulle tidigt visa sig att Olha hade en litterär begåvning och hon fick sin skolning i hemmet. Hennes första noveller kom ut på 1880-talet. Dessa skrev hon på tyska, vilket inte motiverades med att hon ansåg att tyska var hennes modersmål, utan berodde på att Gura Humorului låg i det tyskspråkiga Habsburgska riket.

Allt skulle dock förändras när familjen till Tjernivtsi (som idag ligger i Ukraina) på 1890-talet. Där träffade hon nämligen intellektuella som pläderade för det ukrainska språket. Eftersom Olha redan kunde ukrainska innebar det således inga svårigheter för henne att byta språk, och hon skulle hädanefter uteslutande skriva på ukrainska. Hennes första noveller på ukrainska kom ut bara några år efter det att hon bytt språk. En av de mest kända novellerna av Olha Kobyljanska bär titeln “Jorden” (på ukrainska “Земля”) och utkom 1902. Den handlar om en ung man som bor i Karpaterna. En viktig hörnsten i berättelsen är att han uppvaktar två kvinnor samtidigt, med alla de problem som det innebär. Men det är hennes användning av språket som är utmärkande, som också gör novellen till en av de viktigaste inom den ukrainska modernismen som formades under denna tid.

Olha Kobyljanska var också mycket engagerad i sociala frågor, och hon brann särskilt för kvinnors rättigheter och socialt utsatta grupper. Hennes iver ledde bland annat till att hon bildade en kvinnoförening Tjernivtsi.

Bland de intellektuella hon umgicks med finns namnkunniga personer och författare så som Ivan Franko, Vasyl Stefanyk och Lesja Ukrajinka. Den sistnämnda skulle spela en viktig roll i Olhas liv. Vissa rykten säger att de kanske var ett amoröst par, och beviset på det ska vara deras kärleksfulla brev de skrev till varandra. Men detta avfärdas idag av flera kännare, som menar att man förvisso kan utläsa vissa homoerotiska drag i breven, men det finns inget som tyder på att de verkligen var ett par.

Hur det än förhöll sig med detta lär vi aldrig få veta. Vad vi däremot vet är att Olha Kobyljanska och Lesja Ukrajinka var mycket goda vänner, och att de stöttade varandra i deras litterära gärning. De båda hade dessutom drabbats hårt av sjukdomar, Lesja Ukrajinka hade tuberkulos och Olha Kobyljanska blev 1903 delvis förlamad efter en förkylning. Lesja skulle senare gå bort i sviterna av sin sjukdom, men Olha klarade sig fram till 1932 med mindre besvär.

Efter första världskriget hamnade Tjernivtsi i Rumänien, till Olha Kobyljanskas stora sorg. Hon motarbetade de nya regimen och när de sovjetiska trupperna vandrade in i Tjernivtsi år 1940 skulle hon användas i deras propaganda. Men det är inte troligt att hon skrev de hyllningstexter till Sovjetunionen som de menade att hon hade skrivit, enär hon då var svårt sjuk och nästan fullständigt förlamad. Hon var så pass sjuk att hon var helt sängliggande när de rumänska styrkorna året därpå återtog Tjernivtsi. De påbörjade genast en förundersökning mot henne för att försöka få henne fälld för att ha samarbetat med sovjeterna. De skulle dock aldrig lyckas ta henne till rättegång, då hon gick bort på denna dag för 83 år sedan.

—
På fotografiet nedan ser ni Olha Kobyljanska stå bakom Lesja Ukrajinka. Fotot togs 1901 i Tjernivtsi.

Dagens anteckning – 20 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu vet jag inte hur ni har tänkt er att tillbringa er torsdagskväll, men jag har i alla fall tänkt att göra det i sällskap av Belshassar, vilken var Babylons sista kung. Det råder förvisso lite delade meningar om han verkligen var Babylons sista kung, efter regeringslängden säger att det var Nabonid som var kung (och det var på 500-talet före vår tideräkning). Enligt källor, som i detta fall är Danieks bok i Bibeln, var Belshassar en rörig kung, som efter flera dåliga beslut fick Babylon på fall.

Men hur har då jag tänkt att ta mig 2500 år tillbaka i tiden. Jo, förstås med hjälp av musiken. Eller närmare bestämt med hjälp av Georg Friedrich Händels oratorium “Belshazzar” (HWV 61) från 1744. Oratoriet skrevs alltså under Händels mest kreativa period och den hade premiär i London för 280 år sedan. Ja, faktum är att det nästan är på dagen, enär premiären skedde den 27 mars 1745. Det blev en omedelbar succé, men glömdes bort efter Händels död (1759). Det skulle dröja över 100 år innan den skulle sättas upp igen, fast den hamnade åter i glömska, fram till 1960-talet, då världen återupptäckte barocken.

Nåväl, oratoriet om Belshassar är oerhört invecklat, som det så ofta förhåller sig med Händels oratorium. Men trots det kan handlingen faktiskt rymmas i en enda mening. Belshassar struntar i varningar om att han har hädat mot de tillfångatagna judarnas gud, och som straff blir Babylon belägrat, besegrat, vilket leder till att judarna befrias av Kungarnas kung, alltså Kyros den store, och de kan återvända till sitt hemvist, Jerusalem. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Att färdas genom denna historia ska tydligen ta ungefär tre timmar. Reseledare är dirigenten Christina Pluhar och Capella Cracoviensis med solister.

Dagens anteckning – 19 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty förefaller vårkänslorna ha återvänt. Men nu syftar jag inte på de unga paren som går hand i hand iklädda sina tidstypiska pösbyxor. Och inte heller avser jag dem som sitter tätt intill varandra på bänkarna med huvudena lutade mot varandra. Jag tänker inte ens på alla knoppar och blommor som försöker utmana de sista dagarna av kyla. Nej, min uppmärksamhet riktas mot den febrila aktivitet som pågår uppe i trädkronorna, långt ovanför våra huvuden. Ty däruppe, bland solens strålar, flaxas det mellan grenar, det flygs hit och dit med kvistar i näbbarna, enligt en för mig okänd symmetri, och det tycks alltid finnas ett krax över som måste kraxas. Ja, det är på detta sätt som kajorna och råkorna gör vårfint bland trädens grenar i Planty.

De bor inte i Planty året runt. På vintern och hösten syns de ofta i skymningen, då de flyger runt mellan parkerna i sina karaktärer formationer. När det är riktigt kallt flyger de i täta klungor, men när temperaturerna klättrar uppåt, glesnar klungorna ut och de flyger med större mellanrum. Det brukar dessutom vara ett fasligt diskuterande och kraxande innan de kommer överens om i vilka träd de tillbringa natten. Jag har dessvärre aldrig lyckats utröna på vilket sätt råkorna och kajorna tjänar på att leva i samexistens. Kanske är det bara så att de tycker att deras kraxande stämmer fint överens.

Kajornas och råkornas antagonister tycker nog att dessa fåglar för ett herrans oväsen, och kanske finns det till och med sådana som tycker att deras kraxande och olika bestyr är ett störande inslag i Planty. Nu tillhör jag själv inte den skaran, enär jag redan i Lviv lärde mig att uppskatta dessa fåglars läte och göromål. Denna förnimmelse har bara förstärkts här i Kraków. De är, enligt mig, ett hemtamt element som hör staden till och väl ackompanjerar stadens brus. Det enda egentliga hotet mot människor de utgör är att de kan bli lite väl ivriga med att förtära lantbrukens nysådda grödor. Men ivern att äta är härjämte en tillgång för stadslivet, då de har en förkärlek för att mumsa i sig nästan allt som människorna lämnar efter sig. Därmed håller de råttorna stången, vilka kan ställa till med långt många fler problem än lite kraxande.

Att försöka göra sig av med råkorna och kajorna genom att förstöra deras bon är inte att rekommendera, ty de är noggranna arkitekter och deras byggen är ofta gedigna som inte enkelt låter sig ödeläggas. Om man verkligen vill göra sig av med dem återstår bara ett alternativ, och det är att hugga ner de träd de häckar i. Men något sådant kommer förhoppningsvis aldrig på tal när det gäller Planty.

Solens strålar har nu nästan helt lämnat trädtopparna, och fortsatt på sin jorden runt-resa. Men råkorna och kajorna knegar vidare med sina vårsysslor. Snart regerar nattens dunkel över Planty, men inte ens då är det helt tyst. Ty det finns nämligen alltid ett krax som måste kraxas.

Dagens anteckning – 16 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det här med namn på olika bakverk är ju oftast väldigt lokalt. Jag blev varse det när jag idag hade bakat kärleksmums. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i bakverk, och praktiskt taget aldrig beställer in något dylikt när jag fikar, hade jag ingen aning om att denna kaka har ett namn med rasistiska konnotationer i Polen, likt våra chokladbollar förr. Idag är det ju ingen som kallar chokladbollar som de kallades förr, och vi äter dem med gott samvete. Kärleksmums i Polen är ungefär på samma plats där chokladbollarna befann för några år sedan.

Man kan ju undra hur det kommer att gå för den polska kärleksmumsen, som inte heter kärleksmums. Kommer den gå samma öde till mötes som chokladbollarna, som fått århundradets mest fantasilösa namn. Det låter ju som en innehållsförteckning, snarare än ett namn på ett bakverk. Man får ju hoppas att polackerna låter sig inspireras av Sveriges namn på kakan i fråga. Men det är ju knappast troligt. Vi svenskar valde ju inte att blicka söderut, när vi skulle till att hitta ett nytt namn för chokladbollarna. Om vi nu hade kikat in hos polackerna hade vi nämligen hittat en underbar liten godbit vid namn ziemniaczki som påminner om våra chokladbollar. Om vi översätter det skulle det kunna bli ungefär “potatslingen”. Visst hade det varit mycket mysigare att säga än chokladboll?

Men nu är de inte helt identiska, våra chokladbollar och de polska ziemniaczki. I stället för havregryn har man kex, kallade Herbatniki som påminner lite om Marie kex. Dessa mosas till pulver tillsammans margarin, kakao, florsocker och torkad frukt. Avslutningsvis rullas de som bollar i kokosflingor. Ziemniaczki är i mitt tycke mycket godare, kanske främst på den torkade frukten som gör att de kan varieras i oändlighet.

Så vad har jag lärt mig idag? Jo, att i den sötaste av alla kärleksmums kan det lura ett lurvigt och otäckt missförstånd, även om kakan bara har färdats den korta sträckan mellan en svensk och en polsk kontext.

Dagens anteckning – 17 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det finns begrepp som är så pass vardagliga att man aldrig reflekterat över dess historia. Ett sådant ord är stress. Jag började tänka på det idag eftersom jag som brukligt varje måndag kände ett sting av den välbekanta känslan av göromål som staplats på hög, oklart av vem, som plötsligt förefalla luta sig över mig i en oroväckande vinkel. Kanske dränks jag, tänkte jag innan jag kom på att detta ju händer varje måndag. Stapeln med göromål rykte på axlarna och insåg att den inte heller denna vecka kunde skrämma upp mig.

Jag började faktiskt tänka på det när jag stod på en av Krakóws alla tysta och lummiga innergårdar. Där finner man en särskild sorts tystnad som bara avbryts av duvorna och deras kurrande. Stadens brus hört blott på avstånd, lite luddigt sådär som ljud låter när de färdas genom olika hinder. Det är en speciell sorts avskildhet. Nästan lite munk-aktig, som om man vänder världen ryggen, och istället inåt.

Nåväl, det var alltså i en sådan tystnad som jag idag började tänka på ordet “stress”, och hur man började använda det först under mitten av förra seklet, och hur de engelskspråkiga och svenskspråkiga Wikipediasidorna över fenomenet är ordrika, och ja, nästan lite stressande i sig själva. I motsats till dessa ter sig den polska Wikimediasidans fyra rader befriande direkt och likaså den ukrainska Wikipediasidans lakoniska sammanfattning av fenomenet. Nu är det inte så att det inte finns stress i Polen och Ukraina, men tydligen kräver fenomenet inte lika många ord för att beskrivas.

Tystnaden på gården bryts av att en katt jagar upp en grupp duvor. Katten tittar lite forskande på mig. Vi står där en stund och tittar på varandra, innan jag hör mitt namn ropas och stunden av tystnad och stillhet är förbi.

Och jag glömde ta en bild. Ni får nöja er med denna istället. Kanske är den avstressande.

Dagens anteckning – 16 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kylan drar fram, och som en hemlös söker den en ny boning nu när den inte är önskvärd häromkring. Den lurar i skuggorna, och samlar mödosamt samman all kyla den kommer åt. Sedan drar den ut över nejden. Kramar kyligt om de små vettskrämda krokusarna, snödropparna, påskliljorna och andra blommor som vågat titta upp ur myllan. Inte ens solens strålar vågar utmana kylan, och värmer oss bara sådär lite grann, som för att inte bli helt bortglömd. Men några bofinkar och koltrastar sjunger alltjämt, kanske för att ingjuta mod hos alla växter som kämpar för att uthärda vinterns sista ansats att återta herraväldet över temperaturerna.

Men hasseln vill ändå visa vägen mot våren, och i år tror jag bestämt att det blir ett riktigt hasselår. Deras vackra hängen dinglar från grenarna. Rör sig smidigt i den kyliga vinden. Och inte visste jag att det är små herrar som hänger där, ty de kallas nämligen för hanhängen. Det är herrarna som kommer först, och är riktiga övervintrare som har bildats redan förra året. I Halland har de tydligen ett eget namn, lake, men jag har inte lyckats hitta att de kallas något särskilt i andra delar av Sverige. Honorna består av de röda små blommor, med honorna gör klokt i att komma senare. Nötterna tar sedan flera månader på sig för att bildas och de tittar först fram till hösten.

En vindpust sveper sitt andetag genom hasseln och hanhängena dallrar som svar. Jag försöker finna något stycke musik om dessa små hängen, men mitt minne gapar tomt. Nåväl, jag får istället lyssna på vattendraget Rudawa som porlar fram, för att snart möta upp med den större släktingen Wisła.

Dagens anteckning – 15 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots att det är Bach-festival och allt vad det innebär, med differentierade framförande av Bachs musik (idag har jag exempelvis fått höra Goldbergvariationerna, BWV 988, framförd på Hammondorgel), så kan man inte komma från att man måste äta. På min tallrik landade det idag kluski śląskie, en slags schlesiska kroppkakor. Dessa små degknyten förälskade jag mig vid på ett besök i Katowice (när jag förresten skulle på en annan konsert, nämligen ett framförande av Arnold Schönbergs Verklärte Nacht (op 4) från 1899).

Nå, jag skriver ju att kluski śląskie är en slags “kroppkakor”, men jag antar att det är många som skulle ifrågasätta den jämförelsen. Kluski śląskie är, precis som de småländska och öländska kroppkakorna, en regional stolthet i Schlesien. Men många glömmer faktiskt att det även är en regional stolthet för vojvodskapet Opole (Śląskie är det polska namnet på Schlesien). Den historiska bakgrunden till denna maträtt är okänd, men man tror att de första kluski tillreddes någon gång på 1700-talet. Det var nämligen då som potatisodlingarna blev mer vanligt förekommande, och potatis är en viktig ingrediens i kluski śląskie. Motståndet mot potatis hade tidigare varit stort, men en svältperiod ledde till att man började odla potatis i allt större utsträckning.

I början var potatis och mjöl de huvudsakliga ingredienserna, men snart utvecklades detta lilla degknyte, och man tillsatte exempelvis ägg för att lyxa till dem något. Idag kan man hitta kluski med alla upptänkliga former av fyllning och färg.

Så hur gör man då kluski śląskie? Jo, koka först ett kilo potatis. Efter det att du har kokat dem tar du och mosar dem väl, samt tillsätter 200 gram potatismjöl, ett ägg och dessutom salt efter smak. Forma dem sedan till små bollar, och koka dem i ungefär två till tre minuter. Eller så gör du som jag, går till en affär och köper en påse frysta kluski śląskie, kokar upp. Men se upp, det är lätt att glömma saltet.

Alltnog, låt oss nu återgå till Bachs “Die Kunst der Fuge” (BWV 1080), som med sina 90 minuter av cirkliga piruetter, snart har vävt in mig i sin spinntråd.