viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett litet blad singlar ner från ett träd i Planty och landar på asfalten med en liten blöt suck. Kraków har sålunda svepts in i de första höstregnet, lagom till att höstterminen ska dra igång på stadens universitet. Det regnar förhållandevis ofta i Kraków. Man kan givetvis inte jämföra regnets frekvens med det som försiggår längs med den norska kusten, eller för den delen i Göteborg, men regnmolnen söker sig av någon anledning gärna hit. Kanske beror det på att de lätt halkar ner för Beskiderna hit. Kanske beror det på att Kraków ligger i en dalgång som är skiljelinjen mellan bergen och slätten norr om stan. Eller så tycker regnet bara att Kraków är vacker och vill passa på att ta sig en extra lång titt på stan. Hur det än förhåller sig så hänger de gärna häromkring.

Men trots allt regnade är Kraków inte uppkallad efter regn. Namnets härkomst är dock svår att precisera, men vissa menar att Kraków kan syfta på dess grundare, kung Krak. Men frågan är om han någonsin har funnits, ty han är mest troligt en legend. Andra teorier säger att det kommer från alla kråkfåglar som gärna vistas i vår stad. Som bekant säger krak-krak-krak. Var -ów kommer in i bilden vågar jag inte uttala mig om.

Mig veterligen finns det inte många platser som uppkallats efter regn. Flera av er sträcker nu säkert upp handen, som en lydig student, och säger “regnskogen” i munnen på varandra. Men visste ni att ni inte behöver åka till andra sidan jordklotet för att hitta platser som kan vara uppkallade efter regn? Nä, tänkte väl det, ty även jag var till helt nyligen också ovetande om att Lettland och Litauen kan ha fått sina namn efter regn. På lettiska och litauiska kallas regn nämligen för “lietus”, som har sin rot i urbaltosvaviskan, och betyder “att hälla”. Enligt den lettiska lingvisten Konstantin Karulis kan alltså de båda ländernas namn kunna härledas till det ordet. Tydligast syns det kanske i Litauen, som kallas för Lietuva på litauiska. Lettland heter Latvija på lettiska, och här syns kanske inte släktskapet särskilt tydligt.

Men denna teori av Karulis kan säkerligen ifrågasättas. Andra källor hävdar till exempel att Litauen kommer från ordet “leičiai” som var undersåtarna i Storfurstendömet Litauen från mitten av 1200-talet till första hälften av 1500-talet. Varifrån letternas namn på sitt land härstammar från kan jag för tillfället inte uppbåda energi till att undersöka. En regnig dag, som dagen har varit, är nämligen ett krävande tingest.


Dagens anteckning – 29 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En äldre man skumpar fram på en traktor strax utanför Kraków. De tycks båda ha haft samma syssla under flera decennier. Med en van handrörelse över ratten svänger han abrupt längs med åkerns kortsida, för att påbörja arbetet med att färdas nedför branten längs med fältets långa långsida för att skörda grödor. Förankrat till traktorns bakre del syns någon slags skördetröska, där hela familjen står beredda att ta emot det som gömmer sig i marken. Man kan nästan tro att det är en släktträff, ty det är minst tre generationer som trängs på flaket. Vad exakt de har för avsikt att ta upp från marken vågar jag dock inte sia om, då min kunskap om olika grödor är alltför klen. Men det rör sig bestämt om någon beta av något slag.

Och när jag sveper blicken över nejden ser jag hur praktiskt taget varje åker är pyntad med traktorer, olika jordbruksmaskiner med tillhörande människor helt upptagna av sitt arbete. Scenen får mig att tänka på målningen “Skördemän” (1545) av Pieter Bruegel den äldre, trots att jag inte kan skönja en endaste som ligger på latsidan (som några kan ses göra på Bruegels målning). Här är det uppenbart att det varken är rast eller ro. Jag blir så betagen av scenen jag bevittnar att jag inte ens kommer mig för att ta en bild.

Mina tankar har nämligen övergått till att begrunda om scenen kan vara det mest polska av allt polskt. Och det månde så vara, emedan “Polen” ska enligt vissa teorier kunna härledas till det ordet slaviska för fält, som är “pole”. Det finns givetvis flertalet andra teorier, men det är denna teori som jag associerar till när jag ser de polska böndernas arbetande fysionomier.

Det många språk tycks också bruka ordet “pole” för att namnge Polen. De flesta, men givetvis inte alla, och som så ofta blir jag överraskad av litauerna och deras egensinniga och självrådande språk. De kallar nämligen Polen för Lenkija, vilket är ett namn som går att härleda till en folkstam vid namn Lędzianie som befolkade området på 600- till 1000-talet. Litauerna är förvisso inte ensam om denna tankegång, utan får gott sällskap av ungrarna som dessutom passar på att krångla till saken med en extra knorr på ändelsen, för att landa i namnet Lengyelország.

Det finns flera intressanta namn på Polen bland andra språk, men vi lämnar dessa därhän i skrivande stund då de alla kräver sina långa och, i vanlig ordning, tillkrånglade förklaringar. Ungefär som förklaringen till varför finnarna kallar Sverige för Ruotsi, som tycks kunna härledas till det fornsvenska ordet roþs- som kan översättas med “rodda”, vilket syftar på svearna som färdades i österled, och som genom sitt ihärdiga roende väl också kan antas ha gett upphov till namnet Kyjiv Rus och så vidare och så vidare.


Dagens anteckning – 28 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en grusväg mellan åkrarna dyker plötsligt en fasan upp. Den tittar sig snabbt omkring, innan den försiktigt pinnar in bland de höga grästuvorna som följer längs med grusvägen. Det slår mig hur fågelns starka färger konstaterar mot det väldiga bergen i bakgrunden, som istället klätt sig i en ljusgrå ton. Dessa berg kallas för jura och bildades för 200-100 miljoner år sedan. Men trots att de med rätta kan kallas för uråldriga, förefaller de nästan som nykomlingar, då deras ljusa fysionomier skjuter ut ur naturen. Som om de inte riktigt bestämt sig för att stanna. Men nu står de sålunda där och har följt vårt jordklots alla epoker. Tänk om berg ändå kunde tala.

En del hävdar att begreppet “jura” härrör från keltiska och betyder “bergsskog”. Men när jag läser ordet just nu, förs mina tankar plötsligt ut på havet, ty på litauiska kallas nämligen hav för “jūra”. Tonsättaren Mikalojus Konstantinas Ciurlionis har, som jag nämnt tidigare, skrivit ett symfoniskt poem med titeln “Jūra” (från 1907). Ordets etymologi går att finna i urslaviskan, men jag förstår ändå inte riktigt hur det fått betydelsen “hav”. Dessutom lär det finnas en flod vid namn Jūra i Litauen. Man tror att den kallas så för att den ligger i ett våtmarksområde. Jūra är en biflod till Nemunas, som skiljer Litauen från ryska Kaliningrad, och den ringlar sig sedan med fascinerande krumbukter upp norrut i Litauen. Den verkar helt enkelt föredra att kröka sin framfart, framför att gå raka spåret.

Fasanen tittar plötsligt ut från sin grästuva. Tydligen var det inte rätt plats för hans olika höstliga göromål. Noga taget har han inte här att göra, fast det vet han ju ingenting om. Men det är säkert så att ni redan vet att fasanen är en tidig invasiv art. Den härstammar tydligen från Asien och kom till Europa under romarrikets tid och har sedan på egen hand, eller ibland hjälp av människor, förflyttat sig upp och över hela Europa. I Kina var fasanen en symbol för kejsaren samt att dess starka färger i fjäderdräkten associerades till solen. Därtill var fasanen en symbol för mod, välstånd och litterär begåvning. Tänk, där ser man vad man kan lära sig på en liten grusväg mellan åkrarna.


Dagens anteckning – 27 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.

Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.

Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.

Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.


Dagens anteckning – 26 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längs med biflödet Bibiczanka i norra Kraków har träden ännu klätt sig i grön sommarskrud, även om man bland bladverken kan skönja hur höstens gula, bruna och röda prakt skymtar fram. Vattnet porlar, knappt hörbart, genom landskapet. Understundom hörs något blad prassla till och singla ner mot vattenytan, för att omvandlas till löv.

Ingen vet egentligen med säkerhet varifrån namnet Bibiczanka kommer, men det torde stå klart att den uppkallats efter det närliggande samhället Bibice. Enligt en legend härstammar namnet Bibice från de första bosättningarns på platsen. När detta skulle tilldra sig vågar jag dock inte säga, men det tycks vara klart att det rörde sig om någon slags klan, och att de kallades för Bybycze efter dess ledare och dennes söner. Det är därtill mycket möjligt att denna klan talade ungerska, eftersom många ungersktalande klaner tidigare bodde i området, och att namnet sålunda kommer från det ungerska ordet “bibic” som betyder betyder “tofsvipa”.

Idag syns tyvärr inga topsvipor till, men däremot tycks gröngölingarna vara talrika. De flaxar mellan träden på sitt karaktäristiska sätt, och ger ifrån sig sina omisskännliga läten när de landar på en ny gren. Gröngölingen en mycket talträngd fågel och dess läte kan höras under hela året. Det är tydligt att man måste frambringa ett “kjäck” om man är gröngöling och ska sätta sig på ett nytt ställe. Fast ibland drabbas de av en tvingande svada och kläcker ur sig “kjäck-kjäck-kjäck-kjäck” när de landar. För att variera sig byter de ibland ut “kjäck” mot “kjyck”. Jag vågar dock inte uttala mig om anledningen till detta utbyte av vokal.

Min uppmärksamhet fångas plötsligt mot en rödviolett blomma, som nästlar sig in i naturen från ett staket till en angränsande trädgård. Det rör sig givetvis om en purpurvinda, en förtjusande växt som är förnuftig nog att blomma från juni till oktober. Den har ju ingenting med ovanstående att göra, men dess skönhet förtjänar också att beaktas.


Dagens anteckning – 25 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Min första polska kärleksaffär var den till den polska affischkonsten. Mycket vatten har flutit under broarna över Wisła sedan min första rendezvous med denna unika konstform, men jag minns tilfället som om det vore igår. Det hela tilldrog sig en kylig dag i Warszawa april 1997. Efter att ha irrat runt på gatorna, där en isande vind härskade, lyckades jag slutligen, till min lättnad, hitta Polens enda egentliga museum för affischkonst. Museet finns förfarande kvar och ligger i Wilanów som ligger Warszawas utkant. I skrivande stund är museet dessvärre stängt för underhåll.

Det jag upplevde när jag vandrade genom museets samlingar den där kyliga dagen kan svårligen beskrivas i ord. Något liknande hade jag aldrig tidigare skådat. Uttrycken var på en och samma både väldigt främmande och extremt intresseväckande, och mycket olikt det jag lärt mig kalla för affischer. Den svenska affischkonsten är en extremt avlägsen släkting till denna konstform. Den polska affischkonsten räds nämligen inte att väcka anstöt hos betraktaren, då den burleska humorn alltid ligger på lur. Även när den bara försöker vara söt och tillrättalagd, skymtar en slags skruvad humor fram. Med en konstvetenskaplig term skulle man kunna säga att det som gör polsk affischkonst så särpräglad är dess förmåga att skapa allusion, vilket innebär att konstnärerna skapar en förvanskning av olika fenomen.

Man kan nu med rätta fråga sig hur det blev så här, och svaret till det går att finna de begränsningar i uttrycksformer som polska konstnärerna upplevde under de första åren av efterkrigstidens kommunistiska tid. Alla konstverk ålades en stram socialistisk realism, enligt stalinistisk logik. Man fick alltså bara skapa verk med lyckliga arbetare. Det här ledde till att många konstnärer försökte hitta andra uttryck och de började därför laborera med symbolik och allusioner, och det var särskilt tacksamt inom just affischkonst. När censuren lättade något (efter Stalins död) fortsatte konstnärerna att utveckla denna form, och under 1950-talet grundades så den första affischutbildningen på Konstakademien i Warszawa. Utbildningen betraktades som likvärdig med andra konstutbildningar på akademin, och sålunda kunde den specifika polska affischkonsten utvecklas och förfinas ytterligare.

Men skedde inte samma utveckling i de andra kommunistiska länderna, frågar du kanske nu. Jo, givetvis, men faktum är att när det gäller just affischkonst inspirerades de i många fall av sina polska kollegor. Ryktet om de polska affischerna skulle dessutom leta sig ut genom järnridån och vidare ut i världen. Och det är ju inte att undra på.

Bilderna nedan är från en utställning på konstförening i Kraków. Den pågår dessvärre bara till sista september, men om du är i stan har du ju fortfarande en chans att få se ett litet axplock ur den polska affischkonstens skattkammare. Som en brasklapp kan jag tillägga att utställningen tyvärr innehåller inte de mest utmanande affischerna.


Dagens anteckning – 24 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sista jag ser på kvällen innan jag släcker lampan är Beethovens något syrliga uppsyn, som misstroget riktar sin blick mot någon obestämd punkt. Det här är förvisso möjligen inte helt sant, men ligger så nära de verkliga förhållandena att jag vågar utkora det som sanning. Och när jag slår upp mina ögon på morgonen är det inte helt ovanligt att det första jag ser är Beethoven som fortfarande tittar lite misstroget ut i tomma intet. Nattens sömn har alltså inte påverkat hans sinnelag nämnvärt. Det här leder följaktligen till att jag i mitt inre säger rätt och slätt “Beethoven” varje morgon. Man skulle kunna säga att han helt enkelt väljer ton för dagen. À la bonne heure, det har blivit ett bra sätt att inleda dagen på!

Och hur blev det då så här? Jo, det var en ganska blåsig eftermiddag på den skånska slätten. Jag stånkade fram på Lönnskogsvägen mellan Arild och Höganäs på mammas gamla cykel och hade till min stora lättnad precis sett Väsbys spetsiga kyrktorn skymta fram vid nästa krök. Men när jag så passerade Gösarps byaväg upptäckte jag ett litet skåp som visade sig vara en vägloppis, där husägarna hade ställt ut lite krafs som de inte längre önskade. Och bland dessa oönskade föremål fann jag alltså Beethoven. De hade varit förnuftiga nog att hänga upp honom på en krok så att han surmulet kunde titta ut över det blåsiga skånska landskapet. Trots att hans näsa hade fått sig en törn och att han egentligen inte alls var särskilt lik sig själv, blev jag lyrisk och därmed tvungen att ta med mig honom. Så jag swishade de tio svenska riksdaler som önskades för den största av dem alla, la honom i cykelkorgen och lätt i sinnet trampade jag vidare mot Höganäs. På det sättet hamnade sålunda Beethoven från Lönnskogsvägen i Kraków. Så egentligen tänker jag inte bara på Beethoven när jag varje kväll och morgon ser bysten på väggen, utan även på den skånska slätten.

Under Beethoven syns delar av en handskrift av honom. Det är ett stycke från 1816 för piano och sång med titeln “Ruf vom Berge” (“Rop från berget”) som inte har fått något opusnummer och därmed har katalogiserats som WoO (som står för “Werke ohne Opuszahl” alltså “verk utan opusnummer”) med nummer 147 häftat till sig. Texten är författad av Georg Friedrich Treitschke (1767-1842) och inleds med orden:

“Wenn ich ein Vöglein wär’/Und auch zwei Flüglein hätt’,/Flög ich zu dir!/Weils aber nicht kann sein,/Bleib ich allhier.”

Vilket skulle kunna översättas enligt följande:

“Om jag en liten fågel var/och två små vingar bar,/skulle jag till dig flyga!/Men eftersom det så inte kan vara,/jag får här stadigvara.”

Det finns givetvis en anekdot knutet till styckets tillkomst (så är det ofta med Beethovens verk). En av anekdoterna gör gällande att Beethoven skrev stycket när han stod och beundrade en utsikt tillsammans med en vän vid namn Anna Giannatasio del Rio (1792-1866). Enligt anekdoten ska han rafsat ner några noter i sitt skissblock och rivit ut det och sagt till Anna Giannatasio del Rio att hon skulle skriva basnotraden (alltså de för vänsterhanden). Men det troligaste är att han skrev till nämnda Anna efter en kväll tillsammans, och att hon sparade den som en souvenir. Ungefär som jag gör med min Beethoven jag fann på den skånska slätten.