viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Små vita tussar singlar ner mot marken, och för ett ögonblick får jag för mig att det det är bladen från körsbärsblommorna som har lämnat sina platser i blommornas stjärnformationer. Det visar sig dock vara fel, för det är tydligen ett förvirrat snömoln från Nordpolen som irrat sig för långt söderut. Men trots virriga snömoln är jag varm både i hjärtat och i sinnet, ty det är jag alltid när jag kommer ut från vår pianostudio, Fortepiano atelier, som framför musik på tidstypiska instrument. Ikväll har jag fått höra två verk av för mig tidigare helt okända tonsättare.

Första stycket var en pianokvintett av Wojciech Sowiński. Man tvistar om han föddes 1803 eller 1805, men det tycks ställt utom allt tvivel att han såg dagens ljus för första gången i den lilla byn Łukasziwka, som idag ligger i Ukraina och heter Lukaskivka (Лукашівка). Sedan är det ganska skralt med information, frånsett att han studerade i Wien och därefter fortsatte sina studier i Italien. Han flyttade 1828 till Paris och ska ha medverkat vid Fryderyk Chopins debutkonsert 26 februari 1832 i Paris. Där ska han också ha framfört egna verk. Han verkade som lärare i Paris fram till sin död 1880. Wojciech Sowińskis verkförteckning tycks inte heller vara lång, men bland dem finns alltså en pärla som den pianokvintett som framfördes under kvällens konsert. Verket, som består av fem satser, publicerades 1861 och bär opusnummer 87, är mycket intressant och egensinnigt på många sätt. Jag önskar att jag kunde hitta en inspelning av stycket, men tyvärr finns inga sådana att tillgå.

Kvällens andra verk var en underbar kvartett (op 2) av Józef Krogulski, och om honom finns det mer information att tillgå. Han föddes i Tarnów år 1815 i en musikerfamilj och det skulle tidigt visa sig att han var en mycket begåvad pianist. Som ung pojke hade han sina första framträdanden och omtalades omgående som ett riktigt undebarn. Familjen flyttade därför till Warszawa så att Józef kunde utbilda sig vid musikhögskolan. Bland hans lärare återfinns ingen mindre än Józef Elsner (som också var Fryderyk Chopins lärare). Józef Krogulski skulle sedermera turnera land och rike runt och hade flera bejublade konserter i Tyskland, där hans vitsord som pianovirtuos befästes. Han framträdde även i bland annat Lviv, Kyjiv, Lublin och många fler platser.

Redan i unga år började Józef Krogulski skriva egna tonsättningar, och hans verkförteckning är förhållandevis lång, men den borde ha blivit längre. Tyvärr ådrog han sig tuberkulos under någon av alla sina turnéer och en illasinnad förkylning gjorde att han gick ur tiden blott 26 år gammal. Den utmärkta kvartett som framfördes ikväll lät Józef Krogulski tillägna sin lärare Józef Elsner och den spelades för första gången inför publik i Warszawa den 11 februari 1835. I den första satsen hörs tydligt att han låtit sig inspireras av Mozart, men i den andra satsen byts stämningen ut och här hörs romantikens tongångar framträda. Den tredje lekfulla satsen sveper oss in i den fjärde dansanta satsen, som också är en hommage till den polska folkdansen Krakowiak. Och min steg hemåt efter denna underbara konsert, genom den kyliga men vårklädda staden som gett dansen dess namn, går självfallet som i en dans.


Józef Krogulski (1815-1841).


Wojciech Sowiński (1803/1805-1880).

Inget av ovanstående verk verkar finnas tillgängliga på internet, men väl en pianooktett av Józef Krogulski.


Dagens anteckning – 4 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skogen har talgoxarrna fått konkurrens. Åtskilliga är de olika fågelsånger som tonsätter vårens framåtskridande. Fler och fler melodier formas genom de olika fågelarternas små näbbar, och det är nästan svårt att urskilja vem som sjunger vad. Stadens brus göre sig inte besvär här, det har svårt att göra sig hörd genom fåglarnas alla tonsättningar. Men de flesta jag ser passera har stoppat öronen fulla med airpods, och fåglarnas symfoni når nog inte in till deras öronmusslor.

Jag sitter i den lilla skog som omgärdar kalkbrottet Zalew Zakrzówek. Där långt nere ser jag hur några djärva långdistanssimmare paddlar fram över ytan. Deras svarta våtdräkter glittrar i solen och de röda små bojarna som de surrat till sina kroppar guppar följsamt efter dem. Det råder här ett vilsamt lugn, trots att jag bara befinner mig ett stenkast från stadens centrum. Tiden stannar upp här, och den sätter sig till ro på en av alla klipphällar som stupar ner i kalkbrottet. Efter vattenytans fortsätter klipporna 32 meter ner i djupet, och det skapar ett förföriskt skimmer över ytan. Färgen på Zalew Zakrzówek skiftat från ljusblått, smagragdgrönt till djupt mörkblått. Det är som om det vore en gnutta av Medelhavet som slagit ner sina bopålar här.

Det var under andra världskriget som man började bryta sten vid Zakrzówek. Brottet lämnades sedan och det var först på 1990-talet som man lät fylla den med vatten. Ganska snart blev det ett tillhåll för dykare, men det var inte tillåtet att med bad i kalkbrottet. Det skulle dröja till 2019 som staden föll till föga för krakowiternas krav om att göra kalkbrottet säkert för bad. Idag tillhör det en av de mest uppskattade utflyktsmålen, och på somrarna ringlar sig köerna långa för att få bada från bryggorna.

Som så ofta i Kraków har även denna plats en legend. Legenden säger att en adelsman vid namn Twardowski sålde sin själ till djävulen för att få rikedom om kunna behärska magi. Enligt legenden ska han ha utfört olika alkemiskt experiment just här på denna plats, vilket skulle leda till att dessa klippor formades.

En joggare kommer förbi min plats där jag sitter och tittar ner på Zalew Zakrzówek. Han kutar fram till utsikten och tar några selfies innan han kutar vidare. Han tar ingen notis om vare sig mig eller någon annan. Och inte heller hörde han fåglarnas symfoni, enär även hans öron var fullproppade med airpods som stängde ute alla obehöriga intrång på hans perception.


Dagens anteckning – 3 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En båt med turister guppar förbi mig där jag sitter vid Wisła. Båten är en sådan där liten motordriven gondolliknade tingest man ser på vattnet här i Kraków. De tar turister kors och tvärs över floden och bjuder givetvis på guidning för en djupare förståelse för stadens historia.

De är ganska många dessa båtar, men det är alltid just denna farkost jag registerar, och det beror på att hon heter Rusałka. Jag skulle nämligen aldrig åka ut med en liten bark, som denna, med det namnet. De av er som känner till centraleuropeisk folktro förstår nog vad jag syftar på. Rusałka är nämligen ett väsen som man inte ska lita på om man befinner sig nära vatten. Med sin fagra uppsyn ska hon tydligen locka både män och kvinnor ner i djupet.

Rusałka har många olika skepnader. Hon kan vara ung, men i vissa områden är hon en gammal och ful kvinna. Ibland har hon brunt hår, och ibland blont. Men ett är säkert, om du kommer för nära blir hennes hår alldeles grönt, ja, som pilen du ser på bilden nedan. Hennes släktskap med Mavka, som återfinns i den ukrainska folktron, tordes därför vara oomstritt. Som säkert alla vet utgick Lesja Ukrajinka från Mavka i sin pjäs “Skogssång” (från 1911) som handlar om detta farliga och vackra väsen.

Om man istället vill lyssna på musik som handlar om Rusalka är Antonín Dvořáks fantastiska opera med samma namn ett utmärkt val. Den skrevs 1900-1901 och blev en enorm succé när den uruppfördes i Prag. Snart försökte Dvořák få den uppförd utanför de tjeckisk språkliga områdena i Habsburgska riket. Han hade bland annat kontakt med Gustav Mahler, som under en tid var positivt inställd till att uppföra den på Wiener Staatsoper. Men av någon anledning drog Mahler öronen åt sig och planerna rann ut i sanden. Det skulle dröja till 1910 innan den sattes upp i Wien, och då hade både Dvořák och Mahler gått ur tiden.

Den lilla båten med namnet Rusałka har nu guppat iväg utom synhåll. Solen glimmar förföriskt i vågorna på Wisła. Och kanske är det Rusałka som försöker locka, vem vet.


Dagens anteckning – 2 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nästan varje vecka besöker jag henne. Hon har en egenartad dragningskraft, som närmast är magnetisk, ty även om jag har förutsatt mig att inte plåga henne med min efterhängsenhet sluter jag alltför ofta upp vid hennes sida. Kanske beror det på att jag erfar ett särskilt välbehag av att se hur hon rör sig, mjukt och smidigt, framåt. Ständigt mot samma mål. Jag njuter av att se när hon glänser mot solen när det är klart väder. Ibland brusar hon dock upp, men det är aldrig långvarigt, ty hon fogar sig som regel lydigt till sin utmarkerade fåra. Annat var det förr. Då kunde hon svalla över och skapa väldiga problem för krakowiterna. Hennes fysionomi kunde täcka hela Błonie och vid några tillfällen sträckte hon sig ända in till stadens centrum. Sålunda lät man under 1910-talet reglera hennes framfart och idag följer hon en utstakad kurs, djupt nedbäddad i ett grönskande landskap. Vem är hon då? Jo, jag syftar givetvis på biflödet Rudawa.

Fast egentligen är hon inte en, utan flera flöden. Dessa möts någonstans väster om Kraków. Tillsammans bildar dessa flöden alltså den mindre floden Rudawa som förenar sig med den väldiga och respektingivande Wisła i Kraków. Namnet Rudawa avslöjar att vattnet tidigare var rödaktigt, vilket berodde på att flödena rann genom ett mineralrikt område i Schlesien, där man tidigare bröt järnmalm. Men idag bryter man nog inte malm längs med dessa flöden, då vattnet inte längre har en rödaktig nyans. Det är istället jordbrukslandskapet, som hon färdas genom, som färga Rudawa.

Ibland leker jag med tanken hur hon tedde sig när hon inte var så hårt tyglad. Hur såg det ut när hon själv bestämde hur hon skulle färdas genom landskapet? Eftersom det inte finns många målningar eller fotografier som visar hennes framfart får jag nästan helt förlita mig på min fantasi. Men Stanisław Wyspiański (1869–1907) kommer till undsättning, ty han fångade upp hennes rörelse med hjälp av en pastellmålning år 1905. Rudawa tycks ha varit på ett beskedligt humör den dagen då han målade av hennes former, men jag kan trots det ana att hon då var ofantligt mycket mer bångstyrig än hon är idag. Hon är emellertid lika vacker nu, som hon måste ha varit då. Det enda orosmoment jag kan skåda är att hon skulle sina, ett öde som många av hennes likar dessvärre har mött.


Dagens anteckning – 1 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under trädens grenvävnader i Planty går min färd hemåt på cykel. Allt registreras i jakt på dagens anteckning. Jag smyglyssnar på varje samtal som förs. Försöker bestämma varifrån de kan komma, men ganska ofta fallerar mina försök, enär jag inte hinner höra om vad samtalet handlar. Men en grupp punkare står i alla fall och övar franska glosor. På andra sidan promenadstråket syns en tax sniffa på en fläck, och dess nos följer ett för oss osynligt spår. Ägaren studerar sin mobil. Lite längre bort står en dam med silvrig dunjacka och försöker hitta sin position med hjälp av sin mobil. Hennes förvirrade uppsyn avslöjar att hon inte blev klokare. Ett cykelbud trampar fram i en hiskelig fart och skrämmer bort taxen från hans undersökningsplats, och taxen håller nästan på att krocka med en ensam kvinna som joggar förbi. På hennes ryggtavla ser jag den ukrainska treudden.

På ukrainska heter treudden “tryzyb” (тризуб) och har anor från Rurikdynastin, som härskade över Kyjivriket från 800-talet till 1500-talets slut. Första gången som symbolen syntes var på mynt som hade utfärdats av Volodymyr den helige, eller Volodymyr den store, som härskade under 900-talet. Treudden gick sedan i arv mellan olika generationer av härskare, men var inte något statsvapen. Det var först i februari 1918 som den antogs av den då nybildade Ukrainska folkrepubliken, efter ett förslag från den historikern Mychajlo Hrusjevskyj. Men när folkrepubliken besegrades av Sovjetunionen avskaffades symbolen och ersattes med den sovjetiska hammaren och skäran. Det skulle dröja fram till 1992 som treudden fick bli en symbol för Ukraina, och idag känner nog alla till den. Men vad står de tre uddarna för, kan man undra. Om det tvistar de lära, och något definitivt svar på den frågan finns inte.

Kvinnan med treudden på ryggtavlan har sprungit vidare och hennes hästsvans syns gunga fram långt där borta i Planty. Taxen har ånyo funnit en intressant fläck att studera med hjälp av sin nos, och ägaren står tålmodigt och tittar, i sin mobil.


Dagens anteckning – 31 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nå, jag vet inte hur ni tillbringar era måndagar, men jag har nöjet att vistas i mina studenters sällskap. Idag har vi fördjupat, och kanske även dränkt några av helgens sorger, bland prepositioner. Faktum är att det är fasligt lätt att låta sig uppslukas av prepositioner. Och det får mig osökt att tänka på dagens jubilar, nämligen “symfonins fader” Joseph Haydn (1732-1809) och hans roll som lärare. Som ni säkert vet lärde han ut tonsättarkonsten till flera, däribland Ludwig van Beethoven (1770-1827). Det finns en anekdot om Haydns och Beethovens rivalitet, som rör Haydns stora och välkända oratorium “Skapelsen”, på tyska “Die Schöpfung”, (Hob.XXI:2) från 1796 till 1798.

Anekdoten utspelar sig 1801 då Haydn hade lyssnat på Beethovens balettmusik “Prometheus varelser” (op 43), på tyska “Die Geschöpfe des Prometheus”. Haydn var snabb med att berömma sin students verk, men Beethoven urskuldande sig med orden “åh, mästare, tusen tack, men det är långtifrån ‘Skapelsen'”, och syftade därmed på Haydns ovannämnda oratorium. Jämförelsen förargade Haydn. Han ansåg, och många med honom, att oratoriet var det vackraste som hade åstadkommits. Därför svarade Haydn: “Nej du, det är knappast någon Skapelse och det lär aldrig bli någon sådan heller”.

Det är rimligt att tro att Beethoven inte uppskattade att bli avspisad på detta plumpa sätt, men han var också väl medveten om att hans lärare var den främsta av tonsättare, så han bet nog ihop och stod över att svara på Haydns sarkasm. Men troligtvis gick Beethoven sedan hem till sin tonsättarlya och satt sig för att skriva musik som enligt många skulle utklassa Haydn.

Så vad kan man lära sig av denna anekdot? Jo, att även om man som lärare är mästare, så ska man vara väl medveten om att det faktiskt kan finnas en Beethoven i varje student.


Dagens anteckning – 30 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


Amerikansk trollhassel