viewpoint-east.org

Jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om svarthättan, som alltså inte är någon slags antonym till de vita studentmössorna, utan är en fågel. Denna lilla fågel, ungefär 13-15 cm lång från näbb till stjärt, väcker mig varje morgon med sin starka och stökiga sång. Hit och dit hoppar den mellan tonerna. Ibland verkar det som om det är flera sångslingor som pågår samtidigt i det lilla huvudet med den svarta hättan nerdragen ända till ögonen. Och det är möjligt att det är flera olika sånger, ty den har inga problem med att knycka sångslingor från andra fåglar för att göra dessa sånger till sina egna. Det är kanske därför som den hoppar hit och dit i sången, för att söka bästa effekt, med den knyckta sången, för sitt svärmeri och att skrämma bort konkurrenter.

För närvarande känns det lite som om svarthättan följer mig vart jag än är. Idag hörde jag den även långt från min gård, när jag sprang på lindhorn vid det lilla vattendraget Bibiczanka, som för övrigt löper ut från Białucha. Dessa små kvalster, som bara är ungefär 0,2 mm stora, livnär sig tydligen på linträdens sav. När de suger saven ut bladen bildas små röda hornliknande flickar, som de tillika även bor i, om jag förstår saken rätt. Det är således dessa horn som gett upphov till kvalstrets namn. Samtidigt som jag förundrades över dessa små kvalsterbostäder lyssnade jag alltså till svarthättans sång.

Och när jag sedan kom hem för att återge dessa tankar möttes jag av en lite vissen katt som satt och lyssnade på svarthättans gälla sång. Lusten att berätta något har inte återkommit förrän nu, när katten äntligen har ätit och druckit. Och faktiskt börjar se ut som sitt vanliga kattjag igen.

Valborg och jag har aldrig riktigt kommit överens. Varje år känns firandet av henne lika egendomligt. Varför förväntas vi elda eller antas dricka oss kalas bara för hennes skull? Eller varför verkar det vara tvingande att sjunga om sköna maj i parti och minut. Och ännu mindre går det att begripa att vi har firat detta helgon på liknade sätt sedan medeltiden. Orsaken till att jag inte förstår allt detta med valborgsfirandet går givetvis att härleda till att jag aldrig har bott i Uppsala.

Denna afton kommer sålunda rinna förbi helt i avsaknad av förståelse för firandet av den uppsalienska dignitären valborg. Istället kommer jag att lyssna till svarthättans visa utanför fönstret, och glädjas åt den blommande på balkongen, och njuta av hur grönsakstårtan smakade. Men det hindrar mig ju inte från att, trots denna polemiska inställning, önska alla en ordentligt Glad valborg!

Den laxrosa himlen syns genom trädens bladverk i Planty, och lämnar efter sig ett skimrande sken i människornas ansikten. Annars har dunklet tagit kommandot över tillvaron i Planty. Ur dunklet lösgör sig plötsligt en trött figur, som med en väldigt suck kastar sig ner på en ledig parkbänk. Det visar sig vara kärleken, som nu på våren har bråda dagar att genomborra villiga med sina kärleksfrö. Kärleken tar upp en cigarett ut rocken, tänder den och drar ett girigt bloss. Ja, kärleken röker, fast bara på våren. Genom sin mun blåser kärleken ut hjärtformade rökringar som långsamt flyger mellan träden. Men plötsligt störs friden. Det är tydligen vårdslösheten som har satt sina klor i en grupp överförfriskade pensionärer som skänar på sin väg mot nästa bar. Vårdslösheten hoppar glatt omkring, och visar sitt mest oartiga grin. Men snart hörs bara deras avlägsna rop om mera fest.

Det blir åter lugnt i Planty och efter en stund slumrar Kärleken till, men avbryts av en ung kvinna som kastar sig ner på kärlekens bänk. Hon tar av sig ryggsäcken och börjar snyfta. “Jasså, hon nu igen”, tänker kärleken. “Med vissa är det tydligen svårt att hitta rätt.” På andra sidan gången sitter ett nyförälskat par, som inte tycks kunna ta varken ögon eller händer från varandra. “Och ibland lyckas man lite för bra”, mumlar kärleken, som är av den meningen att inte heller kärleken är perfekt.