viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni har inlett er vecka, men jag har inlett min med att tänka på ryggont, och inte vilket ryggont som helst, utan självaste Ludwig van Beethovens ryggont, eller rättare sagt de magsmärtor som strålade ut i hans rygg. Ja, det är sant, Beethoven led inte bara av dövhet, han hade också flera andra symptom som skulle kunna liknas vid exempelvis reumatism, eller gikt.

Men egentligen hade han främst problem med magen, som tydligen var så illa att de påverkade ryggen. Vissa har försökt göra gällande att alla hans magsmärtor (som stundtals slog ut honom helt) berodde på alkoholism och skrumplever. Men det avfärdas nuförtiden med att han knappast var någon alkoholist (hans favoritdryck lär ha varit ett glas med friskt vatten). Andra säger att han kan ha blivit sjuk av alla de ostron han tydligen förtärde. Han lär nämligen ha älskat ostron mer än något annat. (Man kan tydligen få hepatit b av ostron.) Men det finns många frågetecken kring hans ostronsätande och om de kan ha utlöst alla hans magbesvär.

Det troligaste är ändå, menar dagens forskare med utgångspunkt från de tre obduktioner som gjordes på Beethoven, att han led av en känslig tarm i kombination med primär skleroserande kolangit. Det senare är ovanlig sjukdom som drabbar gallvägarna och kan leda till att levern infekteras, samt massor av andra obehagligheter som jag helst vill slippa tänka på. Obehandlat kan detta leda till döden, och eftersom man knappast kände till denna sjukdom på Beethovens tid kunde man inte heller bota den. I vilket fall som helst kan dessa sjukdomar förklara de buk- och ryggsmärtor han beskrev. Kanske är det därför han stns så krokig på Johann Peter Theodor Lyser (1803-70) teckning nedan (från 1815). Eller så är han bara djupt försjunken i tankar.

Nåväl, han slapp i alla fall dras med pirisformisyndromet, som jag nu möter för tredje gången i mitt liv.

Dagens anteckning – 6 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår, när jag sökte information om Wojciech Sowiński, snubblade jag över Ignacy Feliks Dobrzyński. Det var förvisso inte första gången som jag mötte honom, ty jag har både läst om honom och fått höra hans tonsättningar tidigare. Och igår väckte han åter en gång till liv min nyfikenhet på honom. Orsaken är att jag sedan tio års tid har närt ett intresse för tonsättare från det som kan kallas för den polsk-litauiska periferin. Jag anspelar alltså på det Polsk-litauiska samväldet som en gång sträckte sig långt österut i det som idag ligger i Ukraina.

Ignacy Feliks Dobrzyński föddes år 1807 i en musikerfamilj i Romanów, som idag heter Romaniv (Романів) och ligger nära Zjytomyr. Hans pappa, som hette Ignacy Dobrzyński, var utbildad i Wien och var musiker, tonsättare och dirigent. 1779 fick pappan en anställning som dirigent för orkestern på palatset i Romanów, där den polske adelsmannen Józef August Iliński höll sitt hov. Palatset de bodde i byggdes under 1700-talet och var en enorm byggnad, så hovet måste ha varit stort. Det ska ha innehållit över hundra rum fördelade över en huvudbyggnad och med två tillhörande flyglar. På palatset fanns det en stor konstsamling och en helt unik interiör, så som ett skrivbord som hade tillhört Marie Antoinette och en säng som tillhörde Katarina den stora (oklart om hon sov i den någon gång). Runt om palatset låg en park med ett kapell och djurpark med exotiska djur. Man hade även låtit uppföra ett operahus, och det kan ha varit där som Ignacy Feliks Dobrzyńskis pappa arbetade. 1876 brann hela palatset ner och lågorna slök också alla dessa dyrgripar. Operan klarade sig, men förvandlades snart till ruiner, då man aldrig lät byggdes upp palatset igen. På Google Maps lyckas jag gissa med till var palatset kan ha legat, enär det fortfarande finns en damm med en ö som ser märkbart konstgjord ut.

Nåväl, låt oss återgå till Ignacy Feliks Dobrzyński. 1825 flyttade han till Warszawa där han studerande för Józef Elsner, vem annars? Dobrzyński hade redan inlett sin tonsättarbana under sin tid i Romanów, och tonsättningarna fick av beröm av Elsner. 1827 framfördes således hans första verk (en ouvertyr med opusnummer 1). Under 1830-talet var hans verkliga storhetstid, och hans verk framfördes i Wien, Warszawa och till och med i Leipzig där en annan Felix, nämligen Mendelssohn, dirigerade en tonsättning av Dobrzyński. Det var också under denna tid han skrev det förtjusande stycket Sextett i Ess-dur, (op 39).

Under 1840-talet hamnade han i ekonomisk knipa och blev tvungen att bosätta sig i Berlin för att arbeta som pianolärare. Han trivdes dock inte i Berlin och längtade hela tiden tillbaka till Warszawa, och tio år senare kunde han så slutligen återvända för bli dirigent vid Stora teatern (Teatr Wielki) i Warszawa. Under denna tid verkade han också för att bilda en musikhögskola i Warszawa samt att han var medlem i Lvivs musiksällskap.

Mot slutet av sitt liv led han av dålig hälsa och kunde inte delta i kulturlivet, men han fortsatte arbetet med sin tonsättarkonst ändå fram till sin bortgång 1867. Och han skulle tonsätta nära 200 verk, av vilka vi tyvärr inte får höra särdeles ofta här i Kraków.

Jag bifogar ett foto på de tulpaner jag har studerat medan jag knåpade på denna text, samt en bild föreställande Ignacy Feliks Dobrzyński och det omnämnda palatset i Romanów, eller Romaniv som byn heter idag.

Dagens anteckning – 5 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Små vita tussar singlar ner mot marken, och för ett ögonblick får jag för mig att det det är bladen från körsbärsblommorna som har lämnat sina platser i blommornas stjärnformationer. Det visar sig dock vara fel, för det är tydligen ett förvirrat snömoln från Nordpolen som irrat sig för långt söderut. Men trots virriga snömoln är jag varm både i hjärtat och i sinnet, ty det är jag alltid när jag kommer ut från vår pianostudio, Fortepiano atelier, som framför musik på tidstypiska instrument. Ikväll har jag fått höra två verk av för mig tidigare helt okända tonsättare.

Första stycket var en pianokvintett av Wojciech Sowiński. Man tvistar om han föddes 1803 eller 1805, men det tycks ställt utom allt tvivel att han såg dagens ljus för första gången i den lilla byn Łukasziwka, som idag ligger i Ukraina och heter Lukaskivka (Лукашівка). Sedan är det ganska skralt med information, frånsett att han studerade i Wien och därefter fortsatte sina studier i Italien. Han flyttade 1828 till Paris och ska ha medverkat vid Fryderyk Chopins debutkonsert 26 februari 1832 i Paris. Där ska han också ha framfört egna verk. Han verkade som lärare i Paris fram till sin död 1880. Wojciech Sowińskis verkförteckning tycks inte heller vara lång, men bland dem finns alltså en pärla som den pianokvintett som framfördes under kvällens konsert. Verket, som består av fem satser, publicerades 1861 och bär opusnummer 87, är mycket intressant och egensinnigt på många sätt. Jag önskar att jag kunde hitta en inspelning av stycket, men tyvärr finns inga sådana att tillgå.

Kvällens andra verk var en underbar kvartett (op 2) av Józef Krogulski, och om honom finns det mer information att tillgå. Han föddes i Tarnów år 1815 i en musikerfamilj och det skulle tidigt visa sig att han var en mycket begåvad pianist. Som ung pojke hade han sina första framträdanden och omtalades omgående som ett riktigt undebarn. Familjen flyttade därför till Warszawa så att Józef kunde utbilda sig vid musikhögskolan. Bland hans lärare återfinns ingen mindre än Józef Elsner (som också var Fryderyk Chopins lärare). Józef Krogulski skulle sedermera turnera land och rike runt och hade flera bejublade konserter i Tyskland, där hans vitsord som pianovirtuos befästes. Han framträdde även i bland annat Lviv, Kyjiv, Lublin och många fler platser.

Redan i unga år började Józef Krogulski skriva egna tonsättningar, och hans verkförteckning är förhållandevis lång, men den borde ha blivit längre. Tyvärr ådrog han sig tuberkulos under någon av alla sina turnéer och en illasinnad förkylning gjorde att han gick ur tiden blott 26 år gammal. Den utmärkta kvartett som framfördes ikväll lät Józef Krogulski tillägna sin lärare Józef Elsner och den spelades för första gången inför publik i Warszawa den 11 februari 1835. I den första satsen hörs tydligt att han låtit sig inspireras av Mozart, men i den andra satsen byts stämningen ut och här hörs romantikens tongångar framträda. Den tredje lekfulla satsen sveper oss in i den fjärde dansanta satsen, som också är en hommage till den polska folkdansen Krakowiak. Och min steg hemåt efter denna underbara konsert, genom den kyliga men vårklädda staden som gett dansen dess namn, går självfallet som i en dans.


Józef Krogulski (1815-1841).


Wojciech Sowiński (1803/1805-1880).

Inget av ovanstående verk verkar finnas tillgängliga på internet, men väl en pianooktett av Józef Krogulski.

Dagens anteckning – 4 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skogen har talgoxarrna fått konkurrens. Åtskilliga är de olika fågelsånger som tonsätter vårens framåtskridande. Fler och fler melodier formas genom de olika fågelarternas små näbbar, och det är nästan svårt att urskilja vem som sjunger vad. Stadens brus göre sig inte besvär här, det har svårt att göra sig hörd genom fåglarnas alla tonsättningar. Men de flesta jag ser passera har stoppat öronen fulla med airpods, och fåglarnas symfoni når nog inte in till deras öronmusslor.

Jag sitter i den lilla skog som omgärdar kalkbrottet Zalew Zakrzówek. Där långt nere ser jag hur några djärva långdistanssimmare paddlar fram över ytan. Deras svarta våtdräkter glittrar i solen och de röda små bojarna som de surrat till sina kroppar guppar följsamt efter dem. Det råder här ett vilsamt lugn, trots att jag bara befinner mig ett stenkast från stadens centrum. Tiden stannar upp här, och den sätter sig till ro på en av alla klipphällar som stupar ner i kalkbrottet. Efter vattenytans fortsätter klipporna 32 meter ner i djupet, och det skapar ett förföriskt skimmer över ytan. Färgen på Zalew Zakrzówek skiftat från ljusblått, smagragdgrönt till djupt mörkblått. Det är som om det vore en gnutta av Medelhavet som slagit ner sina bopålar här.

Det var under andra världskriget som man började bryta sten vid Zakrzówek. Brottet lämnades sedan och det var först på 1990-talet som man lät fylla den med vatten. Ganska snart blev det ett tillhåll för dykare, men det var inte tillåtet att med bad i kalkbrottet. Det skulle dröja till 2019 som staden föll till föga för krakowiternas krav om att göra kalkbrottet säkert för bad. Idag tillhör det en av de mest uppskattade utflyktsmålen, och på somrarna ringlar sig köerna långa för att få bada från bryggorna.

Som så ofta i Kraków har även denna plats en legend. Legenden säger att en adelsman vid namn Twardowski sålde sin själ till djävulen för att få rikedom om kunna behärska magi. Enligt legenden ska han ha utfört olika alkemiskt experiment just här på denna plats, vilket skulle leda till att dessa klippor formades.

En joggare kommer förbi min plats där jag sitter och tittar ner på Zalew Zakrzówek. Han kutar fram till utsikten och tar några selfies innan han kutar vidare. Han tar ingen notis om vare sig mig eller någon annan. Och inte heller hörde han fåglarnas symfoni, enär även hans öron var fullproppade med airpods som stängde ute alla obehöriga intrång på hans perception.

Dagens anteckning – 3 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En båt med turister guppar förbi mig där jag sitter vid Wisła. Båten är en sådan där liten motordriven gondolliknade tingest man ser på vattnet här i Kraków. De tar turister kors och tvärs över floden och bjuder givetvis på guidning för en djupare förståelse för stadens historia.

De är ganska många dessa båtar, men det är alltid just denna farkost jag registerar, och det beror på att hon heter Rusałka. Jag skulle nämligen aldrig åka ut med en liten bark, som denna, med det namnet. De av er som känner till centraleuropeisk folktro förstår nog vad jag syftar på. Rusałka är nämligen ett väsen som man inte ska lita på om man befinner sig nära vatten. Med sin fagra uppsyn ska hon tydligen locka både män och kvinnor ner i djupet.

Rusałka har många olika skepnader. Hon kan vara ung, men i vissa områden är hon en gammal och ful kvinna. Ibland har hon brunt hår, och ibland blont. Men ett är säkert, om du kommer för nära blir hennes hår alldeles grönt, ja, som pilen du ser på bilden nedan. Hennes släktskap med Mavka, som återfinns i den ukrainska folktron, tordes därför vara oomstritt. Som säkert alla vet utgick Lesja Ukrajinka från Mavka i sin pjäs “Skogssång” (från 1911) som handlar om detta farliga och vackra väsen.

Om man istället vill lyssna på musik som handlar om Rusalka är Antonín Dvořáks fantastiska opera med samma namn ett utmärkt val. Den skrevs 1900-1901 och blev en enorm succé när den uruppfördes i Prag. Snart försökte Dvořák få den uppförd utanför de tjeckisk språkliga områdena i Habsburgska riket. Han hade bland annat kontakt med Gustav Mahler, som under en tid var positivt inställd till att uppföra den på Wiener Staatsoper. Men av någon anledning drog Mahler öronen åt sig och planerna rann ut i sanden. Det skulle dröja till 1910 innan den sattes upp i Wien, och då hade både Dvořák och Mahler gått ur tiden.

Den lilla båten med namnet Rusałka har nu guppat iväg utom synhåll. Solen glimmar förföriskt i vågorna på Wisła. Och kanske är det Rusałka som försöker locka, vem vet.

Dagens anteckning – 2 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nästan varje vecka besöker jag henne. Hon har en egenartad dragningskraft, som närmast är magnetisk, ty även om jag har förutsatt mig att inte plåga henne med min efterhängsenhet sluter jag alltför ofta upp vid hennes sida. Kanske beror det på att jag erfar ett särskilt välbehag av att se hur hon rör sig, mjukt och smidigt, framåt. Ständigt mot samma mål. Jag njuter av att se när hon glänser mot solen när det är klart väder. Ibland brusar hon dock upp, men det är aldrig långvarigt, ty hon fogar sig som regel lydigt till sin utmarkerade fåra. Annat var det förr. Då kunde hon svalla över och skapa väldiga problem för krakowiterna. Hennes fysionomi kunde täcka hela Błonie och vid några tillfällen sträckte hon sig ända in till stadens centrum. Sålunda lät man under 1910-talet reglera hennes framfart och idag följer hon en utstakad kurs, djupt nedbäddad i ett grönskande landskap. Vem är hon då? Jo, jag syftar givetvis på biflödet Rudawa.

Fast egentligen är hon inte en, utan flera flöden. Dessa möts någonstans väster om Kraków. Tillsammans bildar dessa flöden alltså den mindre floden Rudawa som förenar sig med den väldiga och respektingivande Wisła i Kraków. Namnet Rudawa avslöjar att vattnet tidigare var rödaktigt, vilket berodde på att flödena rann genom ett mineralrikt område i Schlesien, där man tidigare bröt järnmalm. Men idag bryter man nog inte malm längs med dessa flöden, då vattnet inte längre har en rödaktig nyans. Det är istället jordbrukslandskapet, som hon färdas genom, som färga Rudawa.

Ibland leker jag med tanken hur hon tedde sig när hon inte var så hårt tyglad. Hur såg det ut när hon själv bestämde hur hon skulle färdas genom landskapet? Eftersom det inte finns många målningar eller fotografier som visar hennes framfart får jag nästan helt förlita mig på min fantasi. Men Stanisław Wyspiański (1869–1907) kommer till undsättning, ty han fångade upp hennes rörelse med hjälp av en pastellmålning år 1905. Rudawa tycks ha varit på ett beskedligt humör den dagen då han målade av hennes former, men jag kan trots det ana att hon då var ofantligt mycket mer bångstyrig än hon är idag. Hon är emellertid lika vacker nu, som hon måste ha varit då. Det enda orosmoment jag kan skåda är att hon skulle sina, ett öde som många av hennes likar dessvärre har mött.

Dagens anteckning – 1 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under trädens grenvävnader i Planty går min färd hemåt på cykel. Allt registreras i jakt på dagens anteckning. Jag smyglyssnar på varje samtal som förs. Försöker bestämma varifrån de kan komma, men ganska ofta fallerar mina försök, enär jag inte hinner höra om vad samtalet handlar. Men en grupp punkare står i alla fall och övar franska glosor. På andra sidan promenadstråket syns en tax sniffa på en fläck, och dess nos följer ett för oss osynligt spår. Ägaren studerar sin mobil. Lite längre bort står en dam med silvrig dunjacka och försöker hitta sin position med hjälp av sin mobil. Hennes förvirrade uppsyn avslöjar att hon inte blev klokare. Ett cykelbud trampar fram i en hiskelig fart och skrämmer bort taxen från hans undersökningsplats, och taxen håller nästan på att krocka med en ensam kvinna som joggar förbi. På hennes ryggtavla ser jag den ukrainska treudden.

På ukrainska heter treudden “tryzyb” (тризуб) och har anor från Rurikdynastin, som härskade över Kyjivriket från 800-talet till 1500-talets slut. Första gången som symbolen syntes var på mynt som hade utfärdats av Volodymyr den helige, eller Volodymyr den store, som härskade under 900-talet. Treudden gick sedan i arv mellan olika generationer av härskare, men var inte något statsvapen. Det var först i februari 1918 som den antogs av den då nybildade Ukrainska folkrepubliken, efter ett förslag från den historikern Mychajlo Hrusjevskyj. Men när folkrepubliken besegrades av Sovjetunionen avskaffades symbolen och ersattes med den sovjetiska hammaren och skäran. Det skulle dröja fram till 1992 som treudden fick bli en symbol för Ukraina, och idag känner nog alla till den. Men vad står de tre uddarna för, kan man undra. Om det tvistar de lära, och något definitivt svar på den frågan finns inte.

Kvinnan med treudden på ryggtavlan har sprungit vidare och hennes hästsvans syns gunga fram långt där borta i Planty. Taxen har ånyo funnit en intressant fläck att studera med hjälp av sin nos, och ägaren står tålmodigt och tittar, i sin mobil.